Ledare; Kunskap och önsketänkande
1982
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Kunskap och önsketänkande
– De olika socialdemokratiska fondförslagen har starkt varierat till utformning
och motivering, men det grundläggande
syftet har hela tiden varit oförändrat: att
åstadkomma en radikal förändring av
ägarstrukturen i vårt näringsliv, möjliggjord genom en omfattande beskattning
av företag och medborgare. Det skriver
Erland Waldenström i sin bok ”Spelet
om fonderna” som är en både fullständig
och samtidigt lättläst genomgång av först
och främst LO:s och socialdemokraternas skiftande utformningar av sina fondförslag från Meidners i augusti 1975 till
de sista utspelen från Palme i mars 1982.
Erland Waldenström, fd chef för
Gränges och LKAB, har på nära håll
följt och själv deltagit i fonddebatten.
Han var ordförande i den s k Waldenström-gruppen som i maj 1976 lade fram
ett förslag om att facket och arbetsgivarna i kollektivavtal skulle se till att de
anställda tvångssparade pengar och placerade dem i aktier, pengar som efter en
viss spärrtid skulle tillfalla den enskilde.
På många håll ogillades Waldenströms
förslag. Vade tal om fonder, menade
man, skriver Waldenström, kunde uppfattas som en eftergift till Meidner-förslagen. Den följande debatten skulle
visa, fortsätter Waldenström, att denna
farhåga inte var helt obefogad.
Waldenströms motiv är ädla. Den fria
företagsamheten måste vara trogen sin
grundide, som är konkurrens och pluralism, även när det gäller makt och
ägande i näringslivet, skriver han. Enligt
Waldenström betyder det att de nya
småaktieägarna måste organisera sitt
ägande i olika slag av föreningar eller
aktieägande institutioner, tillräckligt stora för att få ett reellt inflytande både på
aktiemarknaden och på
morna. Det förefaller som om
ström underskattar den enkla, sk
metoden, nämligen att den mi’!;sn~!id
tieägaren, utan att tillhöra
ening, säljer sina aktier om han
ker att företaget sköts på rätt sätt.
denström förbisåg också på sin tid
för att fonder, uppbyggda med
facket och kollektivavtal, snabbt
komma att styras av de fackliga
sationerna och att det viktiga för
spridningen mer är konkurrens på
naden och mindre antalet a””·”·’IJV:)•
Erland Waldenström har också
Industriförbundets representant i
statliga löntagarfondsutredningen.
redogörelse för det arbetet kan
intressera många. Vad han inte
lar är hur hans referensgrupp,
högsta företrädarna för SAF och
striförbundet, kunde gå med på
lO-juni-dokumentet från 1980. I
repades, skriver Waldenström,
vets (varmed avses
slag från 1976. Han behandlar inte
vad som hände därefter och
näringslivet att överge detta
till förmån för en mer bestämd
avvisande till alla fonder. Detta
bara några veckor senare. W
skriver att det ligger utanför
denna bok (vilket kanske är sant)
det dessutom torde ha föga
tresse (vilket inte är sant – den
ka forskningen kommer att
land Waldenström besked på den
ten).
Waldenström visar hur Meidner
sade tanken på kapitalbildning
fonder, något som senare blev en
punkt. Han visar hur ”v•-•Cllu”””.,..
hoppat frän tuva till tuva om inte
…,….,v..~…..· .•6 ….. utan även om
som blev en övervinstom småföretagen och om avvägmellan central eller lokal ägarfondsystemet. Waldenström visar
på det ohållbara i fondanhängarIJWnentatJ.Jon när de säger att det
att genom låga löneavtal få upp
om man inte inför fonder.
skriver: ”Att finna den
kostnadsnivå som näringslivet
vår ekonomi kan leva med, det
betraktats som det självklara
för de fria förhandlingama på ar- _,…….u”’”· Det är på grundval av
av den inriktningen
det ansvaret som arbetsmarknahar fått samhällets sanktion
befogenheter och sin självstänDet framstår som en avgörande
med hela systemet om facket
för sin fortsatta medverkan
resa krav av grundläggande allIIWIJIUU'”~” art”.
förtjänar att upprepas att Erland
har skrivit en i stora styc- -lmrilc och lättläst bok. Det är en
bok utan några tarvliga argument.
Waldenström tror socialdemoom för gott. Trots de här ovan i
t•lmngen citerade orden om att det
209
grundläggande syftet med fonderna hela
tiden har varit oförändrat – att radikalt
ändra ägarstrukturen i näringslivet –
tror Erland Waldenström inte att socialdemokraterna kommer att genomföra
sina fonder av 1981 års modell efter en
seger i höstens val. Det är min förtroendefulla gissning, skriver han, att socialdemokraterna kommer att hantera fondfrågan på ett odogmatiskt och besinningsfullt sätt, att man inte skall införa
fonderna, utan frigöra sig från dem.
Det är egentligen oförsynt mot socialdemokraterna att beskylla dem för att
inte stå för sina löften. De har lovat att
införa löntagarfonder. Vinner de valet
kommer de att göra det. Kanske inte genast och i ett steg, men det gör inte saken
bättre utan sämre. Då kan de 1985 säga
till väljama att vi införde fonder, men det
blev ju inte så farligt.
Genom sin prognos om socialdemokraternas innersta avsikter med fonderna har Erland Waldenström lämnat ett
värdefullt bidrag till den socialdemokratiska dimbildningen i fondfrågan. Det
försvårar det upplysningsarbete som
måste till för att väljama skall få klart för
sig att valet 1982 gäller om vi skall byta
ekonomiskt system i Sverige. Alla väljare har ännu inte förstått att det är det
som valet gäller.
– De olika socialdemokratiska fondförslagen har starkt varierat till utformning
och motivering, men det grundläggande
syftet har hela tiden varit oförändrat: att
åstadkomma en radikal förändring av
ägarstrukturen i vårt näringsliv, möjliggjord genom en omfattande beskattning
av företag och medborgare. Det skriver
Erland Waldenström i sin bok ”Spelet
om fonderna” som är en både fullständig
och samtidigt lättläst genomgång av först
och främst LO:s och socialdemokraternas skiftande utformningar av sina fondförslag från Meidners i augusti 1975 till
de sista utspelen från Palme i mars 1982.
Erland Waldenström, fd chef för
Gränges och LKAB, har på nära håll
följt och själv deltagit i fonddebatten.
Han var ordförande i den s k Waldenström-gruppen som i maj 1976 lade fram
ett förslag om att facket och arbetsgivarna i kollektivavtal skulle se till att de
anställda tvångssparade pengar och placerade dem i aktier, pengar som efter en
viss spärrtid skulle tillfalla den enskilde.
På många håll ogillades Waldenströms
förslag. Vade tal om fonder, menade
man, skriver Waldenström, kunde uppfattas som en eftergift till Meidner-förslagen. Den följande debatten skulle
visa, fortsätter Waldenström, att denna
farhåga inte var helt obefogad.
Waldenströms motiv är ädla. Den fria
företagsamheten måste vara trogen sin
grundide, som är konkurrens och pluralism, även när det gäller makt och
ägande i näringslivet, skriver han. Enligt
Waldenström betyder det att de nya
småaktieägarna måste organisera sitt
ägande i olika slag av föreningar eller
aktieägande institutioner, tillräckligt stora för att få ett reellt inflytande både på
aktiemarknaden och på
morna. Det förefaller som om
ström underskattar den enkla, sk
metoden, nämligen att den mi’!;sn~!id
tieägaren, utan att tillhöra
ening, säljer sina aktier om han
ker att företaget sköts på rätt sätt.
denström förbisåg också på sin tid
för att fonder, uppbyggda med
facket och kollektivavtal, snabbt
komma att styras av de fackliga
sationerna och att det viktiga för
spridningen mer är konkurrens på
naden och mindre antalet a””·”·’IJV:)•
Erland Waldenström har också
Industriförbundets representant i
statliga löntagarfondsutredningen.
redogörelse för det arbetet kan
intressera många. Vad han inte
lar är hur hans referensgrupp,
högsta företrädarna för SAF och
striförbundet, kunde gå med på
lO-juni-dokumentet från 1980. I
repades, skriver Waldenström,
vets (varmed avses
slag från 1976. Han behandlar inte
vad som hände därefter och
näringslivet att överge detta
till förmån för en mer bestämd
avvisande till alla fonder. Detta
bara några veckor senare. W
skriver att det ligger utanför
denna bok (vilket kanske är sant)
det dessutom torde ha föga
tresse (vilket inte är sant – den
ka forskningen kommer att
land Waldenström besked på den
ten).
Waldenström visar hur Meidner
sade tanken på kapitalbildning
fonder, något som senare blev en
punkt. Han visar hur ”v•-•Cllu”””.,..
hoppat frän tuva till tuva om inte
…,….,v..~…..· .•6 ….. utan även om
som blev en övervinstom småföretagen och om avvägmellan central eller lokal ägarfondsystemet. Waldenström visar
på det ohållbara i fondanhängarIJWnentatJ.Jon när de säger att det
att genom låga löneavtal få upp
om man inte inför fonder.
skriver: ”Att finna den
kostnadsnivå som näringslivet
vår ekonomi kan leva med, det
betraktats som det självklara
för de fria förhandlingama på ar- _,…….u”’”· Det är på grundval av
av den inriktningen
det ansvaret som arbetsmarknahar fått samhällets sanktion
befogenheter och sin självstänDet framstår som en avgörande
med hela systemet om facket
för sin fortsatta medverkan
resa krav av grundläggande allIIWIJIUU'”~” art”.
förtjänar att upprepas att Erland
har skrivit en i stora styc- -lmrilc och lättläst bok. Det är en
bok utan några tarvliga argument.
Waldenström tror socialdemoom för gott. Trots de här ovan i
t•lmngen citerade orden om att det
209
grundläggande syftet med fonderna hela
tiden har varit oförändrat – att radikalt
ändra ägarstrukturen i näringslivet –
tror Erland Waldenström inte att socialdemokraterna kommer att genomföra
sina fonder av 1981 års modell efter en
seger i höstens val. Det är min förtroendefulla gissning, skriver han, att socialdemokraterna kommer att hantera fondfrågan på ett odogmatiskt och besinningsfullt sätt, att man inte skall införa
fonderna, utan frigöra sig från dem.
Det är egentligen oförsynt mot socialdemokraterna att beskylla dem för att
inte stå för sina löften. De har lovat att
införa löntagarfonder. Vinner de valet
kommer de att göra det. Kanske inte genast och i ett steg, men det gör inte saken
bättre utan sämre. Då kan de 1985 säga
till väljama att vi införde fonder, men det
blev ju inte så farligt.
Genom sin prognos om socialdemokraternas innersta avsikter med fonderna har Erland Waldenström lämnat ett
värdefullt bidrag till den socialdemokratiska dimbildningen i fondfrågan. Det
försvårar det upplysningsarbete som
måste till för att väljama skall få klart för
sig att valet 1982 gäller om vi skall byta
ekonomiskt system i Sverige. Alla väljare har ännu inte förstått att det är det
som valet gäller.