Ledare; De första hundra dagarna
1983
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
De första hundra dagarna
Vilken politik var det egentligen som väljarna ville ha när de stödde socialdemokraterna i valet? Det något paradoxala
svaret är nog att många – åtminstone
tillräckligt många – inte ville ha politik
och därför stödde socialdemokraterna.
De sex borgerliga åren hade lämnat efter
sig ett intryck av ett ständigt pågående
politiskt käbbel .
Det ligger inte riktigt vare sig i svensk
tradition eller i det svenska kynnet att
engagera sig hett i politiken. Vi har därvidlag inte alls samma inställning som i
många europeiska länder. I vår svenska
redighet och rationalitet ingår att vi tycker att var och en skall sköta sitt. Politikerna är utsedda för att sköta politiken.
Då skall de göra det utan att dagligen och
stundligen tvinga denna politiska hantering på människorna.
I denna mening var det många människor som stödde socialdemokraterna för
att de inte ville ha så mycket politik. De
ville återgå till förhållandena före -76 –
eller riktigare till förhållandena såsom
man mindes dem. Regeringen skötte politiken. Oppositionen opponerade. Men
politiken var inte alltid det allmänna
samtalsämnet.
Minnesbilden av tiden före -76 var
som alla minnesbillder förvrängd. En
idealiserande förvrängning lockade fram
en idyll som inte var fullt så idyllisk som
den sedan tedde sig. Men likväl var förhållandena under tidigare regeringar lugnare än vad de sedan blev under de sex
åren av turbulens som inleddes i september 1976.
Nu inträffar det som kommer att vålla
socialdemokraterna mer besvikelse och
ge dem mer huvudbry än allt annat. Turbulensen fortsätter, många människor –
åtminstone tillräckligt många – kommer
att mycket snart tröttna på även den socialdemokratiska regeringen.
Människor vill ha kompetenta politiker som sköter landet utan att onödigtvis
bekymra människorna mellan valen.
Detta ger möjlighet för valmännen att
inte ständigt vara valmän utan att istället
ägna sig åt familjen, hemmet, windsurfing, TV-tittande och allt sådant som är
trevligare och roligare än att ständigt följa politikernas evinnerliga tjatande och
trätande.
Väljarna röstade för att återfå lugnet
men fick istället en socialdemokratisk regering som ger lika mycket träta och förvirring som någonsin de borgerliga regeringarna. Därtill fick väljarna en socialdemokratisk regering som för en i stor
utsträckning socialdemokratisk politik. I
båda avseendena har valutslaget lett till
att väljarnas förväntningar kommit på
skam. För det var ju ändå så, att många
väljare stödde socialdemokraterna mera
trots än tack vare deras politik.
Under slutet av förra året fogades så
en ytterligare dimension till bilden av
den socialdemokratiska regeringen. Regeringen tvingades till renodlade förhandlingar med vpk. Därigenom klargjordes att vi har en regering som regerar
genom politiska uppgörelser mellan socialdemokrater och kommunister. Om det
var något som väljarna inte röstade fram,
så var det en kommunist-influerad regeringspolitik. Men likväl är denna politik
idag en realitet.
I och med moms-uppgörelsen i riksdagen i början av december förra året är
inte frågan numera om regeringspolitiken skall vara influerad av kommunisterna, utan hur och i vilken utsträckning.
Det finns egentligen inga gränser för de
områden där påverkan kan ske. Det
finns också skäl att ifrågasätta om socialdemokraterna har någon vidare klar fö-
reställning om var gränsen går för graden
av hänsyn till vpk. Om man blott ser till
utvecklingen under höstmånaderna började det med utskottsplatserna, vilket
strax följdes av momsuppgörelsen. Andra länders socialdemokrater kan vittna
om kommunisters förmåga att konsolidera och utveckla styckepositioner i öm- 3
sesidigt samarbete med socialdemokratiska partier.
Om Olof Palme tror att kommunistpartiet uppnått annat än taktiska mål med
utredningen om differentierad moms tror
han fel. Olof Palme vek sig i december
förra året för krav som ingår som ett
medvetet led i en politik som ytterst syftar till att avskaffa det fria samhällsskick
vi har i Sverige. Kommunismens historiska uppgift är som bekant inte att infö-
ra differentierad moms i Sverige.
Vilken politik var det egentligen som väljarna ville ha när de stödde socialdemokraterna i valet? Det något paradoxala
svaret är nog att många – åtminstone
tillräckligt många – inte ville ha politik
och därför stödde socialdemokraterna.
De sex borgerliga åren hade lämnat efter
sig ett intryck av ett ständigt pågående
politiskt käbbel .
Det ligger inte riktigt vare sig i svensk
tradition eller i det svenska kynnet att
engagera sig hett i politiken. Vi har därvidlag inte alls samma inställning som i
många europeiska länder. I vår svenska
redighet och rationalitet ingår att vi tycker att var och en skall sköta sitt. Politikerna är utsedda för att sköta politiken.
Då skall de göra det utan att dagligen och
stundligen tvinga denna politiska hantering på människorna.
I denna mening var det många människor som stödde socialdemokraterna för
att de inte ville ha så mycket politik. De
ville återgå till förhållandena före -76 –
eller riktigare till förhållandena såsom
man mindes dem. Regeringen skötte politiken. Oppositionen opponerade. Men
politiken var inte alltid det allmänna
samtalsämnet.
Minnesbilden av tiden före -76 var
som alla minnesbillder förvrängd. En
idealiserande förvrängning lockade fram
en idyll som inte var fullt så idyllisk som
den sedan tedde sig. Men likväl var förhållandena under tidigare regeringar lugnare än vad de sedan blev under de sex
åren av turbulens som inleddes i september 1976.
Nu inträffar det som kommer att vålla
socialdemokraterna mer besvikelse och
ge dem mer huvudbry än allt annat. Turbulensen fortsätter, många människor –
åtminstone tillräckligt många – kommer
att mycket snart tröttna på även den socialdemokratiska regeringen.
Människor vill ha kompetenta politiker som sköter landet utan att onödigtvis
bekymra människorna mellan valen.
Detta ger möjlighet för valmännen att
inte ständigt vara valmän utan att istället
ägna sig åt familjen, hemmet, windsurfing, TV-tittande och allt sådant som är
trevligare och roligare än att ständigt följa politikernas evinnerliga tjatande och
trätande.
Väljarna röstade för att återfå lugnet
men fick istället en socialdemokratisk regering som ger lika mycket träta och förvirring som någonsin de borgerliga regeringarna. Därtill fick väljarna en socialdemokratisk regering som för en i stor
utsträckning socialdemokratisk politik. I
båda avseendena har valutslaget lett till
att väljarnas förväntningar kommit på
skam. För det var ju ändå så, att många
väljare stödde socialdemokraterna mera
trots än tack vare deras politik.
Under slutet av förra året fogades så
en ytterligare dimension till bilden av
den socialdemokratiska regeringen. Regeringen tvingades till renodlade förhandlingar med vpk. Därigenom klargjordes att vi har en regering som regerar
genom politiska uppgörelser mellan socialdemokrater och kommunister. Om det
var något som väljarna inte röstade fram,
så var det en kommunist-influerad regeringspolitik. Men likväl är denna politik
idag en realitet.
I och med moms-uppgörelsen i riksdagen i början av december förra året är
inte frågan numera om regeringspolitiken skall vara influerad av kommunisterna, utan hur och i vilken utsträckning.
Det finns egentligen inga gränser för de
områden där påverkan kan ske. Det
finns också skäl att ifrågasätta om socialdemokraterna har någon vidare klar fö-
reställning om var gränsen går för graden
av hänsyn till vpk. Om man blott ser till
utvecklingen under höstmånaderna började det med utskottsplatserna, vilket
strax följdes av momsuppgörelsen. Andra länders socialdemokrater kan vittna
om kommunisters förmåga att konsolidera och utveckla styckepositioner i öm- 3
sesidigt samarbete med socialdemokratiska partier.
Om Olof Palme tror att kommunistpartiet uppnått annat än taktiska mål med
utredningen om differentierad moms tror
han fel. Olof Palme vek sig i december
förra året för krav som ingår som ett
medvetet led i en politik som ytterst syftar till att avskaffa det fria samhällsskick
vi har i Sverige. Kommunismens historiska uppgift är som bekant inte att infö-
ra differentierad moms i Sverige.