Ledare; Ett borgerligt alternativ
1982
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Ett borgerligt alternativ
Finns det ett borgerligt alternativ? Det är
många även trogna borgerliga väljare
som frågar sig detta inför höstens val.
Med två spruckna tre-partiregeringar sedan regimskiftet 1976 och en ordväxling
de borgerliga partierna emellan, som
ibland är nog så bitter, så är det inte
underligt om den borgerliga trovärdigheten naggats i kanten.
Och ändå är det inte de inbördes partiträtorna eller svårigheten att hålla sams
som är det största hotet mot den borgerliga trovärdigheten utan snarare osäkerheten om hur det borgerliga alternativet
verkligen ter sig. De 200000 till 250000
borgerliga soffliggare som avstod från att
rösta i valet 1979 gjorde inte detta därför
att tre-partiregeringen spruckit på kärnkraftsfrågan. Nej, de valde med allra
största sannolikt att stanna hemma på
valdagen i besvikelse över att inte tillräckligt hänt av verklig kursändring sedan valet 1976.
Väljarströmmarna mellan de borgerliga partierna sedan valet 1976 styrker
denna tes. Det är inte de båda mittenpartierna som med sin räddhågade ligganära-socialdemokratin-politik tillvunnit
sig ökade sympatier utan det är moderata samlingspartiet söm under Gösta Bohmans ledning envisats med att vilja föra
en klart borgerlig politik av liberalt märke.
Utvecklingen efter den underbara nattens skatteuppgörelse med socialdemokraterna stämmer väl i detta mönster.
Väljarnas misshag drabbade inte moderaterna som var halsstarriga nog att inte
vilja offra tre-partiregeringens skattepolitik för nöjet att få vara med om famntaget över blockgränserna. Nej, opinionen
gav även denna gång utslag till moderatemas favör och de båda i
kvarblivande partierna har fått se
jarbas fortsätta att krympa.
En huvuduppgift för de tre
partierna inför höstens val måste
påminna väljarna att det •a”…””·’J
borgerligt alternativ. Trots alla
dor så har en hel del av betydande
uträttats under de sex åren i
set. De medborgerliga fri- ocn
tema har fått ett förstärkt
skydd, indexregleringen av
loma har bromsat skatteuttaget
här åren, fond- och va••”’~’~-’a’
satt fart på börsen och ökat
riskvilligt kapital, de mindre
har fått bättre arbetsvillkor,
nopol har avskaffats, en hel del
mot krångel och byråkrati har
(DIS-systemets avskaffande,
sationen av Socialstyrelsen och
överstyrelsen m m).
reviderats på vissa punkter och
sedan visade t o m Nils G Åsling
liga framfötter när han med
hjälp avskaffade de statliga
tema i investmentbolag och
aktiebolag.
Svårast och mest
impopulära åtgärder som de
vidtagit för att komma till rätta
lansen i Sveriges ekonomi.
är att man lyckats åstadkomma
i statens egna utgifter, därtill
munernas expansionstakt
gits ner. Mest kontroversiella
derna i syfte att något hejda
ten i transfereringarna och
rundgången av skatter och
detta område hör neddragningen
medels- och uu<Ha'”””
D
införandet av karensdagar.
är det så att de borgerliga har
hel del mod när det gäller att
till rätta med den statsfikrisen. Under sexårsperioden
hos mittenpartierna skett en
glidning mot allt mer borgerliga
inte säga moderata ståndpunkter.
bar illustrerats bland annat i skoldär Ola Ullsten nyligen gav utfor åsikter som Britt Mogård sä-
aldrig väntat sig få höra från det
ökade samstämmigheten de boremellan på vissa betydelsefulla
skyms dock av det ivriga
som mittenpartierna riktar
207
mot moderaterna. Anser verkligen mittenpartiemas strateger att det bästa sättet att få borgerliga väljare till valurnorna
är att föra en mera borgerlig politik men
att samtidigt kalla den något annat?
Socialdemokraterna serverar de borgerliga en enande fråga på guldbricka:
fackföreningsfonderna. I kampen mot
fondsocialismen och det slutna samhälle
som avtecknar sig i dess spår får ingen
möda sparas. Nog borde den demokratiska lidelsen hos de forna koalitionsbrö-
derna räcka till för en gemensam och
enad attack mot fondsocialismen. Den
uppmuntran behöver nog de borgerliga
väljarna inför höstens val.
Finns det ett borgerligt alternativ? Det är
många även trogna borgerliga väljare
som frågar sig detta inför höstens val.
Med två spruckna tre-partiregeringar sedan regimskiftet 1976 och en ordväxling
de borgerliga partierna emellan, som
ibland är nog så bitter, så är det inte
underligt om den borgerliga trovärdigheten naggats i kanten.
Och ändå är det inte de inbördes partiträtorna eller svårigheten att hålla sams
som är det största hotet mot den borgerliga trovärdigheten utan snarare osäkerheten om hur det borgerliga alternativet
verkligen ter sig. De 200000 till 250000
borgerliga soffliggare som avstod från att
rösta i valet 1979 gjorde inte detta därför
att tre-partiregeringen spruckit på kärnkraftsfrågan. Nej, de valde med allra
största sannolikt att stanna hemma på
valdagen i besvikelse över att inte tillräckligt hänt av verklig kursändring sedan valet 1976.
Väljarströmmarna mellan de borgerliga partierna sedan valet 1976 styrker
denna tes. Det är inte de båda mittenpartierna som med sin räddhågade ligganära-socialdemokratin-politik tillvunnit
sig ökade sympatier utan det är moderata samlingspartiet söm under Gösta Bohmans ledning envisats med att vilja föra
en klart borgerlig politik av liberalt märke.
Utvecklingen efter den underbara nattens skatteuppgörelse med socialdemokraterna stämmer väl i detta mönster.
Väljarnas misshag drabbade inte moderaterna som var halsstarriga nog att inte
vilja offra tre-partiregeringens skattepolitik för nöjet att få vara med om famntaget över blockgränserna. Nej, opinionen
gav även denna gång utslag till moderatemas favör och de båda i
kvarblivande partierna har fått se
jarbas fortsätta att krympa.
En huvuduppgift för de tre
partierna inför höstens val måste
påminna väljarna att det •a”…””·’J
borgerligt alternativ. Trots alla
dor så har en hel del av betydande
uträttats under de sex åren i
set. De medborgerliga fri- ocn
tema har fått ett förstärkt
skydd, indexregleringen av
loma har bromsat skatteuttaget
här åren, fond- och va••”’~’~-’a’
satt fart på börsen och ökat
riskvilligt kapital, de mindre
har fått bättre arbetsvillkor,
nopol har avskaffats, en hel del
mot krångel och byråkrati har
(DIS-systemets avskaffande,
sationen av Socialstyrelsen och
överstyrelsen m m).
reviderats på vissa punkter och
sedan visade t o m Nils G Åsling
liga framfötter när han med
hjälp avskaffade de statliga
tema i investmentbolag och
aktiebolag.
Svårast och mest
impopulära åtgärder som de
vidtagit för att komma till rätta
lansen i Sveriges ekonomi.
är att man lyckats åstadkomma
i statens egna utgifter, därtill
munernas expansionstakt
gits ner. Mest kontroversiella
derna i syfte att något hejda
ten i transfereringarna och
rundgången av skatter och
detta område hör neddragningen
medels- och uu<Ha'”””
D
införandet av karensdagar.
är det så att de borgerliga har
hel del mod när det gäller att
till rätta med den statsfikrisen. Under sexårsperioden
hos mittenpartierna skett en
glidning mot allt mer borgerliga
inte säga moderata ståndpunkter.
bar illustrerats bland annat i skoldär Ola Ullsten nyligen gav utfor åsikter som Britt Mogård sä-
aldrig väntat sig få höra från det
ökade samstämmigheten de boremellan på vissa betydelsefulla
skyms dock av det ivriga
som mittenpartierna riktar
207
mot moderaterna. Anser verkligen mittenpartiemas strateger att det bästa sättet att få borgerliga väljare till valurnorna
är att föra en mera borgerlig politik men
att samtidigt kalla den något annat?
Socialdemokraterna serverar de borgerliga en enande fråga på guldbricka:
fackföreningsfonderna. I kampen mot
fondsocialismen och det slutna samhälle
som avtecknar sig i dess spår får ingen
möda sparas. Nog borde den demokratiska lidelsen hos de forna koalitionsbrö-
derna räcka till för en gemensam och
enad attack mot fondsocialismen. Den
uppmuntran behöver nog de borgerliga
väljarna inför höstens val.