Thede Palm; Gunnar Jarrings minnen
1983
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Litteratur
THEDE PALM:
Gunnar Jarrings minnen
Tredje delen av Gunnar Jarrings memoarer
omfattar åren 1952-1964 och har fått titeln
”Rikets förhållande till främmande makt”
(Bonniers). Det är gammaldags högtidligt
men är också adekvat för större delen av
boken. Jarring hade gjort karriär inom UD i
Asien och Afrika. Nu hämtades han hem och
placerades mitt i utrikestjänstens centrum
som biträdande chef för politiska avdelningen.
Ett halvt år senare var han chef; hans företrädare hade gått ut som ambassadör. Många
inom UD var missnöjda med utnämningen.
Jarring skriver att flera sade om honom och
några till honom att han brast i kompetens.
Han hade aldrig tjänstgjort vid någon av de
stora beskickningarna. Han medger att han
visste mer om den tredje världen och han
undrar om det inte var därför som han kallats
till sin nya plats. Utrikesminister Unden eller
kanske kabinettssekreteraren Arne Lundberg
skulle ha varit framsynt nog för att förstå
vilken roll tredje världens länder skulle komma att spela också för svensk utrikestjänst.
Så förhöll det sig säkerligen inte. Unden
kände Jarring redan från sin tid som universitetskansler och hade i honom funnit en fram~
stående akademiker med rörligt intellekt,
breda kunskaper och ett vänligt sätt. Dessutom hade han visat sig ha praktiskt handlag.
Jarring var om skapt för nära samarbete under Unden och vad han inte visste, kunde han
lära. Vilket han gjorde.
Berättelsen om arbetets gång i UD är en av
höjdpunkterna i boken. Jarring föredrog direkt för Unden och i början också uhjälpsfrå-
gor för Ulla Lindström, detta begåvade statsrådsfenomen som Erlander inte ville ha men
som Unden troget stödde. ”Ulla låg inte för
diplomati – allt var rakt på sak, helst uppkäftigt.”
Unden var ingen resande utrikesminister.
Den ”stora resan” under Jarrings tid var Erlanders och Hedlunds Rysslandsresa 1956, i
vilken Jarring deltog. Hans beskrivning av
den är mycket läsvärd och han berömmer de
två resenärernas prestationer trots förkylningar och många skålar i vodka.
Utom Unden fanns också Dag Hammarskjöld som statsråd i UD. Det är givet att
Jarring lärde känna honom, men hur mycket
är svårt att säga. Ingen kände honom helt
igenom, men han och Jarring kom närmare
varandra då arbetet fortsatte i FN, sedan Jarring 1956 blivit svensk ambassadör där.
Inom UD hade Hammarskjöld några personliga vänner, som Jarring namnger, och
därutöver fanns ett antal tjänstemän som gärna gav sig ut för att vara sådana. Beundrare
av honom fanns många. Det gällde att visa att
man förstod honom. Det var inte alltid så lätt.
Jarring, som är betydligt mera jordnära och
som i sin ställning hade råd att visa sig som
sådan, menade att Hammarskjöld kunde vara
svårbegriplig både i tal och skrift. Däremot
var han rätlinjig. Det framgår tillsammans
med mycket annat i bokens innehållsrika kapitel om Hammarskjöld .
Dag Hammarskjöld var mycket noga med
att den svenska delegationen till FN inte
skulle kunna räkna med några favörer av att
generalsekreteraren var vensk. Det begrep
man, skriver Jarring. Nej, inte alla. Ulla
Lindström, också hon FN-delegat ibland,
skriver i en av sina böcker att Hammarskjöld
blev ”en centralfigur inte bara inom storpolitiken utan också för de svenska FN-delegaterna som beundrade och stödde honom.”
Kommentarerna gör sig själva.
Ifråga om stöd berättar Jarring om den
konflikt han blev inblandad i och som uppstod mellan Hammarskjöld och Unden. Under Libanonkrisen 1958 hade Sverige genom
Jarring lagt fram ett resolutionsförslag i sä-
kerhetsrådet, vilket lade grunden för organiserandel av en observatörsgrupp, vilken
Hammarskjöld behövde och satte upp. Så
kom en månad senare en revolt i Irak, vars
verkningar snabbt spred sig också till Libanon, som begärde amerikansk hjälp. Amerikanska trupper landsteg söder om Beirut.
Mot detta protesterade Sverige i Washington,
men två dagar senare skärptes tonen och Jarring fick order från Stockholm att lägga fram
en ny resolution i FN att observatörerna
skulle dras tillbaka. Detta var ett slag i ansiktet på Hammarskjöld och det kom oväntat.
Jarring försökte få sina order ändrade, men
förgäves. Hammarskjöld gjorde då det ovanliga att han vände sig direkt i telefon till Unden. Denne reagerade surt men ett kort uppskov och någon mindre ändring beviljades; i
542
sakfrågan stod han fast. Jarring lade fram den
svenska resolutionen i Säkerhetsrådet. Sverige och Sovjetunionen röstade ja, alla andra
nej.
Förlorare var Sveriges anseende i FN. Undens benhårda antiamerikanism hade demonstrerats och tillfredsställts med stöd i regeringen av alla, utom Ulla Lindström, statsrå-
den Sträng och Lange.
Detta är väl det mest dramatiska avsnittet i
Jarrings bok. När det utspelades var han redan utnämnd till ambassadör i Washington.
Han hade kunnat komma dit under bättre
förutsättningar. Men hans vistelse där blev
lugn och inte ointressant, och en ganska
överraskande litterär exkurs i boken vittnar
om hans egen mångsidighet när det gällde
både politik och kultur.
Boken slutar då han 1964 stod i begrepp att
flytta till Moskva. Det är synd på så gott
material och på så rolig läsning – allt det
berömmande som sagts om de två första delarna av Jarrings minnen kan användas ock å
på den tredje med det tillägget, att författaren
här är öppnare, mer meddelsam, rent av skarpare. Att han sedan inte gör väsen av sig själv
hör till hans natur. Det gör inte boken sämre.
Men tjänstgöringen i Moskva ligger så nära
i tiden att det givetvis är svårt att publicera en
fortsättning på memoarerna – nu. Man får
hoppas att fjärde delen blir skriven under de
tidiga timmar på dagen då morgonmänniskan
Gunnar Jarring författar. Detta är närmast ett
krav på honom. Han har varit med om så
mycket, som inte får glömmas.
Med detta häfte följer ett inbetalningskort avseende prenumerationsavgiften 85:- kronor för år 1984. (Prenumerationspris för pensionärer: 70:-)
THEDE PALM:
Gunnar Jarrings minnen
Tredje delen av Gunnar Jarrings memoarer
omfattar åren 1952-1964 och har fått titeln
”Rikets förhållande till främmande makt”
(Bonniers). Det är gammaldags högtidligt
men är också adekvat för större delen av
boken. Jarring hade gjort karriär inom UD i
Asien och Afrika. Nu hämtades han hem och
placerades mitt i utrikestjänstens centrum
som biträdande chef för politiska avdelningen.
Ett halvt år senare var han chef; hans företrädare hade gått ut som ambassadör. Många
inom UD var missnöjda med utnämningen.
Jarring skriver att flera sade om honom och
några till honom att han brast i kompetens.
Han hade aldrig tjänstgjort vid någon av de
stora beskickningarna. Han medger att han
visste mer om den tredje världen och han
undrar om det inte var därför som han kallats
till sin nya plats. Utrikesminister Unden eller
kanske kabinettssekreteraren Arne Lundberg
skulle ha varit framsynt nog för att förstå
vilken roll tredje världens länder skulle komma att spela också för svensk utrikestjänst.
Så förhöll det sig säkerligen inte. Unden
kände Jarring redan från sin tid som universitetskansler och hade i honom funnit en fram~
stående akademiker med rörligt intellekt,
breda kunskaper och ett vänligt sätt. Dessutom hade han visat sig ha praktiskt handlag.
Jarring var om skapt för nära samarbete under Unden och vad han inte visste, kunde han
lära. Vilket han gjorde.
Berättelsen om arbetets gång i UD är en av
höjdpunkterna i boken. Jarring föredrog direkt för Unden och i början också uhjälpsfrå-
gor för Ulla Lindström, detta begåvade statsrådsfenomen som Erlander inte ville ha men
som Unden troget stödde. ”Ulla låg inte för
diplomati – allt var rakt på sak, helst uppkäftigt.”
Unden var ingen resande utrikesminister.
Den ”stora resan” under Jarrings tid var Erlanders och Hedlunds Rysslandsresa 1956, i
vilken Jarring deltog. Hans beskrivning av
den är mycket läsvärd och han berömmer de
två resenärernas prestationer trots förkylningar och många skålar i vodka.
Utom Unden fanns också Dag Hammarskjöld som statsråd i UD. Det är givet att
Jarring lärde känna honom, men hur mycket
är svårt att säga. Ingen kände honom helt
igenom, men han och Jarring kom närmare
varandra då arbetet fortsatte i FN, sedan Jarring 1956 blivit svensk ambassadör där.
Inom UD hade Hammarskjöld några personliga vänner, som Jarring namnger, och
därutöver fanns ett antal tjänstemän som gärna gav sig ut för att vara sådana. Beundrare
av honom fanns många. Det gällde att visa att
man förstod honom. Det var inte alltid så lätt.
Jarring, som är betydligt mera jordnära och
som i sin ställning hade råd att visa sig som
sådan, menade att Hammarskjöld kunde vara
svårbegriplig både i tal och skrift. Däremot
var han rätlinjig. Det framgår tillsammans
med mycket annat i bokens innehållsrika kapitel om Hammarskjöld .
Dag Hammarskjöld var mycket noga med
att den svenska delegationen till FN inte
skulle kunna räkna med några favörer av att
generalsekreteraren var vensk. Det begrep
man, skriver Jarring. Nej, inte alla. Ulla
Lindström, också hon FN-delegat ibland,
skriver i en av sina böcker att Hammarskjöld
blev ”en centralfigur inte bara inom storpolitiken utan också för de svenska FN-delegaterna som beundrade och stödde honom.”
Kommentarerna gör sig själva.
Ifråga om stöd berättar Jarring om den
konflikt han blev inblandad i och som uppstod mellan Hammarskjöld och Unden. Under Libanonkrisen 1958 hade Sverige genom
Jarring lagt fram ett resolutionsförslag i sä-
kerhetsrådet, vilket lade grunden för organiserandel av en observatörsgrupp, vilken
Hammarskjöld behövde och satte upp. Så
kom en månad senare en revolt i Irak, vars
verkningar snabbt spred sig också till Libanon, som begärde amerikansk hjälp. Amerikanska trupper landsteg söder om Beirut.
Mot detta protesterade Sverige i Washington,
men två dagar senare skärptes tonen och Jarring fick order från Stockholm att lägga fram
en ny resolution i FN att observatörerna
skulle dras tillbaka. Detta var ett slag i ansiktet på Hammarskjöld och det kom oväntat.
Jarring försökte få sina order ändrade, men
förgäves. Hammarskjöld gjorde då det ovanliga att han vände sig direkt i telefon till Unden. Denne reagerade surt men ett kort uppskov och någon mindre ändring beviljades; i
542
sakfrågan stod han fast. Jarring lade fram den
svenska resolutionen i Säkerhetsrådet. Sverige och Sovjetunionen röstade ja, alla andra
nej.
Förlorare var Sveriges anseende i FN. Undens benhårda antiamerikanism hade demonstrerats och tillfredsställts med stöd i regeringen av alla, utom Ulla Lindström, statsrå-
den Sträng och Lange.
Detta är väl det mest dramatiska avsnittet i
Jarrings bok. När det utspelades var han redan utnämnd till ambassadör i Washington.
Han hade kunnat komma dit under bättre
förutsättningar. Men hans vistelse där blev
lugn och inte ointressant, och en ganska
överraskande litterär exkurs i boken vittnar
om hans egen mångsidighet när det gällde
både politik och kultur.
Boken slutar då han 1964 stod i begrepp att
flytta till Moskva. Det är synd på så gott
material och på så rolig läsning – allt det
berömmande som sagts om de två första delarna av Jarrings minnen kan användas ock å
på den tredje med det tillägget, att författaren
här är öppnare, mer meddelsam, rent av skarpare. Att han sedan inte gör väsen av sig själv
hör till hans natur. Det gör inte boken sämre.
Men tjänstgöringen i Moskva ligger så nära
i tiden att det givetvis är svårt att publicera en
fortsättning på memoarerna – nu. Man får
hoppas att fjärde delen blir skriven under de
tidiga timmar på dagen då morgonmänniskan
Gunnar Jarring författar. Detta är närmast ett
krav på honom. Han har varit med om så
mycket, som inte får glömmas.
Med detta häfte följer ett inbetalningskort avseende prenumerationsavgiften 85:- kronor för år 1984. (Prenumerationspris för pensionärer: 70:-)