Dick Hichens-Bergström; Madridkonferensen (ESK) och dess avkomlingar
1983
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DICK HICHENS-BERGSTRÖM:
Madridkonferensen (ESK)
och dess avkomlingar
Madridkonferensen varade hela tre år.
Det visar att ESK är och förblir en
funktion av förhållandet mellan
stormakterna, konstaterar ambassadör
Dick Hichens-Bergström. J
slutdokumentet räknades åtta framtida
möten upp vilkas syfte är att den s k
Helsingforsprocessen skall kunna föras
vidare. Först i raden kommer
stockholmskonferensen som börjar den
17januari. Den syftar i ett första skede
till ”förtroendeskapande åtgärder”. J en
andra omgång skall man komma in på
direkta nedrustningsfrågor.
För ett par år sedan förekom i denna
tidskrift (nr 4/1981) en betraktelse om
den europeiska säkerhetskonferensen
(ESK) och den då nyligen inledda uppföljningskonferensen i Madrid. Man fö-
reställde sig att Madridmötet någorlunda
snart skulle vara överståndet, låt vara att
de skickliga formulerarna kring de
spanska konferensborden förmodligen
skulle kunna påräkna ”en tids full sysselsättning”.
Att det skulle bli en affär på tre år var
ändå överraskande.
Om den långa tidsutdräkten kan man
anställa många reflexioner, varav en får
anses ostridig, nämligen att ESK är och
torde förbli en funktion av förhållandet
mellan stormakterna. I det allt kärvare
klimat som råder mellan USA och Sovjetunionen var alltså intet annat att vänta, hur välmenande än den s k NN-gruppen (de neutral~ och de alliansfria) ansträngde sig för att uppfinna lösningar,
åtminstone till en del kosmetiska sådana,
för att få slut på konferensen. In i det
sista var det dock, som bekant, det genstöriga Malta som – emot både USA:s
och Sovjets vilja – försenade konferensen i sin nästan fanatiska iver att få till
stånd en text om en speciell konferens
om säkerheten i Medelhavsområdet. Eftersom i ESK-sammanhang den s k consensusprincipen råder, innebär det i klartext att varje deltagande land har vetorätt. Något good-willskapande agerande
innebar detta nu inte för Malta, som endast lyckades visa vilket ”nuisance value” även mycket små länder kan ha i
internationella sammanhang.
Det omfattande slutdokumentet från
Madrid vidareutvecklar på vissa punkter
Helsingforsdokumentet, det som högtidligen undertecknades sommaren 1975 –
avspänningstidens högsommar, då herrar Bresjnev och Ford under president
Kekkonens välsignande hand kunde sitta
vid samma bord i det soliga Helsingfors.
Åtta planerade möten
Men det kan vara skäl att först räkna upp
de framtida möten som Madriddokumentet enats om i den vällovliga andan, att
den s k Helsingforsprocessen, trots alla
svårigheter, skall kunna föras vidare.
Inte mindre än åtta sådana möten står nu
på dagordningen:
l Ett möte i Stockholm med början den
17 januari 1984 syftande i ettförsta skede till ”förtroendeskapande åtgärder”,
en term som etablerades redan i Geneve
och Helsingfors. l en andra och senare
omgång räknar man med att komma in
på direkta nedrustningsfrågor. Mötet i
Stockholm skall föregås av ett förberedande möte i Helsingfors, avsett att på~
börjas den 25 oktober 1983 och vara avklarat på tre veckor.
2 Ett expertmöte i Aten om fredlig lösning av tvister, med början den 21 mars
1984.
3 Ett seminarium i Venedig om samarbete i Medelhavsområdet 16-26 oktober
1984 – detta gäller ekonomi, kultur och
vetenskap.
4 Ett expertmöte i Ottawa om mänskliga
rättigheter, med början den 7 oktober
1985.
5 Ett s k minnesmöte i Helsingfors ,
1985, för att högtidlighålla undertecknandet 1975 av Helsingforsdokumentet.
6 Ett kulturellt forum i Budapest, vid
obestämd tidpunkt under 1985.
7 Ett expertmöte om mänskliga rättigheter i Bern, under sex veckor med början
den 16 april 1986.
8 Nästa stora uppföljningsmöte av ESK,
denna gång i Wien med början den 4 november 1986.
527
Madridmötet
Det ovanstående framstår som ett ganska substantiellt och ambitiöst program.
Formellt visar det att Helsingforsprocessen hålls igång och att det finn s mycket
att avhandla mellan de 35 deltagande
ESK-Iänderna. Ett studium av tillgängliga papper ger vid handen att det inte
bara är fråga om utanverk utan att det
därtill i Madrid förekom intressanta positionsförändringar också på det svårhanterade området för mänskliga rättigheter. Märkligt nog har Sovjet här gått med
på – under begränsade förutsättningar
och villkor – att underlätta familjeåterföreningar, äktenskap mellan olika
länders medborgare m m. Också journalisters arbetsvillkor skall enligt Madriddokumentet underlättas t ex ifråga om
resor i anställningslandet och legitima
personkontakter.
Under i stort sett hela sitt förlopp gav
Madridkonferensen de två supermakterna tillfälle till politiska utbrott, vilket
markerade, inte alltid på ett lyckligt sätt,
ESK som forum för konfrontationer.
Detta hade naturligtvis ingenting med
Madridkonferensen som sådan att göra.
Men den fanns där, och det var där man
råkades i massmedias heta ljus. Det sista
man såg i den vägen var den uppseendeväckande kylan i september 1983 mellan
utrikesministrarna George Schultz och
Andrei Gromyko. Det är troligt att de
saktmodiga herrarna i Madrid kunnat
stänga butiken redan 1981 -om inte den
13 december 1981 drabbat Polen.
Detta kom att ge eftertryck åt uppfattningen att ESK, liksom i större format
och med större gester Förenta Nationerna, inte kan åstadkomma mer än tandlösa rekommendationer om det kärvar
till sig mellan de två stora.
52R
Det vore på det hela taget bra om
ESK-processen bedömdes med sådana
hänsyn i minnet.
stockholmskonferensen
Nu har det i januari 1984 förestående
mötet i Stockholm kommit i blickpunkten. En stor apparat håller på att byggas
upp i utrikesdepartementets regi för att
härbärgera konferen en , dess fotfolk och
soldater, de ömtåliga ambassadörerna
från främmande länder och deras ofta
invecklade sekretariat. Att denna internationella apparat i det jämlika Sverige
medför att också svenska ESK-tjänstemän kommer att få med greker och spanjorer i internationell tjänst jämförbara
förmåner är något som en smula lär skaka hedervärda svenska sinnen.
Att Sverige blir värd för en sådan konferens är viktigt för oss. Finland och
Österrike har efter kriget etablerat sig
som internationella värdar – vi hade miljövårdskonferensen men det är längesen.
Schweiz är sedan länge så fullkomligt
etablerad på den internationella kartan
att detta tas som en självklarhet.
Men om man bortser från den tekniska
apparaten, finns det allt skäl att i en period av säkerhetspolitisk oro ta vara på
Stockholm som en kompetent och solid,
i bästa mening internationell konferensstad. Det kan inte svensk neutralitetspolitik ta skada av.
Naturligtvis kan vi vänta oss kollisioner, där värdlandet måste förhålla sig
iskallt neutralt. Det har sagts, med viss
rätt, att det långt utdragna Madridmötet
egentligen bara födde en mus. Men det
är nog en tvivelaktigt nedvärdering.
stockholmskonferensen om ”förtroendeskapande åtgärder” på det militära området (dvs förhandsmeddelanden
om militära och marinmilitära manövrar
och trupprörelser) är en inte minst för
Sverige viktig beståndsdel i ESKprocessen och i det fredsarbete som i
våra dagar i så hög grad engagerar europeisk opinion. Bl a gäller detta det områ-
de som de förtroendeskapande åtgärderna skall tillämpas på – kan det nuvarande inskrivna området på 250 km enligt
Helsingforsdokumentet utvidgas ända
till Uralbergen?
Sverige står utanför EG ochNatomen
vi spelar vår roll i FN som, inte minst,
befrämjare av den tredje världens intressen. Det är en klädsam roll , även om
man ibland kan undra hur mycket stöd
våra brokiga regeringar egentligen har i
svensk opinion i ivern att stödja allehanda upprorsrörelser i länder, varom gemene man i Herrljunga och Tornelilla
näppeligen har mer än diffusa begrepp.
ESK skiljer sig från det amorfa FN på
flera sätt. Det rör sig om länder i vårt
närområde, det har ett mindre format,
det utlovar inte ”säkerhet” där ingen sä-
kerhet finns (annat än illusionisternas).
Till all lycka används därtill i ESK-sammanhang mindre stora och vilseledande
ord.
Den förestående stockholmskonferensen är Sverige, med vissa reservationer,
att gratulera till. Det är klart att resultatet inte kommer att bero av våra nära
vänner Finland, Österrike och Schweiz
utan av de ”två stora” med sina allierade; sina i regellydiga allierade.
Framför allt måste man dock i sista
hand se på Stockholms roll som en mö-
tesplats för oliktänkande.
Madridkonferensen (ESK)
och dess avkomlingar
Madridkonferensen varade hela tre år.
Det visar att ESK är och förblir en
funktion av förhållandet mellan
stormakterna, konstaterar ambassadör
Dick Hichens-Bergström. J
slutdokumentet räknades åtta framtida
möten upp vilkas syfte är att den s k
Helsingforsprocessen skall kunna föras
vidare. Först i raden kommer
stockholmskonferensen som börjar den
17januari. Den syftar i ett första skede
till ”förtroendeskapande åtgärder”. J en
andra omgång skall man komma in på
direkta nedrustningsfrågor.
För ett par år sedan förekom i denna
tidskrift (nr 4/1981) en betraktelse om
den europeiska säkerhetskonferensen
(ESK) och den då nyligen inledda uppföljningskonferensen i Madrid. Man fö-
reställde sig att Madridmötet någorlunda
snart skulle vara överståndet, låt vara att
de skickliga formulerarna kring de
spanska konferensborden förmodligen
skulle kunna påräkna ”en tids full sysselsättning”.
Att det skulle bli en affär på tre år var
ändå överraskande.
Om den långa tidsutdräkten kan man
anställa många reflexioner, varav en får
anses ostridig, nämligen att ESK är och
torde förbli en funktion av förhållandet
mellan stormakterna. I det allt kärvare
klimat som råder mellan USA och Sovjetunionen var alltså intet annat att vänta, hur välmenande än den s k NN-gruppen (de neutral~ och de alliansfria) ansträngde sig för att uppfinna lösningar,
åtminstone till en del kosmetiska sådana,
för att få slut på konferensen. In i det
sista var det dock, som bekant, det genstöriga Malta som – emot både USA:s
och Sovjets vilja – försenade konferensen i sin nästan fanatiska iver att få till
stånd en text om en speciell konferens
om säkerheten i Medelhavsområdet. Eftersom i ESK-sammanhang den s k consensusprincipen råder, innebär det i klartext att varje deltagande land har vetorätt. Något good-willskapande agerande
innebar detta nu inte för Malta, som endast lyckades visa vilket ”nuisance value” även mycket små länder kan ha i
internationella sammanhang.
Det omfattande slutdokumentet från
Madrid vidareutvecklar på vissa punkter
Helsingforsdokumentet, det som högtidligen undertecknades sommaren 1975 –
avspänningstidens högsommar, då herrar Bresjnev och Ford under president
Kekkonens välsignande hand kunde sitta
vid samma bord i det soliga Helsingfors.
Åtta planerade möten
Men det kan vara skäl att först räkna upp
de framtida möten som Madriddokumentet enats om i den vällovliga andan, att
den s k Helsingforsprocessen, trots alla
svårigheter, skall kunna föras vidare.
Inte mindre än åtta sådana möten står nu
på dagordningen:
l Ett möte i Stockholm med början den
17 januari 1984 syftande i ettförsta skede till ”förtroendeskapande åtgärder”,
en term som etablerades redan i Geneve
och Helsingfors. l en andra och senare
omgång räknar man med att komma in
på direkta nedrustningsfrågor. Mötet i
Stockholm skall föregås av ett förberedande möte i Helsingfors, avsett att på~
börjas den 25 oktober 1983 och vara avklarat på tre veckor.
2 Ett expertmöte i Aten om fredlig lösning av tvister, med början den 21 mars
1984.
3 Ett seminarium i Venedig om samarbete i Medelhavsområdet 16-26 oktober
1984 – detta gäller ekonomi, kultur och
vetenskap.
4 Ett expertmöte i Ottawa om mänskliga
rättigheter, med början den 7 oktober
1985.
5 Ett s k minnesmöte i Helsingfors ,
1985, för att högtidlighålla undertecknandet 1975 av Helsingforsdokumentet.
6 Ett kulturellt forum i Budapest, vid
obestämd tidpunkt under 1985.
7 Ett expertmöte om mänskliga rättigheter i Bern, under sex veckor med början
den 16 april 1986.
8 Nästa stora uppföljningsmöte av ESK,
denna gång i Wien med början den 4 november 1986.
527
Madridmötet
Det ovanstående framstår som ett ganska substantiellt och ambitiöst program.
Formellt visar det att Helsingforsprocessen hålls igång och att det finn s mycket
att avhandla mellan de 35 deltagande
ESK-Iänderna. Ett studium av tillgängliga papper ger vid handen att det inte
bara är fråga om utanverk utan att det
därtill i Madrid förekom intressanta positionsförändringar också på det svårhanterade området för mänskliga rättigheter. Märkligt nog har Sovjet här gått med
på – under begränsade förutsättningar
och villkor – att underlätta familjeåterföreningar, äktenskap mellan olika
länders medborgare m m. Också journalisters arbetsvillkor skall enligt Madriddokumentet underlättas t ex ifråga om
resor i anställningslandet och legitima
personkontakter.
Under i stort sett hela sitt förlopp gav
Madridkonferensen de två supermakterna tillfälle till politiska utbrott, vilket
markerade, inte alltid på ett lyckligt sätt,
ESK som forum för konfrontationer.
Detta hade naturligtvis ingenting med
Madridkonferensen som sådan att göra.
Men den fanns där, och det var där man
råkades i massmedias heta ljus. Det sista
man såg i den vägen var den uppseendeväckande kylan i september 1983 mellan
utrikesministrarna George Schultz och
Andrei Gromyko. Det är troligt att de
saktmodiga herrarna i Madrid kunnat
stänga butiken redan 1981 -om inte den
13 december 1981 drabbat Polen.
Detta kom att ge eftertryck åt uppfattningen att ESK, liksom i större format
och med större gester Förenta Nationerna, inte kan åstadkomma mer än tandlösa rekommendationer om det kärvar
till sig mellan de två stora.
52R
Det vore på det hela taget bra om
ESK-processen bedömdes med sådana
hänsyn i minnet.
stockholmskonferensen
Nu har det i januari 1984 förestående
mötet i Stockholm kommit i blickpunkten. En stor apparat håller på att byggas
upp i utrikesdepartementets regi för att
härbärgera konferen en , dess fotfolk och
soldater, de ömtåliga ambassadörerna
från främmande länder och deras ofta
invecklade sekretariat. Att denna internationella apparat i det jämlika Sverige
medför att också svenska ESK-tjänstemän kommer att få med greker och spanjorer i internationell tjänst jämförbara
förmåner är något som en smula lär skaka hedervärda svenska sinnen.
Att Sverige blir värd för en sådan konferens är viktigt för oss. Finland och
Österrike har efter kriget etablerat sig
som internationella värdar – vi hade miljövårdskonferensen men det är längesen.
Schweiz är sedan länge så fullkomligt
etablerad på den internationella kartan
att detta tas som en självklarhet.
Men om man bortser från den tekniska
apparaten, finns det allt skäl att i en period av säkerhetspolitisk oro ta vara på
Stockholm som en kompetent och solid,
i bästa mening internationell konferensstad. Det kan inte svensk neutralitetspolitik ta skada av.
Naturligtvis kan vi vänta oss kollisioner, där värdlandet måste förhålla sig
iskallt neutralt. Det har sagts, med viss
rätt, att det långt utdragna Madridmötet
egentligen bara födde en mus. Men det
är nog en tvivelaktigt nedvärdering.
stockholmskonferensen om ”förtroendeskapande åtgärder” på det militära området (dvs förhandsmeddelanden
om militära och marinmilitära manövrar
och trupprörelser) är en inte minst för
Sverige viktig beståndsdel i ESKprocessen och i det fredsarbete som i
våra dagar i så hög grad engagerar europeisk opinion. Bl a gäller detta det områ-
de som de förtroendeskapande åtgärderna skall tillämpas på – kan det nuvarande inskrivna området på 250 km enligt
Helsingforsdokumentet utvidgas ända
till Uralbergen?
Sverige står utanför EG ochNatomen
vi spelar vår roll i FN som, inte minst,
befrämjare av den tredje världens intressen. Det är en klädsam roll , även om
man ibland kan undra hur mycket stöd
våra brokiga regeringar egentligen har i
svensk opinion i ivern att stödja allehanda upprorsrörelser i länder, varom gemene man i Herrljunga och Tornelilla
näppeligen har mer än diffusa begrepp.
ESK skiljer sig från det amorfa FN på
flera sätt. Det rör sig om länder i vårt
närområde, det har ett mindre format,
det utlovar inte ”säkerhet” där ingen sä-
kerhet finns (annat än illusionisternas).
Till all lycka används därtill i ESK-sammanhang mindre stora och vilseledande
ord.
Den förestående stockholmskonferensen är Sverige, med vissa reservationer,
att gratulera till. Det är klart att resultatet inte kommer att bero av våra nära
vänner Finland, Österrike och Schweiz
utan av de ”två stora” med sina allierade; sina i regellydiga allierade.
Framför allt måste man dock i sista
hand se på Stockholms roll som en mö-
tesplats för oliktänkande.