Carl Strandberg; Inför kyrkomötet

CARL STRANDBERG:
Inför kyrkomötet
Många storafrågor skall behandlas på
årets kyrkomöte, bla propositionen i
grundlagsfrågan, kyrkomötets sammansättning, samvetsklausulen, ny evangeliebok ochförslag från kyrkohandbokkommitten och psalmkommitten. Det
hade varit bäst om en diskussion om kyrkomötets sammansättning hade kunnat
äga rum innan de hittillsvarande principerna rivs upp, menar Carl Strandberg,
som konstaterar att när biskopar och
präster givits plats i kyrkomötet, har detta varit med tanke på omsorgen om kyrkans identitet och inte av eftergivenhet
för klerikal maktlystnad. Han tar också
upp frågan om samvetsklausulen och
varnarför att de beslut som i vår fattas
av riksdag och kyrkomöte allvarligt kan
komma att förvärra de kyrkliga förhållandena.
Kyrkomötet har en påfallande
– inte bara på grund av denna vårs
veckorssession med mängder av
den, av vilka somliga har osedvanlig
och några rimligen väcker också ett
allmänt intresse. Aktualiteten
också av pågående ansträngningar
förändra mötets uppgifter och
sättning.
Även om man på somliga håll
undfly faktum är förändringen av
tema ofrånkomlig. Kyrkomötets
stämmanderätt vid kyrkolag
under förutsättning av oförändrat
band mellan stat och kyrka,
försvinna. Riksdagen ensam stiftar
gällande regeringsform lag.
tets gamla medverkan har t v
men regleras i övergångsbes
vilkas livslängd inte är fixerad
trycktigen förklarats vara nP<rr<>•,•~rl
I det längsta har det förefallit som
en nyordning inte vore omedelbart
stående. Ett förslag från den sk
möteskommitten förra året blev
derkritiserat intill pulvrisering.
ringen lät sig emellertid inte
utan företog en bearbetning av
tens förslag. Politisk oenighet atte
par i hjulet; framför allt tycks den
rata betänksamheten ha varit
Den betänksamheten räckte,
vill jag tiJlägga, inte ”ända fram”.
när denna artikel i en första version
vits färdig kommer en press
från regeringskansliet: nu
1
har man
der enats, och redan årets riksmöte
mer att få proposition i
och kyrkomötet förslag till
lagändringar som sammanhänger
den, främst om ett reformerat
te. Förslagen är ännu ofullständigt
:-
ltinte redovisas här. Men en och
reflexion ger de ändå anledning
~öJhghet till.
om man kompenserar kyrkomö-
bortfallet av lagstiftningsmakten
rätt att självständigt besluta i vissa
(t ex kollekter och gudstjänstoch man funnit former, som
vara principiellt tvivelaktiga, för
kyrkomötet ha kvar medbestämi den fundamentala frågan om
för medlemskap i kyrkan och
givit mötet en vidsträckt yttrandeblir följden en långt hårdare statsför kyrkan än den nuvarande.
om än inte formellt, beslutar
redan om gudstjänstordningoch den tänkta kompensationen är
inte särskilt mycket värd. Överhulär det vara omöjligt att ge kyren sådan ersättning för att riksdagen
nästan all lagstiftning som skulle
en i stort sett bevarad balans
stat och kyrka. Valet står mellan
kyrkan går in i ett kraftigt ökat beroav staten och att man mer eller
fullständigt upplöser banden meJstat och kyrka. Tanken att kyrkan
få ökad ·frihet och samtidigt ha
statssambandets ekonomiska tryggomhuldas fortfarande av många, som
noterat att de senaste årens utred- ….,,rhPtP gjort klart, att denna tanke
en ren illusion. Meningarna om vilken
kyrkan skall välja – om nu kyrkan
välja själv – går ännu vitt i sär.
omötets sammansättning
· eten förefaller långt större om för•ngen av kyrkomötets sammansätt- -.ag. Fn består mötet av 96 ledamöter,
199
57 lekmän och 39 präster, av vilka de 13
biskoparna är självskrivna. Denna avsevärda prästerliga representation betraktas ofta som något orimligt, en alltför
seglivad kvarleva från den gamla ståndsriksdagen. Nu måste kyrkomötet demokratiseras: bara ett kyrkomöte som
helt och hållet är valt av kyrkans medlemmar och inte har någon obligatorisk
prästerlig representation kan företräda
kyrkan. Kyrkans beslutsapparat måste
vara demokratiskt uppbyggd på samma
sätt som nästan alla andra beslutsapparater är det. Man föreslår nu ett väsentligt ökat antal ledamöter – 251 – och
någon kategoriklyvning mellan präster
och lekmän skall inte förekomma; de 13
biskoparna får närvaro- och yttranderätt
men rösträtt endast om de är valda ledamöter.
Riktigt lika självklar som det kan förefalla är inte tanken på kyrkomötets demokratisering. Antalet ledamöter och
proportionen präster-lekmän kan alltid
diskuteras. Inte heller nuvarande ordning är särskilt gammal: före 1951 bestod
kyrkomötet av 30 lekmän och 30 präster.
Men för själva tanken på ett betydande
prästerligt inflytande finns faktiskt starka skäl, som inte blir mindre starka därför att de är inopportuna och har begränsade möjligheter att väcka gensvar just
nu.
Kyrkomötet måste vara representativt. Javisst. Men för vad? Ett demokratiskt valt kyrkomöte får förutsättas representera kyrkans medlemmar och opinionen bland dem. Men i kyrkan är det
fråga om något annat och mera. Kyrkan
har en särart som gör att man hamnar
alldeles snett om man tar för givet att
dess beslutsapparat skall se ut ungefär
200
som samhällets. l korthet sagt: kyrkan
bygger sin existens på övertygelsen att
vara resultatet av ett gudomligt ingripande i världen, en uppenbarelse; den är
bärare av en bestämd tro; den har en
”ideologi” som är oberoende av majoritetsmeningar och medlemmarnas åsikter
– och deras personliga tro.
Svenska kyrkan står öppen för alla
och uppställer inga krav på sina medlemmar. Men just i en sådan kyrka är det
naturligt att beslut som i första hand gäller regler för kyrkans liv och ordningar
och för dess gudstjänst (den kyrkliga
ekonomin bestämmer kyrkomötet inte
om) tillkommer under medverkan av så-
dana som inte bara har en särskild sakkunskap utan också formellt är förpliktade till kyrkans tro – och att dessa i
sådana frågor har ett väsentligt inflytande. Ytterst är detta en fråga om kyrkans
identitet. Biskopar och präster innehar
ett läroämbete, och det är framför allt
deras uppgift att vaka över att den identiteten bevararas; när man gett dem plats i
kyrkomötet är motiveringen inte eftergivenhet för klerikal maktlystnad utan omsorgen just om kyrkans identitet. Ansvaret för den kan i en folkkyrka inte rimligen uteslutande läggas på en folkvald representation, allraminst på en som i världens mest politiserade kyrka löper risken att bli inte så mycket mera än en
riksdagskopia.
Man vill gärna hoppas – men förhoppningen är nog dessvärre from – att man
kunde få till stånd en diskussion om kyrkomötets sammansättning innan de hittillsvarande principerna rivs upp och att
den diskussionen kunde föras utan den
affekt som lätt uppstår, när man ifrågasätter huruvida de demokratiska principer som är självklara i politik och
hällsliv restlöst kan tillämpas på
organisation. Den svåra frågan om
mokratins gränser i en kristen kyrka
vara känslig; man måste ställa denkräva svar på den.
Ärendeanhopningen är vid vårens
komöte utan motstycke. En lång rad
ra förslag, utöver det nämnda,
regeringen att överlämna – två atre
kar vara en fullt tillräcklig
för kyrkomötet under ”’””’”””’u~u
dagar – och därtill kommer ett
betänkande från kyrkomötets sk
ningsnämnd rörande bl a de frågor
berörts ovan, omfattande
berättelser från de fyra centrala
styrelserna och sannolikt bortät JOO
tioner, vilka skall avlämnas under
kyrkomötesveckan. Försök att få
ringen att dela upp ärendena på ett
kyrkomöten har bemötts kall · ·
ekonomiska skälen till detta
respektabla, men det är ändå
olyckligt att kyrkomötet belastas
sådant sätt att en meningsfull
av alla ärenden knappast blir möjlig.
Samvetsklausulen
Den fråga som väckt den största
märksambeten är regeringens ·
den s k samvetsklausulen skall
Denna vittberömda klausul är inte
lag utan ett uttalande av
samband med behandlingen av
prästreformen 1958, livligt
ecklesiastikministern i kyrkomötets
num ”på en fullkomligt enig
vägnar”. Inför reformen var man
veten om att den skulle skapa en
ende meningsmotsättning och att
liksom flerstädes i kristenheten i
komplicerade fråga fanns och
komma att finnas två övertyunderstödda av starka och seri- ~lclgiSI(a skäl. l respekt för dessa
föresatsen att undvika en kyrkoenades man om detta uttalaninnebörd var att skilda meningar
sak skulle tolereras i kyrkan och
skulle tvingas att handla mot
liv…-t\loPise. Två uppfattningar som
nödvändighet måste leda till ett i
fall motstridigt handlande förklarahemortsrätt i kyrkan; man tog –
vruje fall de teologiskt insiktsfulla
ha vetat vad de gjorde – på sig
lingsiktiga uppgiften att lösa de prosom skulle följa av detta.
som nu har hänt är att man,
från politiskt håll men också från
kyrkliga kretsar, låtit förstå att man
längre vill stå för det åtagande som
•'”’””’rau;,ulen innebär. Dälför vill
avskaffa 1958 års behörighetslag så
, som är en del av dess förbortfaller. Någon ny lag behövs
eftersom det numera finns allmänna
för jämställdhet i arbetslivet.
kommer alltså inte längre att finuttalade garantier för minorilemöjligheter att existera inom Svens- . En viss oenighet tycks på
åll råda om vad detta inneSomliga menar att det nu överlämåt kyrkans ledning att söka ordna
oau•u•u•oua inom kyrkan så att minorihemortsrätt inte blir illusorisk;
från statligt håll hörs ofta uttasom innebär att varje praktiskt
för en avvikande övertygelse
vara förbjudet och att hemortsrätinnebär rätt att hysa en över- 201
tygelse, inte att handla enligt denna
övertygelse ens när detta handlande inte
innebär något mera än att man ”väjer”.
Den hemortsrätt som man säger sig vara
angelägen att tillförsäkra minoriteten
skulle då endast innebära rätt att begagna sig av den i vårt land grundlagfästa
tanke- och yttrandefriheten.
Hela denna fråga har i Sverige fått en
mera elakartad tillspetsning än någon annanstans i kristenheten. Samma motsättningar finns på många håll – naturligtvis, eftersom det är fråga om välgrundade teologiska ståndpunkter. Men
knappast på något annat håll ifrågasätts,
som här, minoritetens verkliga hemortsrätt i kyrkan. Tvärtom är man mestadels
enig om att skapa en samexistens som
ger minoriteten möjlighet att verka på i
stort sett samma villkor som majoriteten. Inte heller är motståndet mera hårdnackat här än i andra kyrkor. Förklaringarna är andra – och den som letar efter
dem stöter snart på den egenartade perspektivlöshet och den oförmåga att visa
respekt för och generositet mot en annan
övertygelse än majoritetens som inte
saknar paralleller på andra håll i svenskt
samhällsliv.
Man kan befara att de beslut som i vår
fattas av riksdag och kyrkomöte i denna
fråga allvarligt kommer att förvärra de
kyrkliga förhållandena och problematisera mångas möjligheter att leva och arbeta i kyrkan. De politiska instansernas
ingrepp i kyrkans inre angelägenheter får
lätt sådana konsekvenser. Men på lite
längre sikt kommer de med säkerhet att
visa sig verkningslösa; alla försök att lagstifta eller bruka maktmedel i andliga
ting är nu en gång enligt sakens natur
dömda att misslyckas.
202
Många viktiga frågor
Ett ärende som kan se oskyldigare ut
men som berör ytterst viktiga – och
kontroversiella – principer är regeringens förslag till ändrade regler för kyrkans
upplåtande. Alltifrån äldsta tid har kyrkoherden haft ansvaret för kyrkan när
det gäller gudstjänster och förrättningar.
Det ansvaret vill man nu till stor del flytta över på kyrkorådet. Kyrkorummets
användning hänger direkt ihop med ansvaret för förkunnelse och sakramentsförvaltning och flyttar man upplåtelserätten från kyrkoherden till kyrkorådet
får detta konsekvenser för hela synen på
vilken uppgift en präst har i vår kyrka.
En till synes ganska enkel, praktisk fråga
öppnar vida perspektiv och visar sig ha
svåröverskådliga följdverkningar; meningarna på kyrkomötet lär gå isär.
Det allra tyngsta arbetet – och nog
trots allt det för framtiden betydelsefullaste – kommer åtta omfångsrika band
med förslag från kyrkohandbokskommitten och psalmkommitten att erbjuda kyrkomötet. Det gäller förslag till nya ritual
för dop, konfirmation, vigsel och jordfåstning, nya psalmer och omarbetade
gamla, allt avsett att användas t v jämte
de ritual och psalmer som finns i nu gällande kyrkohandbok och psalmbok. Nå-
gon gång under senare hälften av 80-talet
räknar man med att dessa skall ersättas
av helt nya böcker; de nu framlagda förslagen innebär en etapp på vägen dit. Ett
första steg togs av 1975 års kyrkomöte
som godkände nya alternativa
gudstjänstritual (främst för högmässan)
och ett psalmbokstillägg ”Psalmer och
visor -76″; ingendera torde vara obekant för den som tar någon del i kyrkans
liv. De är resultatet av en väldig kraftinsats av 1975 års kyrkomöte; de
man då hade att ta ställning till
allvarliga brister och fordrade en
lig omarbetning.
denna gång tyder på att bristfäll
nu inte bedöms mildare, och
tycks därför stå inför kravet att
1975 års prestation – nu under
svårare förhållanden. Utgången
vansklig att förutsätta. Mycket
att uppgiften skall visa sig
och att kommittema får tillbaka
gen med begäran om förnyade
båda fallen är det fråga om
som suttit länge, och önskemål om
ändringar i deras sammansättning
allt oftare.
Ytterligare ett förslag som berör
tjänsten kommer att läggas fram,
gen en ny evangeliebok, dvs i
hand texter till gudstjänsterna ocb
lektböner. Förslaget innebär bl a
je söndag skall få tre epistlar
evangelier som skall alternera
treårsföljd och att vissa ·
ändrad karaktär. Det aktualiserar
frågan om den nya b1
användning i gudstjänsten.
Det är ett väsentligt och
”förnyelsearbete av
nu pågår och som manifesteras i
förslag. Självfallet sker det ·
konfrontation med en l<nrl~Pt·v~ticn
är ängslig inför alla förändringar
helst vill låta allt förbli vid det
Men det vore säkert för enkelt
avfärda kritiken som stelbent
tism: den bör få tjäna som en
om att man inte skall överskatta
lingamas tålamod inför
förändringar och alltför rt>tr………..
periment och inte heller
fattningsgåvor och förmå-
tillgodogöra sig också sådan andlig
som inte är fårdigtuggad.
”tungt” ärende på kyrkomötet är
det principiellt viktiga och tektämligen invecklade förslaget till en
· av den s k kyrkofondens anså att en ytterligare
utjämning mellan församlingkan komma till stånd. De statliga
är på väg att
och därmed får kyrkan själv i
utsträckning ta ansvaret för att
ekonomiska förhållanblir någorlunda rättvisa. Det komatt ställas ’krav på ökad solidai kyrkan. Och det kan säkert vara
203
nyttigt att ett kyrkomöte, där så mycket
kommer att vara kontroversiellt, får bearbetajust frågan om inomkyrklig solidaritet, låt vara på det ekonomiska planet.
På många håll motses kyrkomötet med
oro och olust. Det finns självfallet anledning till det. Men meningsmotsättningar
inom kyrkan behöver i och för sig inte
vara något ont och anstötligt; det avgö-
rande är hur de hanteras. Och verkligt
allvarliga blir de först – och dessvärre är
en sådan situation i Svenska kyrkan inte
enbart hypotetisk – om de som är satta
att besluta i dess angelägenheter inte är
medvetna om kyrkans särart och vad
som är dess verkliga identitet.