Sven Åkesson; Om de differentierade avgifterna för långtidsvård
1983
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Debatt
SVEN ÅKESSON:
Om de differentierade avgifterna för långtidsvård
Före valet 1982 fattade Riksdagen ett beslut
(rekommendation) om att Landstinget skulle
få ta ut differentierade avgifter för långtidsvård. Sådana avgifter har omhändertagna på
ålderdomshem sedan länge fått betala. Vad
var naturligare än att införa enhetliga regler?
Det låter acceptabelt.
Tyvärr leder de differentierade avgifterna
alltför ofta till horribla konsekvenser. Ett
drastiskt exempel: Mannen som har mycket
goda pensioner träffas av halvsictig förlamning. Han har under ett långt liv redan vårdats Il månader på sjukhus. Efter några veckor på akutsjukhus förs han över till långtidsvård. Hustrun är ungefär 10 år yngre och har
att reda sig på allenast folkpension + ett
mindre ATP-tillägg. Hon gifte sig då hon blev
legitimerad sjuksköterska men fick inte utöva
sitt yrke. Det var då; inga gifta sköterskor på
sjukhus.
Vad rör sig i huvudet på dessa båda makar?
Mannen förstår att det bästa vore att han dog
så fort som möjligt. Hustrun snuddar skuldmedvetet vid liknande tankegångar. Ödet vill
annorlunda. Hon måste söka sig till en betydligt enklare miljö och får förhoppningsvis
bostadsbidrag. Några månader senare dör
maken och hustrun får plötsligt något över
50% av hans pension och hennes inkomst
ökar 3-4 ggr. Hon hade alls icke måst bryta
hemmet och flytta.
Beträffande ålderdomshemmen ligger det
litet annorlunda till. Man behöver inte vara i
vanlig mening sjuk för att beredas plats där
(alla pensionärer har åderförkalkning, de flesta utan påtagliga symtom). Klientelet består
av ganska pigga gamlingar, ofta ensamstående. Det är vanligt att äldre par löser
problemet genom att flytta dit båda två. Men
naturligtvis kan också här svårartade komplikationer uppkomma.
Gertrud Sigurdsen söker efter en lösning.
Hon har inte lätt. Alla politiker talar, när det
passar sig, varmt för att åldringar så länge
som möjligt skall kunna bo kvar i sina hem.
Men vad händer nu i Stockholms läns landsting? Möjligheten att vårdas hemma begränsas naturligtvis om förslaget om fördubbling
av avgifterna för hemhjälp går igenom. Till
det får man höra att detta vårt landsting inte
har råd att avstå från de differentierade avgifterna. Att pengarna i stor utsträckning tas
från dem jag vill beteckna som långvårdsänkor, bekymrar tydligen inte. Är Stockholms
läns landsting så dåligt skött i förhållande till
Kopparbergs och Gävleborgs län som klarar
sig bra utan dessa differentierade avgifter. I
just Hurliksvall har man infört en lyckad
flexibel vård på långvårdskliniken och alla
samverkar till att verkligen bereda vård i
hemmet så långt som möjligt.
En enkel lösning vore att, så snart maken
tas in för definitiv vård på långvårdsklinik
eller ålderdomshem, skall hustruns änkepension dras av och tillfalla henne. Beloppet bör
för landstingets del vara avdragbart beträffande skatten. Det behövs ingen byråkrati –
alls. Änkepensionen kan omedelbart tas fram
på data.
SVEN ÅKESSON:
Om de differentierade avgifterna för långtidsvård
Före valet 1982 fattade Riksdagen ett beslut
(rekommendation) om att Landstinget skulle
få ta ut differentierade avgifter för långtidsvård. Sådana avgifter har omhändertagna på
ålderdomshem sedan länge fått betala. Vad
var naturligare än att införa enhetliga regler?
Det låter acceptabelt.
Tyvärr leder de differentierade avgifterna
alltför ofta till horribla konsekvenser. Ett
drastiskt exempel: Mannen som har mycket
goda pensioner träffas av halvsictig förlamning. Han har under ett långt liv redan vårdats Il månader på sjukhus. Efter några veckor på akutsjukhus förs han över till långtidsvård. Hustrun är ungefär 10 år yngre och har
att reda sig på allenast folkpension + ett
mindre ATP-tillägg. Hon gifte sig då hon blev
legitimerad sjuksköterska men fick inte utöva
sitt yrke. Det var då; inga gifta sköterskor på
sjukhus.
Vad rör sig i huvudet på dessa båda makar?
Mannen förstår att det bästa vore att han dog
så fort som möjligt. Hustrun snuddar skuldmedvetet vid liknande tankegångar. Ödet vill
annorlunda. Hon måste söka sig till en betydligt enklare miljö och får förhoppningsvis
bostadsbidrag. Några månader senare dör
maken och hustrun får plötsligt något över
50% av hans pension och hennes inkomst
ökar 3-4 ggr. Hon hade alls icke måst bryta
hemmet och flytta.
Beträffande ålderdomshemmen ligger det
litet annorlunda till. Man behöver inte vara i
vanlig mening sjuk för att beredas plats där
(alla pensionärer har åderförkalkning, de flesta utan påtagliga symtom). Klientelet består
av ganska pigga gamlingar, ofta ensamstående. Det är vanligt att äldre par löser
problemet genom att flytta dit båda två. Men
naturligtvis kan också här svårartade komplikationer uppkomma.
Gertrud Sigurdsen söker efter en lösning.
Hon har inte lätt. Alla politiker talar, när det
passar sig, varmt för att åldringar så länge
som möjligt skall kunna bo kvar i sina hem.
Men vad händer nu i Stockholms läns landsting? Möjligheten att vårdas hemma begränsas naturligtvis om förslaget om fördubbling
av avgifterna för hemhjälp går igenom. Till
det får man höra att detta vårt landsting inte
har råd att avstå från de differentierade avgifterna. Att pengarna i stor utsträckning tas
från dem jag vill beteckna som långvårdsänkor, bekymrar tydligen inte. Är Stockholms
läns landsting så dåligt skött i förhållande till
Kopparbergs och Gävleborgs län som klarar
sig bra utan dessa differentierade avgifter. I
just Hurliksvall har man infört en lyckad
flexibel vård på långvårdskliniken och alla
samverkar till att verkligen bereda vård i
hemmet så långt som möjligt.
En enkel lösning vore att, så snart maken
tas in för definitiv vård på långvårdsklinik
eller ålderdomshem, skall hustruns änkepension dras av och tillfalla henne. Beloppet bör
för landstingets del vara avdragbart beträffande skatten. Det behövs ingen byråkrati –
alls. Änkepensionen kan omedelbart tas fram
på data.