Bo Siegbahn; Socialistiska intellektuella lämnar barrikaderna
1983
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
BO SIEGBAHN:
Socialistiska intellektuella lämnar
barrikaderna
Sartres existensialistiska förkunnelse
kom att prägla hela efterkrigsdebatten i
Frankrike trots att Landet i stort sett inte
var socialistiskt. 1968 års
manifestationer markerade kulmen,
konstaterar ambassadör Bo Siegbahn.
Denfranska intellektuella debatten har
tillför något år sedan helt behärskats av
vänsterröster. Så småningom vaknade
dock debattlusten hos motståndarna.
Efter valsegernför socialister och
kommunister har märkligt nog de
radikala rösterna tystnat. De tycks inte
längre ha något att säga. Det har bl a sin
förklaring i att de socialistiska
visionerna inte tålde att omsättas i
praktiken. Utvecklingen av debatten har
varit likartad i Sverige, men här har de
intellektuella ofta inte tystnat utan
snarare bytt melodi.
Trots att Frankrike under efterkrigsåren
i stort sett dominerats av icke-socialistiska regeringar eller nationella samlingsgrupperingar i gaullismens tecken har
den intellektuella debatten i stor utsträckning kommit att behärskas av
vänsterröster. En väsentlig anledning
härtill har varit.den starka kraft som utströmmade från Sartres existensialistiska förkunnelse och som idemässigt
blev ett stöd för de socialistiska tankegångarna. Sartre själv var ju en deklarerad marxist.
Denna situation nådde sin kulmen i
samband med manifestationerna 1968.
Dessa ledde till de Gaulles försvinnande
från den politiska arenan och på många
håll rådde en oro för att man stod inför
en vänsterrevolt. Det kommunistiska
stödet för de huvudsakligen akademiska
revoltörerna var till en början ganska
svagt och förvirrat och så småningom
blev det klart, delvis på grund av ett
skickligt politiskt agerande från de regerande grupperna, att situationen ej var
mogen för en revolution, för att använda
ett marxistiskt uttryck.
Motståndarnas debattlust vaknar
Den anda som präglade revoltörerna var
aggressivt radikal. Under de följande
åren bestod denna även om revolutionens misslyckande efter hand kom att få
en avkylande effekt. Det kanske mest
intressanta är dock att det utomordentligt starka tryck på opinionen med krav
på monopol av debatten som de radikala
krafterna utövade efter hand icke oväntat gav upphov till motkrafter.
På yttersta högerkanten, för att använda en tvivelaktig terminologi, utveck- ..J
524
lades vissa tankegångar som påminde
om 30-talets debatter. Vida viktigare var
dock utformningen av en liberal-konservativ tankeriktning. Denna kom till uttryck framför allt i veckopressen, med
redaktionen i Figaro Magazine som banerförare. Men även i ministerierna,
vilka ju verkade under en borgerlig regim, bildades bland tjänstemännen
”lunchklubbar” där de teoretiska riktlinjerna för ett borgerligt tänkande drogs
upp.
Denna verksamhet mötte en ohämmad
indignation på radikalt håll; man hade ju
varit van att nästan ha monopol på att
driva den politisk-intellektuella debatten. Beskyllningar för fascistiska tankegångar blev i enlighet med marxistisk debatteknik vanliga. Man kan dock säga att
en viss jämvikt i den intellektuella kampen efter hand inträdde.
Efter presidentvalet och parlamentsvalen 1981 med en socialistisk-kommunistisk seger kunde man vänta sig att
pendeln kraftigt skulle svänga över i radikal riktning. Så blev i böljan också fallet. Man talade nu om den socialistiska
skördetiden och krävde att radikala reformer både i debatt och politik skulle
genomföras.
Radikalerna har tystnat
Men efter hand inträdde en påtaglig tystnad bland de radikala debattörerna. Denna blev så tryckande att den uppmärksammades i hela pressen och att regeringens talesman för någon tid sedan offentligt ställde frågan om vad som hänt.
Vid en TV-debatt nyligen förklarade
en medlem av franska akademien att det
berodde på att radikalerna helt enkelt
inte hade någonting att säga!
Förklaringen kan synas märklig men
återger nog det väsentligaste av verkligheten. Till en början bör man framhålla
att många av de intensivaste och mest
uppmärksammade radikala debattörerna
efter valet med lockande löner anställts i
statens tjänst och inte minst i Radio-TV.
Härigenom blev deras möjligheter att
delta i en fri och obunden debatt väsentligt beskurna.
Visionerna tålde inte verkligheten
Den centrala förklaringen ligger dock på
ett annat plan. Skördetiden blev intensiv
men kortvarig. Kraftiga ökningar av alla
socialutgifter, såsom för sjukvård, arbetslöshet, understöd och minimilöner
genomfördes. Budgetunderskottet steg
från ett obetydligt belopp till över 100
miljarder kronor. Arbetslösheten som
man lovat kraftigt sänka, steg i stället
och passerade mardrömsgränsen 2 miljoner personer. Två devalveringar kom i
snabb följd. En kraftig åtstramningspolitik blev redan efter något år nödvändig.
Denna omöjliggjorde även de ~tora kulturella satsningar som man ställt i utsikt
och vilka speciellt kunde vara lockande
för de intellektuella.
De stora utfästelserna om minskning
av försvarskostnaderna tvingades regeringen i viss mån tillgodose men det
väckte förstämning när allmänheten kunde konstatera att den av Mitterand tidigare så kritiserade kärnvapensatsningen
nu i stället fick en relativt större andel av
budgeten.
De borgerliga regeringarnas utrikespolitik hade kritiserats för imperialistiska
tendenser, särskilt i Afrika, men nu fick
man bevittna ett kraftigt franskt engagemang i Tchad och franska förluster i Libanon. Listan kan göras betydligt längre.
Verkligheten har, som en framstående
svensk politiker lär ha sagt, visat sig vara
även den franska socialismens värsta fiende.
Det känns naturligtvis frestande att se
om det finns några paralleller med den
svenska utvecklingen. Svaret måste bli
ja, även om det är klart att tystnad eller
525
omsvängning började redan under de
borgerliga regeringarnas tid. Den har
dock ökat i hastighet när även de svenska socialdemokraterna tvingats ge avkall
på många löften och ideer. Man kan
nämna namn som Jan Myrdal, Bo Gustafsson, Lars Gustafsson, Sven Delblanc
och den tidigare frasradikalen Jan Guillou. Men i Sverige har deras röster vanligen inte tystnat utan endast bytt melodi.
l
l
ll
Socialistiska intellektuella lämnar
barrikaderna
Sartres existensialistiska förkunnelse
kom att prägla hela efterkrigsdebatten i
Frankrike trots att Landet i stort sett inte
var socialistiskt. 1968 års
manifestationer markerade kulmen,
konstaterar ambassadör Bo Siegbahn.
Denfranska intellektuella debatten har
tillför något år sedan helt behärskats av
vänsterröster. Så småningom vaknade
dock debattlusten hos motståndarna.
Efter valsegernför socialister och
kommunister har märkligt nog de
radikala rösterna tystnat. De tycks inte
längre ha något att säga. Det har bl a sin
förklaring i att de socialistiska
visionerna inte tålde att omsättas i
praktiken. Utvecklingen av debatten har
varit likartad i Sverige, men här har de
intellektuella ofta inte tystnat utan
snarare bytt melodi.
Trots att Frankrike under efterkrigsåren
i stort sett dominerats av icke-socialistiska regeringar eller nationella samlingsgrupperingar i gaullismens tecken har
den intellektuella debatten i stor utsträckning kommit att behärskas av
vänsterröster. En väsentlig anledning
härtill har varit.den starka kraft som utströmmade från Sartres existensialistiska förkunnelse och som idemässigt
blev ett stöd för de socialistiska tankegångarna. Sartre själv var ju en deklarerad marxist.
Denna situation nådde sin kulmen i
samband med manifestationerna 1968.
Dessa ledde till de Gaulles försvinnande
från den politiska arenan och på många
håll rådde en oro för att man stod inför
en vänsterrevolt. Det kommunistiska
stödet för de huvudsakligen akademiska
revoltörerna var till en början ganska
svagt och förvirrat och så småningom
blev det klart, delvis på grund av ett
skickligt politiskt agerande från de regerande grupperna, att situationen ej var
mogen för en revolution, för att använda
ett marxistiskt uttryck.
Motståndarnas debattlust vaknar
Den anda som präglade revoltörerna var
aggressivt radikal. Under de följande
åren bestod denna även om revolutionens misslyckande efter hand kom att få
en avkylande effekt. Det kanske mest
intressanta är dock att det utomordentligt starka tryck på opinionen med krav
på monopol av debatten som de radikala
krafterna utövade efter hand icke oväntat gav upphov till motkrafter.
På yttersta högerkanten, för att använda en tvivelaktig terminologi, utveck- ..J
524
lades vissa tankegångar som påminde
om 30-talets debatter. Vida viktigare var
dock utformningen av en liberal-konservativ tankeriktning. Denna kom till uttryck framför allt i veckopressen, med
redaktionen i Figaro Magazine som banerförare. Men även i ministerierna,
vilka ju verkade under en borgerlig regim, bildades bland tjänstemännen
”lunchklubbar” där de teoretiska riktlinjerna för ett borgerligt tänkande drogs
upp.
Denna verksamhet mötte en ohämmad
indignation på radikalt håll; man hade ju
varit van att nästan ha monopol på att
driva den politisk-intellektuella debatten. Beskyllningar för fascistiska tankegångar blev i enlighet med marxistisk debatteknik vanliga. Man kan dock säga att
en viss jämvikt i den intellektuella kampen efter hand inträdde.
Efter presidentvalet och parlamentsvalen 1981 med en socialistisk-kommunistisk seger kunde man vänta sig att
pendeln kraftigt skulle svänga över i radikal riktning. Så blev i böljan också fallet. Man talade nu om den socialistiska
skördetiden och krävde att radikala reformer både i debatt och politik skulle
genomföras.
Radikalerna har tystnat
Men efter hand inträdde en påtaglig tystnad bland de radikala debattörerna. Denna blev så tryckande att den uppmärksammades i hela pressen och att regeringens talesman för någon tid sedan offentligt ställde frågan om vad som hänt.
Vid en TV-debatt nyligen förklarade
en medlem av franska akademien att det
berodde på att radikalerna helt enkelt
inte hade någonting att säga!
Förklaringen kan synas märklig men
återger nog det väsentligaste av verkligheten. Till en början bör man framhålla
att många av de intensivaste och mest
uppmärksammade radikala debattörerna
efter valet med lockande löner anställts i
statens tjänst och inte minst i Radio-TV.
Härigenom blev deras möjligheter att
delta i en fri och obunden debatt väsentligt beskurna.
Visionerna tålde inte verkligheten
Den centrala förklaringen ligger dock på
ett annat plan. Skördetiden blev intensiv
men kortvarig. Kraftiga ökningar av alla
socialutgifter, såsom för sjukvård, arbetslöshet, understöd och minimilöner
genomfördes. Budgetunderskottet steg
från ett obetydligt belopp till över 100
miljarder kronor. Arbetslösheten som
man lovat kraftigt sänka, steg i stället
och passerade mardrömsgränsen 2 miljoner personer. Två devalveringar kom i
snabb följd. En kraftig åtstramningspolitik blev redan efter något år nödvändig.
Denna omöjliggjorde även de ~tora kulturella satsningar som man ställt i utsikt
och vilka speciellt kunde vara lockande
för de intellektuella.
De stora utfästelserna om minskning
av försvarskostnaderna tvingades regeringen i viss mån tillgodose men det
väckte förstämning när allmänheten kunde konstatera att den av Mitterand tidigare så kritiserade kärnvapensatsningen
nu i stället fick en relativt större andel av
budgeten.
De borgerliga regeringarnas utrikespolitik hade kritiserats för imperialistiska
tendenser, särskilt i Afrika, men nu fick
man bevittna ett kraftigt franskt engagemang i Tchad och franska förluster i Libanon. Listan kan göras betydligt längre.
Verkligheten har, som en framstående
svensk politiker lär ha sagt, visat sig vara
även den franska socialismens värsta fiende.
Det känns naturligtvis frestande att se
om det finns några paralleller med den
svenska utvecklingen. Svaret måste bli
ja, även om det är klart att tystnad eller
525
omsvängning började redan under de
borgerliga regeringarnas tid. Den har
dock ökat i hastighet när även de svenska socialdemokraterna tvingats ge avkall
på många löften och ideer. Man kan
nämna namn som Jan Myrdal, Bo Gustafsson, Lars Gustafsson, Sven Delblanc
och den tidigare frasradikalen Jan Guillou. Men i Sverige har deras röster vanligen inte tystnat utan endast bytt melodi.
l
l
ll