Till sist
1982
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
sist
tankar om politisk journalistik.
politiska reportaget i massmedia
av avgörande betydelse för den poliopinionsbildningen och det polibeslutsfattandet. De politiska bespeglas av de politiska journalisMedborgarna ser sällan eller airlnågot annat än denna spegelbild. De
den till grund för sina ställningstatill politiken och politikerna. Poå sin sida ser till stor del verkliggenom en återspegling i samma
n på det politiska reportaget
Hllltärnmc!r härigenom i betydande utJJlllcklling kvaliteten på de politiska beär förmodligen ingen unik svensk
•teel!;e att mycket av det politiska repräglas av ytlighet, sensationsoch förenklingar. Däremot är det
lllJIInncxlligen närmast unikt att det polireportaget nästan undantagslöst
av dessa egenskaper.
Veklagan över det politiska reportabrister är i och för sig inte särskilt
ig. Landets politiker brukar återande beklaga sig över att de inte
rättvisa, att de utsätts för missvi- .ate referat eller att de inte uppmärk- ~as i den utsträckning de förtjänar.
lien det är sannerligen inte denna kritik
• det finns anledning att ansluta sig
•· Snarare är det en rakt motsatt kritik
• bör riktas mot det politiska reportaJit. Landets politiska reportrar – med få
-’antag – fungerar som ett slags hov- ,.mr till de politiska partiernas – och
’ga organisationernas – ledarskikt.
hänger som klasar kring partiledare
ICh likställda. Partiledare och politiska
Jlllllllalister lever i en ”utspelsvärld” där
journalisten hänger vid partiledarens
läpp och partiledaren vid journalistens
penna.
Bilden av denna degeneraode korsbefruktning var tydligast under kärnkraftscirkusens dagar. Vecka efter vecka, må-
nad efter månad och år efter år blev det
politiska reportaget en enda utdragen
ögonblicksbevakning. Vad sa Fälldin till
Ullsten? Vad säger moderaterna? Svarar
Fälldin på Palmes frågor? Ladda eller
inte ladda? Spricker regeringen?
Självfallet var händelserna som förmedlades till väljarna i någon mening
viktiga. Men var kapplöpningen om att
rapportera småsaker några timmar innan
de var offentliga och oftast ointressanta
så viktiga?
Har inte landets politiska journalister
egentligen blandat ihop två saker? Att
lyfta fram det som eljest aldrig skulle
kommit fram. Och att vara först med att
rapportera det som verkligen är viktigt.
Ihopblandningen ger en tävlan i att vara
först med det som ändå hade kommit
fram och som oftast är oviktigt. Har inte
journalistiken då förbytts i att skapa
konstlad spänning av samma karaktär
som TV-deckarens eller äventyrsromanens. Och måhända är det här kärnan ligger.
Om USA hade sitt Watergate hade vi i
Sverige istället vårt Norrmalmstorgsdrama. Watergate-avslöjandena – den
lysande journalistiken – kom att bilda
norm i USA. I Sverige inträffade i stället
att vi under en och samma period hade
det fortgående Norrmalmstorgsdramat,
Gustav VI Adolfs bortgång och slutskedet av valrörelsen. Bo Holmström rapporterade dygnet runt från Norrmalmstorg. Parallellt skedde direktrapportering
260
från Helsingborg. Och allt detta under en
samtidig slutstrid i valrörelsen. De
svenska journalisterna hamnade i ett
slags tillstånd av direktrapporteringsmani. Rapporteringen av det enkla, oviktiga men ögonblickliga blev normen. Och
så har det fortsatt i allt reportage. Även i
det politiska reportaget där denna typ av
journalistik är helt ointressant. Där den
endast tjänar partiernas och organisationernas intresse. För de vet att de alltid
kan få genomslag med sina utspel och
sina egna vinklingar av aktuella frågor.
De politiska journalisterna bara väntar
på att nu få fullgöra den enkla uppgiften
att spekulera i och förmedla de spännande trivialiteterna.
Den som misstror beskrivningen och
värderingarna rekommenderas ett besök
i riksdagsrestaurangen vid lunchtid. Där
återfinnes hela horden av politiska journalister stirrande i tomma kaffekoppar,
samlade vid ett gemensamt bord och
sinsemellan spekulerande om nästa
spel. Tydligen söker man rubri
kaffesump eller kollegornas
av det politiska rollspelet. l annat
finns alltid pressmeddelandena att
De som utdelas vid de återkom
presskonferenser som
terna i samlad tropp, likt en s
stockholmsbesök, vandrar i väg tiU
helst partifunktionärerna kallar.
Det finns naturligtvis ljusglimtar i
politiska reportaget. Mika Larssons
sande partiledarintervjuer i .ru•v””’…
inför valet -79. Pär Fagerströms
spel med det hemliga kanslihuset.
Hallmans sakkunniga
under slutet av sjuttiotalet. Och
Göran Kjellanders ensamma
farande av skattefrågan. Men sen
inte mycket kvar. Vad övrigt är, är
stycken ledarskribenter som
mellan reportage och kommentar.
de läses inte av allmänheten.
tankar om politisk journalistik.
politiska reportaget i massmedia
av avgörande betydelse för den poliopinionsbildningen och det polibeslutsfattandet. De politiska bespeglas av de politiska journalisMedborgarna ser sällan eller airlnågot annat än denna spegelbild. De
den till grund för sina ställningstatill politiken och politikerna. Poå sin sida ser till stor del verkliggenom en återspegling i samma
n på det politiska reportaget
Hllltärnmc!r härigenom i betydande utJJlllcklling kvaliteten på de politiska beär förmodligen ingen unik svensk
•teel!;e att mycket av det politiska repräglas av ytlighet, sensationsoch förenklingar. Däremot är det
lllJIInncxlligen närmast unikt att det polireportaget nästan undantagslöst
av dessa egenskaper.
Veklagan över det politiska reportabrister är i och för sig inte särskilt
ig. Landets politiker brukar återande beklaga sig över att de inte
rättvisa, att de utsätts för missvi- .ate referat eller att de inte uppmärk- ~as i den utsträckning de förtjänar.
lien det är sannerligen inte denna kritik
• det finns anledning att ansluta sig
•· Snarare är det en rakt motsatt kritik
• bör riktas mot det politiska reportaJit. Landets politiska reportrar – med få
-’antag – fungerar som ett slags hov- ,.mr till de politiska partiernas – och
’ga organisationernas – ledarskikt.
hänger som klasar kring partiledare
ICh likställda. Partiledare och politiska
Jlllllllalister lever i en ”utspelsvärld” där
journalisten hänger vid partiledarens
läpp och partiledaren vid journalistens
penna.
Bilden av denna degeneraode korsbefruktning var tydligast under kärnkraftscirkusens dagar. Vecka efter vecka, må-
nad efter månad och år efter år blev det
politiska reportaget en enda utdragen
ögonblicksbevakning. Vad sa Fälldin till
Ullsten? Vad säger moderaterna? Svarar
Fälldin på Palmes frågor? Ladda eller
inte ladda? Spricker regeringen?
Självfallet var händelserna som förmedlades till väljarna i någon mening
viktiga. Men var kapplöpningen om att
rapportera småsaker några timmar innan
de var offentliga och oftast ointressanta
så viktiga?
Har inte landets politiska journalister
egentligen blandat ihop två saker? Att
lyfta fram det som eljest aldrig skulle
kommit fram. Och att vara först med att
rapportera det som verkligen är viktigt.
Ihopblandningen ger en tävlan i att vara
först med det som ändå hade kommit
fram och som oftast är oviktigt. Har inte
journalistiken då förbytts i att skapa
konstlad spänning av samma karaktär
som TV-deckarens eller äventyrsromanens. Och måhända är det här kärnan ligger.
Om USA hade sitt Watergate hade vi i
Sverige istället vårt Norrmalmstorgsdrama. Watergate-avslöjandena – den
lysande journalistiken – kom att bilda
norm i USA. I Sverige inträffade i stället
att vi under en och samma period hade
det fortgående Norrmalmstorgsdramat,
Gustav VI Adolfs bortgång och slutskedet av valrörelsen. Bo Holmström rapporterade dygnet runt från Norrmalmstorg. Parallellt skedde direktrapportering
260
från Helsingborg. Och allt detta under en
samtidig slutstrid i valrörelsen. De
svenska journalisterna hamnade i ett
slags tillstånd av direktrapporteringsmani. Rapporteringen av det enkla, oviktiga men ögonblickliga blev normen. Och
så har det fortsatt i allt reportage. Även i
det politiska reportaget där denna typ av
journalistik är helt ointressant. Där den
endast tjänar partiernas och organisationernas intresse. För de vet att de alltid
kan få genomslag med sina utspel och
sina egna vinklingar av aktuella frågor.
De politiska journalisterna bara väntar
på att nu få fullgöra den enkla uppgiften
att spekulera i och förmedla de spännande trivialiteterna.
Den som misstror beskrivningen och
värderingarna rekommenderas ett besök
i riksdagsrestaurangen vid lunchtid. Där
återfinnes hela horden av politiska journalister stirrande i tomma kaffekoppar,
samlade vid ett gemensamt bord och
sinsemellan spekulerande om nästa
spel. Tydligen söker man rubri
kaffesump eller kollegornas
av det politiska rollspelet. l annat
finns alltid pressmeddelandena att
De som utdelas vid de återkom
presskonferenser som
terna i samlad tropp, likt en s
stockholmsbesök, vandrar i väg tiU
helst partifunktionärerna kallar.
Det finns naturligtvis ljusglimtar i
politiska reportaget. Mika Larssons
sande partiledarintervjuer i .ru•v””’…
inför valet -79. Pär Fagerströms
spel med det hemliga kanslihuset.
Hallmans sakkunniga
under slutet av sjuttiotalet. Och
Göran Kjellanders ensamma
farande av skattefrågan. Men sen
inte mycket kvar. Vad övrigt är, är
stycken ledarskribenter som
mellan reportage och kommentar.
de läses inte av allmänheten.