Dagens frågor; Biskopar om kärnvapen

Dagens frågor
Biskopar om kärnvapen
Sju präster varav fyra biskopar – de i
Göteborgs, Linköpings, Lunds och
Stockholms stift – sände tidigt i våras ut
ett upprop att undertecknas av övriga
präster i Svenska kyrkan. Hur många
som följde deras anvisning vet vi inte. .
Till innehållet ligger nämligen uppropet
nära andra sådana, som har sitt ursprung
i den speciella propagandastöt som
sattes in i samband med den ryska ubåtens strandning i Blekinge skärgård.
Båten var som bekant utrustad med
kärnvapen. Den passade illa in i den stora, från Moskva inspirerade kampanjen
för Östersjön som ett fredens hav och för
kärnvapenfria zoner. Den intensifierade
propagandan skulle få svenska folket att
glömma verkligheten.
Till formen kunde uppropet vara direktöversatt från – originalspråket. Svepande påståenden utan täckning utmärker detta slag av upprop. ”Nära hälften av världens forskare arbetar med att
utveckla förstörelsevapen; konventionella vapen och kärnvapen.” Nära hälften, låter det inte trovärdigt? Hur många
av biskoparna har räknat dem eller har
förutsättningar att beräkna deras antal
och är villiga att stå för uppgiften? Men
de har gått i god för den med sina namn.
”Kärnvapnen har gjort människan till
Herre över liv och död. Därmed har hon
satt sig i Guds ställe.” Var finns logiken,
eller är teologi bara fraser? Om kärnvapnen gjort människan till en gud eller till
gudens ersättare, förefaller människan
vara ganska oskyldig. Men om Gud är
Herre över liv och död, är det väl Han
som gjort kärnvapnen, liksom alla andra
vapen och rent av jaktgeväret. ”Vi kan
dessutom säga att tilliten till kärnvapen
och terrorbalans är en form av
dyrkan.” Det låter välövertänkt
om den, som menar att dagens
terrorbalans mellan de två stora
penmaktema förhindrar ett krig
dem, fördöms som
skall han eller hon undgå bi
och Guds dom? Skall vi övergå till
att friden på jorden återvinnes om
skrotar sina kärnvapen och ·
neo behåller sina?
Alla fyra biskoparna kan inte
till den grad menlösa, eller
lösa. Förslagsvis bör de läsa
propagandaskrifter de ombeds att
teckna. Menar de verkligen vad
är det illa beställt inom kyrkan.
Fäaktig underdå’itighet
Grenacta är en liten västindisk ö.
förut brittisk koloni, men fick
litisk självständighet inom
mars 1967. Från själ
styrdes Grenacta demokratiskt
val enligt brittiska principer. V
och 1972 vanns av Grenacta
bour Party. 1972 fick GULP 13
mot oppositionens Grenada
Partys 2 mandat. 1974 blev
självständigt, med GULPs
Gairy som premiärminister.
1976 förlorade GULP en del
en allians av GNP och en
kallad New Jewel Movement
mandat mot GULPs 9. GULP
fortfarande majoritet i n~rl~1mPrlf?-
Gairy fortsatte som
I mars 1979 avsattes Gairy ien
statskupp och NJMs ledare
shop blev premiärminister.
upplöstes och ersattes av People’s
Government bestående av reoch ett revolutionsråd. Bishop
då att fria val skall hållas,
då nationell säkerhet och ekoär säkrade, vilket han
att ta några år.
kommer knappast några
och Grenada är och komförbli en socialistisk diktatur.
brukar vara duktig på att ta
ord, när han diskuterar andras
till frågan om demokrati och
Socialistiska internationalen,
tar en mycket aktiv del, antog
uttalande om Grenada, i vilket
att man ” stöder de pågående
….,,inoo,rn<> hos Grenadas regering
ut en ny konstitution syftande
val.”
socialistinternationalens och
inställning till diktaturen på
har nyligen myntats ett pasuttryck: ”fåaktig underdånighet”.
lnlkniru• på avvägar
rättegång mot ” fredsforskaren”
Wilkes, som när detta skrivs pågår
Svea hovrätt, släpade försvarsad- – vem annars än Hans Göran
– in den gamle professor Myrdal
som vittne. Myrdal förklarahovrätten att militären måste skaviss mystik kring sin verksamhet
försvara sina anslag och att det
inte finns några hemligheter.
borde meddela detta till den ryska
avdelning ubåtsförband. Som
jurist borde han annars veta, att
som gör hemligheten är att svensk
yddar olika verksamheter för insyn
bar ganska hårda straffskalor för
M som ägnar sig åt utforskning av
211
dem. Detta gäller lika om det är civil
eller militär myndighet som använt hemligstämpeln.
Även fru Maj Britt Theorin (s) ville
vittna och begärde att få del av vissa
hemliga handlingar; man får gissa att hon
med sitt djupa militära kunnande skulle
meddela att hemligstämpeln använts felaktigt. Hon har inte heller förstått vad
det rörde sig om. När en kunskapstörstande fredsforskare cyklar omkring och
fotograferar radaranläggningar, bör han
rimligen inse att de objekt han metodiskt
söker upp kan vara hemliga.
Professor Myrdal antydde att Wilkes
varit omdömeslös i sitt val av plats för
sin semesterresa. Det kan sägas. Han
hade nyss avvisats ur Norge, där han
flitigt samlat uppgifter om NATOs förråd
av militär materiel. Det var inte tillåtet.
Borde han inte ha tänkt på att Sverige
inte heller ville låta honom samla liknande uppgifter, fastän svenska? Han kunde
ha frågat sin chef i SIPRI, det internationella fredsforskningsinstitutet i Stockholm. Det öppnade nämligen av okänd
anledning sina dörrar för honom, då han
tvingats lämna Norge. Han har besvarat
vänligheten med att skada SIPRis anseende och att ställa omdömet hos dess
ledning i tvivelaktig dager.
I en Brännpunktartikel i SvD den 29
april tog professor Kjell Goldmann avstånd från en propagandaannons, avsedd
att påverka Svea hovrätt till Wilkes förmån. Samtidigt skrev han att säkerhetsproblemet kring denne ”väger lätt i jämförelse med de demokrativärden som
står på spel”. Vad som åstadkommits,
menar han, är att både fredsaktivism och
fredsforskning för många kommer att
framstå som om de avsåg att komma åt
212
det svenska försvaret. Vad beträffar
fredsaktivismen, vars avsikter beror av
hur många kommunister som öppet eller
hemligt leder olika grenar av den, bör
den inte förblandas med fredsforskning,
som i sina bästa former inte bara är ett
tyckande utan åtminstone försöker att
vara vetenskap. Men om fredsforskningen försiggår i form av Wilkes insamlingsresor – att dessa skulle ha haft till avsikt
att gagna svenskt försvar har ingen kunnat göra gällande – tycks det vara en
medborgerlig rättighet och rent av skyldighet att vara skeptisk mot dem.
LO-socialism
Socialdemokraterna är på defensiven i
löntagarfondsfrågan. I tal och skrift försöker de på allt sätt tona ned de konsekvenser som fonderna leder till på lång
sikt. Kampropen och parollerna från
1981 års SAP- och LO-kongresser har
bytts ut mot försiktiga och slingriga undanglidningar. I ett brev till 200 000 små-
företagare går Kjell-Olof Feldt t o m så
långt att han säger: ” Men det väsentliga
är att Du och Ditt företag inte berörs av
löntagarfondernas aktieköp – såvida Du
inte själv vill det.”
Det är emellertid nödvändigt att den
ideologiska grund löntagarfonderna vilar
på blottläggs. 1981 års gemensamma LOSAP-förslag måste sammanställas med
de fondförslag som lades fram 1976 och
1978. Dessa sammantagna måste i sin tur
ses som en produkt av fackföreningsrö-
relsens markant ändrade attityd och den
roll den tilldelat sig för framtiden.
I ” LO-rapporten” , som förelades
1981 års LO-kongress – och som blivit
alltför litet uppmärksammad – ges följande sammanfattning av fackföreningsrörelsens framtida uppgift (sid
1971 års LO-kongress utgjorde en
logisk milstolpe. De problem och
ställningar som återstod i det
samhället sedan de stora sociala
merna genomförts kan inte lösas
ditionella fackliga vägen. Nu
vem som skulle bestämma i
ekonomin och i företagen. Men
de också vilka värderingar som
dominera. Det gällde makten.
eningsrörelsen tilldelade sig vid
kongress en ny roll eller som det
rapporten: ” 1971 års LCI-k<m~rress
kerade en ideologisk omsvä11gni~
Trots TCO-ledningens häftiga
tier och tillbakavisanden fmns det
ning att påminna om den
påtagliga politisering TCO och en
dess fackförbund genomgått
talet. LO 80-rapporten
med tillfredsställelse att <><>nn<>rtt…,..
lan LO och TCO när det gäller
fackliga frågor varit fruktbart.
LO 80-rapportens
skap gäller inte löner och övriga
etta förhållanden. Även frågan
nomisk demokrati – det uttryck
den socialdemokratiska debatten
sätta begreppet socialisering –
dast ett medel. Nu gäller det att
människorna. ”Genom att
sera ekonomin kan man sedan
duktionens karaktär,
tatets fördelning – och
själv.”
Vägen till detta mål skall gå
utökat ägande. . Medlet är
fonder. Inom de sektorer man ·
når den vägen förutsätts ett ökat
gat fackligt inflytande. Det gäller
de mindre arbetsplatserna dit
ktliga förtroendemän skall få tillträde
erforderliga finansiella resurser. Det
•löntagarfonderna och den utbyggda
ltJiga apparaten kan åstadkomma
ske via det som i rapporten kallas
ighetsvägen” . Facket skall ha ett
nde inflytande över samhällets
s- och industripolitik.
här redovisade tankegångarna går
en het ström genom hela den fackliflörelsen. Utgångspunkten är densamoavsett om det står LO, Metall eller
~ under programmet. I en motsvaMde rapport till Metalls kongress 1981
IIIIovisas samma ideer och samma mål.
:s näringspolitiska rapport ”Samnäringspolitiken” redovisar det
ke mest långtgående förslaget till
iserad planekonomi som hittills
dagens ljus i fackliga sammanhang.
varande förslag återfinns annars en- .. i VPK-program eller yviga ungso- . tiska framtidsvisioner.
med u-hjälpen
da demokratier har en skyldighet mot
själva att främja de värden deras eget
llJrelseskick bygger på. Denna hållning
.-ororenlig med stöd till regimer som är
tåndare till eller likgiltiga inför
llaskliga rättigheter och social utveck- …..Så hette det i den borgerliga trepartireJiringens utrikespolitiska deklaration
’fRn 1981. Bättre kan det naturliga må-
lit för den svenska biståndspolitiken
bappast uttryckas. Men lever vi upp till
deprinciperna? Nej!
Riskdagen beslöt den 5 maj att sänka
Hjälpen till det kommunistiska Viet• från 365 till 345 miljoner kr. Modelltema ville halvera summan, medan so- 213
daldemokraterna förordade att den skulle höjas till 400 miljoner kr. I debatten
hävdade utrikesminister Ola Ullsten att
moderaternas krav vllr liktydigt med att
vilja ”bestraffa vissa länder genom att
dra in anslag”.
Det är ett märkligt argument.
Vi kan bortse ifrån att även regeringspartierna ansåg en. låt vara obetydlig
sänkning av vietnambiståndet vara motiverad. Det väsentliga är att Vietnam är
en diktatur. Regimens inställning till
mänskliga rättigheter torde framgå av att
flera hundra tusen invånare de senaste
åren med risk för livet och nästan alltid
med förlust av all sin egendom flytt från
landet. Är det bara för ro skull de sökt
sig till en osäker tillvaro i andra stater,
bland dem Sverige? Eller är det rentav
för att förtrycket i hemlandet blev mer
än de kunde uthärda?
I begreppet mänskliga rättigheter ligger också att låta grannstaterna vara i
fred för militär aggression. Vietnam har
lagt under sig Laos och håller Kampochea ockuperat – trots att talrika FNresolutioner krävt att trupperna skall
dras tillbaka. Det betyder att svensk uhjälp indirekt används till erövringskrig.
Överensstämmer det med den borgerliga
trepartiregeringens princip att demokratierna är skyldiga mot sig själva att främja de värden deras eget styrelseskick
bygger på? Förvisso inte.
Kan en minskning av stödet till Vietnam, som förtrycker sin egen befolkning
och anfaller andra länder, med fog kallas
för bestraffning? Är inte en sådan åtgärd
i själva verket en enkel gärd av rättvisa,
ett sätt att visa medkänsla med alla de
människor som drabbats av diktaturregimens brutalitet?