Robert Rock; Journalistens dilemma
1983
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
ROBERT ROCK:
Journalistens dilemma
Journalisten befinner sig i ett dilemma
11är han skall bedöma inlägg från
vetenskapsmän, skriver ledarskribenten
iSvenska Dagbladet, Robert Rock. Han
saknar ofta fackkunskaper och
specialisterna har ibland svårt att
uttrycka sig så att vem som helst kan
förstå. Journalisthögskolorna har också
missuppfattat sin roll; journalisten skall
spegla samhället och samtiden, inte
forma dem.
När jag läste artiklarna om akademikernas roll i samhällsdebatten av professorerna Torgny Segerstedt och Per Stjernquist erinrade jag mig en debatt för
många år sedan i Nationalekonomiska
föreningen i Stockholm.
I panelen satt finansminister Sträng
omgiven av två framstående nationalekonomer, som – inte oväntat – hade
olika uppfattningar om de ekonomiska
problem som diskuterades.
Det föranledde Gunnar Sträng att avlossa följande replik.
– Här sitter, sade han, på min ena
sida en ekonornie doktor, som anser att
vi bör sänka räntan. På min andra sitter
en professor i nationalekonomi, som anser att vi bör höja den. Vad skall en
enkel finansminister egentligen göra?
En journalist, som med ledning av de
nämnda inläggen i Svensk Tidskrift nr
9-10/1982 skall bedöma publiceringsvärdet i av akademiker skrivna bidrag
befinner sig i en liknande situation. Ty
medan Torgny Segerstedt beklagar
”massmediamänniskornas” ringa uppskattning av akademisk sakkunskap, så
konstaterar Per Stjernquist, att den vetenskapliga objektiviteten har en begränsad räckvidd.
”I själva verket”, skriver han, ”spelar
subjektiva värderingar och dolda politiska intressen in i forskarnas val av problem och även av perspektiv i vilka analyserna insätts”.
Journalistens dilemma
Dessa skiljaktiga värderingar hos två
framstående akademiska företrädare
speglar något av det dilemma, som en
redigerande eller intervjuande journalist
l
140
ofta befinner sig i. Han är ju inte professor och kan omöjligt vara expert på alla
de frågor som varje dag strömmar genom
en tidnings redaktion.
Han måste dessutom oftast göra sina
värderingar och fatta sina beslut under
stor brådska. Han kan sällan, som akademikern, fundera i lugn och ro i sin
kammare utan sitter vid ett skrivbord på
vilket högar av oredigerade manus ständigt tränger på.
Han kan lyssna på den som sitter till
vänster och den som sitter till höger.
Men han måste själv göra den slutliga
värderingen och bestämma om och i vilken form en artikel eller nyhet skall publiceras.
I en liknande situation befinner sig reportern, när han skall referera ett föredrag eller en debatt. Dylika äger som
bekant oftast rum ganska sent på kvällen. Journalisten måste under ett par tre
timmar lyssna och göra anteckningar för
att sedan på kanske en halvtimme återge
debatten på ett oftast snålt tilltaget spaltutrymme.
Han måste, samtidigt som han skriver,
göra en värdering av vad som var viktigast i t ex en komplicerad akademisk debatt. Det är mänskligt att alla debattdeltagarna kanske inte blir nöjda, när de
dagen efter läser referatet i sin tidning.
Var och en tycker ju i regel att just hans
inlägg är viktigast.
Det ingår dessutom i det journalistiska
jobbet, att en del snärtiga repliker och
lustiga episoder kanske får företräde på
bekostnad av en utförligare sakbeskrivning.
Torgny Segerstedt ironiserar över det i
sin artikel. Men jag vet av lång erfarenhet att det ökar artikelns läsvärde. Fler
människor läser den, vilket rimligen
borde ligga i både tidningens och föredragshållarens eller debattdeltagarnas
intresse.
Avsaknaden av fackkunskap
Torgny Segerstedt har rätt, när han hävdar att journalisterna ofta saknar fack·
kunskap om det ämne eller den fråga de
ålagts att skriva om eller redigera. Den
bristen måste ersättas med allmänbild·
ning, intuition och receptivitet, som är
de viktigaste av de egenskaper en journalist bör besitta.
Men Segerstedt gör sig skyldig lill en
polemisk – jag höll på att skriva akademisk – förenkling, när han skriver att
det för pressen är ”ett a’\iom” att
professorers åsikter är värdelösa, att
detta är orsaken till att journalisterna
”inte lyssnar” på dem samt att den ”moderne” reportern ”är oförmögen att följa
ett teoretiskt resonemang”.
Segerstedt är definitivt ute på villospår
när han påstår att journalisten ofta ”roar
sig” med att försöka sätta den intervjuade på det hala, att göra honom osäker
och få honom att motsäga sig. ”Vad hu
verkligen vill ha sagt är av underordnad
betydelse”, heter det i artikeln.
Den journalistiska verkligheten, sådan
jag upplevt den under 40 år, är annorlunda. Det är i själva verket ofta en svAr
uppgift att göra en intervju, inte minst
med akademiker eller andra specialister
– ibland kallade fackidioter.
De är ofta helt uppfyllda av och fixerade vid sin specialitet, och har svårt att
förstå, att den intervjuande eller redige.
rande journalisten inte har samma klJllo
skapsunderlag. De har därför ofta svAlt
att uttrycka sig på ett för en neutrallyssnare begripligt sätt. Det gäller också, när
de håller föredrag.
Jag skulle tro att detta är en vanligare
orsak till att en intervju eller ett referat
blir dåligt än att journalisten medvetet
skulle skriva felaktigt.
Dessutom förekommer det inte sällan,
att en intervjuad person blir förskräckt,
när han får se det han sagt omsatt i skrift
och försett med rubrik. I det läget kan
det vara bekvämt att skylla på journalisten och tidningen.
När jag en gång i världen arbetade på
en tidnmg i Småland fanns det i staden
en polismästare, som konsekvent tillämpade den metoden. Han ville gärna bli
intervjuad om kontroversiella lokala frå-
gor. Men han ville lika gärna skylla ifrån
sig på ”blaskan”, när han väl väckt den
förargelse han innerst inne njöt av att
ställa till med.
Överflöd av material
Jag tror inte att ett eventuellt forskningsprojekt – som ju är något annat än ett
polemiskt inlägg – skulle visa, att det
blandjournalisterna i olika medier skulle
finnas någon speciell animositet mot
akademiker och deras inlägg. De bedöms
i regel efter ungefär samma mall som
andra artiklar: journalisten försöker efter
bästa förmåga göra en värdering av kvalitet och allmänt läsintresse.
Ibland håller artiklarna inte måttet –
det är inte självklart att man kan skriva
därför att man förvärvat en akademisk
grad – i andra fall måste de refuseras av
utrymmesskäl. Även i den situationen
måste redaktören göra en subjektiv värdering. Det är ju fysiskt omöjligt att pu- 141
blicera alla manus, som inflyter till en
daglig tidning. Det är riktigare att beklaga detta fenomen än att skylla det på
journalisterna.
Det är också beklagligt, att föredrag
och debatter – bl a i riksdagen – numera
inte refereras lika ofta och utförligt som
förr i tiden. Men det beror i viss utsträckning på rent praktiska skäl.
Tidningarnas pressläggning blir allt tidigare och det material som konkurrerar
om spaltutrymmet allt rikligare. Bl a har
läsarnas intresse för utrikesfrågor och
näringslivets händelser ökat starkt under
mina år som journalist.
Däremot har utrymmet på insändaravdelningarna snarare ökat än minskat.
Det är fel, att som Per Stjernquist indirekt gör i sin artikel, nedvärdera den
spalten. Den har tvärtom ett mycket
högt läsvärde.
Journalistens roll
Torgny Segerstedt har slutligen rätt, när
han hävdar att en del journalister – det
gäller dock långt ifrån alla – är så fixerade vid en ideologisk uppfattning och en
drift att sprida ett eget ” budskap”, att
objektiviteten kommer i skymundan.
Den läggningen kan också påverka det
urval journalisten – som jag visat i det
föregående – måste göra i nästan alla
arbetssituationer. Pressens ” makt” ligger med andra ord lika mycket i vad som
inte skrivs som i det som skrivs.
Men denna beklagliga tendens beror
paradoxalt nog i inte ringa utsträckning
på – den akademiska utbildningen vid
de historiskt sett relativt unga journalisthögskolorna.
Vid dessa skolor bibringas de blivande
-l
l
l
142
journalisterna, vid sidan av den rena faktaundervisningen, nämligen en föreställning om sin yrkesroll, som stämmer illa
med den verklighet de så småningom
hamnar i.
Det kan sedan ta många år på redaktionen att lära dem, att en daglig tidnings
främsta uppgift på nyhetsplats är att
spegla samhället och samtiden, inte att
forma dem. I den bilden ingår självfallet
också den akademiska världen.
Själva kultur- och samhällsdebatten
måste av utrymmesskäl till stor del förläggas till de många utmärkta tidskrifter,
som finns här i landet. Akademikerna
kan göra en viktig insats genom att medverka i dem och hjälpa till att hålla dem
på en hög nivå.
Journalistens dilemma
Journalisten befinner sig i ett dilemma
11är han skall bedöma inlägg från
vetenskapsmän, skriver ledarskribenten
iSvenska Dagbladet, Robert Rock. Han
saknar ofta fackkunskaper och
specialisterna har ibland svårt att
uttrycka sig så att vem som helst kan
förstå. Journalisthögskolorna har också
missuppfattat sin roll; journalisten skall
spegla samhället och samtiden, inte
forma dem.
När jag läste artiklarna om akademikernas roll i samhällsdebatten av professorerna Torgny Segerstedt och Per Stjernquist erinrade jag mig en debatt för
många år sedan i Nationalekonomiska
föreningen i Stockholm.
I panelen satt finansminister Sträng
omgiven av två framstående nationalekonomer, som – inte oväntat – hade
olika uppfattningar om de ekonomiska
problem som diskuterades.
Det föranledde Gunnar Sträng att avlossa följande replik.
– Här sitter, sade han, på min ena
sida en ekonornie doktor, som anser att
vi bör sänka räntan. På min andra sitter
en professor i nationalekonomi, som anser att vi bör höja den. Vad skall en
enkel finansminister egentligen göra?
En journalist, som med ledning av de
nämnda inläggen i Svensk Tidskrift nr
9-10/1982 skall bedöma publiceringsvärdet i av akademiker skrivna bidrag
befinner sig i en liknande situation. Ty
medan Torgny Segerstedt beklagar
”massmediamänniskornas” ringa uppskattning av akademisk sakkunskap, så
konstaterar Per Stjernquist, att den vetenskapliga objektiviteten har en begränsad räckvidd.
”I själva verket”, skriver han, ”spelar
subjektiva värderingar och dolda politiska intressen in i forskarnas val av problem och även av perspektiv i vilka analyserna insätts”.
Journalistens dilemma
Dessa skiljaktiga värderingar hos två
framstående akademiska företrädare
speglar något av det dilemma, som en
redigerande eller intervjuande journalist
l
140
ofta befinner sig i. Han är ju inte professor och kan omöjligt vara expert på alla
de frågor som varje dag strömmar genom
en tidnings redaktion.
Han måste dessutom oftast göra sina
värderingar och fatta sina beslut under
stor brådska. Han kan sällan, som akademikern, fundera i lugn och ro i sin
kammare utan sitter vid ett skrivbord på
vilket högar av oredigerade manus ständigt tränger på.
Han kan lyssna på den som sitter till
vänster och den som sitter till höger.
Men han måste själv göra den slutliga
värderingen och bestämma om och i vilken form en artikel eller nyhet skall publiceras.
I en liknande situation befinner sig reportern, när han skall referera ett föredrag eller en debatt. Dylika äger som
bekant oftast rum ganska sent på kvällen. Journalisten måste under ett par tre
timmar lyssna och göra anteckningar för
att sedan på kanske en halvtimme återge
debatten på ett oftast snålt tilltaget spaltutrymme.
Han måste, samtidigt som han skriver,
göra en värdering av vad som var viktigast i t ex en komplicerad akademisk debatt. Det är mänskligt att alla debattdeltagarna kanske inte blir nöjda, när de
dagen efter läser referatet i sin tidning.
Var och en tycker ju i regel att just hans
inlägg är viktigast.
Det ingår dessutom i det journalistiska
jobbet, att en del snärtiga repliker och
lustiga episoder kanske får företräde på
bekostnad av en utförligare sakbeskrivning.
Torgny Segerstedt ironiserar över det i
sin artikel. Men jag vet av lång erfarenhet att det ökar artikelns läsvärde. Fler
människor läser den, vilket rimligen
borde ligga i både tidningens och föredragshållarens eller debattdeltagarnas
intresse.
Avsaknaden av fackkunskap
Torgny Segerstedt har rätt, när han hävdar att journalisterna ofta saknar fack·
kunskap om det ämne eller den fråga de
ålagts att skriva om eller redigera. Den
bristen måste ersättas med allmänbild·
ning, intuition och receptivitet, som är
de viktigaste av de egenskaper en journalist bör besitta.
Men Segerstedt gör sig skyldig lill en
polemisk – jag höll på att skriva akademisk – förenkling, när han skriver att
det för pressen är ”ett a’\iom” att
professorers åsikter är värdelösa, att
detta är orsaken till att journalisterna
”inte lyssnar” på dem samt att den ”moderne” reportern ”är oförmögen att följa
ett teoretiskt resonemang”.
Segerstedt är definitivt ute på villospår
när han påstår att journalisten ofta ”roar
sig” med att försöka sätta den intervjuade på det hala, att göra honom osäker
och få honom att motsäga sig. ”Vad hu
verkligen vill ha sagt är av underordnad
betydelse”, heter det i artikeln.
Den journalistiska verkligheten, sådan
jag upplevt den under 40 år, är annorlunda. Det är i själva verket ofta en svAr
uppgift att göra en intervju, inte minst
med akademiker eller andra specialister
– ibland kallade fackidioter.
De är ofta helt uppfyllda av och fixerade vid sin specialitet, och har svårt att
förstå, att den intervjuande eller redige.
rande journalisten inte har samma klJllo
skapsunderlag. De har därför ofta svAlt
att uttrycka sig på ett för en neutrallyssnare begripligt sätt. Det gäller också, när
de håller föredrag.
Jag skulle tro att detta är en vanligare
orsak till att en intervju eller ett referat
blir dåligt än att journalisten medvetet
skulle skriva felaktigt.
Dessutom förekommer det inte sällan,
att en intervjuad person blir förskräckt,
när han får se det han sagt omsatt i skrift
och försett med rubrik. I det läget kan
det vara bekvämt att skylla på journalisten och tidningen.
När jag en gång i världen arbetade på
en tidnmg i Småland fanns det i staden
en polismästare, som konsekvent tillämpade den metoden. Han ville gärna bli
intervjuad om kontroversiella lokala frå-
gor. Men han ville lika gärna skylla ifrån
sig på ”blaskan”, när han väl väckt den
förargelse han innerst inne njöt av att
ställa till med.
Överflöd av material
Jag tror inte att ett eventuellt forskningsprojekt – som ju är något annat än ett
polemiskt inlägg – skulle visa, att det
blandjournalisterna i olika medier skulle
finnas någon speciell animositet mot
akademiker och deras inlägg. De bedöms
i regel efter ungefär samma mall som
andra artiklar: journalisten försöker efter
bästa förmåga göra en värdering av kvalitet och allmänt läsintresse.
Ibland håller artiklarna inte måttet –
det är inte självklart att man kan skriva
därför att man förvärvat en akademisk
grad – i andra fall måste de refuseras av
utrymmesskäl. Även i den situationen
måste redaktören göra en subjektiv värdering. Det är ju fysiskt omöjligt att pu- 141
blicera alla manus, som inflyter till en
daglig tidning. Det är riktigare att beklaga detta fenomen än att skylla det på
journalisterna.
Det är också beklagligt, att föredrag
och debatter – bl a i riksdagen – numera
inte refereras lika ofta och utförligt som
förr i tiden. Men det beror i viss utsträckning på rent praktiska skäl.
Tidningarnas pressläggning blir allt tidigare och det material som konkurrerar
om spaltutrymmet allt rikligare. Bl a har
läsarnas intresse för utrikesfrågor och
näringslivets händelser ökat starkt under
mina år som journalist.
Däremot har utrymmet på insändaravdelningarna snarare ökat än minskat.
Det är fel, att som Per Stjernquist indirekt gör i sin artikel, nedvärdera den
spalten. Den har tvärtom ett mycket
högt läsvärde.
Journalistens roll
Torgny Segerstedt har slutligen rätt, när
han hävdar att en del journalister – det
gäller dock långt ifrån alla – är så fixerade vid en ideologisk uppfattning och en
drift att sprida ett eget ” budskap”, att
objektiviteten kommer i skymundan.
Den läggningen kan också påverka det
urval journalisten – som jag visat i det
föregående – måste göra i nästan alla
arbetssituationer. Pressens ” makt” ligger med andra ord lika mycket i vad som
inte skrivs som i det som skrivs.
Men denna beklagliga tendens beror
paradoxalt nog i inte ringa utsträckning
på – den akademiska utbildningen vid
de historiskt sett relativt unga journalisthögskolorna.
Vid dessa skolor bibringas de blivande
-l
l
l
142
journalisterna, vid sidan av den rena faktaundervisningen, nämligen en föreställning om sin yrkesroll, som stämmer illa
med den verklighet de så småningom
hamnar i.
Det kan sedan ta många år på redaktionen att lära dem, att en daglig tidnings
främsta uppgift på nyhetsplats är att
spegla samhället och samtiden, inte att
forma dem. I den bilden ingår självfallet
också den akademiska världen.
Själva kultur- och samhällsdebatten
måste av utrymmesskäl till stor del förläggas till de många utmärkta tidskrifter,
som finns här i landet. Akademikerna
kan göra en viktig insats genom att medverka i dem och hjälpa till att hålla dem
på en hög nivå.