Dagens frågor; Alexander Haigs avgång
1982
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Dagens frågor
Alexander Haigs avgång
Att utrikesminister Haig avgick från sin
post i Washington nu i juni bör inte ses
som särskilt överraskande. Han har vid
åtskilliga tillfållen hotat med att avgå,
men president Reagan har lugnat honom.
För presidenten har det naturligtvis varit
besvärande att Haig hade svårt att samarbeta med andra medlemmar av kabinettet. Haig ville gärna visa sig stark,
men han var ingen Dulles under Eisenhower eller Kissinger under Nixon. Han
hade från böJjan en god men inte dominerande ställning hos Reagan. Denna
ställning försvagades under FalklandskrigeL Hans medlingsförsök misslyckades och därmed sjönk tilltron till honom själv och till USA särskilt i de latinamerikanska länderna. Om Haig alls
skulle ersättas med en annan, tycktes
tiden nu vara kommen.
Haig underrättades inte ens om presidentens beslut att införa exportförbud på
viss teknik m m som behövs för gasledningen från Sovjetunionen till Västeuropa. Detta kunde betraktas som en test.
Haig kunde omedelbart ha avgått, men
att han stannade visade hans svaghet.
När Reagan hade tillträtt, meddelade
Haig i ett av sina första tal att presidenten och han själv menade att USA:s krafter skulle inriktas mot att bekämpa terrorism. Han avsåg inte enstaka flygplanskapare utan terrorism satt i system.
Gerillarörelser kan räknas dit och USA
har alltså stött olika regeringar som varit
i strid mot särskilt kommunistisk gerilla.
Israels försök att stoppa PLO har förmodligen av Haig bedömts som i princip
legitimt. Men Begins och Sharons sätt
att föra kriget gick långt över vad presidenten kunde godkänna. USA:s anseende höll på att förstöras med Israels.
Det blev tid att avlägsna Haig. Initi6
vet togs av allt att döma av presiciii
Reagan själv. Att denne förberett sig
framgår av att han kunde kalla på e
trädaren omedelbart. Att George S
utan betänketid svarade ja innebar,
han redan blivit tillfrågad och accep
att ställa upp i det ögonblick preside
valde för skiftet på utrikesministe~
ten.
Farliga fonder
Som regel gäller valen huruvida den
tande regeringen är värd ett förnyat
troende. Den frågan är sekundär i
val. Det gäller om socialdemokra
skall tillåtas experimentera med den
utsättning för frihet och välstånd
marknadsekonomin utgör. Den öve
digande majoriteten ekonomer – –
socialdemokratiska – är rörande ö
ens om att fonder och marknadseko
inte går att förena.
Hur stora risker skall vi ta vid än
av vårt ekonomiska system? När det
ler exempelvis miljögifter och kä
accepterar vi ofta inte risker ens på
delar av en procent. Bör vi acce
långt större risker för sociala katas
i samband med ekonomiska och s
systemförändringar? Det frågar p
som i nationalekonomi, Assar Lind
i sin nyligen utkomna bok om fondfi
”Makt och ekonomi”.
Han förmår att på mindre än 80 ·
ge argumenten mot LO/SAP-fondena,
skissera egna positiva alternativ i fl
frågan och att ge sitt svar på frågan
vi mer allmänt åter skall få fart på S
ge.
Debatten i Sverige om kollektiva lönonder har, skriver han, i stor utkning handlat om tekniska detaljer.
är både onödigt och olyckligt.
dfrågan är nämligen ganska enkel:
Sverige under loppet av ett eller ett
decennier övergå till ett ekonomiskt
m som baseras på kollektivt
de, under facklig kontroll, av åttone de större företagen?
Assar Lindbeck varnar för att detta
61Ue leda till maktkoncentration och
lig effektivitet. Eftersom ingen enskild
felSOn har något eget intresse av att fonas pengar satsas på lönsamma proär risken stor för prestigeprojekt och
dålig lönsamhet som kommer att leda
låga investeringar. Det enda alternatiatt få fram tillräckligt stora invester blir då att kommendera fram inve- . gar. Men då är vi, skriver Assar
beck, i en centralreglerad kommankonomi snarare än i en decentralisemarknadsekonomi.
Hur går det, frågar Lindbeck, med an·ng och befordran för den som vägatt organisera sig i de fackliga organi- . nema eller som offentligt kritiserar
et? Väldigt få människor skulle enhans mening våga sticka upp mot den
oloss som fack och fonder, och av
b utsedda ledare för företagen, skulle
.;;ra. Många håller tyst redan nu, tillilpr Lindbeck, som i sitt förord uttalar
Moppningen att denna skrift skall stillliera också andra, ”som ser de faror
.-nhotar, att bryta tystnaden”.
ekonomer
e svarade Assar Lindbeck ensam
ett genomtänkt, intellektuellt motflod mot SAP/LOs fondförslag som ett
267
hot mot demokratin. Nu har han fått sällskap av Berndt Öhman, först huvudsekreterare och sedermera ordförande för
löntagarfondsutredningen. I sin bok
”Fonder i en marknadsekonomi”
skriver Öhman: ”Hur kollektiva fondsystem faktiskt skulle fungera är ganska
svårt att ha en bestämd uppfattning om.
En enkel men viktig synpunkt gäller
fondsystemets storlek. Enstaka kollektiva fonder av begränsad storlek skulle
förmodligen fungera ungefär som dagens
institutioner på kapitalmarknaden.”
Men, fortsätter han, ett kollektivt
fondsystem som så småningom (det må
ta 10 eller 20 år eller mer) blir dominerande ägare av alla börsföretag i Sverige
(och med ägande i ytterligare en del företag) – vilket, såvitt jag förstår, är visionen i LO/SAP-förslaget 1981 – skulle
rimligen leda till helt andra konsekvenser. Öhmans första argument mot ett så-
dant fondsystem är att konsekvenserna
inte är överblickbara. Därför förordar
han en mer försiktig reformstrategi.
Hans andra argument är att ett sådant
fondsystem inte skulle uppnå uppställda
mål utan leda till maktkoncentration och
en försämrad ekonomi.
Fonderna får förr eller senare kapacitet att köpa upp hela börsstocken. Såvitt
jag förstår, skriver Berndt Öhman, är
också visionen av ekonomisk demokrati
att löntagarfonderna skall bli helt dominerande ägare av de stora företagen och
åtminstone delägare i en del andra mindre företag. Avsikten ärju att ge företagen
”nya ägare och nya mål” och därmed ett
nytt beteende där vinsten reduceras till
en ”restriktion”. En sådan förändring
kräver att fonderna får ett dominerande
ägande i företagen. Därför har man inte
268
heller angett några begränsningsregler
för fonderna, vare sig för deras totala
ägarandel av börsstocken eller deras
ägarandel i ett enskilt aktiebolag. Så utgör också löntagarfonder ”en av 1900-
talets viktigaste fackliga och politiska
frågor” (P-0 Edin vid LO-kongressen).
Ett fullt utbyggt, kollektivt fondsystem av LO/SAP-modell innebär således
– även om det kan ta lång tid att realisera – att ett enda fondsystem äger praktiskt taget alla börsaktier (samt ytterligare en del aktier utanför börsen), en tolkning som stärks av resonemangen i
LO 80-rapporten och av den starka upp.
slutningen bakom fondrapporten 11
LO- och SAP-kongresserna 1981. Dit
skulle, skriver Berndt Öhman, i’nmebilj
en omvälvande förändring av ägaJndelltl
näringslivet och medföra en tr.rot<>r·lr…,,..
. av producentintresset som wrmO<•n
inte är förenlig med vad vi normalt
nar med en marknadsekonomi.
En intressant iakttagelse är att
ledande SAP- eller LO-representant
upp en debatt med vare sig Assar
beck eller Berndt Öhman. Båda
mötts med en talande tystnad.
Alexander Haigs avgång
Att utrikesminister Haig avgick från sin
post i Washington nu i juni bör inte ses
som särskilt överraskande. Han har vid
åtskilliga tillfållen hotat med att avgå,
men president Reagan har lugnat honom.
För presidenten har det naturligtvis varit
besvärande att Haig hade svårt att samarbeta med andra medlemmar av kabinettet. Haig ville gärna visa sig stark,
men han var ingen Dulles under Eisenhower eller Kissinger under Nixon. Han
hade från böJjan en god men inte dominerande ställning hos Reagan. Denna
ställning försvagades under FalklandskrigeL Hans medlingsförsök misslyckades och därmed sjönk tilltron till honom själv och till USA särskilt i de latinamerikanska länderna. Om Haig alls
skulle ersättas med en annan, tycktes
tiden nu vara kommen.
Haig underrättades inte ens om presidentens beslut att införa exportförbud på
viss teknik m m som behövs för gasledningen från Sovjetunionen till Västeuropa. Detta kunde betraktas som en test.
Haig kunde omedelbart ha avgått, men
att han stannade visade hans svaghet.
När Reagan hade tillträtt, meddelade
Haig i ett av sina första tal att presidenten och han själv menade att USA:s krafter skulle inriktas mot att bekämpa terrorism. Han avsåg inte enstaka flygplanskapare utan terrorism satt i system.
Gerillarörelser kan räknas dit och USA
har alltså stött olika regeringar som varit
i strid mot särskilt kommunistisk gerilla.
Israels försök att stoppa PLO har förmodligen av Haig bedömts som i princip
legitimt. Men Begins och Sharons sätt
att föra kriget gick långt över vad presidenten kunde godkänna. USA:s anseende höll på att förstöras med Israels.
Det blev tid att avlägsna Haig. Initi6
vet togs av allt att döma av presiciii
Reagan själv. Att denne förberett sig
framgår av att han kunde kalla på e
trädaren omedelbart. Att George S
utan betänketid svarade ja innebar,
han redan blivit tillfrågad och accep
att ställa upp i det ögonblick preside
valde för skiftet på utrikesministe~
ten.
Farliga fonder
Som regel gäller valen huruvida den
tande regeringen är värd ett förnyat
troende. Den frågan är sekundär i
val. Det gäller om socialdemokra
skall tillåtas experimentera med den
utsättning för frihet och välstånd
marknadsekonomin utgör. Den öve
digande majoriteten ekonomer – –
socialdemokratiska – är rörande ö
ens om att fonder och marknadseko
inte går att förena.
Hur stora risker skall vi ta vid än
av vårt ekonomiska system? När det
ler exempelvis miljögifter och kä
accepterar vi ofta inte risker ens på
delar av en procent. Bör vi acce
långt större risker för sociala katas
i samband med ekonomiska och s
systemförändringar? Det frågar p
som i nationalekonomi, Assar Lind
i sin nyligen utkomna bok om fondfi
”Makt och ekonomi”.
Han förmår att på mindre än 80 ·
ge argumenten mot LO/SAP-fondena,
skissera egna positiva alternativ i fl
frågan och att ge sitt svar på frågan
vi mer allmänt åter skall få fart på S
ge.
Debatten i Sverige om kollektiva lönonder har, skriver han, i stor utkning handlat om tekniska detaljer.
är både onödigt och olyckligt.
dfrågan är nämligen ganska enkel:
Sverige under loppet av ett eller ett
decennier övergå till ett ekonomiskt
m som baseras på kollektivt
de, under facklig kontroll, av åttone de större företagen?
Assar Lindbeck varnar för att detta
61Ue leda till maktkoncentration och
lig effektivitet. Eftersom ingen enskild
felSOn har något eget intresse av att fonas pengar satsas på lönsamma proär risken stor för prestigeprojekt och
dålig lönsamhet som kommer att leda
låga investeringar. Det enda alternatiatt få fram tillräckligt stora invester blir då att kommendera fram inve- . gar. Men då är vi, skriver Assar
beck, i en centralreglerad kommankonomi snarare än i en decentralisemarknadsekonomi.
Hur går det, frågar Lindbeck, med an·ng och befordran för den som vägatt organisera sig i de fackliga organi- . nema eller som offentligt kritiserar
et? Väldigt få människor skulle enhans mening våga sticka upp mot den
oloss som fack och fonder, och av
b utsedda ledare för företagen, skulle
.;;ra. Många håller tyst redan nu, tillilpr Lindbeck, som i sitt förord uttalar
Moppningen att denna skrift skall stillliera också andra, ”som ser de faror
.-nhotar, att bryta tystnaden”.
ekonomer
e svarade Assar Lindbeck ensam
ett genomtänkt, intellektuellt motflod mot SAP/LOs fondförslag som ett
267
hot mot demokratin. Nu har han fått sällskap av Berndt Öhman, först huvudsekreterare och sedermera ordförande för
löntagarfondsutredningen. I sin bok
”Fonder i en marknadsekonomi”
skriver Öhman: ”Hur kollektiva fondsystem faktiskt skulle fungera är ganska
svårt att ha en bestämd uppfattning om.
En enkel men viktig synpunkt gäller
fondsystemets storlek. Enstaka kollektiva fonder av begränsad storlek skulle
förmodligen fungera ungefär som dagens
institutioner på kapitalmarknaden.”
Men, fortsätter han, ett kollektivt
fondsystem som så småningom (det må
ta 10 eller 20 år eller mer) blir dominerande ägare av alla börsföretag i Sverige
(och med ägande i ytterligare en del företag) – vilket, såvitt jag förstår, är visionen i LO/SAP-förslaget 1981 – skulle
rimligen leda till helt andra konsekvenser. Öhmans första argument mot ett så-
dant fondsystem är att konsekvenserna
inte är överblickbara. Därför förordar
han en mer försiktig reformstrategi.
Hans andra argument är att ett sådant
fondsystem inte skulle uppnå uppställda
mål utan leda till maktkoncentration och
en försämrad ekonomi.
Fonderna får förr eller senare kapacitet att köpa upp hela börsstocken. Såvitt
jag förstår, skriver Berndt Öhman, är
också visionen av ekonomisk demokrati
att löntagarfonderna skall bli helt dominerande ägare av de stora företagen och
åtminstone delägare i en del andra mindre företag. Avsikten ärju att ge företagen
”nya ägare och nya mål” och därmed ett
nytt beteende där vinsten reduceras till
en ”restriktion”. En sådan förändring
kräver att fonderna får ett dominerande
ägande i företagen. Därför har man inte
268
heller angett några begränsningsregler
för fonderna, vare sig för deras totala
ägarandel av börsstocken eller deras
ägarandel i ett enskilt aktiebolag. Så utgör också löntagarfonder ”en av 1900-
talets viktigaste fackliga och politiska
frågor” (P-0 Edin vid LO-kongressen).
Ett fullt utbyggt, kollektivt fondsystem av LO/SAP-modell innebär således
– även om det kan ta lång tid att realisera – att ett enda fondsystem äger praktiskt taget alla börsaktier (samt ytterligare en del aktier utanför börsen), en tolkning som stärks av resonemangen i
LO 80-rapporten och av den starka upp.
slutningen bakom fondrapporten 11
LO- och SAP-kongresserna 1981. Dit
skulle, skriver Berndt Öhman, i’nmebilj
en omvälvande förändring av ägaJndelltl
näringslivet och medföra en tr.rot<>r·lr…,,..
. av producentintresset som wrmO<•n
inte är förenlig med vad vi normalt
nar med en marknadsekonomi.
En intressant iakttagelse är att
ledande SAP- eller LO-representant
upp en debatt med vare sig Assar
beck eller Berndt Öhman. Båda
mötts med en talande tystnad.