Kjell Treslow; Mittens svek mot borgerligheten
1982
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
TRESLOW:
ns svek mot borgerligheten
,.,,wnr111rtiernas skatteuppgörelse
tin betytt för
ekonomi beskriver fillic
w som själv tillhör de
. Uppgörelsen utgör det
sveket mot borgerliga
sedan regimskiftet 1976,
taren. Nu måste mitten
sig. Skall man sträva efter
rättFisa i beskattningen eller skall
med den
ruu•·mnKrH(iska skattepolitiken?
Den omdiskuterade skatteomläggningen
och begränsningen av villaavdragen innebär enligt dem som ansvarar för uppgörelsen – mittenparterna och socialdemokraterna – att endast cirka lO000 villaägare skulle drabbas. Artikelförfattaren tillhör dem. Eftersom jag känner
mig helt främmande för beskyllningen att
vara nolltaxerare eller skattesmitare, vilket i den enklare debatten anses vara de
enda drabbade, har jag valt att ta till orda
för att påvisa det svek som framförallt
mitten gjort sig skyldig till gentemot en
grupp villaägare och indirekt mot en betydligt större grupp medborgare.
För drygt tre år sedan inköpte vi en
nyproducerad frifinansierad, relativt dyr
med riksmått mätt, och till cirka 80 procent lårrefinansierad villa med avsikt att
bo kvar där och successivt amortera ner
skulderna.
Mindre än tre år senare bestämmer
Folkpartiet och Centern i samarbete med
Socialdemokraterna att räntorna för
upptagna lån löpande på 60 respektive 30
år ej längre till fullo skulle få dras av vid
beskattningen efter en övergångsperiod
på tre år. Därefter beskärmar man sig
över att villaägarna blivit upprörda och
skrämda av felaktig moderat propaganda.
Alla villaägare vet att de första åren
av ett fastighetsinnehav är påfrestande.
Det besvärande var att skatteuppgörelsen över en natt knuffade undan förutsättningarna för att på sikt styra upp
privatekonomin. En kalkyl över det
framtida utfallet av avdragsbegränsningarna visade att det skulle krävas helt
orealistiska inkomstförstärkningar under
åren 1982-1985 för att klara att bo kvar.
Det hade ju också för säkerhets skull
192
byggts in i uppgörelsen att s k höginkomsttagare, dvs de med mer än 102000
kronor, inte skul)e få ta ut några nämnvärda lönelyft framöver. Resultatet av
mina överväganden blev att huset efter
stora ansträngningar till sist kunde säljas
på senhösten 1981 med en stor förmö-
genhetsförlust. Här rök en stor del av
familjens sparkapital.
Största sveket sedan 1976
Vad har denna enstaka händelse för allmänt intresse? Jag vill påstå att skatteuppgörelsen fp-c-s i själva verket utgör
det allvarligaste sveket mot borgerliga
värderingar som gjorts sedan regimskiftet 1976. Det är därför föga konstigt att
väljama sviker mittenpartierna, som för
de flesta väljare hittills uppfattats som
företrädare för ickesocialistiska intressen.
Alltsedan 40-talet har mellaninkomstgrupperna sakta proletariserats. Utan att
någon ingripit har marginalskatterna genom inflationen ökat till orimliga tal för
mycket stora grupper av inkomsttagare.
70-80-procentiga marginalskatter, som
ursprungligen var avsedda för de allra
högsta inkomsterna, har blivit normala
för stora löntagargrupper. Resultatet har
blivit att den svenska medelklassen i ett
europeiskt perspektiv har fått se sin konsumtionsförmåga efter skatt minska på
ett sätt som inte ens det socialistiska
Frankrike av idag skulle våga drömma
om att diskutera.
Det kan naturligtvis hävdas att
inkomstutjämning är bra i sig. Socialdemokraterna hävdar detta. Det är däremot borgerlig politik att hävda att arbete skall löna sig. Det gjorde bland annat
förre folkpartiledaren Gunnar Helen till
ett stort valnummer redan i böljan
talet. Hans partibroder Wirten
emellertid med uppenbar
se i 1982 års finansplan att ”””’””’J..
relsen bidrar till en fort att
jämning.
Människorna i samhället, och
för dem politiken skall föras, har
lertid successivt reagerat mot
trycket. Ett sätt att trots höga
skatter spara för framtiden var
hem och därav följande
Detta hade fram till Wirtens u
natt accepterats av
Det för breda löntagargrupper
andningshålet i en socialistisk
tik medverkade således två
partier till att täppa igen.
Avdragen var dessutom sedan
en förutsättning för småhu
var därför inte möjligt att i sin
avskaffa ränteavdragen. Däremot
man begränsa rätten att göra det,
bara en minoritet, beräknad till
10000 villaägare, skulle
dessa råkade vara de som gått ini
marknaden under den borgerliga
ringstiden, att det framförallt var
ägare i storstadsområdena, ofta
miljer, och att det mest rörde
tion, det brydde man sig inte om.
statssekreterare Bengt We
påpekat, röstade knappast några
sa lO000 heller med Folkpartiet.
argumentnöd vittnande försvar
görelsen.
Nödvändigt med skattereform
I borgerlig livssyn ligger en
arbeta och förkovra sig och att
för framtiden. Den förda s
– det skall gärna medges – fört in
borgerliga dygder på avvägar. Därlr det angeläget att reformera skatteme! så att arbetslust och sparande
ieras.
iEn marginalskattesänkning är och fördärför mycket angelägen både av
ällsekonomiska och privatekonoaskäl, men kombinationen avdragsnsningar marginalskattesänkr i den form som nu föreslås, är ett
både mot en borgerlig skattepolitik,
rättssäkerheten för alla medborgare
mot de villaägare som drabbats,
rtiväljare eller ej. Det behövs ingsärskilt moderat agitation för att skabitterhet och ilska hos de villaägare
drabbats av den underbara nattens
ekvenser eller hos andra borgerligt
ade människor som nu kan riskera
utsättas för något liknande attentat
6ll sina privatekonomier.
Skatteuppgörelsen förblir ett svek mot
tirgertig politik och mot rättssäkerhe- 193
ten. Två borgerliga partier har genom
skatteuppgörelsen medverkat till stora
förmögenhetsförluster för småsparare
och husägare. Detta har väljarna förstått
och bland annat därför ser opinionssiffrorna ut som de gör för de nuvarande
regeringspartierna.
Man fortsätter i samma stil. Trots att
de höga marginalskatterna utjämnat inkomsterna efter skatt fortsätter mittenregeringen att i sina sparförslag rikta en
extra udd mot de högre inkomsttagarna.
Nu senast skall de statliga räntebidragen
skäras ner. I samma veva höjer man bostadsbidragen som faller bort vid måttliga inkomstnivåer. Villaägarna har inte,
som mitten förestäHer sig, så stora marginaler ens om de är s k höginkomsttagare. Därför bör mitten bestämma sig.
Skall man sträva mot större rättvisa i
beskattningen genom lägre marginalskatter och en flackare progressivitet eller
skall man fortsätta med den socialdemokratiska skattepolitiken.
ns svek mot borgerligheten
,.,,wnr111rtiernas skatteuppgörelse
tin betytt för
ekonomi beskriver fillic
w som själv tillhör de
. Uppgörelsen utgör det
sveket mot borgerliga
sedan regimskiftet 1976,
taren. Nu måste mitten
sig. Skall man sträva efter
rättFisa i beskattningen eller skall
med den
ruu•·mnKrH(iska skattepolitiken?
Den omdiskuterade skatteomläggningen
och begränsningen av villaavdragen innebär enligt dem som ansvarar för uppgörelsen – mittenparterna och socialdemokraterna – att endast cirka lO000 villaägare skulle drabbas. Artikelförfattaren tillhör dem. Eftersom jag känner
mig helt främmande för beskyllningen att
vara nolltaxerare eller skattesmitare, vilket i den enklare debatten anses vara de
enda drabbade, har jag valt att ta till orda
för att påvisa det svek som framförallt
mitten gjort sig skyldig till gentemot en
grupp villaägare och indirekt mot en betydligt större grupp medborgare.
För drygt tre år sedan inköpte vi en
nyproducerad frifinansierad, relativt dyr
med riksmått mätt, och till cirka 80 procent lårrefinansierad villa med avsikt att
bo kvar där och successivt amortera ner
skulderna.
Mindre än tre år senare bestämmer
Folkpartiet och Centern i samarbete med
Socialdemokraterna att räntorna för
upptagna lån löpande på 60 respektive 30
år ej längre till fullo skulle få dras av vid
beskattningen efter en övergångsperiod
på tre år. Därefter beskärmar man sig
över att villaägarna blivit upprörda och
skrämda av felaktig moderat propaganda.
Alla villaägare vet att de första åren
av ett fastighetsinnehav är påfrestande.
Det besvärande var att skatteuppgörelsen över en natt knuffade undan förutsättningarna för att på sikt styra upp
privatekonomin. En kalkyl över det
framtida utfallet av avdragsbegränsningarna visade att det skulle krävas helt
orealistiska inkomstförstärkningar under
åren 1982-1985 för att klara att bo kvar.
Det hade ju också för säkerhets skull
192
byggts in i uppgörelsen att s k höginkomsttagare, dvs de med mer än 102000
kronor, inte skul)e få ta ut några nämnvärda lönelyft framöver. Resultatet av
mina överväganden blev att huset efter
stora ansträngningar till sist kunde säljas
på senhösten 1981 med en stor förmö-
genhetsförlust. Här rök en stor del av
familjens sparkapital.
Största sveket sedan 1976
Vad har denna enstaka händelse för allmänt intresse? Jag vill påstå att skatteuppgörelsen fp-c-s i själva verket utgör
det allvarligaste sveket mot borgerliga
värderingar som gjorts sedan regimskiftet 1976. Det är därför föga konstigt att
väljama sviker mittenpartierna, som för
de flesta väljare hittills uppfattats som
företrädare för ickesocialistiska intressen.
Alltsedan 40-talet har mellaninkomstgrupperna sakta proletariserats. Utan att
någon ingripit har marginalskatterna genom inflationen ökat till orimliga tal för
mycket stora grupper av inkomsttagare.
70-80-procentiga marginalskatter, som
ursprungligen var avsedda för de allra
högsta inkomsterna, har blivit normala
för stora löntagargrupper. Resultatet har
blivit att den svenska medelklassen i ett
europeiskt perspektiv har fått se sin konsumtionsförmåga efter skatt minska på
ett sätt som inte ens det socialistiska
Frankrike av idag skulle våga drömma
om att diskutera.
Det kan naturligtvis hävdas att
inkomstutjämning är bra i sig. Socialdemokraterna hävdar detta. Det är däremot borgerlig politik att hävda att arbete skall löna sig. Det gjorde bland annat
förre folkpartiledaren Gunnar Helen till
ett stort valnummer redan i böljan
talet. Hans partibroder Wirten
emellertid med uppenbar
se i 1982 års finansplan att ”””’””’J..
relsen bidrar till en fort att
jämning.
Människorna i samhället, och
för dem politiken skall föras, har
lertid successivt reagerat mot
trycket. Ett sätt att trots höga
skatter spara för framtiden var
hem och därav följande
Detta hade fram till Wirtens u
natt accepterats av
Det för breda löntagargrupper
andningshålet i en socialistisk
tik medverkade således två
partier till att täppa igen.
Avdragen var dessutom sedan
en förutsättning för småhu
var därför inte möjligt att i sin
avskaffa ränteavdragen. Däremot
man begränsa rätten att göra det,
bara en minoritet, beräknad till
10000 villaägare, skulle
dessa råkade vara de som gått ini
marknaden under den borgerliga
ringstiden, att det framförallt var
ägare i storstadsområdena, ofta
miljer, och att det mest rörde
tion, det brydde man sig inte om.
statssekreterare Bengt We
påpekat, röstade knappast några
sa lO000 heller med Folkpartiet.
argumentnöd vittnande försvar
görelsen.
Nödvändigt med skattereform
I borgerlig livssyn ligger en
arbeta och förkovra sig och att
för framtiden. Den förda s
– det skall gärna medges – fört in
borgerliga dygder på avvägar. Därlr det angeläget att reformera skatteme! så att arbetslust och sparande
ieras.
iEn marginalskattesänkning är och fördärför mycket angelägen både av
ällsekonomiska och privatekonoaskäl, men kombinationen avdragsnsningar marginalskattesänkr i den form som nu föreslås, är ett
både mot en borgerlig skattepolitik,
rättssäkerheten för alla medborgare
mot de villaägare som drabbats,
rtiväljare eller ej. Det behövs ingsärskilt moderat agitation för att skabitterhet och ilska hos de villaägare
drabbats av den underbara nattens
ekvenser eller hos andra borgerligt
ade människor som nu kan riskera
utsättas för något liknande attentat
6ll sina privatekonomier.
Skatteuppgörelsen förblir ett svek mot
tirgertig politik och mot rättssäkerhe- 193
ten. Två borgerliga partier har genom
skatteuppgörelsen medverkat till stora
förmögenhetsförluster för småsparare
och husägare. Detta har väljarna förstått
och bland annat därför ser opinionssiffrorna ut som de gör för de nuvarande
regeringspartierna.
Man fortsätter i samma stil. Trots att
de höga marginalskatterna utjämnat inkomsterna efter skatt fortsätter mittenregeringen att i sina sparförslag rikta en
extra udd mot de högre inkomsttagarna.
Nu senast skall de statliga räntebidragen
skäras ner. I samma veva höjer man bostadsbidragen som faller bort vid måttliga inkomstnivåer. Villaägarna har inte,
som mitten förestäHer sig, så stora marginaler ens om de är s k höginkomsttagare. Därför bör mitten bestämma sig.
Skall man sträva mot större rättvisa i
beskattningen genom lägre marginalskatter och en flackare progressivitet eller
skall man fortsätta med den socialdemokratiska skattepolitiken.