Rolf Englund; Om den tredje ståndpunkten
1983
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
l en artikel ”Några tankar om fred och
frihet” (DN 13/12 1982) skriver Dagens
Nyheters kulturchef Arne Ruth att något
bar förändrats. Den 13 december 1981 –
dagen då militären tog makten i Polen –
år värd att minnas, menar Arne Ruth,
inte för att en epok tog slut, utan för att
något stort och nytt då just hade börjat.
Vari består då det stora och det nya? Det
stora och nya kan väl inte bara vara att
Arne Ruth då plötsligt insåg att kampen
for fred måste föras parallellt med kampen för frihet? Det är kanske en stor
händelse i Arne Ruths liv, men att denna
händelse skulle utgöra en vändpunkt
mellan två epoker förefaller att tillmäta
Arne Ruths egen uppfattning en överdriven betydelse.
Arne Ruth inle”der sin artikel med att
med stor sympati erinra om den vånda
Klaus Mann kände våren 1949. Några
månader senare tog han, kanske av denna anledning, sitt liv på franska Rivieran.
Skälet till Klaus Manns vånda var att
han, liksom flera andra som ansåg sig
vara intellektuella, inte kunde välja mellan öst och väst.
Våren 1949 styrdes Sovjetunionen av
Stalin. Kort tid dessförinnan hade med
den ryska armens hjälp Rumänien, Bulgarien, Polen, Ungern, Tjeckoslovakien
och det som senare skulle komma att bli
Östtyskland blivit kommunistiska enpartidiktaturer som i förtryck inte låg Stalins Sovjet efter. Prag-kuppen var bara
några månader gammal. Så här i efterhand borde det vara lätt att inse att det år
1949 faktiskt var rätt att stödja västländernas ansträngningar att stå emot den
ryska expansionen. Jag tycker emellertid
att man kan gå ett steg längre och hävda
den tredje
ståndpunkten
att det hade man bort inse även våren
1949.
Arne Ruth förefaller vara av motsatt
uppfattning. 1949 års falska trosbekännelser är gångbara också 1982, skriver
han. Falska trosbekännelser? Vad är det
för trosbekännelser till demokrati och
frihet som var falska 1949 – och fortfarande är falska idag? Vore Klaus Manns
förtvivlan mindre berättigad idag, frågar
Arne Ruth och ger själv svaret: Snarare
borde den ha stegrats. Vad är det Arne
Ruth menar? Menar han att det var rätt
att år 1949 inte kunna ta ställning för väst
mot öst? Och menar han att det idag är
till och med svårare än 1949 att göra det?
Någon annan tolkning är det svårt att
göra av vad Arne Ruth skriver.
Men om de som 1949 i väst valde att
stå emot öst hade begått självmord istället för att värna friheten; då hade Arne
Ruth med den allra största säkerhet inte
kunnat skriva i Dagens Nyheter och berömma folk för att de i sin upphöjdhet
inte förmådde välja mellan Stalins öst
och Trumans väst.
Klaus Mann, skriver Arne Ruth, såg
klarare än de flesta skillnaden mellan
parlamentarisk demokrati och stalinistisk diktatur, men han lät sig aldrig övertygas om att demokratin kräver en svartvit världsbild. Men demokratin kräver
inte någon svartvit världsbild. Man behöver inte tro att allt är bra i väst och att
allt är dåligt i öst för att föredra väst.
Bilden kan vara nyanserad. Fakta talar
ändå ett så tydligt språk. Man måste vara
bra fången i socialistiska drömmar för att
inte vid en slutlig bedömning komma
fram till att väst tveklöst är att föredra nu
liksom då 1949.
~—
/
/
68
Manns dröm var, skriver Arne Ruth,
en vision av Europa som en medlare
mellan öst och väst, ett laboratorium för
ideer om frihet och humanitet, om fred
och folkförsoning parat med en prö-
vande hållning och skepsis. Arne Ruth
borde ha noterat att det är just ett sådant
Europa vi har haft under efterkrigstiden,
i den västliga delen av Europa. Vårt eget
land är i högsta grad ett exempel på det.
Arne Ruth berättar i sin artikel om
sina upplevelser i Östberlin, dit han hade
inbjudits att delta i en diskussion författare emellan om freden. Just den 13 december, när militärlagarna infördes i Polen och solidaritet krossades, pågick
mötet. Först var det bara slitna fraser.
Sedan påpekade Stephan Heym, en östtysk författare, att, medan de talade om
att bevara freden, trupper sattes in mot
civilbefolkningen i Warszawa. Det var ju
ett riktigt ehuru knappast genialt påpekande. Det hade nämligen inte behövt
komma som en överraskning vare sig för
Arne Ruth eller någon annan av mötesdeltagarna att de kommunistiska makthavarna i Östeuropa är beredda att ta till
våld för att möta kraven på frihet. Men
Heyms inlägg hade enligt Arne Ruths beskrivning av mötet en oerhörd effekt.
”Samtalet bytte nivå, började handla om
verkligheten.” Är det verkligen en så
stor händelse att några författare verksamma i Östeuropa för ett ögonblick sä-
ger sanna ord om verkligheten? Visar de
bara inte att östeuropeiska författare till
vardags, av opportunism eller andra
skäl, spelar med i det av makthavarna
drivna spelet? Och att de gör det väl
vetandes hur sanningen ser ut?
Arne Ruth berättar också om ett möte
med en engelsk ”fredskämpe”. Fredskämpen gjorde en analys som enligt Ruth
gick att knyta till Ruths egna upplevelser
i Östberlin. Fredskämpen ansåg att begreppet frihet har missbrukats av väst
som ett led i det kalla kriget. Men det är
väl ändå så, Arne Ruth, att väst på myc·
ket goda grunder kan hävda att frihetea
faktiskt är större i väst än i öst och att
detta faktum faktiskt är ett mycket gott
argument för att föredra väst framfor
öst? Det kan således inte vara fel att
använda frihetsbegreppet i den ideologiska kampen mellan det kommunistiska
öst och det demokratiska väst – dea
kamp som Arne Ruth i nedsättande syfte
benämner det kalla kriget. Naturligtvi
har det inträffat att frihetsbegreppet nå-
gon gång kan ha missbrukats. Men det i
undantag av mindre betydelse.
Arne Ruth talar om ”frihetsretoriken’
i väst och att följderna av detta ”hyckleri” är lätta att se. Vilket hyckleri? Merw
Arne Ruth att man i väst hycklar när
man säger sig vara för frihet?
– I öst har alla de som kämpat fil
demokrati och mänskliga rättigheter
kunnat diskrediteras som västimperiali
mens agenter, skriver Arne Ruth. I vems
ögon då? Visst har regimerna i öst anklagat personer som kämpar för demokrall
för att vara västagenter. Men enligt Arne
Ruth har de också kunnat diskredite11
dem för detta. Vilka är det då som h•
gått på östledarnas budskap och bli~
övertygade om att de som kämpat fil
demokrati faktiskt har varit västimpefia.
lismens agenter? Är det befolkningen
Östeuropa? Är det vänsterintellektuella
väst? Är det Arne Ruth? Det är inte hej.
ler ointressant att fastställa hur det fal
tiskt är. Är det så att de som kämpat
demokrati i öst har varit västagenie
Och om så skulle vara i några fall, vore
det i så fall fel? Är det moraliskt fel av
Yist att försöka sprida frihetens budskap
1ill öst? Är det inte i själva verket alla
demokraters skyldighet att kämpa för friIlet i såväl Latinamerika som i Östeuropa?
Enligt Arne Ruth slog de polska arbellma en brygga mellan den borgerliga
frihetstraditionen. som värnar den enskildes rätt, och den socialistiska, som
bäver kollektivets befrielse. Det låter
Yaekert. Men vad menas med det? Vad
IFkollektivets befrielse? Och vad var det
lir frihetskrav som de polska arbetarna
förde fram som utgjorde denna brygga?
69
Arne Ruth är inte vilken debattör som
helst. Han är chef för Dagens Nyheters
kultursida. Som sådan har han att värna
tidningens traditioner. Det kan förvisso
sägas att dessa traditioner under nu
ganska många år har blivit något tvivelaktiga till sin innebörd, men det är ännu
många av oss som fortfarande hoppas att
Dagens Nyheter och dess kultursida
skall stå upp för frihet och demokrati i
den liberala anda som tidigare utgjort tidningens kännemärke.
Rolf Englund
Pärmar för årgång 1982
kan rekvireras från Svensk Tidskrifts
expedition, te! 08-67 59 55 , eller genom insättning av kronor 35:- på
postgiro 727 44-6.
/
frihet” (DN 13/12 1982) skriver Dagens
Nyheters kulturchef Arne Ruth att något
bar förändrats. Den 13 december 1981 –
dagen då militären tog makten i Polen –
år värd att minnas, menar Arne Ruth,
inte för att en epok tog slut, utan för att
något stort och nytt då just hade börjat.
Vari består då det stora och det nya? Det
stora och nya kan väl inte bara vara att
Arne Ruth då plötsligt insåg att kampen
for fred måste föras parallellt med kampen för frihet? Det är kanske en stor
händelse i Arne Ruths liv, men att denna
händelse skulle utgöra en vändpunkt
mellan två epoker förefaller att tillmäta
Arne Ruths egen uppfattning en överdriven betydelse.
Arne Ruth inle”der sin artikel med att
med stor sympati erinra om den vånda
Klaus Mann kände våren 1949. Några
månader senare tog han, kanske av denna anledning, sitt liv på franska Rivieran.
Skälet till Klaus Manns vånda var att
han, liksom flera andra som ansåg sig
vara intellektuella, inte kunde välja mellan öst och väst.
Våren 1949 styrdes Sovjetunionen av
Stalin. Kort tid dessförinnan hade med
den ryska armens hjälp Rumänien, Bulgarien, Polen, Ungern, Tjeckoslovakien
och det som senare skulle komma att bli
Östtyskland blivit kommunistiska enpartidiktaturer som i förtryck inte låg Stalins Sovjet efter. Prag-kuppen var bara
några månader gammal. Så här i efterhand borde det vara lätt att inse att det år
1949 faktiskt var rätt att stödja västländernas ansträngningar att stå emot den
ryska expansionen. Jag tycker emellertid
att man kan gå ett steg längre och hävda
den tredje
ståndpunkten
att det hade man bort inse även våren
1949.
Arne Ruth förefaller vara av motsatt
uppfattning. 1949 års falska trosbekännelser är gångbara också 1982, skriver
han. Falska trosbekännelser? Vad är det
för trosbekännelser till demokrati och
frihet som var falska 1949 – och fortfarande är falska idag? Vore Klaus Manns
förtvivlan mindre berättigad idag, frågar
Arne Ruth och ger själv svaret: Snarare
borde den ha stegrats. Vad är det Arne
Ruth menar? Menar han att det var rätt
att år 1949 inte kunna ta ställning för väst
mot öst? Och menar han att det idag är
till och med svårare än 1949 att göra det?
Någon annan tolkning är det svårt att
göra av vad Arne Ruth skriver.
Men om de som 1949 i väst valde att
stå emot öst hade begått självmord istället för att värna friheten; då hade Arne
Ruth med den allra största säkerhet inte
kunnat skriva i Dagens Nyheter och berömma folk för att de i sin upphöjdhet
inte förmådde välja mellan Stalins öst
och Trumans väst.
Klaus Mann, skriver Arne Ruth, såg
klarare än de flesta skillnaden mellan
parlamentarisk demokrati och stalinistisk diktatur, men han lät sig aldrig övertygas om att demokratin kräver en svartvit världsbild. Men demokratin kräver
inte någon svartvit världsbild. Man behöver inte tro att allt är bra i väst och att
allt är dåligt i öst för att föredra väst.
Bilden kan vara nyanserad. Fakta talar
ändå ett så tydligt språk. Man måste vara
bra fången i socialistiska drömmar för att
inte vid en slutlig bedömning komma
fram till att väst tveklöst är att föredra nu
liksom då 1949.
~—
/
/
68
Manns dröm var, skriver Arne Ruth,
en vision av Europa som en medlare
mellan öst och väst, ett laboratorium för
ideer om frihet och humanitet, om fred
och folkförsoning parat med en prö-
vande hållning och skepsis. Arne Ruth
borde ha noterat att det är just ett sådant
Europa vi har haft under efterkrigstiden,
i den västliga delen av Europa. Vårt eget
land är i högsta grad ett exempel på det.
Arne Ruth berättar i sin artikel om
sina upplevelser i Östberlin, dit han hade
inbjudits att delta i en diskussion författare emellan om freden. Just den 13 december, när militärlagarna infördes i Polen och solidaritet krossades, pågick
mötet. Först var det bara slitna fraser.
Sedan påpekade Stephan Heym, en östtysk författare, att, medan de talade om
att bevara freden, trupper sattes in mot
civilbefolkningen i Warszawa. Det var ju
ett riktigt ehuru knappast genialt påpekande. Det hade nämligen inte behövt
komma som en överraskning vare sig för
Arne Ruth eller någon annan av mötesdeltagarna att de kommunistiska makthavarna i Östeuropa är beredda att ta till
våld för att möta kraven på frihet. Men
Heyms inlägg hade enligt Arne Ruths beskrivning av mötet en oerhörd effekt.
”Samtalet bytte nivå, började handla om
verkligheten.” Är det verkligen en så
stor händelse att några författare verksamma i Östeuropa för ett ögonblick sä-
ger sanna ord om verkligheten? Visar de
bara inte att östeuropeiska författare till
vardags, av opportunism eller andra
skäl, spelar med i det av makthavarna
drivna spelet? Och att de gör det väl
vetandes hur sanningen ser ut?
Arne Ruth berättar också om ett möte
med en engelsk ”fredskämpe”. Fredskämpen gjorde en analys som enligt Ruth
gick att knyta till Ruths egna upplevelser
i Östberlin. Fredskämpen ansåg att begreppet frihet har missbrukats av väst
som ett led i det kalla kriget. Men det är
väl ändå så, Arne Ruth, att väst på myc·
ket goda grunder kan hävda att frihetea
faktiskt är större i väst än i öst och att
detta faktum faktiskt är ett mycket gott
argument för att föredra väst framfor
öst? Det kan således inte vara fel att
använda frihetsbegreppet i den ideologiska kampen mellan det kommunistiska
öst och det demokratiska väst – dea
kamp som Arne Ruth i nedsättande syfte
benämner det kalla kriget. Naturligtvi
har det inträffat att frihetsbegreppet nå-
gon gång kan ha missbrukats. Men det i
undantag av mindre betydelse.
Arne Ruth talar om ”frihetsretoriken’
i väst och att följderna av detta ”hyckleri” är lätta att se. Vilket hyckleri? Merw
Arne Ruth att man i väst hycklar när
man säger sig vara för frihet?
– I öst har alla de som kämpat fil
demokrati och mänskliga rättigheter
kunnat diskrediteras som västimperiali
mens agenter, skriver Arne Ruth. I vems
ögon då? Visst har regimerna i öst anklagat personer som kämpar för demokrall
för att vara västagenter. Men enligt Arne
Ruth har de också kunnat diskredite11
dem för detta. Vilka är det då som h•
gått på östledarnas budskap och bli~
övertygade om att de som kämpat fil
demokrati faktiskt har varit västimpefia.
lismens agenter? Är det befolkningen
Östeuropa? Är det vänsterintellektuella
väst? Är det Arne Ruth? Det är inte hej.
ler ointressant att fastställa hur det fal
tiskt är. Är det så att de som kämpat
demokrati i öst har varit västagenie
Och om så skulle vara i några fall, vore
det i så fall fel? Är det moraliskt fel av
Yist att försöka sprida frihetens budskap
1ill öst? Är det inte i själva verket alla
demokraters skyldighet att kämpa för friIlet i såväl Latinamerika som i Östeuropa?
Enligt Arne Ruth slog de polska arbellma en brygga mellan den borgerliga
frihetstraditionen. som värnar den enskildes rätt, och den socialistiska, som
bäver kollektivets befrielse. Det låter
Yaekert. Men vad menas med det? Vad
IFkollektivets befrielse? Och vad var det
lir frihetskrav som de polska arbetarna
förde fram som utgjorde denna brygga?
69
Arne Ruth är inte vilken debattör som
helst. Han är chef för Dagens Nyheters
kultursida. Som sådan har han att värna
tidningens traditioner. Det kan förvisso
sägas att dessa traditioner under nu
ganska många år har blivit något tvivelaktiga till sin innebörd, men det är ännu
många av oss som fortfarande hoppas att
Dagens Nyheter och dess kultursida
skall stå upp för frihet och demokrati i
den liberala anda som tidigare utgjort tidningens kännemärke.
Rolf Englund
Pärmar för årgång 1982
kan rekvireras från Svensk Tidskrifts
expedition, te! 08-67 59 55 , eller genom insättning av kronor 35:- på
postgiro 727 44-6.
/