Stig Strömholm; Demokratins faror
1982
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
STIG STRÖMHOLM:
Demokratins faror
Medan detframstår som självklart, att
den demokratiska beslutsmodellen
legitimerar all offentlig maktutövning,
talas det alltför sällan om vad det är som
legitimerar den demokratiska
beslutsmodellen, skriver professor Stig
Strömholm. Som underrubrik till denna
artikel har han satt ”Bevare ossför våra
vänner!” Demokratins vänner kan
tillfoga systemet obotliga skador genom
att diskreditera det. Demokratin som
system kan överansträngas bla genom
att användas på områden där det saknar
legitimitet. Den demokratiska
beslutsmodellens riktiga och lämpliga
användningsområde är generella
”ram”-beslut på områden som angår
alla medborgare i ungefär lika hög grad.
När jag tidigare haft behov av defi ·
ner av ”demokrati” – i privata anal
ka sammanhang, utan alla anspråk
vetenskaplighet – har jag nöjt mig
att tala om den ”rösträknande bes
modellen”. Ochjag har, helt torrt,
på den, låt vara primitiva, frids
rande rationalitet som det innebär
låta ett så lätt konstaterbart förhäll
som röstetalet fålla utslaget i svåra
gor. Jag har sorgfålligt avstått från
kväden över demokratin; jag har v
för det missbruk av termen ”dem
tisk” som det innebär att använda d
beteckning för ett politiskt beslu
stem för att karakterisera helt andra
nomen, t ex en jämn fördelning av n
heter i samhället, för att nu inte tala
seder, tilltalsskick eller klädedräkt.
allt sådant finns utmärkta och klarg·
de särskilda ord; i det förra fallet är
fråga om ”rättvisa i fördelning”; till
senare skall jag strax återkomma.
De senaste åren har inte givit n
som helst anledning att frångå d
sakligt återhållsamma attityd till te
och begreppet ”demokrati”. Tvä
Som s k honnörsord i en offentlig d
av tidvis närmast infantil prägel har ’
mokrati” och ”demokratisk” til
breda ut sig som ett segt och oge
trängligt intellektuellt gummi arabi
över områden, där de saknar valje
nuftig hemortsrätt. Så primitiv förefi
debatten att vara eller att åtminstone
vis ha varit, att få eller ingen vågat
pa missbruket av orden helt enkelt
dan sådant lätt kunde tolkas eller
ställas som angrepp på saken eller
andra ord som uttryck för s k fascis
.,.,”u”””’ av ordet ”demokrati”
sig närmast ofattbart hur långt
gärdena ordet ”demokrati” på
hunnit irra från det torg och den
ing som var dess ursprungliningsområde. Några blygexempel må berika den efterläsarens säkert redan välkuriositetskabinett. För ett eller
år sedan fann jag, i vad jag trodde
en saklig, i huvudsak juridisk-tekdiskussion om de s k löntagarfonförenlighet med svensk konstiturätt, den invändningen mot mitt
uttryckligen framförd –
Jälvständig invändning i sak: för
fanns ej plat – att det ena eller
avmina argument inte var ”demo- ”. Så stod det verkligen, rätt upp
och upphovsmannen var, märkdet kan låta, juris professor. Det
i rättvisans namn tilläggas, att de
..rnrPt1mc•.:•urister och statsvetensom deltog i diskussionen –
sannolikt inte hade samma behov av
legitimera sig inför ett tänkt galleri
av att kraftfullt styrka sin progressi- ’ utan hänsyn till intellektuella kostr – inte ett ögonblick hemföll åt
de floskler. I detta fall betydde
okrati” alldeles bokstavligt talat
ting (utom naturligtvis ”dålig”,
astlig”, ”sådan som jag ogillar”,
t ibrist på hänvisningar till konkreta .
skaper är liktydigt med ”ingen- ’).
andra sammanhang låter sig någon
innebörd spåras. De senaste femtjugo årens nu så gott som helt ge- ..rörda totaldestruktion av de europemaner – i fråga om samtalston, tillkick, brev til, later och klädedräkt
171
– som missionärer alltifrån Ansgar till
Hjalmar Söderberg med åtminstone partiell framgång lyckats inplantera bland
våra enbackar har alltför ofta oemotsagd
fått passera som ”demokratisering” –
som om nu ”demokrati” skulle innebära
ett systematiskt nedbrytande av de
murar av integritet kring den enskilda
människan och av hövlighet och en smula distans, friktionsdämpande olja i de
mellanmänskliga relationerna i det urbaniserade massamhället, som erfarna
högkulturer vetat att med möda bygga
upp. Att svenskarna tagit sina kontinentala förebilder alltför allvarligt och trasslat till sina tilltals- och umgängesseder på
ett sätt, som otvivelaktigt måste ha varit
en plåga för dem som kände sig stå utanför hemligheterna, och som påkallade reformer i förenklande riktning – det är nu
en annan sak och inte någon ursäkt för
destruktiva excesser.
Vad de vilsekomna orden ”demokrati” och ”demokratisering” i dessa sammanhang står för är självfallet något
oändligt fjärran från den rösträknande
beslutsmodellen. Orden användes för att
försköna en omfattande grupp av fenomen, vilkas korrekta språkliga beteckningar sträcker sig från vanlig hederlig
feghet (hos t ex indignerade intervjuoffer, som inte vågar hävda sin uppfattning
om rimligt uppträdande gentemot närgångna massmedierepresentanter), via
opportunism (hos dem som gör en dygd
av fegheten), över medveten oförskämdhet (t ex hos nyss nämnda representanter), medveten reformsträvan (hos egalitära drömmare), aggressiv lunsighet (hos
nackknyckande en-ann-så-god-som-enann-filosofer), ren aningslöshet (hos de
flesta) till ren infantilism (hos alla de
172
unga, svikna och bedragna, som förvägras kunskap om alternativa möjligheter
och som bär framtiden på sina oskyldiga
läppar; de börjar sina brev, om de alls
skriver några, med ”hej!” och slutar
med ” hej då!”).
Endast med den allra största välvilja
kan man för att beteckna fenomen så-
dana som de nu uppräknade finna en gemensam term. Att tala om ”utveckling
mot större folklighet” skulle vara en
grov orättvisa mot de stundom intill kruserlighet polerade maneren hos svensk
allmoge; att tala om ”proletarisering”
vore på samma sätt en oförtjänt släng åt
en befolkningsgrupp, som under sin heroiska kamptid stred även för civiliserade maner (som man då insåg bjöd åtminstone ett visst skydd mot översitteri
och pennalism). Låt oss kalla den svenska tölpighetens seger för infantilisering.
Det anger åtminstone den inverterade
mognadsprocessens riktning. Att denna
process inte har med ” politisk demokrati” att göra är alltför uppenbart för att
behöva vidare utvecklas.
Reservera ”demokrati” för det politiska
beslutssystemet
Om jag sålunda framhärdar i tanken, att
”demokrati” är en term, som bör reserveras för ett politiskt beslutssystem och
att ordets användning på främmande områden är ett verbalt taskspeleri, som bör
påpekas, analyseras och avvisas, vill jag
på en punkt medge, att min torra begreppsbestämning är otillräcklig eller åtminstone kan uppfattas som alltför teknisk eller rentav negativ. Jag menar då
varken det förhällandet att kring beslutssystemet ”demokrati” vuxit upp·
giska föreställningar, ofta av stor
tet och värme, som i och för sig
ett tämligen löst samband med den
räknande beslutsmodellen, eller det
tum att demokratibegreppets
värdeladdning på många områden
vetet och hänsynslöst ”’”tJ•v'”””a”’
att ge glans åt företeelser som
samman med ”demokratin” på
liga eller svekfulla grunder.
dessa förhållanden kan dryftas
här.
Vad jag åsyftar – och där jag
medger, att jag tidigare presenterat
mokratin” alltför snävt – är helt
följande. l och för sig behöver den
räknande beslutsmodellen inte
någon som helst ”filosofi” eller·
gi” utöver den mycket enkla
som erfordras för att fastställa
åsikt som samlat de flesta rö
den mycket elementära common
som behövs för att konstatera, att
en beslutsregel som säger, att ”de
åsikt skall råda”, kan ge
oändliga strider, en regel som
”den enkla majoritetens åsikt
råda” är lätt att hantera
övervägande sannolikt att den
nande modellen skulle fungera illa
ler i varje fall betydligt sämre än
är fallet – så snart besluten på
trädde starka och kanske
stridbara minoriteters intressen
försåvitt inte modellen
med en tyst förutsättning,
alla röster har åtminstone
lika ”värde”.
Den fullt genomförda rtPrnn~…
knappast tänkbar utan den
föreställningen om alla männiursprungliga frihet och likhet. Att
röster skulle på fullt allvar tillerkänlika värde är inte gärna möjligt om
alla röstande anses ha i stort sett lika
Och detta, för att ta ytterligare ett
är en nödvändig utgångspunkt för
resonemang – och alla politiska
MKt·per och lösningar – som bygger på
om ett oförytterligt, okränkbart
om ordet tillåtes, heligt ”människo- … Den iden kan förvisso accepteoch i en rad viktiga sammanhang
respekteras i regimer. som inte är
i intet annat system är föreställom människovärdet så direkt retill de centrala och väsentliga pobeslutsprocesserna som i demo- . Detta ger, vill jag mena, det desystemet en principiell etisk
, som naturligtvis – i vår
värld – kan åtminstone temporärt
av låt oss säga konstateramoraliska dygder i ett empiriskt stulyckorike med annat politiskt syän det demokratiska. Men bevisligger på lyckoriket; det måste
empirisk granskning. Utav framtidsväxlar göre sig icke
. Framtidstermer med sådana
som ”mänsklig” eller ”demokrasocialism jnnefattar ett åtagande
fullgöra en bevisskyldighet som ingen
veterligen förmått klara.
med vänner
&·11W”·L4 sammanhang skall inte ordas om
-.-.lrr•>t•” fiender. Inte så att dessa
skulle vara lätta att identifiera och
avslöja. Inte heller kan de betecknas
173
som ofarliga. Allt som allt ter det sig
likväl -just här och just nu – något mer
angeläget att peka på de skador det demokratiska systemet kan tillfogas av sina
mest entusiastiska förespråkare. För enkelhetens och begreppsredans skull utgår vi från att dessa är i god tro; att de
verkligen är demokratins vänner. Det är
självfallet en förenkling. Verkligheten är
mer nyansrik.
Demokratins vänner kan tillfoga systemet obotliga skador genom att diskreditera det. För denna verksamhet tillhandahåller en generös natur oräkneliga
möjligheter: varje icke adekvat beteende
av företrädare för det politiska systemet
är ägnat att diskreditera demokratin.
Särskilt betänkliga är sådana misslyckanden, som kan bli föremål för direkt
jämförelse med lyckosamma politiska
förlopp och framgångsrikt politiskt handlande i andra former än de demokratiska
– t ex när den agerande är en diktator
eller en diktatorisk regim.
Det vore sannolikt en kraftig överdrift
att påstå, att det demokratiska systemet
idag skulle vara på aJ!var ifrågasatt i Sverige. Men detta konstaterande ger oss
inte rätt att ignorera varningssignaler.
Angrepp mot sådant som kan betecknas
som perifera ( men därför inte mindre
viktiga) områden förekommer inte sällan. Tryckfriheten liksom den ekonomiska friheten stretar ej sällan i motvind.
Värre är kanske att det utbredda missbruket av ordet demokrati i stora och
inflytelserika miljöer faktiskt givit termen en klart negativ eller i varje fall löjlig klang.
Det finns sammanhang, där ”demokratisk” (”demokratisering”) i kretsar,
som varken är intellektuellt, socialt eller
174
moraliskt undermåliga, kommit att uppfattas som beteckning för dramatiska
standardsänkningar (allvarligast är utbildningsområdet), för ineffektivitet (om
beslutsförfaranden) och för tristess (om
stadsplanering och byggande) – för att
nu ta några exempel, vilkas giltighet ingen allvarlig och klarsynt iakttagare gärna
kan bestrida. Mot sådana negativa effekter av ett slappt språkbruk finns ej andra
botemedel än att återge de förhånade termerna deras rimliga användningsområde
och fortsättningsvis respektera det.
Systemet kan ”överansträngas”
Mer speciella faror hotar demokratin
som system genom att detta system
”överansträngs”. I första hand kan detta
ske på tre olika sätt: genom att det användes på områden, där det saknar legitimitet; genom att det införes på sådana
gebit, där det sakligt inte passar; genom
att det nyttjas på fält, där det kommer i
konflikt med rimliga rättssäkerhetskrav.
Som grundläggande hypotes vill jag
hävda, att den demokratiska beslutsmodellens riktiga och lämpliga användningsområde är generella ”ram”-beslut
(till skillnad från individuella tillämpningsbeslut) på sådana områden som
utan alltför långsökta eller subtila motiveringar kan påstås till sitt principiella
innehåll angå alla samhällsmedborgare i
ungefär lika hög grad. Hypotesen har underbyggts, framställts och utvecklats
med åtskillig flit i tidigare skrifter. Jag
avstår dock från självcitat. Det är min
förhoppning, att det följande resonemanget skall på en gång underbygga och
illustrera det grundläggande antagandet
på de tre kritiska områden där demokratins båge kan spännas så att den
Den demokratiska modellen har i
samhälle fått en ny – dvs cirka
tioårig – uppgift, som vittnar om
utomordentliga betydelse ”””’”v'”””~
med omgivande, låt vara vaga,
ka föreställningar kommit att intaga i
svenska samhället: demokratin,
Legitimerar all offentlig
vårt samhälle. Någon reellt
rande legitimationsbas, t ex en
historiskt given ”rätt” eller en
nedärvda anspråk, erkännes icke.
om det i vår nya regeringsform
den offentliga makten ”utövas
gama”. Lagar kan endast den
tiskt legitimerade statsmakten,
gen, stifta. Någon motvikt mot
tins maktutövning känner inte den
fattning som riket antog för åtta
dan.
Vad legitimerar den demokratiska
slutsmodellen?
Medan det sålunda framstår som
klart, att den demokratiska
dellen legitimerar all offentlig
utövning, talas det alltför sällan om
det är som legitimerar den nPI’n/”””’””
beslutsmodellen. Likväl behöver
också legitimation. Det behöver
makt. Enklast inser man kanske
landet, om man söker finna ett
empelsituationer, där en majoritet
röster, som förordar en viss åtgärd,
mot en minoritet om 50, som
åtgärden skall utebli. Varför är det
mening, som här får förbli
”rätt” att de 51 får bestämma?
att man, i brist på finare in
måste räkna rösterna för att finna
lö
som skall antagas, Men – och
i denna speciella konfrontation
fragan upp med särskild kraft – är
överhuvudtaget ”rätt” att några
,….,,a.uJu•’-• över andra? Är den sakman röstat om alls sådan att offentoch offentligt beslutfatär motiverade? Kunde inte de 50 i
fl valja sin lösning. På det spörsmå-
man inte något svar i den de- ’ska ideologin eller beslutsmodelDenna ideologi och denna modell
offentlig maktutövning, men
inom det område där offentlig
som sådan är legitimerad. Och det
, antyddes det i grundhypotesens
· härovan, endast i frågor som
itt principiella innehåll angår alla
111allsn1eoborgare i lika hög grad.
~””’”r”’tl k maktutövning kan vara
lika tyrannisk som diktatorisk, oli- ’ plutokratisk eller vad som behaDet ter sig visserligen- kanske: vår
enhet är i själva verket inte så stor
genomsnittligt sett mindre sannolikt
demokratiska regimer ägnar sig åt
· än att diktaturer, enpartistater
andra styrelser hemfaller åt sådant.
några garantier finns inte. Börjar
•(ii~Mnl”~~•· alltför energiskt befatta sig
sådant som helt enkelt inte angår
allmänna”, riskerar den att snabbt
editeras.
!(Jränserna för legitim offentlig makting har i Sverige berörts något i
nd med diskussionen av
Iladlagsskyddet för de mänskliga frirättigheterna. Men detta är helt otilligt. Spörsmålet hör till dem som
rätt och statsvetenskap borde ägna
uppmärksamhet. Den normativa
limuteringen – ”legitim” maktutöv- 175
ning – borde inte jaga bort några vetenskapliga purister: vad det handlar om är
att finna, pröva och systematisera argument för offentlig maktutövning. Det är
möjligt att ett gammalt och beprövat
mönster för analy av relationerna mellan enskild och allmänt – samhällskontraktets – kan tillhandahålla en första
hj~l~l sådana undersökningar.
Skulle vårt parlament en vacker dag
stifta en lag av innehåll att alla rikets
inbyggare skall bära skära underkläder
– för att nu taga ett osannolikt, groteskt
överdrivet exempel – då skulle vi stå
inför ett handfast exempel på en maktutövning, som ingen ideologi kan legitimera, om så lagen stiftades av en enhällig kammare.
Återhållsamhet i den offentliga maktutövningen – respekt för villkoret ”som
kan påstås till sitt principiella innehåll
angå alla samhällsmedborgare i lika hög
grad” – är en av garantierna för det
demokratiska systemets livsduglighet.
·Den andra faran: att systemet utnyttjas på områden, där det sakligt inte passar. Grundhypotesens positiva bestämning: den demokratiska beslutsmodellen
hör hemma på de generella beslutens,
rambeslutens, område, till skillnad från
de enskilda avgörandenas.
Smygdemokratisering
Det är visserligen sant, att handlingsprogram av typen ”en man – en röst” hittills på det hela taget lyst med sin frånvaro i svensk offentlig debatt. Beslutande
organ – myndigheter, nämnder, råd –
har inte sett sina verkställande befogenheter överförda till ”demokratiskt utsedda” (hur det nu går till) församlingar.
176
l gengäld har man i stor skala prövat vad
som kan betecknas som en egendomlig
form av indirekt ”smygdemokratisering”: partier och korporationer har
marscherat in i de beslutande organen.
Att vara ”representerad” har blivit ett
tecken på erkännande, makt och betydelse. De beslutande organen tycks alltför ofta sammansatta inte med sakkunskap och beslutsförmåga utan med ”representativitet” som främsta riktmärke.
Man konsulterar fiktiva valurnor och
låter dessas utslag ge organens sammansättning.
Besluten blir därefter: kompromisser
dikterade av det sannolika resultatet av
lyckligt undgångna voteringar. Även om
det korporativa inslaget i beslutfattande
organ ofta kanske är mer framträdande
än det demokratisk-politiska, innebär
själva modellen likväl en väsentlig utvidgning av det ”demokratiska” beslutsområdet.
Ytterligare utvidgningar framstår som
högeligen tvivelaktiga från demokratins
synpunkt. Den sakliga och ideologiska
rågången mellan politiskt beslutsfattande
och tillämpningsbeslut inom de politiska
ramarnas ytterkontur vinner på att hållas
tydlig. ”Representationsmodellen” är
en egenartad hybrid, som framför allt vid
skärpta politiska motsättningar och vid
fortsatt fackligt-politiskt rävspel riskerar
att bjuda en skendemokratisk legitimation för beslutsfattande snarare än garantier för vare sig saklighet, sakkunskap
eller konsekvens i verksamheten.
Utrymmet medger inte återgivandet av
groteska sannsagor om korporativ prestige på förunderliga avvägar och om
spelet kring remissyttranden och personfrågor i sådana organ. Sådana sagor finns
emellertid.
l de skendemokratiska ’”o'””’”~”
kulissernas förlängning – för att nu
en bland många oroande <>~r,PII’tpr•.•
derna. l sex år har man ~<”<>•·rp~·•tnnti
dat på verktygets skaft, medan
om verktygets egg har besvarats
från år till år, alltefter tider,
turer och valbarometrar.
symptomatiskt: vad verktyget
skall nyttjas till, och hur,
likgiltigt vid sidan av det centrala
mentet: vem skall hålla i skaftet?
skall vara representerad? med
många röster mot hur många för
l den illusionsarkitektur som
”demokratin” som legitimerad
tar fonderna att bli det vådligaste
nadsverket. Det är emellertid ·
första.
Den tredje fara för demokratin
hotar från dess entusiastiska men
niga vänner: att den
S(UtSmOdellen UtVidgas till nmrl!I1,PII.
den kommer i kontlikt med
tens krav. Det hör till de omistliga
ritningarna i ett rättssamhälle, att
linjen mellan politiskt och
slutsfattande respekteras. ’
lisering” och ”decentralisering”
illa genomtänkta honnörsord –
mer eller åtminstone fattiga
”demokratisering” – som
skilda risker för rättssäkerheten.
slutande församlingar träder i
ämbetsmannamässig rätt,,u.•au•IJ”III
nebär redan i sig en viss
rättstryggheten. Om dessa
ges ökade befogenheter –
vagt avfattade ramlagar – finns
om risk för rättsolikhet inom riket.
Hur välmenande och värmande
177
tingar, att besluten skall, som det heter,
liras ”närmare människorna”, måste
Yllje förslag i den riktningen noga prö-
• till innebörd och konsekvenser. Uttilgningar av demokratiskt valda organs
blmpetens är inte självklara framgångar
• demokratin. Återhållsamhet i makttillväxt är en förnäm, alltför ofta förbisedd dygd. För den demokratiska modellen har dess utövning uppenbara fördelar. Till demokratins dagliga böner borde
höra den välkända och beprövade: bevare oss för våra vänner.
&Moderaterna
Udandsvlllbyrin
Baggenagatan 25, S-111 31 Stockholm
Telefon 08- 23 61 80 OBS!
Utlandssvenskar!
Som utlandssvensk har Ni rösträtt i 1982
års riksdagsval. Vi moderater drev igenom
den fullständiga rösträtten för utlandssvenskarna, därför att även Ni skall ha
möjlighet att påverka utvecklingen i
Sverige.
Reg_istreringsblankett kan rekvireras från
Ambassader och Konsulat i utlandet, från
RSV, 171 94 Solna och från Moderaternas
Utlandsvalbyrå.
Blanketten måste vara RSV till handa före
den l juni 1982.
Varje persons röst kan vara avgörande.
Utnyttja rösträtten!
Tveka ej att ta kontakt med oss om Ni vill
fråga om något.
Utlandsvalbyrån
)l! Il/t!)!~-~”–
Maud de G/er
’· ”1
.l
”
1
l
fi
i
Demokratins faror
Medan detframstår som självklart, att
den demokratiska beslutsmodellen
legitimerar all offentlig maktutövning,
talas det alltför sällan om vad det är som
legitimerar den demokratiska
beslutsmodellen, skriver professor Stig
Strömholm. Som underrubrik till denna
artikel har han satt ”Bevare ossför våra
vänner!” Demokratins vänner kan
tillfoga systemet obotliga skador genom
att diskreditera det. Demokratin som
system kan överansträngas bla genom
att användas på områden där det saknar
legitimitet. Den demokratiska
beslutsmodellens riktiga och lämpliga
användningsområde är generella
”ram”-beslut på områden som angår
alla medborgare i ungefär lika hög grad.
När jag tidigare haft behov av defi ·
ner av ”demokrati” – i privata anal
ka sammanhang, utan alla anspråk
vetenskaplighet – har jag nöjt mig
att tala om den ”rösträknande bes
modellen”. Ochjag har, helt torrt,
på den, låt vara primitiva, frids
rande rationalitet som det innebär
låta ett så lätt konstaterbart förhäll
som röstetalet fålla utslaget i svåra
gor. Jag har sorgfålligt avstått från
kväden över demokratin; jag har v
för det missbruk av termen ”dem
tisk” som det innebär att använda d
beteckning för ett politiskt beslu
stem för att karakterisera helt andra
nomen, t ex en jämn fördelning av n
heter i samhället, för att nu inte tala
seder, tilltalsskick eller klädedräkt.
allt sådant finns utmärkta och klarg·
de särskilda ord; i det förra fallet är
fråga om ”rättvisa i fördelning”; till
senare skall jag strax återkomma.
De senaste åren har inte givit n
som helst anledning att frångå d
sakligt återhållsamma attityd till te
och begreppet ”demokrati”. Tvä
Som s k honnörsord i en offentlig d
av tidvis närmast infantil prägel har ’
mokrati” och ”demokratisk” til
breda ut sig som ett segt och oge
trängligt intellektuellt gummi arabi
över områden, där de saknar valje
nuftig hemortsrätt. Så primitiv förefi
debatten att vara eller att åtminstone
vis ha varit, att få eller ingen vågat
pa missbruket av orden helt enkelt
dan sådant lätt kunde tolkas eller
ställas som angrepp på saken eller
andra ord som uttryck för s k fascis
.,.,”u”””’ av ordet ”demokrati”
sig närmast ofattbart hur långt
gärdena ordet ”demokrati” på
hunnit irra från det torg och den
ing som var dess ursprungliningsområde. Några blygexempel må berika den efterläsarens säkert redan välkuriositetskabinett. För ett eller
år sedan fann jag, i vad jag trodde
en saklig, i huvudsak juridisk-tekdiskussion om de s k löntagarfonförenlighet med svensk konstiturätt, den invändningen mot mitt
uttryckligen framförd –
Jälvständig invändning i sak: för
fanns ej plat – att det ena eller
avmina argument inte var ”demo- ”. Så stod det verkligen, rätt upp
och upphovsmannen var, märkdet kan låta, juris professor. Det
i rättvisans namn tilläggas, att de
..rnrPt1mc•.:•urister och statsvetensom deltog i diskussionen –
sannolikt inte hade samma behov av
legitimera sig inför ett tänkt galleri
av att kraftfullt styrka sin progressi- ’ utan hänsyn till intellektuella kostr – inte ett ögonblick hemföll åt
de floskler. I detta fall betydde
okrati” alldeles bokstavligt talat
ting (utom naturligtvis ”dålig”,
astlig”, ”sådan som jag ogillar”,
t ibrist på hänvisningar till konkreta .
skaper är liktydigt med ”ingen- ’).
andra sammanhang låter sig någon
innebörd spåras. De senaste femtjugo årens nu så gott som helt ge- ..rörda totaldestruktion av de europemaner – i fråga om samtalston, tillkick, brev til, later och klädedräkt
171
– som missionärer alltifrån Ansgar till
Hjalmar Söderberg med åtminstone partiell framgång lyckats inplantera bland
våra enbackar har alltför ofta oemotsagd
fått passera som ”demokratisering” –
som om nu ”demokrati” skulle innebära
ett systematiskt nedbrytande av de
murar av integritet kring den enskilda
människan och av hövlighet och en smula distans, friktionsdämpande olja i de
mellanmänskliga relationerna i det urbaniserade massamhället, som erfarna
högkulturer vetat att med möda bygga
upp. Att svenskarna tagit sina kontinentala förebilder alltför allvarligt och trasslat till sina tilltals- och umgängesseder på
ett sätt, som otvivelaktigt måste ha varit
en plåga för dem som kände sig stå utanför hemligheterna, och som påkallade reformer i förenklande riktning – det är nu
en annan sak och inte någon ursäkt för
destruktiva excesser.
Vad de vilsekomna orden ”demokrati” och ”demokratisering” i dessa sammanhang står för är självfallet något
oändligt fjärran från den rösträknande
beslutsmodellen. Orden användes för att
försköna en omfattande grupp av fenomen, vilkas korrekta språkliga beteckningar sträcker sig från vanlig hederlig
feghet (hos t ex indignerade intervjuoffer, som inte vågar hävda sin uppfattning
om rimligt uppträdande gentemot närgångna massmedierepresentanter), via
opportunism (hos dem som gör en dygd
av fegheten), över medveten oförskämdhet (t ex hos nyss nämnda representanter), medveten reformsträvan (hos egalitära drömmare), aggressiv lunsighet (hos
nackknyckande en-ann-så-god-som-enann-filosofer), ren aningslöshet (hos de
flesta) till ren infantilism (hos alla de
172
unga, svikna och bedragna, som förvägras kunskap om alternativa möjligheter
och som bär framtiden på sina oskyldiga
läppar; de börjar sina brev, om de alls
skriver några, med ”hej!” och slutar
med ” hej då!”).
Endast med den allra största välvilja
kan man för att beteckna fenomen så-
dana som de nu uppräknade finna en gemensam term. Att tala om ”utveckling
mot större folklighet” skulle vara en
grov orättvisa mot de stundom intill kruserlighet polerade maneren hos svensk
allmoge; att tala om ”proletarisering”
vore på samma sätt en oförtjänt släng åt
en befolkningsgrupp, som under sin heroiska kamptid stred även för civiliserade maner (som man då insåg bjöd åtminstone ett visst skydd mot översitteri
och pennalism). Låt oss kalla den svenska tölpighetens seger för infantilisering.
Det anger åtminstone den inverterade
mognadsprocessens riktning. Att denna
process inte har med ” politisk demokrati” att göra är alltför uppenbart för att
behöva vidare utvecklas.
Reservera ”demokrati” för det politiska
beslutssystemet
Om jag sålunda framhärdar i tanken, att
”demokrati” är en term, som bör reserveras för ett politiskt beslutssystem och
att ordets användning på främmande områden är ett verbalt taskspeleri, som bör
påpekas, analyseras och avvisas, vill jag
på en punkt medge, att min torra begreppsbestämning är otillräcklig eller åtminstone kan uppfattas som alltför teknisk eller rentav negativ. Jag menar då
varken det förhällandet att kring beslutssystemet ”demokrati” vuxit upp·
giska föreställningar, ofta av stor
tet och värme, som i och för sig
ett tämligen löst samband med den
räknande beslutsmodellen, eller det
tum att demokratibegreppets
värdeladdning på många områden
vetet och hänsynslöst ”’”tJ•v'”””a”’
att ge glans åt företeelser som
samman med ”demokratin” på
liga eller svekfulla grunder.
dessa förhållanden kan dryftas
här.
Vad jag åsyftar – och där jag
medger, att jag tidigare presenterat
mokratin” alltför snävt – är helt
följande. l och för sig behöver den
räknande beslutsmodellen inte
någon som helst ”filosofi” eller·
gi” utöver den mycket enkla
som erfordras för att fastställa
åsikt som samlat de flesta rö
den mycket elementära common
som behövs för att konstatera, att
en beslutsregel som säger, att ”de
åsikt skall råda”, kan ge
oändliga strider, en regel som
”den enkla majoritetens åsikt
råda” är lätt att hantera
övervägande sannolikt att den
nande modellen skulle fungera illa
ler i varje fall betydligt sämre än
är fallet – så snart besluten på
trädde starka och kanske
stridbara minoriteters intressen
försåvitt inte modellen
med en tyst förutsättning,
alla röster har åtminstone
lika ”värde”.
Den fullt genomförda rtPrnn~…
knappast tänkbar utan den
föreställningen om alla männiursprungliga frihet och likhet. Att
röster skulle på fullt allvar tillerkänlika värde är inte gärna möjligt om
alla röstande anses ha i stort sett lika
Och detta, för att ta ytterligare ett
är en nödvändig utgångspunkt för
resonemang – och alla politiska
MKt·per och lösningar – som bygger på
om ett oförytterligt, okränkbart
om ordet tillåtes, heligt ”människo- … Den iden kan förvisso accepteoch i en rad viktiga sammanhang
respekteras i regimer. som inte är
i intet annat system är föreställom människovärdet så direkt retill de centrala och väsentliga pobeslutsprocesserna som i demo- . Detta ger, vill jag mena, det desystemet en principiell etisk
, som naturligtvis – i vår
värld – kan åtminstone temporärt
av låt oss säga konstateramoraliska dygder i ett empiriskt stulyckorike med annat politiskt syän det demokratiska. Men bevisligger på lyckoriket; det måste
empirisk granskning. Utav framtidsväxlar göre sig icke
. Framtidstermer med sådana
som ”mänsklig” eller ”demokrasocialism jnnefattar ett åtagande
fullgöra en bevisskyldighet som ingen
veterligen förmått klara.
med vänner
&·11W”·L4 sammanhang skall inte ordas om
-.-.lrr•>t•” fiender. Inte så att dessa
skulle vara lätta att identifiera och
avslöja. Inte heller kan de betecknas
173
som ofarliga. Allt som allt ter det sig
likväl -just här och just nu – något mer
angeläget att peka på de skador det demokratiska systemet kan tillfogas av sina
mest entusiastiska förespråkare. För enkelhetens och begreppsredans skull utgår vi från att dessa är i god tro; att de
verkligen är demokratins vänner. Det är
självfallet en förenkling. Verkligheten är
mer nyansrik.
Demokratins vänner kan tillfoga systemet obotliga skador genom att diskreditera det. För denna verksamhet tillhandahåller en generös natur oräkneliga
möjligheter: varje icke adekvat beteende
av företrädare för det politiska systemet
är ägnat att diskreditera demokratin.
Särskilt betänkliga är sådana misslyckanden, som kan bli föremål för direkt
jämförelse med lyckosamma politiska
förlopp och framgångsrikt politiskt handlande i andra former än de demokratiska
– t ex när den agerande är en diktator
eller en diktatorisk regim.
Det vore sannolikt en kraftig överdrift
att påstå, att det demokratiska systemet
idag skulle vara på aJ!var ifrågasatt i Sverige. Men detta konstaterande ger oss
inte rätt att ignorera varningssignaler.
Angrepp mot sådant som kan betecknas
som perifera ( men därför inte mindre
viktiga) områden förekommer inte sällan. Tryckfriheten liksom den ekonomiska friheten stretar ej sällan i motvind.
Värre är kanske att det utbredda missbruket av ordet demokrati i stora och
inflytelserika miljöer faktiskt givit termen en klart negativ eller i varje fall löjlig klang.
Det finns sammanhang, där ”demokratisk” (”demokratisering”) i kretsar,
som varken är intellektuellt, socialt eller
174
moraliskt undermåliga, kommit att uppfattas som beteckning för dramatiska
standardsänkningar (allvarligast är utbildningsområdet), för ineffektivitet (om
beslutsförfaranden) och för tristess (om
stadsplanering och byggande) – för att
nu ta några exempel, vilkas giltighet ingen allvarlig och klarsynt iakttagare gärna
kan bestrida. Mot sådana negativa effekter av ett slappt språkbruk finns ej andra
botemedel än att återge de förhånade termerna deras rimliga användningsområde
och fortsättningsvis respektera det.
Systemet kan ”överansträngas”
Mer speciella faror hotar demokratin
som system genom att detta system
”överansträngs”. I första hand kan detta
ske på tre olika sätt: genom att det användes på områden, där det saknar legitimitet; genom att det införes på sådana
gebit, där det sakligt inte passar; genom
att det nyttjas på fält, där det kommer i
konflikt med rimliga rättssäkerhetskrav.
Som grundläggande hypotes vill jag
hävda, att den demokratiska beslutsmodellens riktiga och lämpliga användningsområde är generella ”ram”-beslut
(till skillnad från individuella tillämpningsbeslut) på sådana områden som
utan alltför långsökta eller subtila motiveringar kan påstås till sitt principiella
innehåll angå alla samhällsmedborgare i
ungefär lika hög grad. Hypotesen har underbyggts, framställts och utvecklats
med åtskillig flit i tidigare skrifter. Jag
avstår dock från självcitat. Det är min
förhoppning, att det följande resonemanget skall på en gång underbygga och
illustrera det grundläggande antagandet
på de tre kritiska områden där demokratins båge kan spännas så att den
Den demokratiska modellen har i
samhälle fått en ny – dvs cirka
tioårig – uppgift, som vittnar om
utomordentliga betydelse ”””’”v'”””~
med omgivande, låt vara vaga,
ka föreställningar kommit att intaga i
svenska samhället: demokratin,
Legitimerar all offentlig
vårt samhälle. Någon reellt
rande legitimationsbas, t ex en
historiskt given ”rätt” eller en
nedärvda anspråk, erkännes icke.
om det i vår nya regeringsform
den offentliga makten ”utövas
gama”. Lagar kan endast den
tiskt legitimerade statsmakten,
gen, stifta. Någon motvikt mot
tins maktutövning känner inte den
fattning som riket antog för åtta
dan.
Vad legitimerar den demokratiska
slutsmodellen?
Medan det sålunda framstår som
klart, att den demokratiska
dellen legitimerar all offentlig
utövning, talas det alltför sällan om
det är som legitimerar den nPI’n/”””’””
beslutsmodellen. Likväl behöver
också legitimation. Det behöver
makt. Enklast inser man kanske
landet, om man söker finna ett
empelsituationer, där en majoritet
röster, som förordar en viss åtgärd,
mot en minoritet om 50, som
åtgärden skall utebli. Varför är det
mening, som här får förbli
”rätt” att de 51 får bestämma?
att man, i brist på finare in
måste räkna rösterna för att finna
lö
som skall antagas, Men – och
i denna speciella konfrontation
fragan upp med särskild kraft – är
överhuvudtaget ”rätt” att några
,….,,a.uJu•’-• över andra? Är den sakman röstat om alls sådan att offentoch offentligt beslutfatär motiverade? Kunde inte de 50 i
fl valja sin lösning. På det spörsmå-
man inte något svar i den de- ’ska ideologin eller beslutsmodelDenna ideologi och denna modell
offentlig maktutövning, men
inom det område där offentlig
som sådan är legitimerad. Och det
, antyddes det i grundhypotesens
· härovan, endast i frågor som
itt principiella innehåll angår alla
111allsn1eoborgare i lika hög grad.
~””’”r”’tl k maktutövning kan vara
lika tyrannisk som diktatorisk, oli- ’ plutokratisk eller vad som behaDet ter sig visserligen- kanske: vår
enhet är i själva verket inte så stor
genomsnittligt sett mindre sannolikt
demokratiska regimer ägnar sig åt
· än att diktaturer, enpartistater
andra styrelser hemfaller åt sådant.
några garantier finns inte. Börjar
•(ii~Mnl”~~•· alltför energiskt befatta sig
sådant som helt enkelt inte angår
allmänna”, riskerar den att snabbt
editeras.
!(Jränserna för legitim offentlig makting har i Sverige berörts något i
nd med diskussionen av
Iladlagsskyddet för de mänskliga frirättigheterna. Men detta är helt otilligt. Spörsmålet hör till dem som
rätt och statsvetenskap borde ägna
uppmärksamhet. Den normativa
limuteringen – ”legitim” maktutöv- 175
ning – borde inte jaga bort några vetenskapliga purister: vad det handlar om är
att finna, pröva och systematisera argument för offentlig maktutövning. Det är
möjligt att ett gammalt och beprövat
mönster för analy av relationerna mellan enskild och allmänt – samhällskontraktets – kan tillhandahålla en första
hj~l~l sådana undersökningar.
Skulle vårt parlament en vacker dag
stifta en lag av innehåll att alla rikets
inbyggare skall bära skära underkläder
– för att nu taga ett osannolikt, groteskt
överdrivet exempel – då skulle vi stå
inför ett handfast exempel på en maktutövning, som ingen ideologi kan legitimera, om så lagen stiftades av en enhällig kammare.
Återhållsamhet i den offentliga maktutövningen – respekt för villkoret ”som
kan påstås till sitt principiella innehåll
angå alla samhällsmedborgare i lika hög
grad” – är en av garantierna för det
demokratiska systemets livsduglighet.
·Den andra faran: att systemet utnyttjas på områden, där det sakligt inte passar. Grundhypotesens positiva bestämning: den demokratiska beslutsmodellen
hör hemma på de generella beslutens,
rambeslutens, område, till skillnad från
de enskilda avgörandenas.
Smygdemokratisering
Det är visserligen sant, att handlingsprogram av typen ”en man – en röst” hittills på det hela taget lyst med sin frånvaro i svensk offentlig debatt. Beslutande
organ – myndigheter, nämnder, råd –
har inte sett sina verkställande befogenheter överförda till ”demokratiskt utsedda” (hur det nu går till) församlingar.
176
l gengäld har man i stor skala prövat vad
som kan betecknas som en egendomlig
form av indirekt ”smygdemokratisering”: partier och korporationer har
marscherat in i de beslutande organen.
Att vara ”representerad” har blivit ett
tecken på erkännande, makt och betydelse. De beslutande organen tycks alltför ofta sammansatta inte med sakkunskap och beslutsförmåga utan med ”representativitet” som främsta riktmärke.
Man konsulterar fiktiva valurnor och
låter dessas utslag ge organens sammansättning.
Besluten blir därefter: kompromisser
dikterade av det sannolika resultatet av
lyckligt undgångna voteringar. Även om
det korporativa inslaget i beslutfattande
organ ofta kanske är mer framträdande
än det demokratisk-politiska, innebär
själva modellen likväl en väsentlig utvidgning av det ”demokratiska” beslutsområdet.
Ytterligare utvidgningar framstår som
högeligen tvivelaktiga från demokratins
synpunkt. Den sakliga och ideologiska
rågången mellan politiskt beslutsfattande
och tillämpningsbeslut inom de politiska
ramarnas ytterkontur vinner på att hållas
tydlig. ”Representationsmodellen” är
en egenartad hybrid, som framför allt vid
skärpta politiska motsättningar och vid
fortsatt fackligt-politiskt rävspel riskerar
att bjuda en skendemokratisk legitimation för beslutsfattande snarare än garantier för vare sig saklighet, sakkunskap
eller konsekvens i verksamheten.
Utrymmet medger inte återgivandet av
groteska sannsagor om korporativ prestige på förunderliga avvägar och om
spelet kring remissyttranden och personfrågor i sådana organ. Sådana sagor finns
emellertid.
l de skendemokratiska ’”o'””’”~”
kulissernas förlängning – för att nu
en bland många oroande <>~r,PII’tpr•.•
derna. l sex år har man ~<”<>•·rp~·•tnnti
dat på verktygets skaft, medan
om verktygets egg har besvarats
från år till år, alltefter tider,
turer och valbarometrar.
symptomatiskt: vad verktyget
skall nyttjas till, och hur,
likgiltigt vid sidan av det centrala
mentet: vem skall hålla i skaftet?
skall vara representerad? med
många röster mot hur många för
l den illusionsarkitektur som
”demokratin” som legitimerad
tar fonderna att bli det vådligaste
nadsverket. Det är emellertid ·
första.
Den tredje fara för demokratin
hotar från dess entusiastiska men
niga vänner: att den
S(UtSmOdellen UtVidgas till nmrl!I1,PII.
den kommer i kontlikt med
tens krav. Det hör till de omistliga
ritningarna i ett rättssamhälle, att
linjen mellan politiskt och
slutsfattande respekteras. ’
lisering” och ”decentralisering”
illa genomtänkta honnörsord –
mer eller åtminstone fattiga
”demokratisering” – som
skilda risker för rättssäkerheten.
slutande församlingar träder i
ämbetsmannamässig rätt,,u.•au•IJ”III
nebär redan i sig en viss
rättstryggheten. Om dessa
ges ökade befogenheter –
vagt avfattade ramlagar – finns
om risk för rättsolikhet inom riket.
Hur välmenande och värmande
177
tingar, att besluten skall, som det heter,
liras ”närmare människorna”, måste
Yllje förslag i den riktningen noga prö-
• till innebörd och konsekvenser. Uttilgningar av demokratiskt valda organs
blmpetens är inte självklara framgångar
• demokratin. Återhållsamhet i makttillväxt är en förnäm, alltför ofta förbisedd dygd. För den demokratiska modellen har dess utövning uppenbara fördelar. Till demokratins dagliga böner borde
höra den välkända och beprövade: bevare oss för våra vänner.
&Moderaterna
Udandsvlllbyrin
Baggenagatan 25, S-111 31 Stockholm
Telefon 08- 23 61 80 OBS!
Utlandssvenskar!
Som utlandssvensk har Ni rösträtt i 1982
års riksdagsval. Vi moderater drev igenom
den fullständiga rösträtten för utlandssvenskarna, därför att även Ni skall ha
möjlighet att påverka utvecklingen i
Sverige.
Reg_istreringsblankett kan rekvireras från
Ambassader och Konsulat i utlandet, från
RSV, 171 94 Solna och från Moderaternas
Utlandsvalbyrå.
Blanketten måste vara RSV till handa före
den l juni 1982.
Varje persons röst kan vara avgörande.
Utnyttja rösträtten!
Tveka ej att ta kontakt med oss om Ni vill
fråga om något.
Utlandsvalbyrån
)l! Il/t!)!~-~”–
Maud de G/er
’· ”1
.l
”
1
l
fi
i