Dagens frågor; Svångrem om kommunerna
1983
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
l
Dagens frågor
Svångrem om kommunerna
I fjolårets valrörelse lovade socialdemokraterna en årlig tvåprocentig volymökning i kommunerna. Det var ett ohållbart
löfte. Skulle det infrias blev det ofrånkomligt med kommunalskattehöjningar
på tre-fyra kronor under endast några få
år. Att döma av olika uttalanden verkar
det nu också som om socialdemokraterna, enkannerligen finansminister KjellOlof Feldt, gripits av eftertankens kranka blekhet. Han tycks inte längre vilja
låtsas om tvåprocentsutfästelsen, och
det kan man förstå.
Kjell-Olof Feldt fastslår i en intervju i
Kommunaktuellt att det inte går att öka
det statliga budgetunderskottet för att
klara kommunernas ekonomi. Lika litet
kan man vidga lånefinansieringen av den
offentliga sektorn. Positivt är även att
finansministern vill minska den statliga
detaljstyrningen av stödet till kommunerna och bryta den utgiftsautomatik
som bidragens låsning tilllöne-och kostnadsutvecklingen innebär. Den indragning av skatteunderlaget för juridisk person, dvs bolagsskatten, som den borgerliga regeringen genomförde kommer
också att kvarstå tills vidare, trots socialdemokraternas fräna kritik då den beslutades. Kjell-Olof Feldt understryker
att det gäller att öka produktiviteten i
kommunerna, att omprioritera och effektivisera inom ramen för i stort sett oförändrade resurser.
Så långt är allt gott och väl. Och det är
kanske för mycket begärt att en socialdemokratisk finansminister i nuläget skall
våga gå längre. Likafullt behövs ännu
mera genomgripande insatser om kommunernas ekonomiska svårigheter skall
kunna bemästras.
Det är nödvändigt att införa ett kommunalt skattestopp. Finansministern
avvisar det av hänsyn till den kommunala självstyrelsen. Ändå vet han att höjda
utdebiteringar inte löser några problem
utan bara gör ont värre. Ett skattestopp
kunde snarast ge veka kommunalmän
råg i ryggen, stärka deras motståndskraft
mot nya utgiftsökningar. stoppets betydelse för den kommunala självstyrelsen
skulle dessutom i praktiken bli begränsad och mer än väl uppvägas av den ökade frihet kommunerna fick om staten
minskade detaljstyrningen av dem.
Vidare måste en större del av den
kommunala servicen avgiftsfinansieras.
Det kan många gånger bli enda möjligheten för en kommun att erbjuda vissa
tjänster. Samtidigt måste en förutsättningslös prövning av ·alla kommunala
åtaganden göras. Somligt kan säkert tas
bort. Vad säger att det som var motiverat för kommunerna att syssla med för
ett par decennier sedan ovillkorligen är
det i dag? Det bör utan större svårigheter
gå att privatisera delar av den kommunala verksamheten. Kommunerna bör tex i
större utsträckning anlita fristående entreprenörer för gatuarbeten, transporter
och annat. Ju mer konkurrensen utnyttjas, desto lättare kan kommunerna hålla
kostnaderna nere.
Ett villkor för att kommunernas ekonomi skall kunna hållas under kontroll är
givetvis att de förtroendevalda verkligen
inser lägets allvar. Ingen utgift, stor eller
liten, får längre tas för given. Knapphetens kalla stjärna måste under överskådlig tid prägla det kommunala budgetarbetet. Kommunernas – och kommunalmännens – sötebrödsdagar är slut.
Feldt efter Lidbom
Socialdemokraternas 70-tal färgades rött
av bl a lidbommeri. Decenniet tidigare
hade socialdemokraterna gjort av med
statens alla pengar. Reformerna under
70-talet fick inte kosta pengar och då
utnyttjade man Lidbom. I alla sammanhang kunde den flyhänte hovrättsjuristen
ordna till en lag.
Under 80-talet tvingas man återgå till
de ekonomiska åtgärderna. Men nu inte
för att göra av med statens pengar utan
för att kompensera det slöseri som man
tidigare gjorts sig skyldiga till (och som
bättrades på av fyra borgerliga regeringar).
Nu har Palme Kjell-Olof Feldt till sitt
förfogande istället för Carl Lidbom.
Överallt och i alla sammanhang är det
Feldt som riggar till de politiska förslagen. Det Lidbom under 70-talet gjorde
med vår lagstiftning kommer Feldt under
80-talet att göra med vårt ekonomiska
system. Som en teknokratins elefant
kommer han att kliva omkring i den
porslinsbutik som vårt svenska samhälle
utgör. Det blir inte lätt att av de skärvor
som återstår foga samman allt ömtåligt
som gått i kras.
City-akuten
Starten för den första privata akutmottagningen, den s k City-akuten, i
Stockholm blev en stor framgång. Reaktionerna från allmänheten var till överväldigande grad positiva. Åratals irritation över väntan och dålig service inom
den offentliga sjukvårdens akutmottagningar vällde fram via radio och tidningar. Förhoppningsvis har det gjort intryck
på de ansvariga inom landstingen runt
119
om i landet.
Kunden har alltid rätt är ett talesätt
som brukar användas inom den marknadsberoende delen av vår ekonomi.
Kunderna är mest tili besvär är alltför
ofta reaktionen inom monopolföretag
som inte får sina pengar från kunderna
utan från skattebetalarna. Den reaktionen beror inte på att människorna
inom den offentliga serviceapparaten är
dåliga människor. De är naturligtvis som
andra människor. Men vi människor är
sådana att vi anstränger oss lite mer och
blir lite vänligare om vi vet att den person som vi betjänar är en kund vars välvilja vi är beroende av för vår utkomst
och våra villaamorteringar.
Det fina med privat sjukvård (liksom
privata företag överhuvud taget) är således i första hand inte att den är privat
utan att den är marknadsberoende. Att
det sedan visat sig att man måste ha privata företag för att företagen verkligen
skall bli och förbli marknadsberoende är
en annan sak. Ehuru lika viktig.
Narkotikan
Inom kort kommer regeringens särskilda
narkotikakommission att presentera sina
förslag. Som alltid tidigare kommer det
att bli fel. Man inbillar sig tydligen att det
är en kombination av studiecirklar och
telefonavlyssning som skalllösa narkotikaproblemet.
Narkotikaproblemet är att människor
använder narkotika. Om man skall lösa
problemet är det rimligen i första hand
detta man skall ingripa mot. Den som
använder narkotika skall tas om hand.
Han skall straffas och han skall vårdas.
Hur konstigt det än låter så kan man
l
l
120
spränga hur många stora narkotikaligor
som helst utan att det hjälper. Det finns
alltid nya ”företagare” i narkotikabranschen som är beredda att etablera sig i
Sverige.
Om man däremot effektivt straffar den
som använder narkotika – och lämpligen kombinerar detta med vård – försvinner marknaden för narkotikaligorna.
Och då försvinner också ligorna.
Namninsamling för fred
Under sitt besök i Helsingfors i februari
sade statsminister Palme till svenska TT,
att det vore utomordentligt olyckligt om
Nato placerade ut medeldistansrobotar i
Västeuropa. ”Och ryssarna gör ett verkligt misstag om de tror att fredsrörelsen i
väst skall görajobbet för dem.”
Det är ett märkligt uttalande. Olof Palme varnade ryssarna för att tro att det
räcker med vad fredsrörelsen uträttar för
dem. De måste göra något själva också. I
sak förklarade han alltså att fredsrörelserna arbetar till rysk fördel, eller för
rysk räkning. Detta är precis vad många
förnuftiga människor i Sverige blivit
övertygade om. Genom sin medvetet eller omedvetet ensidiga politisering arbetar fredsrörelsen emot vad den själv
anger som sina avsikter. Det är bra att
detta blivit sagt.
Väl vore om också Svenska kyrkan
ville lyssna. Dess namninsamling för
fred är nämligen en parodi. I vissa kyrkor med kyrkoherdar, som kan säga
ifrån, finns inga insamlingslistor, kanske
ibland därför att insamlingen, trots vad
ärkebiskopen velat göra gällande, riktar
sig också mot Sveriges försvar. I alltför
många kyrkor ligger dock listor utlagda.
Även små barn, som nyss lärt sig skriva
sina namn, uppmuntras att skriva på, ja,
uppmanas att göra det. I reglerna för in·
samlingen finns klart angivet att inget
hinder härför föreligger, men vems åsikt
företräder barnen? Redan detta sätt att
samla namn gör att insamlingen inte
kommer att ge uttryck för en ansvarig
opinion. Värre är att ingen som helst
kontroll finns mot att samma person
skriver på flera gånger. Det går bra att gå
från kyrka till kyrka. Alla namn kommer
att räknas med samma tillfredsställelse.
De som sköter insamlingen skulle också
kunna blunda för att villiga händer kan
skriva på hur många gånger som helst,
och med vilka namn som helst. Ändamå-
let är ju gott, och hur ståtligt blir det inte
att få överlämna en tjock samling listor
till FNs generalsekreterare!
Men innan detta sker, bör ärkebiskopen och~ ansvariga biskoparna med
sina egna namn och underskrifter intyga,
att intet ohederligt eller olämpligt före·
kommit under insamlingen. Om sådana
förklaringar inte är förenliga med deras
egen heder och ära, återstår väl bara att
bränna listorna i tysthet – och att debi·
tera kyrkfolket för havda utgifter.
Vilka skall få rösta?
Den socialdemokratiska regeringen har
tillsatt en kommitte, som skalllämna för·
slag om att ge invandrarna rösträtt iriks·
dagsvalen och samtidigt begränsa röst·
rätten för svenska medborgare som är
bosatta utomlands. Naturligt nog har det
föranlett beskyllningar mot partiet för att
vara ute i egoistiska ärenden. Man vetju
att merparten invandrare är socialister
och att de flesta utlandssvenskarna sympatiserar med något av de borgerliga par·
tierna. Justitieminister Ove Rainer har
c
r
dock i en artikel i Svenska Dagbladet (ob
m) tillbakavisat vmje misstanke om att
sådana bevekelsegrunder skulle ligga
bakom.
För närvarande kan de .invandrare
som kommer från andra nordiska länder
bli svenska medborgare och därmed få
rösträtt till riksdagsvalen efter tre år. För
utomnordiska immigranter är motsvarande tid fem år. Det blir alltså vid högst
två ordinarie riksdagsval som invandraren inte kan delta. Vad regeringen nu
åsyftar är att ge rösträtt även till personer som av en eller annan anledning inte
vill bli svenska medborgare men som
ändå önskar bo i Sverige. Eftersom rösträtten normalt är knuten till medborgarskapet skulle dessa invandrare då få
rösträtt i två länder. Kommitten skall
dessutom överväga om inte utländska
medborgare även skall bli valbara till
Sveriges riksdag. Det skulle betyda att
de i princip skulle kunna bli ledamöter
även av de för vår nationella säkerhet
viktiga utrikes- och försvarsutskotten –
utan att vara svenska medborgare.
När det gäller utlandssvenskarna motsatte sig socialdemokraterna länge kraven på att ge dem rösträtt. Nu vill partiet
på nytt beskära den. I vilket omfattning
det blir och hur man skall gå till väga
återstår att se.
Regeringens intentioner är betänkliga.
Varför är det så angeläget att ge personer som inte vill bli svenska medborgare
rösträtt i riksdagsvalen? Än mer obegripligt är varför utlandssvenskarnas medborgerliga rättigheter måste rumphuggas. Många svenskar som verkar i andra
länder gör vårt land stora, ibland ovärderliga tjänster. Skall de nu som tack
råka ut för någonting som måste uppfat- 121
tas som ett slag i ansiktet?
Det rimliga är att svenska medborgare
och inga andra även i fortsättningen har
rösträtt till Sveriges riksdag. Ändringar
av det slag som den nu tillsatta kommitten fått i uppdrag att föreslå luktar renodlad partitaktik – regeringen får ursäkta!
skuldavskrivning
U-ländernas och östländernas stora
skulder till de västliga bankerna och regeringarna utgör ett stort och akut hot
mot västvärldens finansiella system.
Varningarna om att en katastrof måste
undvikas är många. Förslagen om hur en
katastrof skall undvikas är dessvärre färre.
Ett förslag har framförts av Felix G
Rohaytn, mannen som ledde saneringen
av New Yorks finanser. Han har föreslagit att kanske 300 miljarder dollar av ländernas skulder skulle omvandlas till lån
på 25-30 år till 6 procents ränta istället
för att de nu löper med cirka 13 procents
ränta och är på högt räknat fem år.
Rohaytn medger, i sin artikel i Business Week i vilken han framlägger sitt
förslag, att en sådan omförhandling av
lånen skulle medföra betydande kostnader som måste fördelas mellan bankernas aktieägare, skattebetalare och
länder. Sådana förhandlingar skulle bli
svåra, skriver han med ett av årets understatements.
Följande räkneoperation visar vad en
sådan förändring av villkoren skulle innebära. Säg att lånen nu löper med en
marknadsmässig ränta på 13 procent. Då
är nuvärdet av lånen lika med skuldsumman idag, dvs 300 miljarder.
l
l
l
\
t
122
Om lånen skulle läggas om till 6-procentiga 25-åriga lån skulle den genomsnittliga lånesumman under den perioden bli hälften av 300, dvs 150 miljarder
dollar (om amortering sker med lika stora belopp årligen). Räntevinsten för låntagarna skulle bli 7 procent och 7 procent
på den genomsnittliga låneskulden blir
en årlig vinst för låntagarlandet och förlust för givarlandet på 10,5 miljarder.
Det blir under hela lånetiden 25 gånger
så mycket eller sammanlagt 262,5 miljarder dollar. Det betyder att den av
Rohaytn föreslagna senareläggningen av
lånen i realiteten innebär att lånen avskrivs med 88 procent.
Rohaytn har säkert rätt i sin förmodan
att förhandlingarna blir svåra när
banker, skatte.betalare och regeringar
skall dela den förlusten emellan sig.
Utlandsskulden
De senaste siffrorna visar att det svenska
folket vid årsskiftet hade l03 miljarder
kronor innestående på sina sparbanksböcker.
Det är nästan exakt lika mycket som
Sveriges utlandsskuld var vid samma tidpunkt.
Dagens frågor
Svångrem om kommunerna
I fjolårets valrörelse lovade socialdemokraterna en årlig tvåprocentig volymökning i kommunerna. Det var ett ohållbart
löfte. Skulle det infrias blev det ofrånkomligt med kommunalskattehöjningar
på tre-fyra kronor under endast några få
år. Att döma av olika uttalanden verkar
det nu också som om socialdemokraterna, enkannerligen finansminister KjellOlof Feldt, gripits av eftertankens kranka blekhet. Han tycks inte längre vilja
låtsas om tvåprocentsutfästelsen, och
det kan man förstå.
Kjell-Olof Feldt fastslår i en intervju i
Kommunaktuellt att det inte går att öka
det statliga budgetunderskottet för att
klara kommunernas ekonomi. Lika litet
kan man vidga lånefinansieringen av den
offentliga sektorn. Positivt är även att
finansministern vill minska den statliga
detaljstyrningen av stödet till kommunerna och bryta den utgiftsautomatik
som bidragens låsning tilllöne-och kostnadsutvecklingen innebär. Den indragning av skatteunderlaget för juridisk person, dvs bolagsskatten, som den borgerliga regeringen genomförde kommer
också att kvarstå tills vidare, trots socialdemokraternas fräna kritik då den beslutades. Kjell-Olof Feldt understryker
att det gäller att öka produktiviteten i
kommunerna, att omprioritera och effektivisera inom ramen för i stort sett oförändrade resurser.
Så långt är allt gott och väl. Och det är
kanske för mycket begärt att en socialdemokratisk finansminister i nuläget skall
våga gå längre. Likafullt behövs ännu
mera genomgripande insatser om kommunernas ekonomiska svårigheter skall
kunna bemästras.
Det är nödvändigt att införa ett kommunalt skattestopp. Finansministern
avvisar det av hänsyn till den kommunala självstyrelsen. Ändå vet han att höjda
utdebiteringar inte löser några problem
utan bara gör ont värre. Ett skattestopp
kunde snarast ge veka kommunalmän
råg i ryggen, stärka deras motståndskraft
mot nya utgiftsökningar. stoppets betydelse för den kommunala självstyrelsen
skulle dessutom i praktiken bli begränsad och mer än väl uppvägas av den ökade frihet kommunerna fick om staten
minskade detaljstyrningen av dem.
Vidare måste en större del av den
kommunala servicen avgiftsfinansieras.
Det kan många gånger bli enda möjligheten för en kommun att erbjuda vissa
tjänster. Samtidigt måste en förutsättningslös prövning av ·alla kommunala
åtaganden göras. Somligt kan säkert tas
bort. Vad säger att det som var motiverat för kommunerna att syssla med för
ett par decennier sedan ovillkorligen är
det i dag? Det bör utan större svårigheter
gå att privatisera delar av den kommunala verksamheten. Kommunerna bör tex i
större utsträckning anlita fristående entreprenörer för gatuarbeten, transporter
och annat. Ju mer konkurrensen utnyttjas, desto lättare kan kommunerna hålla
kostnaderna nere.
Ett villkor för att kommunernas ekonomi skall kunna hållas under kontroll är
givetvis att de förtroendevalda verkligen
inser lägets allvar. Ingen utgift, stor eller
liten, får längre tas för given. Knapphetens kalla stjärna måste under överskådlig tid prägla det kommunala budgetarbetet. Kommunernas – och kommunalmännens – sötebrödsdagar är slut.
Feldt efter Lidbom
Socialdemokraternas 70-tal färgades rött
av bl a lidbommeri. Decenniet tidigare
hade socialdemokraterna gjort av med
statens alla pengar. Reformerna under
70-talet fick inte kosta pengar och då
utnyttjade man Lidbom. I alla sammanhang kunde den flyhänte hovrättsjuristen
ordna till en lag.
Under 80-talet tvingas man återgå till
de ekonomiska åtgärderna. Men nu inte
för att göra av med statens pengar utan
för att kompensera det slöseri som man
tidigare gjorts sig skyldiga till (och som
bättrades på av fyra borgerliga regeringar).
Nu har Palme Kjell-Olof Feldt till sitt
förfogande istället för Carl Lidbom.
Överallt och i alla sammanhang är det
Feldt som riggar till de politiska förslagen. Det Lidbom under 70-talet gjorde
med vår lagstiftning kommer Feldt under
80-talet att göra med vårt ekonomiska
system. Som en teknokratins elefant
kommer han att kliva omkring i den
porslinsbutik som vårt svenska samhälle
utgör. Det blir inte lätt att av de skärvor
som återstår foga samman allt ömtåligt
som gått i kras.
City-akuten
Starten för den första privata akutmottagningen, den s k City-akuten, i
Stockholm blev en stor framgång. Reaktionerna från allmänheten var till överväldigande grad positiva. Åratals irritation över väntan och dålig service inom
den offentliga sjukvårdens akutmottagningar vällde fram via radio och tidningar. Förhoppningsvis har det gjort intryck
på de ansvariga inom landstingen runt
119
om i landet.
Kunden har alltid rätt är ett talesätt
som brukar användas inom den marknadsberoende delen av vår ekonomi.
Kunderna är mest tili besvär är alltför
ofta reaktionen inom monopolföretag
som inte får sina pengar från kunderna
utan från skattebetalarna. Den reaktionen beror inte på att människorna
inom den offentliga serviceapparaten är
dåliga människor. De är naturligtvis som
andra människor. Men vi människor är
sådana att vi anstränger oss lite mer och
blir lite vänligare om vi vet att den person som vi betjänar är en kund vars välvilja vi är beroende av för vår utkomst
och våra villaamorteringar.
Det fina med privat sjukvård (liksom
privata företag överhuvud taget) är således i första hand inte att den är privat
utan att den är marknadsberoende. Att
det sedan visat sig att man måste ha privata företag för att företagen verkligen
skall bli och förbli marknadsberoende är
en annan sak. Ehuru lika viktig.
Narkotikan
Inom kort kommer regeringens särskilda
narkotikakommission att presentera sina
förslag. Som alltid tidigare kommer det
att bli fel. Man inbillar sig tydligen att det
är en kombination av studiecirklar och
telefonavlyssning som skalllösa narkotikaproblemet.
Narkotikaproblemet är att människor
använder narkotika. Om man skall lösa
problemet är det rimligen i första hand
detta man skall ingripa mot. Den som
använder narkotika skall tas om hand.
Han skall straffas och han skall vårdas.
Hur konstigt det än låter så kan man
l
l
120
spränga hur många stora narkotikaligor
som helst utan att det hjälper. Det finns
alltid nya ”företagare” i narkotikabranschen som är beredda att etablera sig i
Sverige.
Om man däremot effektivt straffar den
som använder narkotika – och lämpligen kombinerar detta med vård – försvinner marknaden för narkotikaligorna.
Och då försvinner också ligorna.
Namninsamling för fred
Under sitt besök i Helsingfors i februari
sade statsminister Palme till svenska TT,
att det vore utomordentligt olyckligt om
Nato placerade ut medeldistansrobotar i
Västeuropa. ”Och ryssarna gör ett verkligt misstag om de tror att fredsrörelsen i
väst skall görajobbet för dem.”
Det är ett märkligt uttalande. Olof Palme varnade ryssarna för att tro att det
räcker med vad fredsrörelsen uträttar för
dem. De måste göra något själva också. I
sak förklarade han alltså att fredsrörelserna arbetar till rysk fördel, eller för
rysk räkning. Detta är precis vad många
förnuftiga människor i Sverige blivit
övertygade om. Genom sin medvetet eller omedvetet ensidiga politisering arbetar fredsrörelsen emot vad den själv
anger som sina avsikter. Det är bra att
detta blivit sagt.
Väl vore om också Svenska kyrkan
ville lyssna. Dess namninsamling för
fred är nämligen en parodi. I vissa kyrkor med kyrkoherdar, som kan säga
ifrån, finns inga insamlingslistor, kanske
ibland därför att insamlingen, trots vad
ärkebiskopen velat göra gällande, riktar
sig också mot Sveriges försvar. I alltför
många kyrkor ligger dock listor utlagda.
Även små barn, som nyss lärt sig skriva
sina namn, uppmuntras att skriva på, ja,
uppmanas att göra det. I reglerna för in·
samlingen finns klart angivet att inget
hinder härför föreligger, men vems åsikt
företräder barnen? Redan detta sätt att
samla namn gör att insamlingen inte
kommer att ge uttryck för en ansvarig
opinion. Värre är att ingen som helst
kontroll finns mot att samma person
skriver på flera gånger. Det går bra att gå
från kyrka till kyrka. Alla namn kommer
att räknas med samma tillfredsställelse.
De som sköter insamlingen skulle också
kunna blunda för att villiga händer kan
skriva på hur många gånger som helst,
och med vilka namn som helst. Ändamå-
let är ju gott, och hur ståtligt blir det inte
att få överlämna en tjock samling listor
till FNs generalsekreterare!
Men innan detta sker, bör ärkebiskopen och~ ansvariga biskoparna med
sina egna namn och underskrifter intyga,
att intet ohederligt eller olämpligt före·
kommit under insamlingen. Om sådana
förklaringar inte är förenliga med deras
egen heder och ära, återstår väl bara att
bränna listorna i tysthet – och att debi·
tera kyrkfolket för havda utgifter.
Vilka skall få rösta?
Den socialdemokratiska regeringen har
tillsatt en kommitte, som skalllämna för·
slag om att ge invandrarna rösträtt iriks·
dagsvalen och samtidigt begränsa röst·
rätten för svenska medborgare som är
bosatta utomlands. Naturligt nog har det
föranlett beskyllningar mot partiet för att
vara ute i egoistiska ärenden. Man vetju
att merparten invandrare är socialister
och att de flesta utlandssvenskarna sympatiserar med något av de borgerliga par·
tierna. Justitieminister Ove Rainer har
c
r
dock i en artikel i Svenska Dagbladet (ob
m) tillbakavisat vmje misstanke om att
sådana bevekelsegrunder skulle ligga
bakom.
För närvarande kan de .invandrare
som kommer från andra nordiska länder
bli svenska medborgare och därmed få
rösträtt till riksdagsvalen efter tre år. För
utomnordiska immigranter är motsvarande tid fem år. Det blir alltså vid högst
två ordinarie riksdagsval som invandraren inte kan delta. Vad regeringen nu
åsyftar är att ge rösträtt även till personer som av en eller annan anledning inte
vill bli svenska medborgare men som
ändå önskar bo i Sverige. Eftersom rösträtten normalt är knuten till medborgarskapet skulle dessa invandrare då få
rösträtt i två länder. Kommitten skall
dessutom överväga om inte utländska
medborgare även skall bli valbara till
Sveriges riksdag. Det skulle betyda att
de i princip skulle kunna bli ledamöter
även av de för vår nationella säkerhet
viktiga utrikes- och försvarsutskotten –
utan att vara svenska medborgare.
När det gäller utlandssvenskarna motsatte sig socialdemokraterna länge kraven på att ge dem rösträtt. Nu vill partiet
på nytt beskära den. I vilket omfattning
det blir och hur man skall gå till väga
återstår att se.
Regeringens intentioner är betänkliga.
Varför är det så angeläget att ge personer som inte vill bli svenska medborgare
rösträtt i riksdagsvalen? Än mer obegripligt är varför utlandssvenskarnas medborgerliga rättigheter måste rumphuggas. Många svenskar som verkar i andra
länder gör vårt land stora, ibland ovärderliga tjänster. Skall de nu som tack
råka ut för någonting som måste uppfat- 121
tas som ett slag i ansiktet?
Det rimliga är att svenska medborgare
och inga andra även i fortsättningen har
rösträtt till Sveriges riksdag. Ändringar
av det slag som den nu tillsatta kommitten fått i uppdrag att föreslå luktar renodlad partitaktik – regeringen får ursäkta!
skuldavskrivning
U-ländernas och östländernas stora
skulder till de västliga bankerna och regeringarna utgör ett stort och akut hot
mot västvärldens finansiella system.
Varningarna om att en katastrof måste
undvikas är många. Förslagen om hur en
katastrof skall undvikas är dessvärre färre.
Ett förslag har framförts av Felix G
Rohaytn, mannen som ledde saneringen
av New Yorks finanser. Han har föreslagit att kanske 300 miljarder dollar av ländernas skulder skulle omvandlas till lån
på 25-30 år till 6 procents ränta istället
för att de nu löper med cirka 13 procents
ränta och är på högt räknat fem år.
Rohaytn medger, i sin artikel i Business Week i vilken han framlägger sitt
förslag, att en sådan omförhandling av
lånen skulle medföra betydande kostnader som måste fördelas mellan bankernas aktieägare, skattebetalare och
länder. Sådana förhandlingar skulle bli
svåra, skriver han med ett av årets understatements.
Följande räkneoperation visar vad en
sådan förändring av villkoren skulle innebära. Säg att lånen nu löper med en
marknadsmässig ränta på 13 procent. Då
är nuvärdet av lånen lika med skuldsumman idag, dvs 300 miljarder.
l
l
l
\
t
122
Om lånen skulle läggas om till 6-procentiga 25-åriga lån skulle den genomsnittliga lånesumman under den perioden bli hälften av 300, dvs 150 miljarder
dollar (om amortering sker med lika stora belopp årligen). Räntevinsten för låntagarna skulle bli 7 procent och 7 procent
på den genomsnittliga låneskulden blir
en årlig vinst för låntagarlandet och förlust för givarlandet på 10,5 miljarder.
Det blir under hela lånetiden 25 gånger
så mycket eller sammanlagt 262,5 miljarder dollar. Det betyder att den av
Rohaytn föreslagna senareläggningen av
lånen i realiteten innebär att lånen avskrivs med 88 procent.
Rohaytn har säkert rätt i sin förmodan
att förhandlingarna blir svåra när
banker, skatte.betalare och regeringar
skall dela den förlusten emellan sig.
Utlandsskulden
De senaste siffrorna visar att det svenska
folket vid årsskiftet hade l03 miljarder
kronor innestående på sina sparbanksböcker.
Det är nästan exakt lika mycket som
Sveriges utlandsskuld var vid samma tidpunkt.