Mats Johansson; Jan Myrdal
1983
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
/
Dagens namn
MATS JOHANSSON:
Jan Myrdal
Två intellektuella klassiker föddes sent
på året 1982. Ingmar Bergman begick ett
lustfyllt fadermord i den fantastiska
barnfilmen för vuxna ”Fanny och Alexander” , mer underhållande och fellinisk
än någonsin tidigare. Och Jan Myrdal
begick dubbelt föräldradråp i den fantastiska barnboken för vuxna ”Barndom”.
Bergman hade vanan inne efter mångårig övning, medan Myrdal befriade sig
från ett mångårigt komplex. Vad återstår
egentligen i genren, sedan dessa två mäs~
tare har talat?
Ja, för familjen Myrdals del det sorgliga efterspelet. Somliga har i recensioner invänt att Jan Myrdal inte kan
tilltros säga hela sanningen om sina föräldrar, Pristagarna. Alva och Gunnar
själva förstår ingenting, de harju velat så
väl .. .
Mtonbladet blev så skakat av skriverierna att det genast ryckte ut till Pristagarnas undsättning och över förstasida
och ett par helsidor ”förklarade” hur familjegrälet skulle tolkas. Yrsa Stenius,
som betraktar Pristagarna som ”nationalhjältar”, lyckades med uppbjudande
av hela sin kapacitet som avslöjande
journalist t o m att få tag på en sida ur
Alvas dagbok där det står att Jan är älskad. Det var en dag 1927.
Frågan är dock om Jan kommer ihåg
den dagen. Det är knappast troligt, han
var två dagar gammal då. Hans liv verkar mer präglat av de andra 20 000 dagarna. Så här har fredspristagare Alva själv
sammanfattat dem: ”30-talet ägnade jag
åt familjepolitik, 40-talet åt skolpolitik,
50-talet åt u-landsprogram, 60-talet åt
nedrustningsfrågorna” .
Inte åt Jan, alltså. Men i Mtonbladet
kan Stenius förmedla orden från Pristagerskans ”darrande läppar”:
– Det är kärleken till Jan som gör det
så svårt. Gunnar har läst boken. Jag
kommer inte att göra det.
Jan Myrdals mor känner uppenbarJi.
gen inte någon särskild moderslycka
över att sonen efter 55 års lidande lyckats befria sig från några onda andar. Jan
Myrdals far meddelar i AB att boken kan
bli Alvas död. Det ansvaret skallläggas
på Jans axlar, som när han borde ha insett att hans politiska uppfattning kunde
skada föräldrarnas politiska karriärer.
Pristagarna förefaller trots sina breda
livserfarenheter vara oförmögna att för·
stå ett barns förhållningssätt till Livet
och Sanningen. De försöker emfatiskt
bevisa att Jan ljuger i boken: han tvinga.
des inte skaffa glasögon själv vid tolv ån
ålder efter att i åratal ha plågats av däJt
syn och ordblindhet, han lämnades inte
alls bort så ofta som han påstår, han fick
verkligen följa med på resor då och dA,
de kastade inte alls bort hans kära saker
och möbler, Gunnar hade inte skämts
över att heta Pettersson, de skämdet
verkligen inte över Jans älskade farfarden enligt Jan rejäle högermannen ocl
godsägaren Carl Adolf Pettersson ~
Gesta, Stallarholmsmussolini kallad –
och att de gjorde om hans gravsten l»
rodde inte på att de ville ta bort godsägartiteln. Att Carl Adolf inte blev bjuden på Gunnars doktorsmiddag berodde
inte på att de var rädda för vad han skuJ.
le kunna säga till professor Cassel oli
professor Ohlin och alla de andra till
herrarna. Och när Gunnar fick Nobelpn.
set i ekonomi (delat med Friedrich VII
Hayek, som varit hans fiende i alla k
som därför själv betraktar priset som el
elakt skämt av Erik Lundberg och Slll
på håll mycket road följt den myrdalska
familjestridens utveckling) är det alls
inte sant att bara en släkting, en direktör
på SAF, ville komma.
Det är tänkbart att det alls inte är sant,
lika litet som att Jans syster Sissel är
”falsk som ett trekronorsmynt, ett Alvas
och Gunnars barn”. Men lika fullt har
lan upplevt det så. Som att Gunnars karriär från Heimdal och Nationella ungdomsförbundet till socialdemokratisk
världsexpert har samma innebörd som
Alvas upphöjelse till barnexpert.
Jan har upplevt att ett barn har rätt till
sina egna upplevelser. Och han ville absolut inte uppleva sig som en försvarslös
femåring, ett objekt för blonda Alvas
studier i psykologi, en guinea pig: ”Hon
satt bakom mig så jag inte skulle se henne eller störas när jag fantiserade. Jag
hörde pennan skrapa mot papperet bakom mig.” … ”Jag var så försiktig när
jag talade med dem. Man fick passa sig
så man inte blev tolkad.” … ”Så började hon kvittra med rösten för att trösta
mig och sedan gick hon och skrev protokoll.”
I denna laboratorieatmosfår föds Jans
vita hat till sina föräldrar. Det är ett stilistiskt mycket kliniskt uttryckt, inte
III
strindbergskt svart men lika hett. Det är
naturligtvis mycket orättvist, som barn
ofta är orättvisa. (Jan Myrdal är fortfarande kommunist och ingen gentleman,
dessutom lever barnet i honom fortfarande). Han har rätt att skriva: ”Det jag
upplevde som barn var att man inte bara
höll mig undan och inte ville veta av mig
utan att man tyckte direkt illa om mig.
Jag var ett fel.”
Hade han läst sina föräldrars berömda
verk ”Kris i befolkningsfrågan” 1935
där de skrev om kvalitetsproblemet i
arvsbiologin, hade han kanske förstått
dem bättre: de var ju så engagerade i att
”stegra folkmaterialets kvalitet” i sina
resonemang om ”denna sociala cirkulationsprocess, varigenom biologiskt degenererade individer avskiljas” och som
betecknar ”en mera varaktig rasbiologisk selektion, framförallt vad gäller sinnesslöa” .
Hade han redan då insett sina föräldrars storhet, kunde han ha sluppit mycket, t ex att vara den veterligen ende i
uppslagsboken ”Vem är det” som saknar föräldrar. Andra anger vilka föräldrarna var, Jan Myrdal är bara född ett
datum i Stockholm. Han tar då priset.
/
Dagens namn
MATS JOHANSSON:
Jan Myrdal
Två intellektuella klassiker föddes sent
på året 1982. Ingmar Bergman begick ett
lustfyllt fadermord i den fantastiska
barnfilmen för vuxna ”Fanny och Alexander” , mer underhållande och fellinisk
än någonsin tidigare. Och Jan Myrdal
begick dubbelt föräldradråp i den fantastiska barnboken för vuxna ”Barndom”.
Bergman hade vanan inne efter mångårig övning, medan Myrdal befriade sig
från ett mångårigt komplex. Vad återstår
egentligen i genren, sedan dessa två mäs~
tare har talat?
Ja, för familjen Myrdals del det sorgliga efterspelet. Somliga har i recensioner invänt att Jan Myrdal inte kan
tilltros säga hela sanningen om sina föräldrar, Pristagarna. Alva och Gunnar
själva förstår ingenting, de harju velat så
väl .. .
Mtonbladet blev så skakat av skriverierna att det genast ryckte ut till Pristagarnas undsättning och över förstasida
och ett par helsidor ”förklarade” hur familjegrälet skulle tolkas. Yrsa Stenius,
som betraktar Pristagarna som ”nationalhjältar”, lyckades med uppbjudande
av hela sin kapacitet som avslöjande
journalist t o m att få tag på en sida ur
Alvas dagbok där det står att Jan är älskad. Det var en dag 1927.
Frågan är dock om Jan kommer ihåg
den dagen. Det är knappast troligt, han
var två dagar gammal då. Hans liv verkar mer präglat av de andra 20 000 dagarna. Så här har fredspristagare Alva själv
sammanfattat dem: ”30-talet ägnade jag
åt familjepolitik, 40-talet åt skolpolitik,
50-talet åt u-landsprogram, 60-talet åt
nedrustningsfrågorna” .
Inte åt Jan, alltså. Men i Mtonbladet
kan Stenius förmedla orden från Pristagerskans ”darrande läppar”:
– Det är kärleken till Jan som gör det
så svårt. Gunnar har läst boken. Jag
kommer inte att göra det.
Jan Myrdals mor känner uppenbarJi.
gen inte någon särskild moderslycka
över att sonen efter 55 års lidande lyckats befria sig från några onda andar. Jan
Myrdals far meddelar i AB att boken kan
bli Alvas död. Det ansvaret skallläggas
på Jans axlar, som när han borde ha insett att hans politiska uppfattning kunde
skada föräldrarnas politiska karriärer.
Pristagarna förefaller trots sina breda
livserfarenheter vara oförmögna att för·
stå ett barns förhållningssätt till Livet
och Sanningen. De försöker emfatiskt
bevisa att Jan ljuger i boken: han tvinga.
des inte skaffa glasögon själv vid tolv ån
ålder efter att i åratal ha plågats av däJt
syn och ordblindhet, han lämnades inte
alls bort så ofta som han påstår, han fick
verkligen följa med på resor då och dA,
de kastade inte alls bort hans kära saker
och möbler, Gunnar hade inte skämts
över att heta Pettersson, de skämdet
verkligen inte över Jans älskade farfarden enligt Jan rejäle högermannen ocl
godsägaren Carl Adolf Pettersson ~
Gesta, Stallarholmsmussolini kallad –
och att de gjorde om hans gravsten l»
rodde inte på att de ville ta bort godsägartiteln. Att Carl Adolf inte blev bjuden på Gunnars doktorsmiddag berodde
inte på att de var rädda för vad han skuJ.
le kunna säga till professor Cassel oli
professor Ohlin och alla de andra till
herrarna. Och när Gunnar fick Nobelpn.
set i ekonomi (delat med Friedrich VII
Hayek, som varit hans fiende i alla k
som därför själv betraktar priset som el
elakt skämt av Erik Lundberg och Slll
på håll mycket road följt den myrdalska
familjestridens utveckling) är det alls
inte sant att bara en släkting, en direktör
på SAF, ville komma.
Det är tänkbart att det alls inte är sant,
lika litet som att Jans syster Sissel är
”falsk som ett trekronorsmynt, ett Alvas
och Gunnars barn”. Men lika fullt har
lan upplevt det så. Som att Gunnars karriär från Heimdal och Nationella ungdomsförbundet till socialdemokratisk
världsexpert har samma innebörd som
Alvas upphöjelse till barnexpert.
Jan har upplevt att ett barn har rätt till
sina egna upplevelser. Och han ville absolut inte uppleva sig som en försvarslös
femåring, ett objekt för blonda Alvas
studier i psykologi, en guinea pig: ”Hon
satt bakom mig så jag inte skulle se henne eller störas när jag fantiserade. Jag
hörde pennan skrapa mot papperet bakom mig.” … ”Jag var så försiktig när
jag talade med dem. Man fick passa sig
så man inte blev tolkad.” … ”Så började hon kvittra med rösten för att trösta
mig och sedan gick hon och skrev protokoll.”
I denna laboratorieatmosfår föds Jans
vita hat till sina föräldrar. Det är ett stilistiskt mycket kliniskt uttryckt, inte
III
strindbergskt svart men lika hett. Det är
naturligtvis mycket orättvist, som barn
ofta är orättvisa. (Jan Myrdal är fortfarande kommunist och ingen gentleman,
dessutom lever barnet i honom fortfarande). Han har rätt att skriva: ”Det jag
upplevde som barn var att man inte bara
höll mig undan och inte ville veta av mig
utan att man tyckte direkt illa om mig.
Jag var ett fel.”
Hade han läst sina föräldrars berömda
verk ”Kris i befolkningsfrågan” 1935
där de skrev om kvalitetsproblemet i
arvsbiologin, hade han kanske förstått
dem bättre: de var ju så engagerade i att
”stegra folkmaterialets kvalitet” i sina
resonemang om ”denna sociala cirkulationsprocess, varigenom biologiskt degenererade individer avskiljas” och som
betecknar ”en mera varaktig rasbiologisk selektion, framförallt vad gäller sinnesslöa” .
Hade han redan då insett sina föräldrars storhet, kunde han ha sluppit mycket, t ex att vara den veterligen ende i
uppslagsboken ”Vem är det” som saknar föräldrar. Andra anger vilka föräldrarna var, Jan Myrdal är bara född ett
datum i Stockholm. Han tar då priset.
/