Ledare; Läget i fondfrågan
1983
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
l
Läget i fondfrågan
Socialdemokraterna vann valet i höstas.
Det gjorde de efter en valdebatt som i
hög grad hade handlat om fondfrågan.
Ändå kan man inte säga att valutslaget
har givit Olof Palme och hans regering
något mandat att införa löntagarfonder.
Tvärtom torde alla bedömare vara ense
om att socialdemokraterna vann valet
trots att fondmotståndarna hade vunnit
den intellektuella fonddebatten och trots
att de väljare som inte var direkt fientliga
mot fonderna var i hög grad tveksamma
för att inte säga misstänksamma.
I valrörelsens slutskede skrev Pehr G
Gyllenhammar, Curt Nicolin och Hans
Werthen ett gemensamt brev till Olof
Palme och Gunnar Nilsson. I brevet
skrev de att ”vårt motstånd mot kollektiva löntagarfonder är definitivt. Så länge
förslaget finns kvar kommer vi öppet och
målmedvetet att försvara ett Sverige
med plats för enskilt näringsliv och rätt
för individer att råda över sina egna tillgångar. Så länge förslaget finns kvar
kommer vi att bekämpa det. Vi kommer
aldrig att nöja oss med att förhandla om
den tekniska utformningen av ett förslag,
vars genomförande hotar demokratin
och individens frihet.”
I sitt svar skrev Olof Palme och Gunnar Nilsson att de tre näringslivsföreträ-
darnas brev ”var ett försök att ingripa i
den demokratiska processen, att påverka medborgarnas val av parti”. Det var
också just vad det var. Den rätten har
fortfarande vatje medborgare här i Iandet.
I en stor artikel i Dagens Nyheter några dagar före valet utvecklade Olof Palme sin syn på fonderna. Han skrev: ”Vi
måste öka sparandet i samhället och det
sparade kapitalet måste slussas till produktiva investeringar som ger sysselsätt·
ning. Men om detta skall kunna ske utan
att de ekonomiska klyftorna vidgas och
utan att den ekonomiska makten ytterli·
gare koncentreras – då är löntagar·
fonder nödvändiga. Bara genom att ge
inflytande för löntagarna över använd·
ningen av de pengar de avstått kan man
se till att pengarna går till att skapa ökad
produktion och inte ökad spekulation.”
Olof Palme uttolkade partikongres·
sens beslut på följande sätt: ”Fonderna
skall finansieras genom en kombination
av vinstdelning och lönebaserade avgifter. Fonderna skall satsa sitt kapital i
livskraftiga företag och således förvaltas
så att de ger normal avkastning. Fonder·
na skall motverka maktkoncentratioa
inom näringslivet. Det förutsätter en på
samma gång kollektiv, demokratisk och
decentraliserad förvaltning av fonderna.
Fonderna skall också ge inflytande åt de
anställda i de företag där fondernas kap~
tal arbetar.”
Per-Martin Meyerson, en av de nä-
ringslivsföreträdare som utpekats som
kompromissvillig i fondfrågan, har i en
artikel utvecklat vad som får anses vara
Industriförbundets syn på fondfrågan ef·
ter valet. Han skrev: ”När färdriktning·
en är klart socialistisk hjälper man med
kompromisser motparten att nå etappmål på en väg som man egentligen inte
alls vill färdas på . . . Arbetarrörelsens
hantering av fondfrågan har påverkat or·
ganisationernas strategier från kompromiss till konfrontation. En återgång tiD
en mer öppen dialog och kompromissviJ.
tighet kan bara nås om näringslivet kan
övertygas om att arbetarrörelsens för·
slag inte är etappmål på vägen till info.
randet av socialismen i Sverige.”
,…
– Vi skall sätta till alla klutar för att få
fram ett löntagarfondsförslag före 1985
års val. Mer än så kan jag inte lova, sade
Olof Palme i november förra året. Stockholms-Tidningen (s) har länge och föga
uppmärksammat i den offentliga debatten varit mycket kritisk till partilinjen i
fondfrågan. I slutet på november skrev
tidningen: ”Vi vidhåller att flera av de
olösta problemen i fonddebatten inte är
tekniska. Visst är det delvis en teknisk
fråga hur valen till fondernas styrelser
skall gå till – men det är också en politisk fråga, som handlar om ifall man skall
se fonderna som organ för alla medborgare eller för de löneanställda. Visst är
det en teknisk fråga om och i så fall var
en övre gräns för fondernas aktieinnehav
skall sättas. Men det är i ännu högre grad
en politisk fråga, som hänger samman
med vilka värderingar man har om bestämmanderätten över ekonomin. Och
så vidare. Därför upprepar vi återigen
vårt krav på en organiserad debatt också
inom arbetarrörelsens egna organisationer om fonderna och deras roll i samhällsekonomin. ”
Stockholms-Tidningens krav har inte
dragits tillbaka och inte tillgodosetts.
– Senast hösten 1984 bör vi ha ett antal fonder som agerar på marknaden,
sade Per-Olof Edin i december. Ett förslag för beslut om fondernas organisation och det demokratiska inflytandet
bör vara klart i god tid före valrörelsen
1985, tillade han.
Socialdemokraterna är splittrade i frå-
gan om det är löntagarna eller medborgama som skall ha rösträtt i valen till
fondstyrelserna. Kongressbesluten säger
löntagarna – i vart fall säger LO:s kon- 117
gressbeslut det – medan Olof Palme i
valrörelsen i stort sett band sig för att
alla medborgare skulle få rösträtt vid
dessa val. Frågan kan synas teknisk men
rymmer ett stort ideologiskt ställningstagande. Om löntagarna ”avstår” varför
skall även andra än löntagarna få rösta,
frågar LO:s ombudsmän indignerat. Hur
skall man kunna ha graderad rösträtt,
frågar sig Olof Palme i sina svåra
stunder.
Socialdemokraternas nye partisekreterare, den vänsterinriktade Bo Toresson, har, utan att förstå det själv, i en
TT-intervju pekat på en svårighet för socialdemokraterna.
– Som vi sade redan före valet får vi
bölja lite försiktigt med ett provisorium,
sade han. Han tillade dock att ”vi har en
alldeles bestämd ambition och det är att
vi skall stå på säker grund i valrörelsen
1985. Inte en valrörelse till med ett oklart
förslag i fondfrågan!”
Dilemmat är nämligen att det inte går
att både ha ett provisorium som skall
verka ofarligt för väljarna och ha ett förslag som är slutgiltigt. Det är uppenbart
att socialdemokraterna kommer att lägga
fram förslag till mini-fonder, kanske förklädda till några extra AP-fonder för att
trygga pensionerna.
Frågan är om 1985 års val kommer att
bli ett fondval – ett val där fondfrågan
blir avgörande för människornas valbeteende. Eller om det blir som det var i
1982 års val, där politiker och debattörer
diskuterade frihet, socialism och pluralism och väljarna röstade på det parti
som skulle se till att gardinfabrikanterna
kunde få sälja så mycket att deras anställda skulle få ha jobbet kvar.
l,t
l
Läget i fondfrågan
Socialdemokraterna vann valet i höstas.
Det gjorde de efter en valdebatt som i
hög grad hade handlat om fondfrågan.
Ändå kan man inte säga att valutslaget
har givit Olof Palme och hans regering
något mandat att införa löntagarfonder.
Tvärtom torde alla bedömare vara ense
om att socialdemokraterna vann valet
trots att fondmotståndarna hade vunnit
den intellektuella fonddebatten och trots
att de väljare som inte var direkt fientliga
mot fonderna var i hög grad tveksamma
för att inte säga misstänksamma.
I valrörelsens slutskede skrev Pehr G
Gyllenhammar, Curt Nicolin och Hans
Werthen ett gemensamt brev till Olof
Palme och Gunnar Nilsson. I brevet
skrev de att ”vårt motstånd mot kollektiva löntagarfonder är definitivt. Så länge
förslaget finns kvar kommer vi öppet och
målmedvetet att försvara ett Sverige
med plats för enskilt näringsliv och rätt
för individer att råda över sina egna tillgångar. Så länge förslaget finns kvar
kommer vi att bekämpa det. Vi kommer
aldrig att nöja oss med att förhandla om
den tekniska utformningen av ett förslag,
vars genomförande hotar demokratin
och individens frihet.”
I sitt svar skrev Olof Palme och Gunnar Nilsson att de tre näringslivsföreträ-
darnas brev ”var ett försök att ingripa i
den demokratiska processen, att påverka medborgarnas val av parti”. Det var
också just vad det var. Den rätten har
fortfarande vatje medborgare här i Iandet.
I en stor artikel i Dagens Nyheter några dagar före valet utvecklade Olof Palme sin syn på fonderna. Han skrev: ”Vi
måste öka sparandet i samhället och det
sparade kapitalet måste slussas till produktiva investeringar som ger sysselsätt·
ning. Men om detta skall kunna ske utan
att de ekonomiska klyftorna vidgas och
utan att den ekonomiska makten ytterli·
gare koncentreras – då är löntagar·
fonder nödvändiga. Bara genom att ge
inflytande för löntagarna över använd·
ningen av de pengar de avstått kan man
se till att pengarna går till att skapa ökad
produktion och inte ökad spekulation.”
Olof Palme uttolkade partikongres·
sens beslut på följande sätt: ”Fonderna
skall finansieras genom en kombination
av vinstdelning och lönebaserade avgifter. Fonderna skall satsa sitt kapital i
livskraftiga företag och således förvaltas
så att de ger normal avkastning. Fonder·
na skall motverka maktkoncentratioa
inom näringslivet. Det förutsätter en på
samma gång kollektiv, demokratisk och
decentraliserad förvaltning av fonderna.
Fonderna skall också ge inflytande åt de
anställda i de företag där fondernas kap~
tal arbetar.”
Per-Martin Meyerson, en av de nä-
ringslivsföreträdare som utpekats som
kompromissvillig i fondfrågan, har i en
artikel utvecklat vad som får anses vara
Industriförbundets syn på fondfrågan ef·
ter valet. Han skrev: ”När färdriktning·
en är klart socialistisk hjälper man med
kompromisser motparten att nå etappmål på en väg som man egentligen inte
alls vill färdas på . . . Arbetarrörelsens
hantering av fondfrågan har påverkat or·
ganisationernas strategier från kompromiss till konfrontation. En återgång tiD
en mer öppen dialog och kompromissviJ.
tighet kan bara nås om näringslivet kan
övertygas om att arbetarrörelsens för·
slag inte är etappmål på vägen till info.
randet av socialismen i Sverige.”
,…
– Vi skall sätta till alla klutar för att få
fram ett löntagarfondsförslag före 1985
års val. Mer än så kan jag inte lova, sade
Olof Palme i november förra året. Stockholms-Tidningen (s) har länge och föga
uppmärksammat i den offentliga debatten varit mycket kritisk till partilinjen i
fondfrågan. I slutet på november skrev
tidningen: ”Vi vidhåller att flera av de
olösta problemen i fonddebatten inte är
tekniska. Visst är det delvis en teknisk
fråga hur valen till fondernas styrelser
skall gå till – men det är också en politisk fråga, som handlar om ifall man skall
se fonderna som organ för alla medborgare eller för de löneanställda. Visst är
det en teknisk fråga om och i så fall var
en övre gräns för fondernas aktieinnehav
skall sättas. Men det är i ännu högre grad
en politisk fråga, som hänger samman
med vilka värderingar man har om bestämmanderätten över ekonomin. Och
så vidare. Därför upprepar vi återigen
vårt krav på en organiserad debatt också
inom arbetarrörelsens egna organisationer om fonderna och deras roll i samhällsekonomin. ”
Stockholms-Tidningens krav har inte
dragits tillbaka och inte tillgodosetts.
– Senast hösten 1984 bör vi ha ett antal fonder som agerar på marknaden,
sade Per-Olof Edin i december. Ett förslag för beslut om fondernas organisation och det demokratiska inflytandet
bör vara klart i god tid före valrörelsen
1985, tillade han.
Socialdemokraterna är splittrade i frå-
gan om det är löntagarna eller medborgama som skall ha rösträtt i valen till
fondstyrelserna. Kongressbesluten säger
löntagarna – i vart fall säger LO:s kon- 117
gressbeslut det – medan Olof Palme i
valrörelsen i stort sett band sig för att
alla medborgare skulle få rösträtt vid
dessa val. Frågan kan synas teknisk men
rymmer ett stort ideologiskt ställningstagande. Om löntagarna ”avstår” varför
skall även andra än löntagarna få rösta,
frågar LO:s ombudsmän indignerat. Hur
skall man kunna ha graderad rösträtt,
frågar sig Olof Palme i sina svåra
stunder.
Socialdemokraternas nye partisekreterare, den vänsterinriktade Bo Toresson, har, utan att förstå det själv, i en
TT-intervju pekat på en svårighet för socialdemokraterna.
– Som vi sade redan före valet får vi
bölja lite försiktigt med ett provisorium,
sade han. Han tillade dock att ”vi har en
alldeles bestämd ambition och det är att
vi skall stå på säker grund i valrörelsen
1985. Inte en valrörelse till med ett oklart
förslag i fondfrågan!”
Dilemmat är nämligen att det inte går
att både ha ett provisorium som skall
verka ofarligt för väljarna och ha ett förslag som är slutgiltigt. Det är uppenbart
att socialdemokraterna kommer att lägga
fram förslag till mini-fonder, kanske förklädda till några extra AP-fonder för att
trygga pensionerna.
Frågan är om 1985 års val kommer att
bli ett fondval – ett val där fondfrågan
blir avgörande för människornas valbeteende. Eller om det blir som det var i
1982 års val, där politiker och debattörer
diskuterade frihet, socialism och pluralism och väljarna röstade på det parti
som skulle se till att gardinfabrikanterna
kunde få sälja så mycket att deras anställda skulle få ha jobbet kvar.
l,t
l