Thomas Wiiburg; Skogsindustrin inför framtiden

gsindustrin inför framtiden
llllatrPt,Prn,rPn i moderata
ts skogspolitiska
•r.•:onmn, Thomas Wiiburg, som i
Tidskrift nr 2182 behandlade
llfSj~rw~:et, ger här en överblick över
svenska skogsindustrins problem
utvecklingsmöjligheter. Man borde
utnyttja skogsindustrins unika
1\WIDOnec i ”insats-effekt”, dvs att
llllrtul’ans tilllönsamma avverkningar så
resulterar i högre exportintäkter,
sysselsättning och därmed större
. Författaren pekar också
••• nr~tntPmen med att stå utanför EG
analyserar slutligen den statliga
Vår skogsindustri, och då främst sågning
av trävaror, har gamla anor i vårt land.
Någon betydelsefull industri i modern
mening var den dock inte under flera
århundraden. Tekniska och kommersiella förutsättningar förelåg helt enkelt
inte samtidigt som tryckande statliga förordningar band handeln såväl inom som
utom landet. Först då ångmaskinen introducerades som drivkraft och älvarna
utbyggdes som flottleder, vilket möjliggjorde exploatering av Norrlands inlands
urskogar, började det hända något. När
sedan nya metoder för att framställa cellulosa kom vid 1800-ta1ets slut kunde
även klenare virke och sågverkens avfall
komma till användning på ett ekonomiskt bra sätt.
Efter andra världskriget och efter
1930-talets ekonomiska kriser med svå-
righeter i produktion som en följd av
avsättningssvårigheter, strukturförändringar och nedläggningar, har skogsindustrin utvecklats gynnsamt. l dag har
skogsindustrin en nyckelroll. Den svarar
för drygt 20 procent av de totala intäkterna av varuexporten och är landets
största nettovalutaintjänare. Den tillverkar genomgående internationellt säljbara
produkter och har en väl utvecklad
marknadsföringsapparat för export.
Det finns dessutom såväl från regeringens som de politiska partiernas sida
en vilja att positivt utveckla skogsindustrin. Uttalanden om skogsindustrins betydelse för sysselsättning och exportinkomster är legio samtidigt som utredningar och propositioner för fram förslag
om nya restriktioner och pålagor för nä-
ringen, vilka står i strid med viljeinriktningen att stärka exporten.
Lyckligtvis har den ekonomiska de- 290
batten nu i elfte timmen alltmer fokuserats på det stora underskottet i bytesbalansen och de stora utlandsskulderna.
Enighet råder om att denna negativa utveckling måste brytas. Det viktiga, ja det
jämte ökad sparsamhet viktigaste, är att
öka exporten. Tyvärr är det, liksom
inom skogsskötseln, diskrepans mellan
mål och medel. Målsättningen är det
ingalunda fel på men definitivt i fråga om
val av medel.
För närvarande har skogsindustrin en
tillverkningskapacitet som överstiger
vad som kan utnyttjas med användning
av enbart svensk vedråvara. Under en
konjunkturcykel kan avsättningsmöjligheterna vissa år vara så dåliga att skogsindustrin av marknadsskäl ej vill eller
kan utnyttja hela sin kapacitet. Men övriga år är det en ekonomisk nödvändighet att kapaciteten utnyttjas mer fullständigt.
En skillnad mellan skogsindustrin och
annan exportindustri – t ex verkstadsindustrin – är de mycket snabba förändringarna i marknadsförutsättningarna.
Ett första tecken på konjunkturförändring är oftast priset på skogsindustrins
produkter. En annan skillnad är den
ringa insatsen av importerade komponenter i slutprodukten, vilket ju också är
en av orsakerna till att man intjänar så
mycket valuta netto till vårt land.
Härtill kommer ett intressant förhållande sett ur ekonomisk stimulanssynpunkt, och som borde kunna utnyttjas
bättre vid goda konjunkturer, nämligen
att tidsåtgången från att ett träd faller i
skogen till att den sågade brädan eller
massan/papperet når köparen och betalning sker är mycket kort. Kan man således, som jag i en föregående artikel beskrev, stimulera till lönsamma
ningar för skogsägarna vid ett
junkturläge, så leder detta snabbt
ökade exportintäkter p ga ökad
samtidigt som sysselsättningen ökas
därmed skatteunderlaget. Detta
!ande avseende snabbheten ,.
.fekt” är unikt för skogsindustrin och
derstryker dess betydelse vtt,F>rli•MM
detta hänseende är skogsindustrin
derutnyttjad sett ur samhällets
punkt.
Vari ligger då skogsindustrin
eller hälar? Under 1980 har
svenskt virke inte räckt till.
kvantiteter importvirke har kommit
användning, och virkeslagren
rats. Ändå har kapaciteten i ·
inte kunnat utnyttjas till mer än 80
cent. Priset på importvirke är så
50 procent högre än’ det svenska) att
häremot svarande produktionen
past gett något täckningsbidrag
marginalkostnaderna för virke,
råvaror och energi.
Kalkylerna för de under de
cennierna verkställda
naderna bygger på att SK<)gsmat
der de goda åren i konjun
skall ge ordentliga vinster, och detta
möjligt endast om det finns svensk
kesråvara för utnyttjande av hela
teten.
Priserna på svensk virkesråvara
Virkesråvarukostnaderna vid
framställning ligger högre i Sverige
de viktigaste konkurrentländerna.
skilt stor är kostnadsnackdelen
rande i förhållande till USA och
trots att ” gapet” möjligen har
llgot under senare hälften av 1970-talet.
Prisskillnaderna på virkesråvara mellil olika länder torde i huvudsak och
ter tiden kunna hänföras till skillnader i
’-stnader för bedrivande av skogsproMtion. Därvid förutsätts givetvis att inlasiteten i brukningssättet i berörda
k!er är någorlunda densamma. Till en
il kan ett mycket extensivt skogsbruk
led blygsamma eller inga reprodukilnsåtgärder ge låga virkeskostnader,
leD de på så sätt producerade virkesIvanliteter blir allt mindre och styr ej
Jrisbildningen.
Även om kostnadsskillnaderna mellan
tlika länder avgör virkesprisskillnama, är därmed inte sagt att skillnatrna i kapitalavkastning i skogsbruket i
llika länder inte också kan ha sin bety- *lse, särskilt i ett kortsiktigt perspektiv.
För en svensk virkesprisutveckling,
111m stimulerar till avverkning och samtitgt möjliggör en lönsam industriell
lrädling, är det således av avgörande
~ydelse att skogsbrukets kostnader
Mils tillbaka. Möjligheterna att stabililera arbetskostnaderna men också att få
Sogen respekterad som en produktionste~~ arbetsplats, där rationella metoder
tananvändas och andra intressen får stå
&aka härför, blir avgörande för den
btsatta kostnadsutvecklingen.
om de svenska tillverkarna kan hålla
tonkurrenskraftiga priser, är och förblir
mättningsmöjligheterna för den exporterande skogsindustrin praktiskt taget
obegränsade, även på huvudmarknama, inom de kvantitetsgränser som
bo vara aktuella med hänsyn till vedrå-
41rutillgången.
statsmakterna bör även för framtiden
~företagen själva få utforma sin pro- 291
duktions- och försäljningspolitik, såsom
t ex i fråga om storleken av de uppoffringar i prishänseende som man skall ta
på sig under svaga år för att kunna sälja
hela kapaciteten under de goda. Kapning
av s k övervinster i goda konjunkturlä-
gen strider mot denna princip.
Framtida produktionsinriktning
Huvuddelen av den svenska skogsindustrins produktion består av bulkvaror.
En ny konkurrens i fråga om cellulosa
har på senare år uppträtt i form av export
från tropiska och subtropiska länder, t ex
Brasilien. Den kommer att öka men troligen i långsam takt. Fördelen för dessa
länder av förhållandevis låga skogsproduktionskostnader motvägs av höga kapitalkostnader samt av kostnader för den
i sådana fall erforderliga nya infrastruktur, förutan vilken en stor cellulosafabrik
varken kan anläggas eller drivas. Sovjetunionens massaindustri bedöms ej bli kapabel att inom överskådlig tid fylla mer
än det inhemska behovet.
Även resten av den svenska skogsindustrins produktion, specialprodukterna, möter hård konkurrens, huvudsakligen från de kontinentala och engelska pappersindustrierna. De har fördelar i
form av närhet till marknaden, större tillgång på billigt returpapper, som ersätter
en stor del av massabehovet, samt lägre
arbetskraftskostnader, men de får samtidigt bära kostnaderna för torkning och
upplösning av massa för pappersframställning.
Eftersom produktionsvolymen av cellulosa och annan barrvedsbaserad massa
i Sverige endast obetydligt och på längre
sikt kan öka, måste skogsindustrins ut- 292
veckling ske genom successivt ökande
förädling. Av handelspolitiska skäl kommer emellertid en ökad svensk pappersexport (och motsvarande minskad
massaexport) att få ske i långsam takt.
Restriktioner kan annars införas av EG,
vilka kan göra snabbare ökningar omöjliga eller olönsamma.
Vid sidan av förädling i Sverige av cellulosa till papper bör därför expansiva
svenska skogsindustriföretag förvärva
eller samarbeta med pappersbruk och
pappersförädlande företag i Västeuropa,
till vilka svensk massa eller papper av
bulkkaraktär kan levereras. Visserligen
väljer sig t ex Frankrike mot sådana förvärv, men det är nödvändigt att denna
typ av expansion från svenska företags
sida underlättas genom svenska handelspolitiska insatser.
Det franska motståndet mot svenska
investeringar i form av förvärv av franska företag är ett exempel på nackdelarna
för Sverige av att stå utanför EG. Det
finns många fördelar för den internationellt inriktade svenska industrin att vinna genom en närmare anknytning av
Sverige till EG. Visserligen stadgar det
avtal som Sverige har med EG att tullar
och kvantitativa restriktioner för svenskt
papper skall försvinna vid 1983 års utgång, men det existerar många andra
hinder för svensk export till och för
svensk förädlingsverksamhet inom EG
än tull och kontingenter. Sådana torde
för övrigt åter kunna införas av EG mot
Sverige under åberopande av speciella
svårigheter för EG:s pappersindustri.
Ett närmare samarbete med EG skulle
också ge fördelar på många andra områ-
den, t ex i form av gemensamma åtgärder
för att möta omställningsproblem i utsatta branscher, tekniskt samarbete i
av gemensamma forsknings- och
lingsinsatser mm. Den bästa
mot sådana bakslag liksom mot vaije
nan diskriminering av Sverige från
sida är och kommer att vara en
anknytning till EG i form av
skap.
statsmakternas ansvar
Skogens och skogsindustrins stora
delse i vår ekonomi liksom de
ter som drabbat enskilda företag
rar vikten av att skogsnäringen får
samma arbetsvillkor. Staten har
stort ansvar när det gäller
och tillämpning av skogsvård
ning, miljölagstiftning,
mm.
Lika viktigt för en sund ut
branschen är utformningen av den
nomiska politiken. Den svenska
näringen måste få verka inom
kostnadsmässiga ramar att den kan
da sig gentemot utländska
Stetens viktigaste uppgifter
skogsnäringen är således
av de generella ramar inom vilka
en har att verka. De selektiva
som 70-talets strukturkriser
manar knappast till efterföljd.
räddningsaktioner måste i största
liga utsträckning undvikas.
Avigsidorna av statlig ’”’”’vP,,,;,.
litik är tydliga också inom
schen. Företag som fått statligt
möjligheter att sälja sina prod
gare än om stöd inte hade utgått.
sätt snedvrids inte bara
mellan företagen på ett nr<:~ttt<>rthlll
utan det uppstår också risker att
och försäljningspriserna på export
icke subventionerade företag i sambransch blir sämre än vad de skulle
·va vara. En förlust för det svenska
.. Jet som helhet.
det fall det i framtiden skulle bli nöd- ’gt med särskilda branschvisa stöder bör även dessa ges en i viss
ll!ing generell utformning. De bör vara
orrensneutrala inom branschen och
inte medföra att mindre utvecklingsföretag tillåts expandera på bekostav mer utvecklingsbara. Åtgärderna
vara tidsbegränsade. En ”hjälp till
hjälp”. En tredje princip bör vara,
i största möjliga utsträckning främja
export.
· skogsindustri
talets strukturkriser i svenskt nä-
liv har lett till ett ökat statligt
e också inom skogsindustrin. Denutveckling måste beklagas, då de
eter som vidlåder statlig drift av
företag självfallet också gör sig gälinom skogsbranschen.
ramgångarna för staten som skogsin- ’ägare har uteblivit. Detta är påtagnär det gäller ASSI. Några avgö-
skäl kan inte anses föreligga varför
I ijämförelse med andra skogsindu- .Wretag inte har en rimlig avkastning.
Nittaget har en ägare, som varit
•ket generös när det gäller kapitallnörjningen. Företaget har en stabil rä-
wuf<irsöijning frän Domänverket och
att konkurrera på samma marknader
övriga skogsindustriföretag. Ett sätt
lösa ASSI:s svårigheter är att bredda
et av företaget och därigenom fä
krav på skötsel som föreligger för
293
andra jämförbara icke statliga skogsindustrier.
Förutom att staten äger ASSI samt
skogsindustrier genom domänkoncernen
deläger staten av skogsägareföreningar
tidigare helägda industrier. När det gäller statens samägande med skogsägarrörelsen har detta framtvingats av såväl
konjunkturmässiga som finansiella skäl.
Det är emellertid inte klart, att metoden
med statligt delägande var den enda
framkomliga vägen för att lösa ifrågavarande företags och ägares problem.
För framtiden måste det vara en strä-
van att statens ägande i de skogsägareägda skogsindustrierna avvecklas. Detta
är särskilt angeläget eftersom statens roll
som neutral part när det gäller virkesförsäljning måste beaktas. Ett fortsatt statligt delägande av dessa skogsindustrier
kan leda till risk för orimliga rävaruförsöJjninganspråk på medlemmar/skogsägare som frivilligt sammanslutit sig i
skogsägareföreningar. skogsägareföreningarna har en viktig roll som part på
virkesmarknaden.
Såväl strukturella som finansiella problem kommer med att sannolikhet att bestä för den svenska skogsindustrin för
lång tid framöver. Men låt oss hoppas att
politiken utformas så, att en sund utveckling främjas i ett marknadsekonomiskt system. Motsatsen med selektiva
statliga stödinsatser som inte är kommersiellt och industriellt motiverade i
kombination med ett system med löntagarfonder innebär, att vi avhänder oss en
av de viktigaste industriella möjligheterna till ekonomisk utveckling, nämligen
den exporterande skogsindustrins livskraft.