Janerik Larsson; Om journalisters kunskaper
1982
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
journalisters
kunskaper
I SvT nr 5/82 skrev Mats Svegfors några
tänkvärda tankar om den svenska politiska journalistiken.
Om dess hjordinstinkt, om dess osjälvständighet, om dess ytlighet och, mellan
raderna, om dess okunnighet.
Det sista är nog det allvarligaste.
Under det senaste året kom jag av en
tillfällighet att få uppleva två betydande
utrikespolitiska kriser utomlands. Jag
var i USA både då Polen blev militärdiktatur den 13 december 1981 och då Israel
ijuni 1982 ingrep mot PLO i Libanon.
Efter hemkomsten läste jag samtliga
utgåvor av huvudstadstidningarna samt
en del landsortstidningar. Jämförelsen
utfaller till de svenska mediernas nackdel- det enda, men lysande, undantaget
är givetvis Tempus.
Det slående vid en jämförelse mellan
amerikansk kvalitetsdagspress, nyhetsradioprogrammen och de stora TV-bolagen i USA å ena sidan och våra stora
tidningar var i kort generalisering följande:
1 Tyckandets ohämmade utbredning i
svensk press. Kontrasten är stor i synnerhet gentemot t ex N Y Times med
dess ambition att återge centrala uttalanden och dokument oavkortade. I svenska pressen har viljan/strävan efter opartiskhet, saklighet, ”objektivitet” eroderats. Vad händer med läsarnas förtroende? De som kan väljer säkert hellre att
hämta sin verklighetsbild ur Economist,
Financial Times etc.
2 Okunnigheten om ekonomi och säkerhetspolitik. Det finns undantag. DN har
t ex ansträngt sig att bevaka polsk ekonomi. SvD har i Richard Swartz en djupJodande analytiker av Östeuropa. Men i
mycket ringa grad tycks det finnas reella
270
kontakter mellan medierna och expertis.
I stället väljer man andra- eller tredjehandskällor i förkortad form.
3 Emotionalismen. Givetvis är det riktigt och rimligt att ge uttryck för känslor.
Men den sölja av moraliserande svenskt
världssamvete och emotionalism som fö-
rekom i synnerhet riktat mot Israel (Aftonbladets förstasida: FOLKMORD och
Ulf Nitsons i Expressen svammel om
Begin m m) framstod i bjärt kontrast till
den mera återhållsamma nyhetsjournalistiken i USA. Även vid en jämförelse
mellan amerikansk TV och svensk dagspress ter sig USA-TVn mera sofistikerad, mera analyserande.
Slutligen. Detta påminner mig starkt
om min första upplevelse av kvalitetsbristen i svenska mediers utrikesbevakning. Kuppen i Chile 1973 upplevde jag
på Stanforduniversitetet. Där fanns
många juntamotståndare, många som
satt sitt hopp till Allende. Men också
deras verklighetsbeskrivning och analys
tecknade en helt annan bild av realiteterna i Chile än vad jag kunde ta del av i
den då komplett hysteriska svenska
pressen. Här rörde det sig om en
och okunnighet som jag skulle vilja
teckna som direkt farlig för svensk
mokrati på sikt.
Efteråt har jag upptäckt att det
en avvikande röst i den svenska
ten, nationalekonomen och <:PfiiP rn,,.,…
riksdagsmannen Bo Södersten.
kritiska analys av Allendeepisoden i
le har dock knappast fått någon
spridning utan den fabricerade
ver fortfarande i högönskelig
Sverige.
En systematisk analys av några
dessa tre fall – eller kanske av
landskriget där bevakningen i
medier aldrig förmådde släppa
hatobjektet Margaret Thatcher som
tralfigur – skulle säkert fördjupa
kritik. En sådan analys vore på sin
Ty det svenska världssamvetet
hålls faktiskt främst av okunnighet
fördomar, inte av en på insikter
känsla. I längden är detta givetvis
farligt för oss själva, för vårt
system.
kunskaper
I SvT nr 5/82 skrev Mats Svegfors några
tänkvärda tankar om den svenska politiska journalistiken.
Om dess hjordinstinkt, om dess osjälvständighet, om dess ytlighet och, mellan
raderna, om dess okunnighet.
Det sista är nog det allvarligaste.
Under det senaste året kom jag av en
tillfällighet att få uppleva två betydande
utrikespolitiska kriser utomlands. Jag
var i USA både då Polen blev militärdiktatur den 13 december 1981 och då Israel
ijuni 1982 ingrep mot PLO i Libanon.
Efter hemkomsten läste jag samtliga
utgåvor av huvudstadstidningarna samt
en del landsortstidningar. Jämförelsen
utfaller till de svenska mediernas nackdel- det enda, men lysande, undantaget
är givetvis Tempus.
Det slående vid en jämförelse mellan
amerikansk kvalitetsdagspress, nyhetsradioprogrammen och de stora TV-bolagen i USA å ena sidan och våra stora
tidningar var i kort generalisering följande:
1 Tyckandets ohämmade utbredning i
svensk press. Kontrasten är stor i synnerhet gentemot t ex N Y Times med
dess ambition att återge centrala uttalanden och dokument oavkortade. I svenska pressen har viljan/strävan efter opartiskhet, saklighet, ”objektivitet” eroderats. Vad händer med läsarnas förtroende? De som kan väljer säkert hellre att
hämta sin verklighetsbild ur Economist,
Financial Times etc.
2 Okunnigheten om ekonomi och säkerhetspolitik. Det finns undantag. DN har
t ex ansträngt sig att bevaka polsk ekonomi. SvD har i Richard Swartz en djupJodande analytiker av Östeuropa. Men i
mycket ringa grad tycks det finnas reella
270
kontakter mellan medierna och expertis.
I stället väljer man andra- eller tredjehandskällor i förkortad form.
3 Emotionalismen. Givetvis är det riktigt och rimligt att ge uttryck för känslor.
Men den sölja av moraliserande svenskt
världssamvete och emotionalism som fö-
rekom i synnerhet riktat mot Israel (Aftonbladets förstasida: FOLKMORD och
Ulf Nitsons i Expressen svammel om
Begin m m) framstod i bjärt kontrast till
den mera återhållsamma nyhetsjournalistiken i USA. Även vid en jämförelse
mellan amerikansk TV och svensk dagspress ter sig USA-TVn mera sofistikerad, mera analyserande.
Slutligen. Detta påminner mig starkt
om min första upplevelse av kvalitetsbristen i svenska mediers utrikesbevakning. Kuppen i Chile 1973 upplevde jag
på Stanforduniversitetet. Där fanns
många juntamotståndare, många som
satt sitt hopp till Allende. Men också
deras verklighetsbeskrivning och analys
tecknade en helt annan bild av realiteterna i Chile än vad jag kunde ta del av i
den då komplett hysteriska svenska
pressen. Här rörde det sig om en
och okunnighet som jag skulle vilja
teckna som direkt farlig för svensk
mokrati på sikt.
Efteråt har jag upptäckt att det
en avvikande röst i den svenska
ten, nationalekonomen och <:PfiiP rn,,.,…
riksdagsmannen Bo Södersten.
kritiska analys av Allendeepisoden i
le har dock knappast fått någon
spridning utan den fabricerade
ver fortfarande i högönskelig
Sverige.
En systematisk analys av några
dessa tre fall – eller kanske av
landskriget där bevakningen i
medier aldrig förmådde släppa
hatobjektet Margaret Thatcher som
tralfigur – skulle säkert fördjupa
kritik. En sådan analys vore på sin
Ty det svenska världssamvetet
hålls faktiskt främst av okunnighet
fördomar, inte av en på insikter
känsla. I längden är detta givetvis
farligt för oss själva, för vårt
system.