Bengt Johansson; Lag – för vem
1983
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
BENGT JOHANSSON:
Lag – för vem?
Politiker har en vällovlig ambition att ordna
allt på bästa sätt för oss vanliga människor.
Vad detta konkret skall innebära försöker de
förklara med allmänna uttalanden och s k
målformuleringar. Om dessa blir många och
ofta upprepas utan att medborgarna noterar
några konkreta förbättringar uppkommer
främlingsskap mellan politiker och medborgare, vilket är allvarligt i en demokrati.
Ett exempel på sådan välvilligt menad aktivitet är lagen om Hälso- och sjukvård (SFS
1983: 763), vilken trädde i kraft l januari
1983. I den stadgas många vackra mål. Hela
befolkningen skall ha god hälsa samt få vård
på lika villkor, hälso-, och sjukvården skall
vara av god kvalitet, patienten skall ha trygghet i vård och behandling, vården skall vara
lättillgänglig och bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet m m.
För att dessa uttalanden skall få en meningsfull innebörd måste rimligen resultatet
av vårdens utövning kunna ställas inför nå-
gon form av objektiv opartisk prövning.
Har den enskilde individen då möjlighet att
få prövat om jukvårdshuvudmannen (landstinget) erbjudit just honom vård av god kvalitet, om vården varit lättillgänglig eller skett
på lika villkor?
När man ställer sig dessa frågor finner man
inte något avsnitt i lagen, som möjliggör så-
dan prövning. Enligt annan lag kan enskild
läkare eller sjukvårdspersonal anmälas av patient till ansvarsnämnd för fel eller försummelse. men om bristerna har förorsakats av
fel eller försummelser i landstingets sätt att
fullgöra sina uppgifter finns däremot ingen
möjlighet att få detta rättsligt prövat. Kort
sagt – lagen ställer upp skyldigheter för
landstingen men medger ingen kontrollmöjlighet för dem som omfattas av dess innehåll.
Är en sådan lag rimlig eller meningsfull?
Lagen kan sägas återspegla ett för många
politiker typiskt syn ätt på individens ställning i samhället gentemot kollektivets intresse.
Det finns många exempel på att individens
ställning i vår tid försvagas medan kollektiva
gruppers innytande ökar. Specialdomstolar
som t ex Arbetsdomstolen dömer enbart där
fackförening är part. Andra prövningar av
enskilds rätt regleras ej sällan i administrativa
539
former inom förvaltningar i form av överklagningsärenden. Kollektiva former för förvaltning exempelvis inom bostadsrättsföreningars verksamhet är lagligt accepterad.
Kollektivanslutningar till politiska partier är
korrekt. Dessa exempel kan sannolikt mångfaldigas av sakkunniga personer. De utgör
tecken på en utveckling där individens värde
systematiskt undertryckes, något som inte
bör förvåna den som är medveten om de
grundläggande principerna i det socialistiska
samhällets mål.
Utvecklingen utgör samtidigt en uppluckring av den traditionella rollfördelningen i
samhället där staten skall särskilja sin förvaltande, dömande och styrande uppgift. Dessa
statens uppgifter har mer och mer blandats
ihop till ett system, där man ej kan utläsa var
ansvaret ligger och gränserna går. Respekten
för individens integritet oci. särart suddas ut
och ersätts med en allmänt välvillig attityd
och en för den enskilde farlig kollektiv anonymitet.
Har förhållandet med denna lag då någon
praktisk betydelse vad avser hälso- och sjukvård? Är ej vården så bra att det är onödigt
att ta upp frågan om möjlighet till rättslig
prövning av dess tillämpning?
Så länge man är frisk bekymrar man sig
vanligtvis inte om dessa frågor. Men för
många blir det en överraskning att som sjuk
vara prisgiven till en och endast en sjukvårdande organisation över vilken man ej råder.
Envar som arbetar med praktisk sjukvård
konfronteras dagligen med sådana ärenden.
Är det till exempel lättillgänglig vård enligt
lagen att få vänta lO månader för konsultation
på en specialklinik som kanske kan göras
snabbare i ett angränsande landsting? Är det
respekt för patientens självbestämmande att
enbart hänvisa till landstingets enda specialklinik för ett visst problem då patienten kommit i konflikt med eller tappat förtroende för
klinikens verksamhet? Är det god och trygg
vård att förneka en patient operation med
särskilt förfinad teknik om den inte tillämpas
inom det egna landstingsområdet? Exemplen
kan mångfaldigas, men svaren kan aldrig få
rättslig prövning.
Någon menar sannolikt att dessa exempel
är undantag och att den största delen av sjuk- 540
och hälsovården är av god kvalitet. Det är
sannolikt riktigt, men för den som drabbas av
problem är situationen allvarlig. Förhållandet
tillspetsas av att vi inom sjuk- och hälsovården har ett i praktiken helt samhällsdrivet
monopol, vilket inte tillåter någon form av
valfrihet för patienten. Det rådande monopolförhållandet gör det därför särskilt angeläget
att kunna få sitt ärende rättsligt prövat. Det
synsättet motiveras av den grundläggande
principen om likhet inför lagen där individen
har ett egenvärde och skall ges möjlighet att
få sitt ärende prövat mot en lag med förpliktande bestämmelser.
Den nya Hälso- och sjukvårdslagen har
uppmärksammats i andra länder på ett sätt
som har betydelse för Sveriges anseende. Redan 1979, då förarbetena tilllagförslaget blev
klara blev de föremål för uppmärksamhet vid
5th World Congress on Medical Law i Gent.
Representanter från Frankrike och Storbritannien påpekade där det anmärkningsvärda
förhållandet i brist på appellation och gjorde
gällande att sådan lag är meningslös.
Från de styrande politikernas sida är lagen
naturligtvis inte meningslös, den formulerar
staten krav på landstingens verksamhet.
Men för individen är lagen meningslös, individen har bara att tacka och ta emot vad som
bjuds eller på något kollektivt sätt, exempelvis via landstingspolitiker, försöka påverka
förhållanden~,. Men är det sådana lagar vi är
betjänta av? Ar det sådana lagar som fria och
oberoende medborgare skall hålla till godo
med?
Självfallet inte. Skälet till avsaknad av
rättslig prövning är sannolikt ett uttryck för
politikernas rädsla för att få den samhällsdrivna verksamheten prövad. Man kan då
fortsätta att formulera nya vackra mål med
uttalanden om att förhållandena skall påverkas inom den rådande formen och att man
noggrant skall se på problemen. Man behöver
på så sätt inte störas av lagens praktiska
tillämpning.
I stället för att placera individen i centrum,
har riksdagen förpassat denne in i den stora
konturlösa kollektiva massan, vilket gör honom både passiv och otrygg.
Skulle riksdagen ha stiftat motsvarande lag
för något privat monopol utan möjlighet till
rättslig prövning? Nej, det är nog bara samhällsdriven verksamhet som får vara så fri
från kontroll.
Lag – för vem?
Politiker har en vällovlig ambition att ordna
allt på bästa sätt för oss vanliga människor.
Vad detta konkret skall innebära försöker de
förklara med allmänna uttalanden och s k
målformuleringar. Om dessa blir många och
ofta upprepas utan att medborgarna noterar
några konkreta förbättringar uppkommer
främlingsskap mellan politiker och medborgare, vilket är allvarligt i en demokrati.
Ett exempel på sådan välvilligt menad aktivitet är lagen om Hälso- och sjukvård (SFS
1983: 763), vilken trädde i kraft l januari
1983. I den stadgas många vackra mål. Hela
befolkningen skall ha god hälsa samt få vård
på lika villkor, hälso-, och sjukvården skall
vara av god kvalitet, patienten skall ha trygghet i vård och behandling, vården skall vara
lättillgänglig och bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet m m.
För att dessa uttalanden skall få en meningsfull innebörd måste rimligen resultatet
av vårdens utövning kunna ställas inför nå-
gon form av objektiv opartisk prövning.
Har den enskilde individen då möjlighet att
få prövat om jukvårdshuvudmannen (landstinget) erbjudit just honom vård av god kvalitet, om vården varit lättillgänglig eller skett
på lika villkor?
När man ställer sig dessa frågor finner man
inte något avsnitt i lagen, som möjliggör så-
dan prövning. Enligt annan lag kan enskild
läkare eller sjukvårdspersonal anmälas av patient till ansvarsnämnd för fel eller försummelse. men om bristerna har förorsakats av
fel eller försummelser i landstingets sätt att
fullgöra sina uppgifter finns däremot ingen
möjlighet att få detta rättsligt prövat. Kort
sagt – lagen ställer upp skyldigheter för
landstingen men medger ingen kontrollmöjlighet för dem som omfattas av dess innehåll.
Är en sådan lag rimlig eller meningsfull?
Lagen kan sägas återspegla ett för många
politiker typiskt syn ätt på individens ställning i samhället gentemot kollektivets intresse.
Det finns många exempel på att individens
ställning i vår tid försvagas medan kollektiva
gruppers innytande ökar. Specialdomstolar
som t ex Arbetsdomstolen dömer enbart där
fackförening är part. Andra prövningar av
enskilds rätt regleras ej sällan i administrativa
539
former inom förvaltningar i form av överklagningsärenden. Kollektiva former för förvaltning exempelvis inom bostadsrättsföreningars verksamhet är lagligt accepterad.
Kollektivanslutningar till politiska partier är
korrekt. Dessa exempel kan sannolikt mångfaldigas av sakkunniga personer. De utgör
tecken på en utveckling där individens värde
systematiskt undertryckes, något som inte
bör förvåna den som är medveten om de
grundläggande principerna i det socialistiska
samhällets mål.
Utvecklingen utgör samtidigt en uppluckring av den traditionella rollfördelningen i
samhället där staten skall särskilja sin förvaltande, dömande och styrande uppgift. Dessa
statens uppgifter har mer och mer blandats
ihop till ett system, där man ej kan utläsa var
ansvaret ligger och gränserna går. Respekten
för individens integritet oci. särart suddas ut
och ersätts med en allmänt välvillig attityd
och en för den enskilde farlig kollektiv anonymitet.
Har förhållandet med denna lag då någon
praktisk betydelse vad avser hälso- och sjukvård? Är ej vården så bra att det är onödigt
att ta upp frågan om möjlighet till rättslig
prövning av dess tillämpning?
Så länge man är frisk bekymrar man sig
vanligtvis inte om dessa frågor. Men för
många blir det en överraskning att som sjuk
vara prisgiven till en och endast en sjukvårdande organisation över vilken man ej råder.
Envar som arbetar med praktisk sjukvård
konfronteras dagligen med sådana ärenden.
Är det till exempel lättillgänglig vård enligt
lagen att få vänta lO månader för konsultation
på en specialklinik som kanske kan göras
snabbare i ett angränsande landsting? Är det
respekt för patientens självbestämmande att
enbart hänvisa till landstingets enda specialklinik för ett visst problem då patienten kommit i konflikt med eller tappat förtroende för
klinikens verksamhet? Är det god och trygg
vård att förneka en patient operation med
särskilt förfinad teknik om den inte tillämpas
inom det egna landstingsområdet? Exemplen
kan mångfaldigas, men svaren kan aldrig få
rättslig prövning.
Någon menar sannolikt att dessa exempel
är undantag och att den största delen av sjuk- 540
och hälsovården är av god kvalitet. Det är
sannolikt riktigt, men för den som drabbas av
problem är situationen allvarlig. Förhållandet
tillspetsas av att vi inom sjuk- och hälsovården har ett i praktiken helt samhällsdrivet
monopol, vilket inte tillåter någon form av
valfrihet för patienten. Det rådande monopolförhållandet gör det därför särskilt angeläget
att kunna få sitt ärende rättsligt prövat. Det
synsättet motiveras av den grundläggande
principen om likhet inför lagen där individen
har ett egenvärde och skall ges möjlighet att
få sitt ärende prövat mot en lag med förpliktande bestämmelser.
Den nya Hälso- och sjukvårdslagen har
uppmärksammats i andra länder på ett sätt
som har betydelse för Sveriges anseende. Redan 1979, då förarbetena tilllagförslaget blev
klara blev de föremål för uppmärksamhet vid
5th World Congress on Medical Law i Gent.
Representanter från Frankrike och Storbritannien påpekade där det anmärkningsvärda
förhållandet i brist på appellation och gjorde
gällande att sådan lag är meningslös.
Från de styrande politikernas sida är lagen
naturligtvis inte meningslös, den formulerar
staten krav på landstingens verksamhet.
Men för individen är lagen meningslös, individen har bara att tacka och ta emot vad som
bjuds eller på något kollektivt sätt, exempelvis via landstingspolitiker, försöka påverka
förhållanden~,. Men är det sådana lagar vi är
betjänta av? Ar det sådana lagar som fria och
oberoende medborgare skall hålla till godo
med?
Självfallet inte. Skälet till avsaknad av
rättslig prövning är sannolikt ett uttryck för
politikernas rädsla för att få den samhällsdrivna verksamheten prövad. Man kan då
fortsätta att formulera nya vackra mål med
uttalanden om att förhållandena skall påverkas inom den rådande formen och att man
noggrant skall se på problemen. Man behöver
på så sätt inte störas av lagens praktiska
tillämpning.
I stället för att placera individen i centrum,
har riksdagen förpassat denne in i den stora
konturlösa kollektiva massan, vilket gör honom både passiv och otrygg.
Skulle riksdagen ha stiftat motsvarande lag
för något privat monopol utan möjlighet till
rättslig prövning? Nej, det är nog bara samhällsdriven verksamhet som får vara så fri
från kontroll.