Carl-Gustaf Andrén; Dialogen i samhällsdebatten
1983
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
CARL-GUSTAF ANDREN:
Dialogen i samhällsdebatten
I Svensk Tidskrift nr 8//982 uppmanade
Anders Arfwedson akademikerna att
delta i samhällsdebatten. En av
orsakerna till akademikernas tystnad är
den allt intensivare studietakten, skriver
universitetskansler Carl-GustafAndren.
De studerande skulle behöva ägna tid
och kraft åt en friare diskussion om
samhälls- och livsåskådningsfrågor med
lärare, forskare och medstuderande inte
minst från andra studieområden.
studietiden är ju inte bara avsedd att ge
yrkesutbildning och viss allmänbildning
utan också personlighetsbildning.
Dialogen i samhällsdebatten är en
livsviklig förutsättning för högskolans
aktiva deltagande i
samhällsutvecklingen.
Anders Arfwedson och Torgny Segerstedt har i artiklar i Svensk Tidskrift diskuterat akademikernas tystnad i den allmänna samhäLlsdebatten. Varför hörs
inte akademikerna, har de frågat, och
som kontrast beskrivit det tidiga 60-talet
och tiden dessförinnan. Då spelade universitetens och högskolornas forskare
och lärare en viktig och profilerad roll i
samhällsdebatten: de var efterfrågade
deltagare i offentliga diskussioner, vid
studentföreningarnas arrangemang och
på tidningarnas kultursidor. Idag har studentföreningarna förlorat mycket av sin
vitalitet, offentliga debatter är föga vanliga och på tidningarnas kultur- och debattsidor dominerar politiker och en
ganska liten grupp allmänna kulturskribenter.
Per Stjernquist har i samma tidskrift
pekat på hur man kan deltaga i debatten
på många olika sätt. Samtidigt understryker han att akademikerna inte har
någon särställning i själva samhällsdebatten.
Till viss del kan författarna sägas ha
helt rätt – med det tillägget att akademikerna ofta inte hörs ens på hemmaplan.
Orsakerna till förändringen kan vara svå-
ra att urskilja. Säkerligen har förändringarna inom besluts- och auktoritetsmönstret starkt bidragit liksom den korporativistiska utvecklingen som ställt individen mer åt sidan. Det finns också andra
förändringar.
Med studentföreningarnas bortdöende
och en allt intensivare studietakt har dagens studerande varken möjligheter eller
tid att ägna sig åt debatter av det slag
som var så vanliga under tidigare decennier. Postseminarier och andra arrangemang för friare diskussion finns förvisso
l
l
134
kvar men för en mer tynande tillvaro.
Man kan kanske tala om en hårdare
”produktionstakt” vid dagens universitet och högskolor. Därmed försvinner tyvärr också mycket av den tid och kraft
som de studerande skulle behöva ägna åt
en friare diskussion om samhälls- och
livsåskådningsfrågor med lärare, forskare och yngre/äldre medstuderande inte
minst från andra studieområden. Samtidigt har storleken på universitet och
många högskolor medfört ökad anonymitet och begränsade kontaktmöjligheter
utanför det egna studieområdet. För den
studerandes framtida verksamhet är det
viktigt att det under studietiden också
finns utrymme för kontakt med och deltagande i samhällsdebatten – och att
detta upplevs som legitimt. studietiden
är ju inte bara avsedd att ge yrkesutbildning och viss allmänbildning utan också
personlighetsbildning.
Dubbelroll för akademikerna
Akademikernas roll i den allmänna samhällsdebatten kan sägas vara dubbel.
Arfwedson talar i ganska allmänna ordalag om akademikern som sanningssökare. En akademiker, dvs en högskoleutbildad, har rimligtvis inom sitt eget
utbildnings- och FoU-område en uppenbar expertrolL Här har han/hon både förutsättningar och skyldigheter att gå in i
samhällsdebatten och använda sitt kunnande för att belysa en aktuell fråga.
I samhällsfrågor som ligger utanför det
egna expertområdet har akademikern
knappast en sådan särställning i debatten
– vilket Per Stjernquist också framhåller
(i Svensk Tidskrift nr 9-10/82). Vana vid
att kritiskt granska argument, bedöma
och använda källmaterial, tillämpa inter·
nationella erfarenheter m m ger en hög·
skoleutbildad – får man hoppas – vissa
speciella förutsättningar att ge bidrag till
debatten även utanför det egna expert·
området. Säkerligen ska vi dock vara
försiktiga med att tilltro akademikern en
allroundkompetens.
Genom högskolereformerna har
många forskares och högskolelärares de·
battintresse intriktats mot just dessa reformer, av naturliga skäl, eftersom reformerna ”drabbat” den egna arbetsplatsen
och egna arbetsrutiner. I många fall har
också debattintresset kommit att kon·
centreras till frågor som för en bredare
läsekrets kan te sig avgränsade Det
finns en risk om forskare och lärare hell·
re diskuterar de egna arbetsvillkoren, när
de i första hand borde ta upp de -egna
arbetsresultaten och dessas plats i sam·
hä!lsutvecklingen.
I Sverige har universitet och högskolor behållit och närmast stärkt det förtroende de tidigare åtnjutit. I den offentliga
debatten i dagens Sverige knyts mycket
stora förväntningar och förhoppningar
till universitetens forskare och lärare.
Förhoppningarna gäller inte minst deras
möjligheter att genom forskning och ut·
bildning bidra till en positiv samhälls·
och välfärdsutveckling – om ock först
på sikt. Tillväxten av resurser för forsk·
ning – och markeringen av att offentligt
finansierad forskning i stor utsträckning
bör fullgöras vid universitet och högskolor – är goda exempel på förtroendet för
dem. Med det utgångsläget kan man hävda att dagens akademiker har med europeiskt mått mätt mycket goda förutsätt·
ningar att göra en uppmärksammad insats också i samhällsdebatten.
En livsviktig dialog
sakinformation och upplysning om vetenskapliga landvinningar är emellertid
en sak. Debatt kring samhällsfrågor en
annan. Det är viktigt att också akademikerna gör sin stämma hörd i denna debatt och att omvärlden inte bara lyssnar
utan också reagerar, i annat fall avstannar debatten och blir lätt till en monolog
eller tystnar helt. Samtidigt kan man
konstatera att det är svårt att få till stånd
en dialog mellan akademikerna och omvärlden, mellan högskolans lärare och
forskare och det omgivande samhället,
en dialog där man talar samma språk och
135
förstår varandra. Dialogen i samhällsdebatten är en livsviktig förutsättning för
högskolans aktiva deltagande i samhällsutvecklingen.
Akademikerna behövs i samhällsdebatten. De bör höras mer än hittills. Det
finns anledning att lyssna på dem med
tanke på deras speciella förutsättningar
utifrån deras särskilda kunskaper och erfarenheter. Det finns också anledning att
svara. Man måste samtidigt vara på det
klara med vilka kompetensroller man rör
sig med. Målet måste för båda parter
vara dialogen, samtalet – inte soloprestationen.
l
Dialogen i samhällsdebatten
I Svensk Tidskrift nr 8//982 uppmanade
Anders Arfwedson akademikerna att
delta i samhällsdebatten. En av
orsakerna till akademikernas tystnad är
den allt intensivare studietakten, skriver
universitetskansler Carl-GustafAndren.
De studerande skulle behöva ägna tid
och kraft åt en friare diskussion om
samhälls- och livsåskådningsfrågor med
lärare, forskare och medstuderande inte
minst från andra studieområden.
studietiden är ju inte bara avsedd att ge
yrkesutbildning och viss allmänbildning
utan också personlighetsbildning.
Dialogen i samhällsdebatten är en
livsviklig förutsättning för högskolans
aktiva deltagande i
samhällsutvecklingen.
Anders Arfwedson och Torgny Segerstedt har i artiklar i Svensk Tidskrift diskuterat akademikernas tystnad i den allmänna samhäLlsdebatten. Varför hörs
inte akademikerna, har de frågat, och
som kontrast beskrivit det tidiga 60-talet
och tiden dessförinnan. Då spelade universitetens och högskolornas forskare
och lärare en viktig och profilerad roll i
samhällsdebatten: de var efterfrågade
deltagare i offentliga diskussioner, vid
studentföreningarnas arrangemang och
på tidningarnas kultursidor. Idag har studentföreningarna förlorat mycket av sin
vitalitet, offentliga debatter är föga vanliga och på tidningarnas kultur- och debattsidor dominerar politiker och en
ganska liten grupp allmänna kulturskribenter.
Per Stjernquist har i samma tidskrift
pekat på hur man kan deltaga i debatten
på många olika sätt. Samtidigt understryker han att akademikerna inte har
någon särställning i själva samhällsdebatten.
Till viss del kan författarna sägas ha
helt rätt – med det tillägget att akademikerna ofta inte hörs ens på hemmaplan.
Orsakerna till förändringen kan vara svå-
ra att urskilja. Säkerligen har förändringarna inom besluts- och auktoritetsmönstret starkt bidragit liksom den korporativistiska utvecklingen som ställt individen mer åt sidan. Det finns också andra
förändringar.
Med studentföreningarnas bortdöende
och en allt intensivare studietakt har dagens studerande varken möjligheter eller
tid att ägna sig åt debatter av det slag
som var så vanliga under tidigare decennier. Postseminarier och andra arrangemang för friare diskussion finns förvisso
l
l
134
kvar men för en mer tynande tillvaro.
Man kan kanske tala om en hårdare
”produktionstakt” vid dagens universitet och högskolor. Därmed försvinner tyvärr också mycket av den tid och kraft
som de studerande skulle behöva ägna åt
en friare diskussion om samhälls- och
livsåskådningsfrågor med lärare, forskare och yngre/äldre medstuderande inte
minst från andra studieområden. Samtidigt har storleken på universitet och
många högskolor medfört ökad anonymitet och begränsade kontaktmöjligheter
utanför det egna studieområdet. För den
studerandes framtida verksamhet är det
viktigt att det under studietiden också
finns utrymme för kontakt med och deltagande i samhällsdebatten – och att
detta upplevs som legitimt. studietiden
är ju inte bara avsedd att ge yrkesutbildning och viss allmänbildning utan också
personlighetsbildning.
Dubbelroll för akademikerna
Akademikernas roll i den allmänna samhällsdebatten kan sägas vara dubbel.
Arfwedson talar i ganska allmänna ordalag om akademikern som sanningssökare. En akademiker, dvs en högskoleutbildad, har rimligtvis inom sitt eget
utbildnings- och FoU-område en uppenbar expertrolL Här har han/hon både förutsättningar och skyldigheter att gå in i
samhällsdebatten och använda sitt kunnande för att belysa en aktuell fråga.
I samhällsfrågor som ligger utanför det
egna expertområdet har akademikern
knappast en sådan särställning i debatten
– vilket Per Stjernquist också framhåller
(i Svensk Tidskrift nr 9-10/82). Vana vid
att kritiskt granska argument, bedöma
och använda källmaterial, tillämpa inter·
nationella erfarenheter m m ger en hög·
skoleutbildad – får man hoppas – vissa
speciella förutsättningar att ge bidrag till
debatten även utanför det egna expert·
området. Säkerligen ska vi dock vara
försiktiga med att tilltro akademikern en
allroundkompetens.
Genom högskolereformerna har
många forskares och högskolelärares de·
battintresse intriktats mot just dessa reformer, av naturliga skäl, eftersom reformerna ”drabbat” den egna arbetsplatsen
och egna arbetsrutiner. I många fall har
också debattintresset kommit att kon·
centreras till frågor som för en bredare
läsekrets kan te sig avgränsade Det
finns en risk om forskare och lärare hell·
re diskuterar de egna arbetsvillkoren, när
de i första hand borde ta upp de -egna
arbetsresultaten och dessas plats i sam·
hä!lsutvecklingen.
I Sverige har universitet och högskolor behållit och närmast stärkt det förtroende de tidigare åtnjutit. I den offentliga
debatten i dagens Sverige knyts mycket
stora förväntningar och förhoppningar
till universitetens forskare och lärare.
Förhoppningarna gäller inte minst deras
möjligheter att genom forskning och ut·
bildning bidra till en positiv samhälls·
och välfärdsutveckling – om ock först
på sikt. Tillväxten av resurser för forsk·
ning – och markeringen av att offentligt
finansierad forskning i stor utsträckning
bör fullgöras vid universitet och högskolor – är goda exempel på förtroendet för
dem. Med det utgångsläget kan man hävda att dagens akademiker har med europeiskt mått mätt mycket goda förutsätt·
ningar att göra en uppmärksammad insats också i samhällsdebatten.
En livsviktig dialog
sakinformation och upplysning om vetenskapliga landvinningar är emellertid
en sak. Debatt kring samhällsfrågor en
annan. Det är viktigt att också akademikerna gör sin stämma hörd i denna debatt och att omvärlden inte bara lyssnar
utan också reagerar, i annat fall avstannar debatten och blir lätt till en monolog
eller tystnar helt. Samtidigt kan man
konstatera att det är svårt att få till stånd
en dialog mellan akademikerna och omvärlden, mellan högskolans lärare och
forskare och det omgivande samhället,
en dialog där man talar samma språk och
135
förstår varandra. Dialogen i samhällsdebatten är en livsviktig förutsättning för
högskolans aktiva deltagande i samhällsutvecklingen.
Akademikerna behövs i samhällsdebatten. De bör höras mer än hittills. Det
finns anledning att lyssna på dem med
tanke på deras speciella förutsättningar
utifrån deras särskilda kunskaper och erfarenheter. Det finns också anledning att
svara. Man måste samtidigt vara på det
klara med vilka kompetensroller man rör
sig med. Målet måste för båda parter
vara dialogen, samtalet – inte soloprestationen.
l