Olof Ehrenkrona; New York, New York
1983
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
l
OLOF EHRENKRONA:
New York, New York
För några år sedan hotades staden New
York av konkurs. Staden hade skaffat sig
en rad automatiskt växande
utgiftsposter och tvangs till en alltmer
kortsiktig upplåning. Bankerna slog till
bromsarna och en lång kamp inleddes
för att sanera finanserna. Olof
Ehrenkrona, politisk sekreterare i
Moderata Samlingspartiet, har studerat
den långa kampenför att återställa
förtroendetför stadens kreditvärdighet.
Vi borde kunna dra nytta av de
erfarenheter New Yorkfått göra.
För sju år sedan stod New York City på
randen av konkurs. Ett sedan länge inbyggt underskott i stadens finanser kunde inte längre döljas. Bankerna slog tiO
bromsarna. Staden var inte längre kreditvärdig. Nu inleddes en lång kamp för
att sanera stadens finanser. Först efter
sex år hade förtroendet återställts så att
New York återigen kunde emittera obligationer med säkerhet i framtida skatteinkomster.
New Yorks normala politiska instanser förmådde inte klara krisen. Därtill
var motsättningarna för stora – inte
minst gällde det gentemot facket. Andra
var tvungna att gripa in – delstatsguvernören – sökte råd hos en av New Yorks
mest ansedda bankirfirmor. En av delägarna Felix Rohaytn fick uppdraget att
planera den finansiella saneringsverksamheten.
För Svensk Tidskrifts räkning tog jag
kontakt med Rohaytns medarbetare i
New York för att diskutera deras erfarenheter av att sanera i finanserna i en
stad av New Yorks storlek. Det går inte
att dra absoluta paralleller med svenska
förhållanden. Därtill är skillnaderna alltför stora. Men ändå är deras erfarenheter intressanta. Det gäller effekterna av
vissa ekonomiska styrmedel, och hur det
politiska systemet fungerar i en ”stressituation”.
Krisens orsaker
Orsakerna till New Yorks finansiella kris
härrör från mitten av 1960-talet. Utgifterna ökade kraftigt dels som en följd av
en allmän konjunkturuppgång och dels
p ga Great Society-programmet och andra federala socialpolitiska insatser. Tvl
tredjedelar av utgifterna kunde då finansieras genom statliga bidrag istället för
via de egna skatteintäkterna. Därigenom
förlorade rädslan för skattehöjningar sin
återhållande verkan. Antalet kommunalanställda i New York ökade snabbt under dessa rekordår. Lönekostnaderna
steg med mer än 8 procent om året. Fenomenet känns igen från de ”kommunala rekordåren” i vårt eget land.
Staden skaffade sig en rad automatiskt
växande utgiftsposter. Ökningen översteg kraftigt den ekonomiska tillväxten
och därmed också tillväxten i skattebasen. John Lindsay försökte år 1974 begränsa antalet åtaganden, men utan nedskärningar växte gapet mellan utgifter
och inkomster. Återigen – fenomenet
känns igen.
Liksom svenska kommuner måste de
amerikanska balansera budgeten. Man
kan fråga sig hur det då var möjligt att
släppa fram de kraftiga underskott som
till slut skulle driva New York nästan till
konkurs. Men det finns många sätt att
dölja ett underskott. Ett är att laborera
med vad som skall tillföras drifts- respektive kapitalbudgeten. Ett annat sätt
– det tillämpades särskilt ofta i New
York- är att skriva upp inkomsterna.
Vi tror gärna att vi i Sverige har särskilt svårt att få facket att godta produktivitetshöjande förändringar och anpassa
löneökningarna till produktivitetsutvecklingen. Situationen i USA är ofta
ännu besvärligare – åtminstone när det
gäller offentligt anställda. New York
hade mycket militanta fackliga organisationer som tilltvingade sig stora löneökningar och rader av egenartade förmå-
ner. Liksom skett här hemma höjdes lö-
nerna för New Yorks anställda betydligt
149
snabbare än för de privatanställda.
Bland de nästan engelska förmånerna
kan nämnas uniformsbidrag även till yrkeskategorier som inte behövde uniform, lediga födelsedagar och ledighet
för blodgivning.
De direkta kostnadsökningarna var
nog så besvärliga att bära för New York,
men värst var sannolikt den sjunkande
produktiviteten. Det krävdes mer och
mer personal för att upprätthålla nivån
på den offentliga servicen. Kostnaden
bara för att upprätthålla oförändrad standard ökade tre gånger snabbare än skatteunderlaget.
Alltmer kortsiktig upplåning
De växande underskotten tvingade fram
en alltmer kortsiktig upplåning. Det var
en offentlig hemlighet bland de inblandade, men eftersom alla hade intressen
som stred emot en sund saneringspolitik
fortsatte lånekarusellen att snurra. Politikerna ville av politiska skäl undvika
nedskärnignar, facket var beroende av
den offentliga expansionen för att kunna
öka sysselsättningen och höja lönerna.
Bankerna såg utlåningen till staden som
en lönsam affär.
En sammanfattning av krisen i staden
New York skulle lyda ungefär så här: En
budgetkris hade uppstått därför att utgifterna under flera år överstigit inkomsterna. En finansiell kris uppstod när staden
blev alltmer beroende av korta lån och
lånemarknaden till slut sade stopp. En
politisk kris uppstod när det visade sig
nästan omöjligt att anpassa sig till den
nya finansiella situationen. Så såg orsakerna ut till det som höll på att leda till
konkurs i världens finansiella centrum.
l
150
Politikernas första reaktion var att begära bidrag från de federala myndigheterna. Den klassiska hotbilden målades ·
upp – avskedanden av 70 000 anställda
tillsammans med stora neddragningar i
brandförsvaret, polisen, skolan och hälsovården. Det tycktes inte vara någon
hejd på allt elände som skulle utbryta om
inte de federala myndigheterna grep in.
Bilden känns igen. I agitationen ingick
också hårda angrepp på bankerna för att
dessa inte ville låna ut mer pengar.
Facket konstaterade att det inte kunde
godta några avskedanden. De tog ut sina
konfliktfonder från de stora bankerna
och demonstrerade på gatorna. Mera
sansade reaktioner kom från bankvärlden som föreslog ett lönestopp. Förslaget mottogs till en början med kylig tystnad. Då blev det dags för delstatsguvernören Carey att gripa in ehuru det skedde ytterst motvilligt. Men Carey visste
att en konkurs i New York City också
hotade delstatens ekonomiska ställning.
Han var dessutom starkt medveten om
att stadens egna politiker icke skulle förmå att lösa krisen.
Motåtgärder
Bankirfirman Lazard Freres & Co kopplades in och föreslog att en opolitisk
kommitte skulle inrättas med sådana befogenheter att staden tvingades att verkligen sanera ekonomin. Målet för arbetet
skulle vara att lösa den akuta finansieringskrisen och samtidigt få staden att
balansera sin budget. Upplåningen skulle ske mot säkerhet i framtida skatteintäkter som undandrogs stadens politiska
kontroll.
New Yorks borgmästare protesterade
och andra kommunalpolitiker följde upp
kritiken. Till slut nåddes en kompromiss.
Staden fick påverka sammansättningen
av kommitten men guvernören fick utslagsröst. Kommissionens ’ ’politiska”
mandat var svårt att fastställa. Möjlighe·
terna att lösa den akuta finansiella krisen
stod och föll med att bankerna kunde
känna sig säkra på att de nya lånen gick
till en sanering av skulderna och inte tiD
fortsatt expansion. De vägrade att godta
någon annan säkerhet än ”raka rör”
mellan delar av skatteintäkterna och kre·
ditorerna. De ville också försäkra sig om
att saneringen åtföljdes av en strukturen
anpassning av stadens verksamhet. För·
handlingarna fördes ända till dess au
konkursen återigen var förestående.
Stadens budgetbehandling blockera·
des. Vilda strejker utbröt. Borgmästaren
hotade med avskedanden. Saneringsgruppen, bankerna liksom borgmästaren
förlorade alla i trovärdighet. Men till slut
nåddes överenskommelse om ett ”frivii·
ligt” lönestopp. Under förhandlingamas
gång bytte facket visserligen fot och sade
sig föredra avskedanden framför att av·
stå från sina framförhandlade rättighe·
ter. Man bestämde sig ändå för att söka
klara krisen genom lönestopp och natur·
lig avgång. Guvernören lovade också att
befria staden från en rad uppgifter som
vanligen åvilar delstaterna i USA, men
som New York City frivilligt åtagit sig.
Men skattehöjningar då? Ansågs sådana
inte nödvändiga i ett akut krisläge?
Det fanns de som förordade höjda
skatter. Men de flesta inblandade insåg
att det inte längre var en framkomlig väg.
Tvärtom hade tidigare skattehöjningar
medfört att företagen flyttade ut från
New York. Ytterligare höjningar skulle
minska skattebasen ännu mer trodde
man. Och gjorde tvärtom. Skatterna
sänktes istället kraftigt, både för företag
och enskilda.
De jag talade med ansåg ännu att det
var för tidigt att definitivt slå fast att
skattesänkningarna lett till högre inkomster för stadskassan. Men det var
helt klart att utflyttningstrenden hade
vänt. Företag började åter etablera sig i
staden. Inte heller de kraftigt sänkta inkomstskatterna hade lett till lägre skatteinkomster. Utbudseffekten är märkbar
även om det inte har gjorts några försök
att kvantifiera den.
Det man däremot redan nu ville poängtera var de positiva effekterna av lö-
nestoppet. Under den femårsperiod lö-
nerna inte hade höjts hade antalet anställda minskat med 60 000 utan att några
avskedats. Folk valde att övergå till den
enskilda sektorn där lönerna steg som
vanligt. Därigenom åstadkoms dubbla
budgeteffekter. Kostnadsökningarna
blev mindre när löneökningarna uteblev.
Direkta besparingar kunde göras när folk
slutade.
Den vanlige New Yorkbons reaktioner
inför åtstramningen skiftade. Ingen stack
under stol’n med att många klagade på
en sämre offentlig service. Samtidigt
överraskades man av att protesterna
bland folk i gemen inte blev större. Avgiftsfinansiering och lägre ambitioner när
det gäller sådant som gaturenhållning etc
godtogs av invånarna med trots allt ganska lätt hjärta. Det var från facket och de
lokala politikerna som det svåraste motståndet kom.
151
Svensk parallell
Det som var New Yorks problem i mitten av 1970-talet kan delvis bli även Sveriges. Orsakerna till krisen känns igen.
Även hos oss riskerar kommun efter
kommun att hamna i allvarliga svårigheter när staten inte längre förmår att bidra
till de utgifter som riksdagen åsamkat
dem. Beräkningar visar att det finansiella underskottet i den kommunala sektorn kommer att vara mellan 15 och 20
miljarder 1985 om inget görs. Det betyder kraftiga skattehöjningar eller en dramatisk nedskärning av utgifterna. Samtidigt har våra kommuner ett bättre finansiellt utgångsläge. En målmedveten anpassning av verksamheten redan nu kan
därför förhindra hot om betalningsinställelse. Men sker inte detta mycket snart
kommer också svenska kommuner och
landsting att bygga in stora underskott i
sina budgetar eller höja skatterna så
kraftigt att skattebasen kollapsar.
I de flesta stora kommuner och landsting har socialdemokraterna idag majoritet. Det är synd att påstå att socialdemokratiska kommunalpolitikers insikt
om sparbehovet och skattehöjningars
begränsningar är särskilt stor. Kanske
skulle det inte skada att bjuda in några av
dem som medverkade till att sanera New
Yorks ekonomi till en turne i svenska
kommuner och landsting. Det är alltid
billigare att lära av andra misstag än av
egna.
OLOF EHRENKRONA:
New York, New York
För några år sedan hotades staden New
York av konkurs. Staden hade skaffat sig
en rad automatiskt växande
utgiftsposter och tvangs till en alltmer
kortsiktig upplåning. Bankerna slog till
bromsarna och en lång kamp inleddes
för att sanera finanserna. Olof
Ehrenkrona, politisk sekreterare i
Moderata Samlingspartiet, har studerat
den långa kampenför att återställa
förtroendetför stadens kreditvärdighet.
Vi borde kunna dra nytta av de
erfarenheter New Yorkfått göra.
För sju år sedan stod New York City på
randen av konkurs. Ett sedan länge inbyggt underskott i stadens finanser kunde inte längre döljas. Bankerna slog tiO
bromsarna. Staden var inte längre kreditvärdig. Nu inleddes en lång kamp för
att sanera stadens finanser. Först efter
sex år hade förtroendet återställts så att
New York återigen kunde emittera obligationer med säkerhet i framtida skatteinkomster.
New Yorks normala politiska instanser förmådde inte klara krisen. Därtill
var motsättningarna för stora – inte
minst gällde det gentemot facket. Andra
var tvungna att gripa in – delstatsguvernören – sökte råd hos en av New Yorks
mest ansedda bankirfirmor. En av delägarna Felix Rohaytn fick uppdraget att
planera den finansiella saneringsverksamheten.
För Svensk Tidskrifts räkning tog jag
kontakt med Rohaytns medarbetare i
New York för att diskutera deras erfarenheter av att sanera i finanserna i en
stad av New Yorks storlek. Det går inte
att dra absoluta paralleller med svenska
förhållanden. Därtill är skillnaderna alltför stora. Men ändå är deras erfarenheter intressanta. Det gäller effekterna av
vissa ekonomiska styrmedel, och hur det
politiska systemet fungerar i en ”stressituation”.
Krisens orsaker
Orsakerna till New Yorks finansiella kris
härrör från mitten av 1960-talet. Utgifterna ökade kraftigt dels som en följd av
en allmän konjunkturuppgång och dels
p ga Great Society-programmet och andra federala socialpolitiska insatser. Tvl
tredjedelar av utgifterna kunde då finansieras genom statliga bidrag istället för
via de egna skatteintäkterna. Därigenom
förlorade rädslan för skattehöjningar sin
återhållande verkan. Antalet kommunalanställda i New York ökade snabbt under dessa rekordår. Lönekostnaderna
steg med mer än 8 procent om året. Fenomenet känns igen från de ”kommunala rekordåren” i vårt eget land.
Staden skaffade sig en rad automatiskt
växande utgiftsposter. Ökningen översteg kraftigt den ekonomiska tillväxten
och därmed också tillväxten i skattebasen. John Lindsay försökte år 1974 begränsa antalet åtaganden, men utan nedskärningar växte gapet mellan utgifter
och inkomster. Återigen – fenomenet
känns igen.
Liksom svenska kommuner måste de
amerikanska balansera budgeten. Man
kan fråga sig hur det då var möjligt att
släppa fram de kraftiga underskott som
till slut skulle driva New York nästan till
konkurs. Men det finns många sätt att
dölja ett underskott. Ett är att laborera
med vad som skall tillföras drifts- respektive kapitalbudgeten. Ett annat sätt
– det tillämpades särskilt ofta i New
York- är att skriva upp inkomsterna.
Vi tror gärna att vi i Sverige har särskilt svårt att få facket att godta produktivitetshöjande förändringar och anpassa
löneökningarna till produktivitetsutvecklingen. Situationen i USA är ofta
ännu besvärligare – åtminstone när det
gäller offentligt anställda. New York
hade mycket militanta fackliga organisationer som tilltvingade sig stora löneökningar och rader av egenartade förmå-
ner. Liksom skett här hemma höjdes lö-
nerna för New Yorks anställda betydligt
149
snabbare än för de privatanställda.
Bland de nästan engelska förmånerna
kan nämnas uniformsbidrag även till yrkeskategorier som inte behövde uniform, lediga födelsedagar och ledighet
för blodgivning.
De direkta kostnadsökningarna var
nog så besvärliga att bära för New York,
men värst var sannolikt den sjunkande
produktiviteten. Det krävdes mer och
mer personal för att upprätthålla nivån
på den offentliga servicen. Kostnaden
bara för att upprätthålla oförändrad standard ökade tre gånger snabbare än skatteunderlaget.
Alltmer kortsiktig upplåning
De växande underskotten tvingade fram
en alltmer kortsiktig upplåning. Det var
en offentlig hemlighet bland de inblandade, men eftersom alla hade intressen
som stred emot en sund saneringspolitik
fortsatte lånekarusellen att snurra. Politikerna ville av politiska skäl undvika
nedskärnignar, facket var beroende av
den offentliga expansionen för att kunna
öka sysselsättningen och höja lönerna.
Bankerna såg utlåningen till staden som
en lönsam affär.
En sammanfattning av krisen i staden
New York skulle lyda ungefär så här: En
budgetkris hade uppstått därför att utgifterna under flera år överstigit inkomsterna. En finansiell kris uppstod när staden
blev alltmer beroende av korta lån och
lånemarknaden till slut sade stopp. En
politisk kris uppstod när det visade sig
nästan omöjligt att anpassa sig till den
nya finansiella situationen. Så såg orsakerna ut till det som höll på att leda till
konkurs i världens finansiella centrum.
l
150
Politikernas första reaktion var att begära bidrag från de federala myndigheterna. Den klassiska hotbilden målades ·
upp – avskedanden av 70 000 anställda
tillsammans med stora neddragningar i
brandförsvaret, polisen, skolan och hälsovården. Det tycktes inte vara någon
hejd på allt elände som skulle utbryta om
inte de federala myndigheterna grep in.
Bilden känns igen. I agitationen ingick
också hårda angrepp på bankerna för att
dessa inte ville låna ut mer pengar.
Facket konstaterade att det inte kunde
godta några avskedanden. De tog ut sina
konfliktfonder från de stora bankerna
och demonstrerade på gatorna. Mera
sansade reaktioner kom från bankvärlden som föreslog ett lönestopp. Förslaget mottogs till en början med kylig tystnad. Då blev det dags för delstatsguvernören Carey att gripa in ehuru det skedde ytterst motvilligt. Men Carey visste
att en konkurs i New York City också
hotade delstatens ekonomiska ställning.
Han var dessutom starkt medveten om
att stadens egna politiker icke skulle förmå att lösa krisen.
Motåtgärder
Bankirfirman Lazard Freres & Co kopplades in och föreslog att en opolitisk
kommitte skulle inrättas med sådana befogenheter att staden tvingades att verkligen sanera ekonomin. Målet för arbetet
skulle vara att lösa den akuta finansieringskrisen och samtidigt få staden att
balansera sin budget. Upplåningen skulle ske mot säkerhet i framtida skatteintäkter som undandrogs stadens politiska
kontroll.
New Yorks borgmästare protesterade
och andra kommunalpolitiker följde upp
kritiken. Till slut nåddes en kompromiss.
Staden fick påverka sammansättningen
av kommitten men guvernören fick utslagsröst. Kommissionens ’ ’politiska”
mandat var svårt att fastställa. Möjlighe·
terna att lösa den akuta finansiella krisen
stod och föll med att bankerna kunde
känna sig säkra på att de nya lånen gick
till en sanering av skulderna och inte tiD
fortsatt expansion. De vägrade att godta
någon annan säkerhet än ”raka rör”
mellan delar av skatteintäkterna och kre·
ditorerna. De ville också försäkra sig om
att saneringen åtföljdes av en strukturen
anpassning av stadens verksamhet. För·
handlingarna fördes ända till dess au
konkursen återigen var förestående.
Stadens budgetbehandling blockera·
des. Vilda strejker utbröt. Borgmästaren
hotade med avskedanden. Saneringsgruppen, bankerna liksom borgmästaren
förlorade alla i trovärdighet. Men till slut
nåddes överenskommelse om ett ”frivii·
ligt” lönestopp. Under förhandlingamas
gång bytte facket visserligen fot och sade
sig föredra avskedanden framför att av·
stå från sina framförhandlade rättighe·
ter. Man bestämde sig ändå för att söka
klara krisen genom lönestopp och natur·
lig avgång. Guvernören lovade också att
befria staden från en rad uppgifter som
vanligen åvilar delstaterna i USA, men
som New York City frivilligt åtagit sig.
Men skattehöjningar då? Ansågs sådana
inte nödvändiga i ett akut krisläge?
Det fanns de som förordade höjda
skatter. Men de flesta inblandade insåg
att det inte längre var en framkomlig väg.
Tvärtom hade tidigare skattehöjningar
medfört att företagen flyttade ut från
New York. Ytterligare höjningar skulle
minska skattebasen ännu mer trodde
man. Och gjorde tvärtom. Skatterna
sänktes istället kraftigt, både för företag
och enskilda.
De jag talade med ansåg ännu att det
var för tidigt att definitivt slå fast att
skattesänkningarna lett till högre inkomster för stadskassan. Men det var
helt klart att utflyttningstrenden hade
vänt. Företag började åter etablera sig i
staden. Inte heller de kraftigt sänkta inkomstskatterna hade lett till lägre skatteinkomster. Utbudseffekten är märkbar
även om det inte har gjorts några försök
att kvantifiera den.
Det man däremot redan nu ville poängtera var de positiva effekterna av lö-
nestoppet. Under den femårsperiod lö-
nerna inte hade höjts hade antalet anställda minskat med 60 000 utan att några
avskedats. Folk valde att övergå till den
enskilda sektorn där lönerna steg som
vanligt. Därigenom åstadkoms dubbla
budgeteffekter. Kostnadsökningarna
blev mindre när löneökningarna uteblev.
Direkta besparingar kunde göras när folk
slutade.
Den vanlige New Yorkbons reaktioner
inför åtstramningen skiftade. Ingen stack
under stol’n med att många klagade på
en sämre offentlig service. Samtidigt
överraskades man av att protesterna
bland folk i gemen inte blev större. Avgiftsfinansiering och lägre ambitioner när
det gäller sådant som gaturenhållning etc
godtogs av invånarna med trots allt ganska lätt hjärta. Det var från facket och de
lokala politikerna som det svåraste motståndet kom.
151
Svensk parallell
Det som var New Yorks problem i mitten av 1970-talet kan delvis bli även Sveriges. Orsakerna till krisen känns igen.
Även hos oss riskerar kommun efter
kommun att hamna i allvarliga svårigheter när staten inte längre förmår att bidra
till de utgifter som riksdagen åsamkat
dem. Beräkningar visar att det finansiella underskottet i den kommunala sektorn kommer att vara mellan 15 och 20
miljarder 1985 om inget görs. Det betyder kraftiga skattehöjningar eller en dramatisk nedskärning av utgifterna. Samtidigt har våra kommuner ett bättre finansiellt utgångsläge. En målmedveten anpassning av verksamheten redan nu kan
därför förhindra hot om betalningsinställelse. Men sker inte detta mycket snart
kommer också svenska kommuner och
landsting att bygga in stora underskott i
sina budgetar eller höja skatterna så
kraftigt att skattebasen kollapsar.
I de flesta stora kommuner och landsting har socialdemokraterna idag majoritet. Det är synd att påstå att socialdemokratiska kommunalpolitikers insikt
om sparbehovet och skattehöjningars
begränsningar är särskilt stor. Kanske
skulle det inte skada att bjuda in några av
dem som medverkade till att sanera New
Yorks ekonomi till en turne i svenska
kommuner och landsting. Det är alltid
billigare att lära av andra misstag än av
egna.