Gunnar Heckscher, Bertil Östergren; Lärdomar av sex regeringsår
1983
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
/
Lärdomar av sex regeringsår
Samtal mellan Gunnar Heckscher och Bertil Östergren
Svensk Tidskrift har sammanfört
Gunnar Heckscher och Bertil Östergren
för ett samtal om de sex borgerliga
regeringsåren. l samtalet diskuteras
lärdomarna av regeringsåren. Var de
borgerliga partierna medvetna om sitt
utgångsläge? Kan partier profilera sig
inom en regeringskoalition? Är det
möjligt att skapa en krispolitik där man
skjuter frågan om den offentliga sektorn
åt sidan?
Gunnar Heckscher: Det bästa sättet att
undgå besvikelse är att inte ha för stora
förhoppningar. För min del hoppadesjaa
att den borgerliga valsegern 1976 skulle
bromsa eller stoppa en utveckling i soc~
alistisk riktning, som hade ägt rum i alk
snabbare takt under den palmeska regeringstiden i jämförelse med den erla.
derska. De flesta människor som röstade
borgerligt väntade sig nog mycket mel
men det tror jag var fel. Det är svårt od
tar lång tid att vända en stor båt.
Bertil Östergren: Innan vi går in på ea
orsaksanalys kan väl sägas att besvikeJ.
sen hos borgerliga väljare något lw
minskat när man nu efter regeringsskifut
sett skillnaden mot socialdemokratisk
politik. En av förtjänsterna med de b(r.
gerliga regeringarna var just vad de i~~t
gjorde.
För att förklara varför det blev så liM
förändringar – eller varför människa
tycker att det blev så lite förändringt
som resultat av de borgerliga regeringtåren – är det en central punkt att ck
ledande borgerliga politikerna helt enket
var desorienterade. De visste inte rik~
var någonstans i terrängen de stod. Oli
förutsättningen för att man skall kullll
lägga ut och genomföra en politisk kurs.
är att man vet varifrån man startar. J•
skulle vilja ange åtta faktorer i avsee
på vilka det förelåg just denna bristan
medvetenhet om var man befann sig.
En första faktor är att man inte vis
att man gick in i en internationell sta
tion. Det kan vi väl egentligen inte k·
sera våra regeringar för. Men det gjo
att man blev så upptagen med exem
vis industripolitik, att kraft gick åt
skulle kunnat användas till annat.
En andra faktor – och här kan man
måhända vara mer kritisk – är att man
inte var riktigt medveten om att det höll
på att ske en ideologisk och delvis också
vetenskaplig förändring på det internationella planet. Tidigare hade den önskvärda politiska och demokratiska utvecklingen gått ut på att överflytta allt
mer från individuella beslut till kollektiva beslut. Här höll på att ske en förändring redan 1976 och numera ser man inte
längre denna kollektivisering som en
självklart önskvärd utveckling. Detta på-
verkar själva politikens förutsättningar
och politikerrollen. Detta har man nog
blivit medveten om först mot slutet av
den borgerliga regeringsperioden. Just
påverkan på politikerrollen vill jag se
som en tredje faktor.
Den fjärde faktorn är den offentliga
sektorns problem – att den offentliga
sektorns storlek och struktur har en så
avgörande roll för allting i svensk samhällsekonomi och svensk politik. Detta
blev man endast småningom medveten
om.
Den femte faktorn är att de borgerliga
regeringarna liksom vi andra lidit av nationell närsynthet så att vi inte sett det
som är unikt för Sverige. Vi har en unik
facklig-politisk maktkoncentration. Inte
inågon annan demokrati finns en sådan
stark koalition som vi har mellan socialdemokratin och LO, därtill understödd
genom vidhängande organisationer som
TCO, PRO, hyresgästförbundet etc.
Denna maktkoloss kan dessutom styra
och ställa på grundval av en större offentlig sektor och en starkare facklig
maktposition än någon annanstans. Vi
bar gått längre än andra i fråga om kollektivisering och korporativism. De bor- 71
gerliga partierna har inte förstått att det
förhåller sig så och att det är nödvändigt
att med kraft bekämpa denna utveckling
och istället hävda maktspridning och individuell frihet.
Den sjätte faktorn är bristande insikt
om hur skamfilad Sverige egentligen är
som rättsstat. Medborgarna har för svag
rättslig ställning mot myndigheterna och
vi har för lite av rättslig prövning av politiska beslut. Här skulle det ha behövts
ett grundligt omtänkande.
Den sjunde faktorn låg i att marknadsekonomin var illa skadad och att den i
vissa avseenden behövde restaureras.
Detta är också en insikt som först har
vaknat med tiden.
Den åttonde faktorn är att de institutionella faktorerna hade en så avgörande
betydelse för att kunna genomföra förändringar. Det är inte så lätt att ändra
beroende på alla dessa institutionella
trögheter. Det hade man inte klart för
sig.
GH: Det Du säger är nog riktigt, men jag
kanske skulle formulera det på ett lite
annat sätt. Om man har läst Kaj Hammerichs bok om 1976 års regeringsskifte
får man ju där veta att Gösta Bohman
under överläggningarna redogjorde för
att ekonomin var betydligt sämre än vad
man föreställt sig. Detta föranledde så-
vitt man kan förstå ingen åtgärd. De varningar som ändå låg i det material man
hade framför sig begagnade man inte.
Varför gjorde man inte det? Ja, delvis
därför att både centerpartiet och folkpartiet till följd av Haga-överenskommelserna var så engagerade i den politik som
hade förts, att de inte kunde framföra
den kritik som var nödvändig för att
/
/
72
åstadkomma en förändring. I den nya
regeringen I976 försummade man att
göra det som alla nya regeringar ska
göra, nämligen att tala om hur förskräckligt illa Iandet skötts av föregångarna.
Det andra som jag skulle vilja peka på,
är att man överskattade möjligheterna
till samarbete med LO. Det gällde både
Per Ahlmark och i ett senare skede Thorbjörn Fälldin. Båda trodde att de hade
mycket bättre relationer med LO än vad
som i verkligheten var fallet. En tredje
faktor – som kanske är fundamental –
är att man underskattade den opinion
som hade fört de borgerliga till makten.
Man förstod inte att den opinionen verkligen ville ha en förändring. Man trodde
att det var en opinion som ville ha det
likadant som förut. Det var ett stort
misstag. Det fanns i själva verket redan
1976 i opinionen – den allmänna opinionen – mycket större förutsättningar för
förändringar än vad det fanns i den parlamentariska opinionen.
BÖ: Du nämnde nu ytterligare ett antal
exempel på att de borgerliga regeringarna inte riktigt visste var de befann sig.
Det finns en annan sida av den saken,
nämligen det som brukar kallas problemformuleringsprivilegiet. Socialdemokraterna hade i så många år formulerat problemen i svensk politik, att man i de
borgerliga regeringarna inte riktigt var
mäktig den omformulering av problemen
som skulle ha behövts. Den växte egentligen successivt fram under de sex borgerliga regeringsåren. Jag tror att det
vore mycket intressant att se vilka förändringar som har inträffat i de borgerliga partiernas allmänna attityder och inställning under sex år av regerande. Jag
tror att man kan säga, att de borgerliga
partierna har blivit mer borgerliga under
dessa sex år.
GH: Jag skulle igen formulera det på ett
annat sätt. Jag skulle tro att de borgerliga
partiernas ledningar har blivit mera medvetna om opinionen. Det var inte så att
de inte själva var tillräckligt borgerligade trodde att opinionen inte var det.
Om byråkratin
BÖ: Till detta med problemformuleringsprivilegiet bör också fogas att den aiJ.
männa debatten – diskussionen i ma
media – i alltför stor utsträckning hadl
förts på socialdemokraternas villkor.
Det var något av en förlamning efter del
långa socialdemokratiska maktinneha<
vet. De här sex åren behövdes som ea
startpunkt för att våga inta radikalt avvio
kande ståndpunkter.
Att åstadkomma stora förändringar~
tid och är svårt. Detta gäller särskiltoa
de griper in i sociala system och förhåJ,
landen. Här har vi en sak som du ochjaa
har diskuterat i andra sammanhang •
byråkratiernas roll för de politiska besh~o
ten. Både i stat och kommuner finns det
väldiga byråkratiska apparater, som ge.
nererar beslutsunderlag enligt invandt
normer och styr utvecklingen enligt si
önskemål. Jag tror att politiker- jag vi
inte speciellt säga borgerliga politiker
har överskattat sin förmåga att rå på b c
råkratierna och styra oberoende av de c
Det var en av de saker somjag avsåg r
jag sade att de borgerliga regering L
hade underskattat de institutionella f c
toremas betydelse för förändringar. b
g
GH: Det tror jag att man kan vidga. I det
kommunala fallet stöter man också på
den byråkrati som utövas av de förtroendevalda kommunalmännen, som också i
många hänseenden fungerar som en lokalbyråkrati och som ofta inte ser längre
in precis till den egna kommunens intresse. Det är fråga om hur man skall få
fram de exakta fördelarna för den egna
orten. Det får man ju inte med allmän
politik, utan det får man just med administrativa medel.
JÖ: Politikerna upplever att deras roll är
att lösa problem genom att anslå pengar.
Därigenom vidgas också det kollektiva
beslutsfattandet. Här trorjag att en av de
svåraste omprövningarna förestår – inte
bara för borgerliga politiker – utan för
politiker över huvud taget.
Är det möjligt att omvärdera politikerrollen? Du som själv har varit politiker –
måste politikerna till sin natur vara så-
dana, att de ständigt vill vidga området
för politiskt beslutsfattande, för kollektivt beslutsfattande?
GH: Nej, det tror jag inte att de behöver
vara. Jag skulle vilja belysa detta ur en
annan aspekt.
Jag kommer ihåg hur det var när socialdemokraterna tillträdde 1932. Jag
kände en del av de ledande socialdemokraterna och en hel del av de ledande
ämbetsmännen på den tiden. De nya socialdemokratiska statsråden visade sig
oerhört angelägna att vinna byråkraternas förtroende – och byråkraterna var
liksom överraskade över att dessa socialdemokratiska statsråd ändå var så
borgerliga som de i verkligheten var. Det
liorde att den socialdemokratiska rege- 73
ringen, som trädde till 1932, inte kunde
ändra den politiska utvecklingen alls så
mycket som dess väljare hade väntat sig.
Nu har vi en byråkrati som, oavsett
sin inriktning och hur de enskilda personerna röstar osv, har varit van vid ett
socialdemokratiskt styre och vars handlingsmönster därför har varit påverkat av
den socialdemokratiska politiken. De
borgerliga politiker som tillträdde 1976
var i precis samma läge som de socialdemokratiska politiker som tillträdde
1932. De försökte och måste försöka vinna byråkraternas förtroende. De kunde
därför inte vara alltför olika de statsråd
som byråkraterna hade mött förut. De
var därtill – trots att de enligt min uppfattning anpassade sig mycket snabbt – .
inte lika sakkunniga som de socialdemokratiska statsråd som suttit tidigare.
Här tillträdde 1976 en regering där
icke någon enda ledamot hade föregående regeringserfarenheL Det är mycket
sällsynt internationellt att något sådant
inträffar. Jag trodde att det skulle medfö-
ra mycket allvarligare misstag än vad det
i verkligheten gjorde. Jag är verkligen
imponerad av en del av de borgerliga
statsråden rent individuellt på grund av
hur snabbt de lärde sig det administrativa maskineriet. Men förutsättningen för
det var ju, att de hade ett gott förhållande till byråkraterna.
BÖ: Gjorde de tillräckligt för att ändra de
institutionella förutsättningarna? Jag tror
att de var medvetna om att här fanns ett
problem – det visar bl a tillsättandet av
byråkratiutredningarna – men de var
inte medvetna om problemets natur. Att
det var alltför komplicerat för att klaras
av utredningar av den här typen. Det har
/
/
74
gjorts internationella undersökningar –
svenska också för den delen – som visar
hur svårt det är att rå på byråkratier. Det
finns en mycket berömd studie av det
amerikanska utrikesdepartementet som
visar hur politikerna gjorde en genomgripande omstrukturering, men att de gamla strukturerna efter några år vuxit upp
igen. Jag tror att en nödvändig förutsättning för att ändra på detta är att skära
ned byråkratier och att inte ge byråkratier mera pengar. Här har vi på nytt en
punkt där medvetenheten kom fram först
under de borgerliga regeringarnas allra
senaste år och där socialdemokraterna
nu uppenbarligen fortsätter från de utvecklingsstadier där de borgerliga slutade.
När det gäller att statsråden saknade
regeringserfarenhet tror jag att det hade
betydelse. Även om de visserligen lärde
sig administrationen snabbt fick de ändå
spela med på de gamla villkoren eftersom de inte hade någon erfarenhet och
inte kunde skaffa sig något grepp. Till
detta kommer att, även om inte posterna
fördelades utan sakliga hänsyn, det ju
fanns partipolitiska faktorer som spelade
in när olika statsrådsposter fördelades.
De rena kompetensfrågorna kunde inte
sättas i centrum. Det skulle råda viss
fördelning mellan partierna. De olika
personerna inom partierna skulle bli tillgodosedda.
GH: Det där sista tror jag inte har så stor
betydelse uppriktigt sagt. Alla parlamentariska regeringar i aJia länder har den
karaktär att man stoppar dit folk på politiska grunder oavsett deras sakliga kompetens.
BÖ: Jo, men här blev det särskilt besvä-
rande av det skäl som Du själv anfört.
Det var ingen som hade någon regeringsvana. I den meningen var alla amatörer
när de startade.
AJiting verkar för att det tar lång tid
och de treåriga mandatperioderna är alldeles för korta. Det är det som – när det
gäller budgetpolitiken – kallades den
mundeboska bromssträckehypoteseo.
När Mundebo hade upptäckt att ett budgetunderskott som är farligt höll på att
växa fram, sade han sig ändå att det
kommer att ta många år att bromsa detta. Men problemet är ju att det är bråu
om. Samtidigt som förändringarna ’-
lång tid så är det bråttom. När vi har e11
offentlig sektor som är 2/3 av BNP o<i
som fortsätter att växa. När vi har e11
statsskuld som håller på att växa
över huvudet och ett budgetunderskit
som bara rakar i höjden. Det gäller al
bromsa och det är det som är så svårt.
Här ligger en av de stora utmaningana
och svårigheterna i svensk politik i dag.
Om att informera
BÖ: När regeringen hade aviserat
förslag om införande av karensdagar
sjukförsäkringen startade en våldsam~
cialdemokratisk motpropaganda som ta
sade dag efter dag medan det från rege,
ringens sida inte sades något alls. S«*
tidningsman hade jag då behov av att
reda på hur regeringen såg på dessa
cialdemokratiska angrepp. Jag ringde
runt. statsministern var bortrest. H
presschef var bortrest. På socialdep
mente! var det ingen som kunde ·
någonting om det. Till sist fickjag tag
en sakkunnig i statsrådsberedningen
sa: ”Regeringen kommer att redovisa sin
syn i propositionen som läggs fram om
b’e veckor.”
Det fanns en tafatthet på informationssidan som jag inte vet vad den berodde
på. En förklaring kan vara statsministerns personliga läggning. Men en regeringschef måste vara lite av en försäljare
av politik och en presentatör av problem. Han måste stå på något slags informationsbarrikad. Och härvidlag har det
nog varit en väldig brist under hela den
borgerliga regeringsperioden.
GH:Jag skulle vilja säga att det sammanhänger med en annan sak. Det var så
svårt att klara informationen därför att
de tre partierna hade olika saker som de
ville informera om. Man måste koordinera all information mellan partierna. Du
säger att en regeringschef måste kunna
redovisa en politik, men det var inte en
politik. Det var tre. Och där tror jag det
fundamentala problemet ligger. Om tre
partier sitter i en regering tillsammans så
måste de åtminstone ur informationssynpunkt framträda som en enhet. Jag tror
att de sakliga motsättningarna mellan
partierna var förhållandevis små. De var
inte större än att de kunde övervinnas.
Däremot hade partierna, när det gällde
informationen utåt, hela tiden varsin
ståndpunkt och inget av de tre partierna
begrep att alla tre regeringspartierna
måste ta äran av regeringspolitiken om
man sitter tillsammans i regeringen. Man
skall inte profilera sig och ge bilden av
att man egentligen skulle vilja ha något
annat. Det böljade med något så orimligt
som att man sa att moderaterna får vara
med i regeringen, men att det skulle
foras mittenpolitik. Då uteslöt man alltså
75
ett av de i regeringen ingående partierna
från att påverka den politik som skulle
föras. Det var nonsens. Här skulle föras
regeringspolitik. Innehållet skulle bestämmas inom regeringen. Sedan skulle
denna politik framträda som regeringens
egen politik – inte som folkpartipolitik,
centerpolitik och moderatpolitik. Effekten av detta blev ju också att moderaterna profilerade sig. De två andra partierna
var så gräsligt rädda för den socialdemokratiska propagandan, som ju gick ut på
att de var i högerburen, att de inte begrep att det allvarliga problemet för dem
var att hålla moderaterna kvar i mittenburen. Nu gav de moderaterna tillfälle
att komma ut ur mittenburen två gånger.
Resultatet av det har vi ju sett. Resultatet för regeringen som helhet var naturligtvis negativt. Informationen blev alltså inte trovärdig därför att man inte talade med en röst utan man skulle varenda gång tala med tre röster. Väljarna begrep då ingenting.
BÖ: Detta tror jag är oerhört viktigt. Det
har naturligtvis, som Du antydde, ideologiska och partipolitiska aspekter. Men
det har också partitaktiska och organisatoriska aspekter. Om vi ser på Olof
PaJmes regeringsbildning är det ju frappant att han – trots att det inte är en
koalitionsregering – känt behov av att
skapa en stark statsrådsberedning. Där
finns en ställföreträdande statsminister,
fyra statssekreterare, tre informationssekreterare och en stor uppsättning sakkunniga. Om man ser på koalitionsregeringarnas statsrådsberedningar kan man
inte säga att de har varit starka och spelat en ledande roll i regeringsarbetet.
Samordningskansliets rolllåg väl egentlil
/
/
76
gen vid sidan av de stora politiska besluten och därmed de här informationsaspekterna. Det var mera fråga om en
teknisk samjustering om jag har förstått
det rätt.
Jag tror att man hade behövt något av
ett inre kabinett där man verkligen kunde enat sig om detta som Du har talat
om, inte bara hur politiken skulle se ut,
utan också hur den skulle presenteras.
Sedan skulle detta inre kabinett nära ha
samspelat med en stark statsrådsberedning till vilken samordningskansliet var
knutet. Man hade fått en betydligt starkare centralt sammanhållen ledning av
regeringen. Nu blev det ju ofta långbänkar mellan inte bara olika partier utan
också mellan departementschefer. Detta
gav från allmänhetens synpunkt rätt förödande intryck av obeslutsamhet och
bristande handlingskraft.
Om ett inre kabinett
GH: En lösning på det här problemet,
som övervägdes vid eller strax före regeringsbildningen, var ju att de tre partiledarna skulle komma överens om att
ingen av dem skulle vara departementschef. En skulle vara statsminister, de två
andra skulle vara konsultativa statsråd
och tillsammans skulle de bilda den sammanhållande kraften. Detta ville inte
Fälldin vara med på. Jag vet inte varför,
men jag förmodar att han befarade att de
andra skulle bli för starka.
BÖ: Tre statsministrar alltså.
GH: statsministern kände inte sin egen
styrka. Han hade en oro över sina egna
möjligheter som var obefogad. Fälldin
var i många hänseenden en mycket stark
statsminister. Han hade mycket stor
auktoritet i förhållande till sina partile·
darkollegor och han hade också stor auk·
toritet hos allmänheten därför att han
kanske i högre grad än någon av partile·
darkollegorna var en person som svens·
ken kunde identifiera sig med och som
därför verkligen kunde bli en folkledare.
Menjag tror inte att han själv var medveten om denna styrka. Han har sedan
gammalt en viss oro över att intellektuellt utbildade personer skall vara honom
överlägsna. Det är ett misstag. Han är en
i hög grad intellektuell person fast han
inte har någon akademisk utbildning.
Han klarar sig utan vidare i en argumentation och han är också – vilket kan va11
både en svaghet och en styrka – väldigt
detaljkunnig. Han hörde ju under sin
riksdagstid till de riksdagsmän som i informationssyfte lyssnade även på debat·
ter där de själva inte var engagerade och
det är mycket sällsynt. Han var kunnig,
han var viljestark när han väl hade bestämt sig och han var dessutom en per·
son med auktoritet utåt. Men själv underskattade han detta. När man ser tiUbaka så tror jag att man kan säga sig att
Fälldin som statsminister i en regeriJ18
med en sådan här inre krets av de tre
partiledarna skulle ha hävdat sig mycket
väl. Regeringen som helhet skulle ha
fungerat bättre.
BÖ: Låt mig i al!’t detta beröm ändå säga
att baksidan av den styrka som låg i att
Fälldin satte sig så väl in i sakfrågorna
och behärskade dessa var dels en vi
svårighet att lämna ifrån sig saker til
medarbetare som hade hans förtroende,
dels att Fälldin lade ner så mycket arbete
på de inre frågorna att informationsaspekten – att stå på barrikaderna utåt
och ge en bild av regeringens politik
blev försummad.
GH: Jag tror att en viktig orsak till att
den försummades var att de tre partierna
inte kunde uppträda som en regering och
ha en gemensam agitation. Jag tror att en
mycket stor del av besvikelsen hos allmänheten ligger just på den här punkten.
Man hade väntat sig en borgerlig regering – en borgerlig trepartiregering med
tonvikt på borgerlighet, men i verkligheten blev det en borgerlig trepartiregering
med tonvikt på att de var tre partier.
BÖ: Vi har aldrig i Sveriges moderna
historia haft en koalitionsregering med
de tre borgerliga partierna. Det var en
helt ny regeringskoalition, helt oerfarna
statsråd som tillträdde och dessutom var
de inte orienterade om var de befann sig.
Och det var väldigt svårt att vara orienterad om var man befann sig just i mitten
av sjuttiotalet då så väldigt många stora
förändringar var på väg. Det finns alltså
förklaringar till att det gick som det gick.
Om koalitionsregerande
GH: De tre partierna hade faktiskt i hög
grad otur. Hade de fått tillträda 1973 –
vilket ju var väldigt nära – i stället för
1976 hade tillvaron varit enklare för
dem, även om det inte hade varit alldeles
så enkelt då heller. Men de hade inte
klart för sig vad en koalition innebar
överhuvudtaget. Vi har visserligen aldrig
haft en trepartikoalition förut men vi har
haft andra koalitioner. Vi har haft socialdemokraterna och liberalerna. Vi har
77
haft socialdemokraterna och bondeförbundet. Både den socialdemokratiskt-liberala regeringen strax efter första
världskriget och de två röd-gröna koalitionerna kännetecknadesjust av att regeringen uppträdde som en enhet trots de
motsättningar som otvivelaktigt fanns
och som så småningom ledde till att koalitionerna upplöstes på olika sätt.
Jag tror att de tre partierna när de nu
beslöt sig för att gå tillsammans borde ha
tänkt mera över vad detta betydde mot
bakgrunden av tidigare koalitioner. Om
profileringen var så viktig fanns det ett
annat alternativ. Hjalmarson ville på sin
tid ha samlingsregeringar utan partiledarna. Det hade inte varit säkert att regeringen fått igenom sina förslag. Var man
väldigt angelägna om att profilera sig,
hade man väl fått göra något i den stilen.
Trots profileringen är mitt intryck att
de sakliga skillnaderna i politiken begränsade sig till ett fåtal frågor. Det var
naturligtvis en klar skillnad när det gällde kärnkraften. Det kan vi ju aldrig komma ifrån. Men jag kan inte omedelbart
peka på någon annan fråga där det var på
det viset.
BÖ: Marginalskatterna intresserade naturligtvis moderaterna och folkpartiet
betydligt mer än centern. Jag tror att partierna hade behov av att markera olikheter mellan partierna som var större än
de verkliga motsättningarna i sak. De
förstorade problemen i onödan, de profilerade sig verbalt mera än i sakfrågoran.
GH: Det är ju detta somjag har talat om
med en druckens envishet, nämligen partiernas benägenhet att profilera sig. Detta skrev jag om i Svenska Dagbladet på
/
/
78
ett tidigt stadium av den första trepartiregeringens tid. Jag är fortfarande övertygad om att det är en omöjlighet. Man
kan inte profilera sig mot partier med
vilka man sitter i koalitionsregering.
BÖ: Som ledarskribent sedan -78 kritiseradejag relativt regelbundet de borgerliga regeringarna för att ägna sig åt administration snarare än åt politik. Kan det
måhända vara så att verkliga – eller verbala – skillnader i politiken gjorde att
man ramlade ner på en minsta gemensamma nämnare i form av administration
av ett existerande system?
GH: Jag tror inte det. Jag tror för det
första – utan att ha insidesinformation –
efter att ha studerat förvaltningen under
rätt lång tid att en regerings arbete till
stor del måste bestå av administration.
Det är ofrånkomligt. För det andra tror
jag att departementscheferna ändå kunde åstadkomma någonting genom administrativa åtgärder i åtskilliga fall då de
inte kunde åstadkomma det med ren politik. Det påfallande exemplet på det är
väl vad som förekom i bostadsdepartementet där just administrationen har en
stark politisk betydelse. I utbildningsdepartementet var det också på det viset.
Jag tänker på Jan-Erik Wikströms del av
departementet där det är alldeles klart,
att han genom administrativa åtgärder
åstadkom en hel del saker som han kanske inte hade kunnat få igenom politiskt.
Om ekonomidepartementet
BÖ: När jag menar att politiken fick för
litet utrymme – i betydelsen en ideologiskt medveten, förändrande politik –
då tänker jag inte minst på den ekonomiska sfären. Var inte ekonomidepartementet – jag ställer bara frågan – litet
grann av en ”lame duck” i trepartiregeringarna? Ibland när man läste finansplanerna fick man ett intryck att de snarare
var kommentarer till världsutvecklingea
respektive regeringens politik än uttryck
för en vilja att förändra ekonomin i ea
viss riktning. Ekonomidepartementet
tog sig i finansplanerna en slags ekonomisk kommentatorroll i stället för all
vara en drivkraft för förändring. Jag tnr
precis som Du, att de två ”andra” bor·
gerliga partiledarna skulle varit vice
statsminister och att man på det sättet
skulle fått en stark statsrådsberedning.
GH: Det Du säger om ekonomidepartomentet är intressant. För allmänhetel
uppfattning, styrkt av socialdemokratet
na, var ju att ekonomidepartementet vr
oerhört mäktigt.
BÖ: Men det är ju inte sant.
GH: Nej, så var det inte. Hela konst.U.
tioneo med ett ekonomidepartement i
mycket tvivelaktig. Och det var ju inll
heller den konstruktion som Gösta B~
man önskade. Han hade velat vara fi.
nansminister. När man 1976 delade fi.
nansdepartementet visste man ju egentt
gen inte riktigt vad ekonomidepartemeatet skulle göra.
BÖ: Den ekonomiska politiken i sll1
måste kopplas till budgetpolitiken. l
getdepartementet har man ju också i
utsträckning hand om relationerna
kommunerna. Därmed behärskar
huvuddelen av BNP. De har också s
inflytande på den privata sektorn. Konstruktionen var fel. Det skall finnas ett
finansdepartement.
GH: Konstruktionen var fel ur vissa synpunkter, riktig ur andra. Den hade ju den
fördelen att ekonomiministern, som inte
hade några vidare ärenden att behandla,
hade god tid att syssla med allmänpolitik. Hade han däremot varit finansminister som skulle hålla i budgeten, hade
hans möjligheter att syssla med allmänpolitik varit mycket mindre.
Det finns ju en annan lösning också.
Man kan ha en budgetminister och en
ekonomiminister – det är många länder
som har det – som är oerhört nära samkörda. De måste då antingen tillhöra
samma parti eller också från första början vara inställda på att de skall vara
praktiskt taget siamesiska tvillingar. För
det är nödvändigt att budgetpolitiken
och den ekonomiska politiken är i detalj
sammankopplade. Nu var det såvitt jag
förstår aldrig någon sådan relation mellan Gösta Bohman – när han var ekonomiminister – och Ingemar Mundebo respektive Rolf Wirten när de var budgetministrar. Det var i och för sig inget då-
ligt förhållande, men det var inte alls den
nära sammankoppling som hade varit
nödvändig.
Om tre partier
BÖ: Jag har det bestämda intrycket att
skillnaderna mellan de borgerliga partierna i sakfrågorna har minskat avsevärt
under de sex borgerliga regeringsåren.
Det konkreta och bästa exemplet på detta är de tre borgerliga partiernas ekonomisk-politiska motioner till höstriksda- 79
gen. Där finns visserligen nyansskillnader. Centern och folkpartiet går med
på lite mer utgifter. Moderaterna vill
göra lite mer besparingar. Men i huvuddragen är det ett identiskt ekonomisktpolitiskt alternativ till regeringens. Det
är alltså en väl sammanhållen bild man
får. Splittringen bakom regeringspropositionen – och då tänkerjag naturligtvis i
hög grad på spänningen mellan socialdemokratiska partiet och LO men också
på spänningar inom det socialdemokratiska partiet – tror jag egentligen är
större än skillnaderna mellan de borgerliga partiernas medelproportionaler. Socialdemokraterna är ett enormt heterogent
parti. Men de har en sammanhållningstradition som också inbegriper LO och
den är väldigt stark. Men de borgerliga
partierna kommer varann närmare.
GH: Själva det faktum att det är tre partier är ett svårt problem att hantera. Men
det är inte ett omöjligt problem att hantera om det finns en klar vilja till samverkan hos alla tre. Nu hade man ju under
trepartiregeringarnas tid en känsla, att
det inte alltid var så helt med denna vilja
till samverkan och uppriktigt sagt inte
hos något av de tre partierna – inte heller hos moderaterna. Moderaterna var
väldigt benägna att låta förstå att de inte
nådde ända fram. Jag vet inte om det
berodde på den där ursprungliga deklarationen från mittenpartiernas sida. Moderaterna gav ofta intryck av att egentligen
ha velat göra något annat än vad regeringen gjorde, men att de för husfridens
skull gick med på det som sedan blev
regeringens politik. I de andra partierna
var man naturligtvis väldigt benägna att
markera sina skilda ståndpunkter. Och
J
/
/
80
det gjorde man också när ståndpunkterna i verkligheten inte var så förskräckligt långt från varandra.
Om kärnkraftsfrågan
GH: Om jag förstår saken rätt, fanns det
på ett stadium vissa chanser att centerpartiet och moderaterna skulle kunna
komma överens om en folkomröstning.
Det fanns ju i trepartiregeringens ursprungliga regeringsförklaring just en
formulering där man pekade på denna
folkomröstningsmöjligheL Jag hade intrycket att moderaterna trodde att utgången av 1978 års regeringskris skulle
bli en annan och därför höll sig till samarbetet med folkpartiet i stället för samarbetet med centerpartiet. Hade moderaterna i folkomröstningsfrågan samverkat
med centerpartiet, hade folkpartiet varit
tvungna att följa med. Kärnkraftsfrågan
hade inte behövt spräcka regeringen.
Det hade gått att klara folkomröstningsvägen. Men det är klart att utgången i
sak av en folkomröstning då kanske hade
blivit en annan.
BÖ: Kärnkraftsfrågan är kanske fortfarande en laddad fråga. Man har så att
säga kapslat in den. Jag tror inte att man
har löst den. Men hur den återkommer är
omöjligt att se. Att den återkommer är
jag helt övertygad om.
GH: Kärnkraftsfrågan kan återkomma
på samma sätt som högertrafiken återkom.
Om lärdomar inför 1985
BÖ: För att summera tycker jag att man
kan säga, att det finns anledning att van
missnöjd med de sex borgerliga regt>
ringsåren, men inte lika missnöjd som
många borgerliga väljare var innan den
socialdemokratiska regeringen hade tillträtt hösten 1982. Man skall vara tack·
sam också för vad de borgerliga regt>
ringarna inte gjorde. Men jag vidhåller
nog vad jag sa redan inledningsvis att
man snabbare och radikalare borde ha
upptäckt var man befann sig, hur geografin såg ut, och utformat en mer re olll
strategi för att lägga om kursen i dea
riktning som var nödvändig. Frågan är
då, om man kommer att ha dragit lärdomar av detta om det blir en borge~
regering 1985.
GH: Risken är naturligtvis den att Illll
kommer att begå andra misstag om del
blir en borgerlig regering 1985. M•
kommer att undvika de misstag som Illll
har gjort nu, men man kommer att gÖII
andra misstag i stället.
BÖ: Nu tror jag – tyvärr att situt
tionen -85 kommer att vara väldigt likaf.
tad den situation som vi hade -82. Da
ekonomiska, den allmänt samhälleliga.
avvägningsproblemen mellan individlelit och kollektivt beslutsfattande ocb
allt vad som därmed hänger samman.
GH: Krismedvetandet kommer att III
förändrats. Och det är väldigt viktif.
För varje år som går ökas allmänheteiii
krismedvetande och politikerna blir J
efterhand också medvetna om att del
förhåller sig på det viset.
BÖ: Jag vill ange en motbild. När
kommer till 1984/85 kan det finnas ·
för att det föreligger ett lägre krismedvetande än idag i följande mening. I dag har
människor långsamt vant sig vid att det
lider kris. Men alla upplever det ändå –
och det är inte minst politikernas fel –
som en relativt kortvarig kris som vi kan
tomma ur på några år. Löntagarna och
löntagarorganisationerna är intalade att
de får ta en rejäl reallönesänkning 1983,
men sedan skall det bli bättre. Jag tror,
att när människor funnit sig i dessa reallönesänkningar 1983 och kanske 1984, så
finns det en gräns. Då säger människor:
”Nu står vi inte ut med det här längre.”
Och det kan ju ligga mycket påtagliga
realiteter bakom detta. För barnfamiljerna som verkligen kommer att få det
besvärligt förhåller det sig ju så. Hur
länge orkar mari med krismedvetandet?
Frågan är värd att ställa.
GH: Det är klart att det är svårt att spå.
Detta gäller inte minst om den framtida
opinionen. Men å andra sidan ligger 1985
så pass nära. Jag är inte lika säker på att
krismedvetandet står sig fram till 1988.
Och detta är särskilt besvärligt, eftersom
vi nu löper risk att få regeringsskifte vart
tredje år.
BÖ: Särskilt om de ekonomiska svårigheterna fortsätter. Det finns ju en internationell tendens att man byter regeringar. Då måste vi ha längre mandatperioder.
81
GH: Eller också samarbete – inte nödvändigtvis i koalitionens form – mellan
socialdemokraterna och moderaterna.
Då blir de andra partierna tvungna att
ansluta sig också. Skall man ha en uppgörelse över blockgränserna, är det ju
inte en uppgörelse som ger socialdemokraterna ett stödparti utan en uppgörelse
mellan de två blocken.
BÖ: Som då förutsätter att man lägger
väldigt stora systemskiljande frågor åt
sidan. Det ter sig svårt att se hur en
systemneutral krispolitik ser ut.
GH: Nej, det är sant. Å andra sidan blir
det lättare att lägga systemskiljande frå-
gor åt sidan om det blir tillräckligt besvärligt. Fortfarande tror jag inte på
samarbete i form av samlingsregering.
Däremot tror jag på det i form av att man
så att säga skjuter systemskiljande frågor
framför sig och säger, att nu är det viktigt att vi klarar ut de här frågorna först
och så träffar man en överenskommelse.
BÖ: Men hur bär man sig åt för att skapa
en krispolitik där man skjuter de systemskiljande synsätten ifråga om t ex
den offentliga sektorn åt sidan? Eftersom den offentliga sektorn är så central i
hela krispolitiken har jag svårt att föreställa mig en samlande krispolitik.
/
Lärdomar av sex regeringsår
Samtal mellan Gunnar Heckscher och Bertil Östergren
Svensk Tidskrift har sammanfört
Gunnar Heckscher och Bertil Östergren
för ett samtal om de sex borgerliga
regeringsåren. l samtalet diskuteras
lärdomarna av regeringsåren. Var de
borgerliga partierna medvetna om sitt
utgångsläge? Kan partier profilera sig
inom en regeringskoalition? Är det
möjligt att skapa en krispolitik där man
skjuter frågan om den offentliga sektorn
åt sidan?
Gunnar Heckscher: Det bästa sättet att
undgå besvikelse är att inte ha för stora
förhoppningar. För min del hoppadesjaa
att den borgerliga valsegern 1976 skulle
bromsa eller stoppa en utveckling i soc~
alistisk riktning, som hade ägt rum i alk
snabbare takt under den palmeska regeringstiden i jämförelse med den erla.
derska. De flesta människor som röstade
borgerligt väntade sig nog mycket mel
men det tror jag var fel. Det är svårt od
tar lång tid att vända en stor båt.
Bertil Östergren: Innan vi går in på ea
orsaksanalys kan väl sägas att besvikeJ.
sen hos borgerliga väljare något lw
minskat när man nu efter regeringsskifut
sett skillnaden mot socialdemokratisk
politik. En av förtjänsterna med de b(r.
gerliga regeringarna var just vad de i~~t
gjorde.
För att förklara varför det blev så liM
förändringar – eller varför människa
tycker att det blev så lite förändringt
som resultat av de borgerliga regeringtåren – är det en central punkt att ck
ledande borgerliga politikerna helt enket
var desorienterade. De visste inte rik~
var någonstans i terrängen de stod. Oli
förutsättningen för att man skall kullll
lägga ut och genomföra en politisk kurs.
är att man vet varifrån man startar. J•
skulle vilja ange åtta faktorer i avsee
på vilka det förelåg just denna bristan
medvetenhet om var man befann sig.
En första faktor är att man inte vis
att man gick in i en internationell sta
tion. Det kan vi väl egentligen inte k·
sera våra regeringar för. Men det gjo
att man blev så upptagen med exem
vis industripolitik, att kraft gick åt
skulle kunnat användas till annat.
En andra faktor – och här kan man
måhända vara mer kritisk – är att man
inte var riktigt medveten om att det höll
på att ske en ideologisk och delvis också
vetenskaplig förändring på det internationella planet. Tidigare hade den önskvärda politiska och demokratiska utvecklingen gått ut på att överflytta allt
mer från individuella beslut till kollektiva beslut. Här höll på att ske en förändring redan 1976 och numera ser man inte
längre denna kollektivisering som en
självklart önskvärd utveckling. Detta på-
verkar själva politikens förutsättningar
och politikerrollen. Detta har man nog
blivit medveten om först mot slutet av
den borgerliga regeringsperioden. Just
påverkan på politikerrollen vill jag se
som en tredje faktor.
Den fjärde faktorn är den offentliga
sektorns problem – att den offentliga
sektorns storlek och struktur har en så
avgörande roll för allting i svensk samhällsekonomi och svensk politik. Detta
blev man endast småningom medveten
om.
Den femte faktorn är att de borgerliga
regeringarna liksom vi andra lidit av nationell närsynthet så att vi inte sett det
som är unikt för Sverige. Vi har en unik
facklig-politisk maktkoncentration. Inte
inågon annan demokrati finns en sådan
stark koalition som vi har mellan socialdemokratin och LO, därtill understödd
genom vidhängande organisationer som
TCO, PRO, hyresgästförbundet etc.
Denna maktkoloss kan dessutom styra
och ställa på grundval av en större offentlig sektor och en starkare facklig
maktposition än någon annanstans. Vi
bar gått längre än andra i fråga om kollektivisering och korporativism. De bor- 71
gerliga partierna har inte förstått att det
förhåller sig så och att det är nödvändigt
att med kraft bekämpa denna utveckling
och istället hävda maktspridning och individuell frihet.
Den sjätte faktorn är bristande insikt
om hur skamfilad Sverige egentligen är
som rättsstat. Medborgarna har för svag
rättslig ställning mot myndigheterna och
vi har för lite av rättslig prövning av politiska beslut. Här skulle det ha behövts
ett grundligt omtänkande.
Den sjunde faktorn låg i att marknadsekonomin var illa skadad och att den i
vissa avseenden behövde restaureras.
Detta är också en insikt som först har
vaknat med tiden.
Den åttonde faktorn är att de institutionella faktorerna hade en så avgörande
betydelse för att kunna genomföra förändringar. Det är inte så lätt att ändra
beroende på alla dessa institutionella
trögheter. Det hade man inte klart för
sig.
GH: Det Du säger är nog riktigt, men jag
kanske skulle formulera det på ett lite
annat sätt. Om man har läst Kaj Hammerichs bok om 1976 års regeringsskifte
får man ju där veta att Gösta Bohman
under överläggningarna redogjorde för
att ekonomin var betydligt sämre än vad
man föreställt sig. Detta föranledde så-
vitt man kan förstå ingen åtgärd. De varningar som ändå låg i det material man
hade framför sig begagnade man inte.
Varför gjorde man inte det? Ja, delvis
därför att både centerpartiet och folkpartiet till följd av Haga-överenskommelserna var så engagerade i den politik som
hade förts, att de inte kunde framföra
den kritik som var nödvändig för att
/
/
72
åstadkomma en förändring. I den nya
regeringen I976 försummade man att
göra det som alla nya regeringar ska
göra, nämligen att tala om hur förskräckligt illa Iandet skötts av föregångarna.
Det andra som jag skulle vilja peka på,
är att man överskattade möjligheterna
till samarbete med LO. Det gällde både
Per Ahlmark och i ett senare skede Thorbjörn Fälldin. Båda trodde att de hade
mycket bättre relationer med LO än vad
som i verkligheten var fallet. En tredje
faktor – som kanske är fundamental –
är att man underskattade den opinion
som hade fört de borgerliga till makten.
Man förstod inte att den opinionen verkligen ville ha en förändring. Man trodde
att det var en opinion som ville ha det
likadant som förut. Det var ett stort
misstag. Det fanns i själva verket redan
1976 i opinionen – den allmänna opinionen – mycket större förutsättningar för
förändringar än vad det fanns i den parlamentariska opinionen.
BÖ: Du nämnde nu ytterligare ett antal
exempel på att de borgerliga regeringarna inte riktigt visste var de befann sig.
Det finns en annan sida av den saken,
nämligen det som brukar kallas problemformuleringsprivilegiet. Socialdemokraterna hade i så många år formulerat problemen i svensk politik, att man i de
borgerliga regeringarna inte riktigt var
mäktig den omformulering av problemen
som skulle ha behövts. Den växte egentligen successivt fram under de sex borgerliga regeringsåren. Jag tror att det
vore mycket intressant att se vilka förändringar som har inträffat i de borgerliga partiernas allmänna attityder och inställning under sex år av regerande. Jag
tror att man kan säga, att de borgerliga
partierna har blivit mer borgerliga under
dessa sex år.
GH: Jag skulle igen formulera det på ett
annat sätt. Jag skulle tro att de borgerliga
partiernas ledningar har blivit mera medvetna om opinionen. Det var inte så att
de inte själva var tillräckligt borgerligade trodde att opinionen inte var det.
Om byråkratin
BÖ: Till detta med problemformuleringsprivilegiet bör också fogas att den aiJ.
männa debatten – diskussionen i ma
media – i alltför stor utsträckning hadl
förts på socialdemokraternas villkor.
Det var något av en förlamning efter del
långa socialdemokratiska maktinneha<
vet. De här sex åren behövdes som ea
startpunkt för att våga inta radikalt avvio
kande ståndpunkter.
Att åstadkomma stora förändringar~
tid och är svårt. Detta gäller särskiltoa
de griper in i sociala system och förhåJ,
landen. Här har vi en sak som du ochjaa
har diskuterat i andra sammanhang •
byråkratiernas roll för de politiska besh~o
ten. Både i stat och kommuner finns det
väldiga byråkratiska apparater, som ge.
nererar beslutsunderlag enligt invandt
normer och styr utvecklingen enligt si
önskemål. Jag tror att politiker- jag vi
inte speciellt säga borgerliga politiker
har överskattat sin förmåga att rå på b c
råkratierna och styra oberoende av de c
Det var en av de saker somjag avsåg r
jag sade att de borgerliga regering L
hade underskattat de institutionella f c
toremas betydelse för förändringar. b
g
GH: Det tror jag att man kan vidga. I det
kommunala fallet stöter man också på
den byråkrati som utövas av de förtroendevalda kommunalmännen, som också i
många hänseenden fungerar som en lokalbyråkrati och som ofta inte ser längre
in precis till den egna kommunens intresse. Det är fråga om hur man skall få
fram de exakta fördelarna för den egna
orten. Det får man ju inte med allmän
politik, utan det får man just med administrativa medel.
JÖ: Politikerna upplever att deras roll är
att lösa problem genom att anslå pengar.
Därigenom vidgas också det kollektiva
beslutsfattandet. Här trorjag att en av de
svåraste omprövningarna förestår – inte
bara för borgerliga politiker – utan för
politiker över huvud taget.
Är det möjligt att omvärdera politikerrollen? Du som själv har varit politiker –
måste politikerna till sin natur vara så-
dana, att de ständigt vill vidga området
för politiskt beslutsfattande, för kollektivt beslutsfattande?
GH: Nej, det tror jag inte att de behöver
vara. Jag skulle vilja belysa detta ur en
annan aspekt.
Jag kommer ihåg hur det var när socialdemokraterna tillträdde 1932. Jag
kände en del av de ledande socialdemokraterna och en hel del av de ledande
ämbetsmännen på den tiden. De nya socialdemokratiska statsråden visade sig
oerhört angelägna att vinna byråkraternas förtroende – och byråkraterna var
liksom överraskade över att dessa socialdemokratiska statsråd ändå var så
borgerliga som de i verkligheten var. Det
liorde att den socialdemokratiska rege- 73
ringen, som trädde till 1932, inte kunde
ändra den politiska utvecklingen alls så
mycket som dess väljare hade väntat sig.
Nu har vi en byråkrati som, oavsett
sin inriktning och hur de enskilda personerna röstar osv, har varit van vid ett
socialdemokratiskt styre och vars handlingsmönster därför har varit påverkat av
den socialdemokratiska politiken. De
borgerliga politiker som tillträdde 1976
var i precis samma läge som de socialdemokratiska politiker som tillträdde
1932. De försökte och måste försöka vinna byråkraternas förtroende. De kunde
därför inte vara alltför olika de statsråd
som byråkraterna hade mött förut. De
var därtill – trots att de enligt min uppfattning anpassade sig mycket snabbt – .
inte lika sakkunniga som de socialdemokratiska statsråd som suttit tidigare.
Här tillträdde 1976 en regering där
icke någon enda ledamot hade föregående regeringserfarenheL Det är mycket
sällsynt internationellt att något sådant
inträffar. Jag trodde att det skulle medfö-
ra mycket allvarligare misstag än vad det
i verkligheten gjorde. Jag är verkligen
imponerad av en del av de borgerliga
statsråden rent individuellt på grund av
hur snabbt de lärde sig det administrativa maskineriet. Men förutsättningen för
det var ju, att de hade ett gott förhållande till byråkraterna.
BÖ: Gjorde de tillräckligt för att ändra de
institutionella förutsättningarna? Jag tror
att de var medvetna om att här fanns ett
problem – det visar bl a tillsättandet av
byråkratiutredningarna – men de var
inte medvetna om problemets natur. Att
det var alltför komplicerat för att klaras
av utredningar av den här typen. Det har
/
/
74
gjorts internationella undersökningar –
svenska också för den delen – som visar
hur svårt det är att rå på byråkratier. Det
finns en mycket berömd studie av det
amerikanska utrikesdepartementet som
visar hur politikerna gjorde en genomgripande omstrukturering, men att de gamla strukturerna efter några år vuxit upp
igen. Jag tror att en nödvändig förutsättning för att ändra på detta är att skära
ned byråkratier och att inte ge byråkratier mera pengar. Här har vi på nytt en
punkt där medvetenheten kom fram först
under de borgerliga regeringarnas allra
senaste år och där socialdemokraterna
nu uppenbarligen fortsätter från de utvecklingsstadier där de borgerliga slutade.
När det gäller att statsråden saknade
regeringserfarenhet tror jag att det hade
betydelse. Även om de visserligen lärde
sig administrationen snabbt fick de ändå
spela med på de gamla villkoren eftersom de inte hade någon erfarenhet och
inte kunde skaffa sig något grepp. Till
detta kommer att, även om inte posterna
fördelades utan sakliga hänsyn, det ju
fanns partipolitiska faktorer som spelade
in när olika statsrådsposter fördelades.
De rena kompetensfrågorna kunde inte
sättas i centrum. Det skulle råda viss
fördelning mellan partierna. De olika
personerna inom partierna skulle bli tillgodosedda.
GH: Det där sista tror jag inte har så stor
betydelse uppriktigt sagt. Alla parlamentariska regeringar i aJia länder har den
karaktär att man stoppar dit folk på politiska grunder oavsett deras sakliga kompetens.
BÖ: Jo, men här blev det särskilt besvä-
rande av det skäl som Du själv anfört.
Det var ingen som hade någon regeringsvana. I den meningen var alla amatörer
när de startade.
AJiting verkar för att det tar lång tid
och de treåriga mandatperioderna är alldeles för korta. Det är det som – när det
gäller budgetpolitiken – kallades den
mundeboska bromssträckehypoteseo.
När Mundebo hade upptäckt att ett budgetunderskott som är farligt höll på att
växa fram, sade han sig ändå att det
kommer att ta många år att bromsa detta. Men problemet är ju att det är bråu
om. Samtidigt som förändringarna ’-
lång tid så är det bråttom. När vi har e11
offentlig sektor som är 2/3 av BNP o<i
som fortsätter att växa. När vi har e11
statsskuld som håller på att växa
över huvudet och ett budgetunderskit
som bara rakar i höjden. Det gäller al
bromsa och det är det som är så svårt.
Här ligger en av de stora utmaningana
och svårigheterna i svensk politik i dag.
Om att informera
BÖ: När regeringen hade aviserat
förslag om införande av karensdagar
sjukförsäkringen startade en våldsam~
cialdemokratisk motpropaganda som ta
sade dag efter dag medan det från rege,
ringens sida inte sades något alls. S«*
tidningsman hade jag då behov av att
reda på hur regeringen såg på dessa
cialdemokratiska angrepp. Jag ringde
runt. statsministern var bortrest. H
presschef var bortrest. På socialdep
mente! var det ingen som kunde ·
någonting om det. Till sist fickjag tag
en sakkunnig i statsrådsberedningen
sa: ”Regeringen kommer att redovisa sin
syn i propositionen som läggs fram om
b’e veckor.”
Det fanns en tafatthet på informationssidan som jag inte vet vad den berodde
på. En förklaring kan vara statsministerns personliga läggning. Men en regeringschef måste vara lite av en försäljare
av politik och en presentatör av problem. Han måste stå på något slags informationsbarrikad. Och härvidlag har det
nog varit en väldig brist under hela den
borgerliga regeringsperioden.
GH:Jag skulle vilja säga att det sammanhänger med en annan sak. Det var så
svårt att klara informationen därför att
de tre partierna hade olika saker som de
ville informera om. Man måste koordinera all information mellan partierna. Du
säger att en regeringschef måste kunna
redovisa en politik, men det var inte en
politik. Det var tre. Och där tror jag det
fundamentala problemet ligger. Om tre
partier sitter i en regering tillsammans så
måste de åtminstone ur informationssynpunkt framträda som en enhet. Jag tror
att de sakliga motsättningarna mellan
partierna var förhållandevis små. De var
inte större än att de kunde övervinnas.
Däremot hade partierna, när det gällde
informationen utåt, hela tiden varsin
ståndpunkt och inget av de tre partierna
begrep att alla tre regeringspartierna
måste ta äran av regeringspolitiken om
man sitter tillsammans i regeringen. Man
skall inte profilera sig och ge bilden av
att man egentligen skulle vilja ha något
annat. Det böljade med något så orimligt
som att man sa att moderaterna får vara
med i regeringen, men att det skulle
foras mittenpolitik. Då uteslöt man alltså
75
ett av de i regeringen ingående partierna
från att påverka den politik som skulle
föras. Det var nonsens. Här skulle föras
regeringspolitik. Innehållet skulle bestämmas inom regeringen. Sedan skulle
denna politik framträda som regeringens
egen politik – inte som folkpartipolitik,
centerpolitik och moderatpolitik. Effekten av detta blev ju också att moderaterna profilerade sig. De två andra partierna
var så gräsligt rädda för den socialdemokratiska propagandan, som ju gick ut på
att de var i högerburen, att de inte begrep att det allvarliga problemet för dem
var att hålla moderaterna kvar i mittenburen. Nu gav de moderaterna tillfälle
att komma ut ur mittenburen två gånger.
Resultatet av det har vi ju sett. Resultatet för regeringen som helhet var naturligtvis negativt. Informationen blev alltså inte trovärdig därför att man inte talade med en röst utan man skulle varenda gång tala med tre röster. Väljarna begrep då ingenting.
BÖ: Detta tror jag är oerhört viktigt. Det
har naturligtvis, som Du antydde, ideologiska och partipolitiska aspekter. Men
det har också partitaktiska och organisatoriska aspekter. Om vi ser på Olof
PaJmes regeringsbildning är det ju frappant att han – trots att det inte är en
koalitionsregering – känt behov av att
skapa en stark statsrådsberedning. Där
finns en ställföreträdande statsminister,
fyra statssekreterare, tre informationssekreterare och en stor uppsättning sakkunniga. Om man ser på koalitionsregeringarnas statsrådsberedningar kan man
inte säga att de har varit starka och spelat en ledande roll i regeringsarbetet.
Samordningskansliets rolllåg väl egentlil
/
/
76
gen vid sidan av de stora politiska besluten och därmed de här informationsaspekterna. Det var mera fråga om en
teknisk samjustering om jag har förstått
det rätt.
Jag tror att man hade behövt något av
ett inre kabinett där man verkligen kunde enat sig om detta som Du har talat
om, inte bara hur politiken skulle se ut,
utan också hur den skulle presenteras.
Sedan skulle detta inre kabinett nära ha
samspelat med en stark statsrådsberedning till vilken samordningskansliet var
knutet. Man hade fått en betydligt starkare centralt sammanhållen ledning av
regeringen. Nu blev det ju ofta långbänkar mellan inte bara olika partier utan
också mellan departementschefer. Detta
gav från allmänhetens synpunkt rätt förödande intryck av obeslutsamhet och
bristande handlingskraft.
Om ett inre kabinett
GH: En lösning på det här problemet,
som övervägdes vid eller strax före regeringsbildningen, var ju att de tre partiledarna skulle komma överens om att
ingen av dem skulle vara departementschef. En skulle vara statsminister, de två
andra skulle vara konsultativa statsråd
och tillsammans skulle de bilda den sammanhållande kraften. Detta ville inte
Fälldin vara med på. Jag vet inte varför,
men jag förmodar att han befarade att de
andra skulle bli för starka.
BÖ: Tre statsministrar alltså.
GH: statsministern kände inte sin egen
styrka. Han hade en oro över sina egna
möjligheter som var obefogad. Fälldin
var i många hänseenden en mycket stark
statsminister. Han hade mycket stor
auktoritet i förhållande till sina partile·
darkollegor och han hade också stor auk·
toritet hos allmänheten därför att han
kanske i högre grad än någon av partile·
darkollegorna var en person som svens·
ken kunde identifiera sig med och som
därför verkligen kunde bli en folkledare.
Menjag tror inte att han själv var medveten om denna styrka. Han har sedan
gammalt en viss oro över att intellektuellt utbildade personer skall vara honom
överlägsna. Det är ett misstag. Han är en
i hög grad intellektuell person fast han
inte har någon akademisk utbildning.
Han klarar sig utan vidare i en argumentation och han är också – vilket kan va11
både en svaghet och en styrka – väldigt
detaljkunnig. Han hörde ju under sin
riksdagstid till de riksdagsmän som i informationssyfte lyssnade även på debat·
ter där de själva inte var engagerade och
det är mycket sällsynt. Han var kunnig,
han var viljestark när han väl hade bestämt sig och han var dessutom en per·
son med auktoritet utåt. Men själv underskattade han detta. När man ser tiUbaka så tror jag att man kan säga sig att
Fälldin som statsminister i en regeriJ18
med en sådan här inre krets av de tre
partiledarna skulle ha hävdat sig mycket
väl. Regeringen som helhet skulle ha
fungerat bättre.
BÖ: Låt mig i al!’t detta beröm ändå säga
att baksidan av den styrka som låg i att
Fälldin satte sig så väl in i sakfrågorna
och behärskade dessa var dels en vi
svårighet att lämna ifrån sig saker til
medarbetare som hade hans förtroende,
dels att Fälldin lade ner så mycket arbete
på de inre frågorna att informationsaspekten – att stå på barrikaderna utåt
och ge en bild av regeringens politik
blev försummad.
GH: Jag tror att en viktig orsak till att
den försummades var att de tre partierna
inte kunde uppträda som en regering och
ha en gemensam agitation. Jag tror att en
mycket stor del av besvikelsen hos allmänheten ligger just på den här punkten.
Man hade väntat sig en borgerlig regering – en borgerlig trepartiregering med
tonvikt på borgerlighet, men i verkligheten blev det en borgerlig trepartiregering
med tonvikt på att de var tre partier.
BÖ: Vi har aldrig i Sveriges moderna
historia haft en koalitionsregering med
de tre borgerliga partierna. Det var en
helt ny regeringskoalition, helt oerfarna
statsråd som tillträdde och dessutom var
de inte orienterade om var de befann sig.
Och det var väldigt svårt att vara orienterad om var man befann sig just i mitten
av sjuttiotalet då så väldigt många stora
förändringar var på väg. Det finns alltså
förklaringar till att det gick som det gick.
Om koalitionsregerande
GH: De tre partierna hade faktiskt i hög
grad otur. Hade de fått tillträda 1973 –
vilket ju var väldigt nära – i stället för
1976 hade tillvaron varit enklare för
dem, även om det inte hade varit alldeles
så enkelt då heller. Men de hade inte
klart för sig vad en koalition innebar
överhuvudtaget. Vi har visserligen aldrig
haft en trepartikoalition förut men vi har
haft andra koalitioner. Vi har haft socialdemokraterna och liberalerna. Vi har
77
haft socialdemokraterna och bondeförbundet. Både den socialdemokratiskt-liberala regeringen strax efter första
världskriget och de två röd-gröna koalitionerna kännetecknadesjust av att regeringen uppträdde som en enhet trots de
motsättningar som otvivelaktigt fanns
och som så småningom ledde till att koalitionerna upplöstes på olika sätt.
Jag tror att de tre partierna när de nu
beslöt sig för att gå tillsammans borde ha
tänkt mera över vad detta betydde mot
bakgrunden av tidigare koalitioner. Om
profileringen var så viktig fanns det ett
annat alternativ. Hjalmarson ville på sin
tid ha samlingsregeringar utan partiledarna. Det hade inte varit säkert att regeringen fått igenom sina förslag. Var man
väldigt angelägna om att profilera sig,
hade man väl fått göra något i den stilen.
Trots profileringen är mitt intryck att
de sakliga skillnaderna i politiken begränsade sig till ett fåtal frågor. Det var
naturligtvis en klar skillnad när det gällde kärnkraften. Det kan vi ju aldrig komma ifrån. Men jag kan inte omedelbart
peka på någon annan fråga där det var på
det viset.
BÖ: Marginalskatterna intresserade naturligtvis moderaterna och folkpartiet
betydligt mer än centern. Jag tror att partierna hade behov av att markera olikheter mellan partierna som var större än
de verkliga motsättningarna i sak. De
förstorade problemen i onödan, de profilerade sig verbalt mera än i sakfrågoran.
GH: Det är ju detta somjag har talat om
med en druckens envishet, nämligen partiernas benägenhet att profilera sig. Detta skrev jag om i Svenska Dagbladet på
/
/
78
ett tidigt stadium av den första trepartiregeringens tid. Jag är fortfarande övertygad om att det är en omöjlighet. Man
kan inte profilera sig mot partier med
vilka man sitter i koalitionsregering.
BÖ: Som ledarskribent sedan -78 kritiseradejag relativt regelbundet de borgerliga regeringarna för att ägna sig åt administration snarare än åt politik. Kan det
måhända vara så att verkliga – eller verbala – skillnader i politiken gjorde att
man ramlade ner på en minsta gemensamma nämnare i form av administration
av ett existerande system?
GH: Jag tror inte det. Jag tror för det
första – utan att ha insidesinformation –
efter att ha studerat förvaltningen under
rätt lång tid att en regerings arbete till
stor del måste bestå av administration.
Det är ofrånkomligt. För det andra tror
jag att departementscheferna ändå kunde åstadkomma någonting genom administrativa åtgärder i åtskilliga fall då de
inte kunde åstadkomma det med ren politik. Det påfallande exemplet på det är
väl vad som förekom i bostadsdepartementet där just administrationen har en
stark politisk betydelse. I utbildningsdepartementet var det också på det viset.
Jag tänker på Jan-Erik Wikströms del av
departementet där det är alldeles klart,
att han genom administrativa åtgärder
åstadkom en hel del saker som han kanske inte hade kunnat få igenom politiskt.
Om ekonomidepartementet
BÖ: När jag menar att politiken fick för
litet utrymme – i betydelsen en ideologiskt medveten, förändrande politik –
då tänker jag inte minst på den ekonomiska sfären. Var inte ekonomidepartementet – jag ställer bara frågan – litet
grann av en ”lame duck” i trepartiregeringarna? Ibland när man läste finansplanerna fick man ett intryck att de snarare
var kommentarer till världsutvecklingea
respektive regeringens politik än uttryck
för en vilja att förändra ekonomin i ea
viss riktning. Ekonomidepartementet
tog sig i finansplanerna en slags ekonomisk kommentatorroll i stället för all
vara en drivkraft för förändring. Jag tnr
precis som Du, att de två ”andra” bor·
gerliga partiledarna skulle varit vice
statsminister och att man på det sättet
skulle fått en stark statsrådsberedning.
GH: Det Du säger om ekonomidepartomentet är intressant. För allmänhetel
uppfattning, styrkt av socialdemokratet
na, var ju att ekonomidepartementet vr
oerhört mäktigt.
BÖ: Men det är ju inte sant.
GH: Nej, så var det inte. Hela konst.U.
tioneo med ett ekonomidepartement i
mycket tvivelaktig. Och det var ju inll
heller den konstruktion som Gösta B~
man önskade. Han hade velat vara fi.
nansminister. När man 1976 delade fi.
nansdepartementet visste man ju egentt
gen inte riktigt vad ekonomidepartemeatet skulle göra.
BÖ: Den ekonomiska politiken i sll1
måste kopplas till budgetpolitiken. l
getdepartementet har man ju också i
utsträckning hand om relationerna
kommunerna. Därmed behärskar
huvuddelen av BNP. De har också s
inflytande på den privata sektorn. Konstruktionen var fel. Det skall finnas ett
finansdepartement.
GH: Konstruktionen var fel ur vissa synpunkter, riktig ur andra. Den hade ju den
fördelen att ekonomiministern, som inte
hade några vidare ärenden att behandla,
hade god tid att syssla med allmänpolitik. Hade han däremot varit finansminister som skulle hålla i budgeten, hade
hans möjligheter att syssla med allmänpolitik varit mycket mindre.
Det finns ju en annan lösning också.
Man kan ha en budgetminister och en
ekonomiminister – det är många länder
som har det – som är oerhört nära samkörda. De måste då antingen tillhöra
samma parti eller också från första början vara inställda på att de skall vara
praktiskt taget siamesiska tvillingar. För
det är nödvändigt att budgetpolitiken
och den ekonomiska politiken är i detalj
sammankopplade. Nu var det såvitt jag
förstår aldrig någon sådan relation mellan Gösta Bohman – när han var ekonomiminister – och Ingemar Mundebo respektive Rolf Wirten när de var budgetministrar. Det var i och för sig inget då-
ligt förhållande, men det var inte alls den
nära sammankoppling som hade varit
nödvändig.
Om tre partier
BÖ: Jag har det bestämda intrycket att
skillnaderna mellan de borgerliga partierna i sakfrågorna har minskat avsevärt
under de sex borgerliga regeringsåren.
Det konkreta och bästa exemplet på detta är de tre borgerliga partiernas ekonomisk-politiska motioner till höstriksda- 79
gen. Där finns visserligen nyansskillnader. Centern och folkpartiet går med
på lite mer utgifter. Moderaterna vill
göra lite mer besparingar. Men i huvuddragen är det ett identiskt ekonomisktpolitiskt alternativ till regeringens. Det
är alltså en väl sammanhållen bild man
får. Splittringen bakom regeringspropositionen – och då tänkerjag naturligtvis i
hög grad på spänningen mellan socialdemokratiska partiet och LO men också
på spänningar inom det socialdemokratiska partiet – tror jag egentligen är
större än skillnaderna mellan de borgerliga partiernas medelproportionaler. Socialdemokraterna är ett enormt heterogent
parti. Men de har en sammanhållningstradition som också inbegriper LO och
den är väldigt stark. Men de borgerliga
partierna kommer varann närmare.
GH: Själva det faktum att det är tre partier är ett svårt problem att hantera. Men
det är inte ett omöjligt problem att hantera om det finns en klar vilja till samverkan hos alla tre. Nu hade man ju under
trepartiregeringarnas tid en känsla, att
det inte alltid var så helt med denna vilja
till samverkan och uppriktigt sagt inte
hos något av de tre partierna – inte heller hos moderaterna. Moderaterna var
väldigt benägna att låta förstå att de inte
nådde ända fram. Jag vet inte om det
berodde på den där ursprungliga deklarationen från mittenpartiernas sida. Moderaterna gav ofta intryck av att egentligen
ha velat göra något annat än vad regeringen gjorde, men att de för husfridens
skull gick med på det som sedan blev
regeringens politik. I de andra partierna
var man naturligtvis väldigt benägna att
markera sina skilda ståndpunkter. Och
J
/
/
80
det gjorde man också när ståndpunkterna i verkligheten inte var så förskräckligt långt från varandra.
Om kärnkraftsfrågan
GH: Om jag förstår saken rätt, fanns det
på ett stadium vissa chanser att centerpartiet och moderaterna skulle kunna
komma överens om en folkomröstning.
Det fanns ju i trepartiregeringens ursprungliga regeringsförklaring just en
formulering där man pekade på denna
folkomröstningsmöjligheL Jag hade intrycket att moderaterna trodde att utgången av 1978 års regeringskris skulle
bli en annan och därför höll sig till samarbetet med folkpartiet i stället för samarbetet med centerpartiet. Hade moderaterna i folkomröstningsfrågan samverkat
med centerpartiet, hade folkpartiet varit
tvungna att följa med. Kärnkraftsfrågan
hade inte behövt spräcka regeringen.
Det hade gått att klara folkomröstningsvägen. Men det är klart att utgången i
sak av en folkomröstning då kanske hade
blivit en annan.
BÖ: Kärnkraftsfrågan är kanske fortfarande en laddad fråga. Man har så att
säga kapslat in den. Jag tror inte att man
har löst den. Men hur den återkommer är
omöjligt att se. Att den återkommer är
jag helt övertygad om.
GH: Kärnkraftsfrågan kan återkomma
på samma sätt som högertrafiken återkom.
Om lärdomar inför 1985
BÖ: För att summera tycker jag att man
kan säga, att det finns anledning att van
missnöjd med de sex borgerliga regt>
ringsåren, men inte lika missnöjd som
många borgerliga väljare var innan den
socialdemokratiska regeringen hade tillträtt hösten 1982. Man skall vara tack·
sam också för vad de borgerliga regt>
ringarna inte gjorde. Men jag vidhåller
nog vad jag sa redan inledningsvis att
man snabbare och radikalare borde ha
upptäckt var man befann sig, hur geografin såg ut, och utformat en mer re olll
strategi för att lägga om kursen i dea
riktning som var nödvändig. Frågan är
då, om man kommer att ha dragit lärdomar av detta om det blir en borge~
regering 1985.
GH: Risken är naturligtvis den att Illll
kommer att begå andra misstag om del
blir en borgerlig regering 1985. M•
kommer att undvika de misstag som Illll
har gjort nu, men man kommer att gÖII
andra misstag i stället.
BÖ: Nu tror jag – tyvärr att situt
tionen -85 kommer att vara väldigt likaf.
tad den situation som vi hade -82. Da
ekonomiska, den allmänt samhälleliga.
avvägningsproblemen mellan individlelit och kollektivt beslutsfattande ocb
allt vad som därmed hänger samman.
GH: Krismedvetandet kommer att III
förändrats. Och det är väldigt viktif.
För varje år som går ökas allmänheteiii
krismedvetande och politikerna blir J
efterhand också medvetna om att del
förhåller sig på det viset.
BÖ: Jag vill ange en motbild. När
kommer till 1984/85 kan det finnas ·
för att det föreligger ett lägre krismedvetande än idag i följande mening. I dag har
människor långsamt vant sig vid att det
lider kris. Men alla upplever det ändå –
och det är inte minst politikernas fel –
som en relativt kortvarig kris som vi kan
tomma ur på några år. Löntagarna och
löntagarorganisationerna är intalade att
de får ta en rejäl reallönesänkning 1983,
men sedan skall det bli bättre. Jag tror,
att när människor funnit sig i dessa reallönesänkningar 1983 och kanske 1984, så
finns det en gräns. Då säger människor:
”Nu står vi inte ut med det här längre.”
Och det kan ju ligga mycket påtagliga
realiteter bakom detta. För barnfamiljerna som verkligen kommer att få det
besvärligt förhåller det sig ju så. Hur
länge orkar mari med krismedvetandet?
Frågan är värd att ställa.
GH: Det är klart att det är svårt att spå.
Detta gäller inte minst om den framtida
opinionen. Men å andra sidan ligger 1985
så pass nära. Jag är inte lika säker på att
krismedvetandet står sig fram till 1988.
Och detta är särskilt besvärligt, eftersom
vi nu löper risk att få regeringsskifte vart
tredje år.
BÖ: Särskilt om de ekonomiska svårigheterna fortsätter. Det finns ju en internationell tendens att man byter regeringar. Då måste vi ha längre mandatperioder.
81
GH: Eller också samarbete – inte nödvändigtvis i koalitionens form – mellan
socialdemokraterna och moderaterna.
Då blir de andra partierna tvungna att
ansluta sig också. Skall man ha en uppgörelse över blockgränserna, är det ju
inte en uppgörelse som ger socialdemokraterna ett stödparti utan en uppgörelse
mellan de två blocken.
BÖ: Som då förutsätter att man lägger
väldigt stora systemskiljande frågor åt
sidan. Det ter sig svårt att se hur en
systemneutral krispolitik ser ut.
GH: Nej, det är sant. Å andra sidan blir
det lättare att lägga systemskiljande frå-
gor åt sidan om det blir tillräckligt besvärligt. Fortfarande tror jag inte på
samarbete i form av samlingsregering.
Däremot tror jag på det i form av att man
så att säga skjuter systemskiljande frågor
framför sig och säger, att nu är det viktigt att vi klarar ut de här frågorna först
och så träffar man en överenskommelse.
BÖ: Men hur bär man sig åt för att skapa
en krispolitik där man skjuter de systemskiljande synsätten ifråga om t ex
den offentliga sektorn åt sidan? Eftersom den offentliga sektorn är så central i
hela krispolitiken har jag svårt att föreställa mig en samlande krispolitik.
/