Matti Häggström; Om smuggling
1983
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
smuggling
En vän till mig beklagade sig bittert. Han
hade varit utomlands och ertappats i tullen med att ha ett par flaskor vin och
sprit utöver det tillåtna i bagaget. Det
stod honom rätt dyrt.
Du måste följa lagar och förordningar,
även sådana som Du tycker illa om, sade
jag.
Alla måste inte det, försäkrade han.
Vad skullejag svara? Han hade ju rätt!
Den 13 december i fjol hyllades Nobelpristagaren i litteratur, colombianen
Gabriel Garcia Mårquez, vid en stor tillställning i Folkets Hus i Stockholm.
Stämningen var hög, rapporterades det i
Dagens Nyheter (ober). När någon ropade: ”Leve Kuba men inte USA!”, höll
taket i salen på att lyfta sig av hänförelse
över den mäktiga antidemokratiska manifestationen.
Och som den självklara kulmen på mö-
tet – litteraturpristagaren i all ära –
överlämnades vid avslutningen kamrat
Fidel Castros gåva till deltagarna. Det
var en flaska äkta Kubarom per man,
sammanlagt 1500! Undra på att socialismen stod högre i kurs än någonsin. Hip
hurra, ja en flaska med rom!
Men säg det rus som varar beständigt.
Diktator Castros generösa skänk till
kamraterna i Stockholms Folkets Hus
ledde till diplomatiska förvecklingar.
Svenska UD riktade en allvarlig erinran
till Kubas ambassadör. Ambassaderna
åtnjuter visserligen tullfrihet, men den
sprit de importerar måste användas i den
egna verksamheten och vid evenemang
där ambassaden själv står som värd. Och
så var inte fallet vid kalaset i Folkets
Hus.
I själva verket var den kubanska införseln av de l 500 flaskorna rom en olaglig
l
l
124
handling, smuggling för att tala i klartext. Den kubanske ambassadören fick
vackert be om ursäkt. Han anförde att
han inte ”visste om” att de svenska lagarna var utformade som de var.
Med den ”förklaringen” tycks affären
vara utagerad. Det borde den inte vara.
Till en början är det fråga om en anmärkningsvärt grov förseelse. En svensk
måste betala en schablontull på l00 kr
för varje butelj sprit han inför utöver den
första. Kuba är följaktligen skyldig Sverige !50000 kr. Det är ingenting mindre
än ett anständighetskrav att de pengarna
betalas ut av Fidel Castro själv eller av
nationen Kuba – i diktaturen är ju ofta
statens och statschefens kassa mer eller
mindre identiska.
Det drabbar dessutom ingen fattig.
För åtskilliga år sedan stod det att läsa i
Aftonbladet (s) att Kuba inte längre var
något u-land. Sedan dess har ytterligare
många u-hjälpsmiljoner runnit iväg till
Havanna. Indirekt har de underlättat för
Fidel Castro att hålla modernt utrustade
trupper i 20-talet andra länder runt om i
världen. satsningen på utbildning tycks
däremot inte ha blivit särskilt lyckosam
– i varje fall inte när det gäller ambassadpersonal.
Den organiserade nykterhetsrörelsens
företrädare har varit påfallande tysta i
den här historien. Somliga menar kanske
att det var ett nödvändigt tribut på socialismens altare, att ändamålen helgar
även de mest motbjudande medlen. Och
hur är det Hjalmar Gullberg skriver: ”På
släktets färd krävs offer. Vi blev valdaJ
Framtidens vagn går över sönder·
malda.”
Smugglingen av de l 500 romflaskorna
från Kuba till Sverige kan synas vara en
bagatell, låt vara avsevärt större äD
många av de pseudohändelser som för·
anleder oändliga nykterhetsdebatter i
kommunfullmäktigesförsamlingar och
riksdag. Likafullt har affären åtskilligt
att lära ut. Om svensk undergivenhet när
det handlar om socialistdik(aturer. Om
högtidligt socialistiskt festande i härliJ
antidemokratisk gemenskap. Och om aJ.
las olikhet inför lagen – att avgörande
inte är vilket brott som begås utan vem
som göra det.
Varför skall jag behöva betala tull och
böter när Fidel Castro slipper, undrade
min vän.
Jag är honom fortfarande svaret skyl·
dig.
Matti Häggström
En vän till mig beklagade sig bittert. Han
hade varit utomlands och ertappats i tullen med att ha ett par flaskor vin och
sprit utöver det tillåtna i bagaget. Det
stod honom rätt dyrt.
Du måste följa lagar och förordningar,
även sådana som Du tycker illa om, sade
jag.
Alla måste inte det, försäkrade han.
Vad skullejag svara? Han hade ju rätt!
Den 13 december i fjol hyllades Nobelpristagaren i litteratur, colombianen
Gabriel Garcia Mårquez, vid en stor tillställning i Folkets Hus i Stockholm.
Stämningen var hög, rapporterades det i
Dagens Nyheter (ober). När någon ropade: ”Leve Kuba men inte USA!”, höll
taket i salen på att lyfta sig av hänförelse
över den mäktiga antidemokratiska manifestationen.
Och som den självklara kulmen på mö-
tet – litteraturpristagaren i all ära –
överlämnades vid avslutningen kamrat
Fidel Castros gåva till deltagarna. Det
var en flaska äkta Kubarom per man,
sammanlagt 1500! Undra på att socialismen stod högre i kurs än någonsin. Hip
hurra, ja en flaska med rom!
Men säg det rus som varar beständigt.
Diktator Castros generösa skänk till
kamraterna i Stockholms Folkets Hus
ledde till diplomatiska förvecklingar.
Svenska UD riktade en allvarlig erinran
till Kubas ambassadör. Ambassaderna
åtnjuter visserligen tullfrihet, men den
sprit de importerar måste användas i den
egna verksamheten och vid evenemang
där ambassaden själv står som värd. Och
så var inte fallet vid kalaset i Folkets
Hus.
I själva verket var den kubanska införseln av de l 500 flaskorna rom en olaglig
l
l
124
handling, smuggling för att tala i klartext. Den kubanske ambassadören fick
vackert be om ursäkt. Han anförde att
han inte ”visste om” att de svenska lagarna var utformade som de var.
Med den ”förklaringen” tycks affären
vara utagerad. Det borde den inte vara.
Till en början är det fråga om en anmärkningsvärt grov förseelse. En svensk
måste betala en schablontull på l00 kr
för varje butelj sprit han inför utöver den
första. Kuba är följaktligen skyldig Sverige !50000 kr. Det är ingenting mindre
än ett anständighetskrav att de pengarna
betalas ut av Fidel Castro själv eller av
nationen Kuba – i diktaturen är ju ofta
statens och statschefens kassa mer eller
mindre identiska.
Det drabbar dessutom ingen fattig.
För åtskilliga år sedan stod det att läsa i
Aftonbladet (s) att Kuba inte längre var
något u-land. Sedan dess har ytterligare
många u-hjälpsmiljoner runnit iväg till
Havanna. Indirekt har de underlättat för
Fidel Castro att hålla modernt utrustade
trupper i 20-talet andra länder runt om i
världen. satsningen på utbildning tycks
däremot inte ha blivit särskilt lyckosam
– i varje fall inte när det gäller ambassadpersonal.
Den organiserade nykterhetsrörelsens
företrädare har varit påfallande tysta i
den här historien. Somliga menar kanske
att det var ett nödvändigt tribut på socialismens altare, att ändamålen helgar
även de mest motbjudande medlen. Och
hur är det Hjalmar Gullberg skriver: ”På
släktets färd krävs offer. Vi blev valdaJ
Framtidens vagn går över sönder·
malda.”
Smugglingen av de l 500 romflaskorna
från Kuba till Sverige kan synas vara en
bagatell, låt vara avsevärt större äD
många av de pseudohändelser som för·
anleder oändliga nykterhetsdebatter i
kommunfullmäktigesförsamlingar och
riksdag. Likafullt har affären åtskilligt
att lära ut. Om svensk undergivenhet när
det handlar om socialistdik(aturer. Om
högtidligt socialistiskt festande i härliJ
antidemokratisk gemenskap. Och om aJ.
las olikhet inför lagen – att avgörande
inte är vilket brott som begås utan vem
som göra det.
Varför skall jag behöva betala tull och
böter när Fidel Castro slipper, undrade
min vän.
Jag är honom fortfarande svaret skyl·
dig.
Matti Häggström