Ledare; Det personliga ägandet

/
Det personliga ägandet
I marknadsekonomiska termer talar nu
inte bara marknadsekonomins vänner
utan också dess traditionella belackare.
Marknader skall vi ha och prissättningar på marknader; det är bara ägandet
som måste förändras. Så tycker KjellOlof Feldt, Stig Malm, Bo Södersten och
många fler av ledande socialdemokrater.
Regeringens politik såsom den presenterats för riksdag och allmänhet bär också syn för sägen. Genom bia den 16-
procentiga devalveringen söker man få
de svenska företagen att gå bättre, men
man vill samtidigt inte att företagens
ägare skall ha någon glädje av den förbättringen. Genom införandet av en särskild utdelningsskatt, genom höjningen
av förmögenhets- och arvsskatt, genom
försämringen av förmånerna i aktiefondsparaodet straffar regeringen i stället det
personliga ägandet.
Vid ett seminarium arrangerat av Metall ett par veckor in på det nya året på
temat ”Svensk industri efter Wallenberg” var budskapet också klart: Facket
är framtidens industrialister.
Socialdemokratins inställning till det
personliga ägandet är desto mera tragisk
som vad Sverige nu behöver för att återigen bli ett skapande och producerande
land i stället är en renässans för det personliga ägandet.
Med det personliga ägandet följer ansvar och engagemang, kreativitet, nyskapande och risktagande. Delegationer
och kommitteer kan aldrig uträtta vad
enskilda, engagerade människor kan
åstadkomma.
Socialdemokratins tro att det går att
separera marknadsekonomin från ägandet och få marknaderna att fungera utan
ett personligt ägande utgör en tragisk felsyn. Den enskilde måste ha ett personligt
intresse och ett personligt ansvar i det
han gör. Det är detta personliga intresse
som skänker marknadsekonomin de
vitalitet och utvecklingskraft. Tas det
personliga intresset bort institutionaliseras och byråkratiseras också marknadsekonomin. Med smygande individueR
likgiltighet följer kollektiv stagnati01
precis som i öststaterna.
I själva verket är utvecklingen i Sverige redan i dag djupt oroande. Under
pressen av skattetrycket och hotet 011
löntagarfonder minskar det personliga
ägandet av företagsamheten raskt. Mindo
re företag säljs till större företag
större företag köps upp av ännu stönt
företag. I börsbolagen ökar det korsvi
ägandet vilket också är en form av ins
tutionalisering.
Som en industriägare uttryckte det
han sålt sin del av familjeföretaget: ”Dd
svenska skattesystemet har klart sol
syfte att motverka privata aktieinnehav
Dels skall de förmögenhetsdeklare
dels skall man betala skatt på utdelnint
arna. Allt detta slipper de institutioneli
placerarna och det är inte så konstigt al
dessa placerare allt mer rycker fram s
de verkligt stora ägarna av vårt närin
liv.
Från socialistiskt håll är Utvecklingeli
givetvis i högsta grad önskvärd. Att so;
cialisera anonyma storföretag ledda
anställda direktörer är mycket lättare ·
att avskaffa det privata ägandet.”
Svenska företag behöver sina pers
liga ägare. De behöver engagemang
ansvaret, risktagandet, kompeten
hos familjeföretagaren, innovatören,
industrielle finansmannen, den enski
aktieägaren. De behöver inte mer
styrning av politiker, byråkrater och
fackföreningsrepresentanter – den typ
av ägare utan personligt ansvar som
träder in i företagen via fackföreningsfonder.
Sverige som nation behöver en renässans för det produktiva ägandet. Det
måste i Sverige återigen bli fint och respekterat att vara producent. Utveck- 6ngen mot enbart internationellt ägande
av börsbolagen måste brytas. Framför
lllt måste det produktiva nyföretagandet
stimuleras. Arbetsvillkoren för den kreativa människan måste bli lika goda i Sve- 61
rige som i våra konkurrentländer. Annars fortsätter exodusen av duktiga
svenskar till England, Västtyskland,
USA mm.
Den sfär inom vilken det privata ägandet kan göra sig gällande måste utökas.
Vi behöver mer av enskilt ägande inom
boendet, inom aktieägandet, inom servicesektorn där den offentliga sektorn innehar ett hämmande monopol.
Marknadsekonomin måste förnyas genom det personliga ägandet. Den går under utan det.
/