Gunnar Heckscher; Demokratins begrepp och innehåll

GUNNAR HECKSCHER:
Demokratins begrepp och innehåll
Ordet demokrati missbrukas ofta
konstaterar ambassadören och
professorn i statskunskap, Gunnar
Heckscher. Det är därför av största vikt
att skilja mellanfem saker: vad
begreppet demokrati innebär, hur
tilltron till demokratin motiveras, vilka
förutsättningarnaför demokrati är, hur
den tillämpas i praktiken och vilka
följderna av ett demokratiskt system är.
Verklig folkstyrelse innebär att
folkmajoriteten också har ansvar. Alla
är inte bara berättigade utan moraliskt
skyldiga att ta ställning. De har inte rätt
att ställa sig vid sidan och kalla de valda
representanternaför ”de” i motsats mot
”vi”. Det är ”vi” som bestämmer
politikens huvudinnehåll och därför även
har ansvaret för vad ”vi” eventuellt i
efterhand tycker illa om. Medvetandet
härom avtar och i spårenföljer
politikerförakt.
Den politiska vetenskapen har
med sin terminologi. I motsats
empelvis psykologer och .,v,·•v•·v11w
statsvetarna inte utvecklat något
ra obegripligt fikonspråk, där de
tyckligt bestämmer ordens
Deras termer ingår i alldagligt
och blir politiskt värdeladdade.
Desto mer angeläget är det att
klargöra vad vi talar om. Kanske
ordval inte vara ”riktigt” eller
tigt” – ”a rose by any other
smells just as sweet” – och ·
man välja att kalla vem som
Karlsson. Men det blir mindre
stånd när namnet används om
faktiskt står i telefonkatalogen
Karlsson och inte om den som
tersson, hur aktningsvärda både
son och Pettersson än är var för
Som bekant hör ordet ”’”·””””,..
dem som mest missbrukas i
pagandistiskt språkbruk. Därför
gärna bölja med att redovisa min
terminologi. Jag finner det särskilt
läget att skilja mellan fem saker:
greppet demokrati innebär – hur
till demokratin motiveras – under
förutsättningar demokrati kan
och äga bestånd – hur
lämpas i praktiken – och vilka
det demokratiska systemet för
Alla frågorna är viktiga. Men det
skilda frågor, inte bara en enda.
Begreppet demokrati
Folkstyre, flertalsvälde, är
av vårt begrepp demokrati. Det
motsats till envälde (absolut
ler diktatur) och till fåtalsvälde
ibland med ett förskönande ord
listokrati, de bästas välde). Som Tinglien och Ross understrukit gäller det en
tiJrelseform, ingenting annat, och den
Ila utnyttjas för många olika syften,
•gillas respektive ogillas av olika per•roch grupper.
Demokrati är inte detsamma som jämlbet. Den förutsätter en viss jämlikhet
Dieder troligen till ökadjämlikhet. Det
tall vi återkomma till. Otvivelaktigt
linsockså de som anser att jämlikhet är
åtigare än demokrati. Det har de självIIlet rätt att anse. Men ändå måste befqlpen hållas isär. Om man med ”ekoIIIDisk demokrati” avser ekonomisk
Jmlikhet är uttrycket missvisande och
•ckligt.
Demokratibegreppet är gammalt. Det
tingen skapelse av 1600- och 1700-talsllkare som Locke och Rousseau. Det
IDos redan ett par tusen år tidigare.
lien under de senaste tvåhundra åren
lir det ofta medvetet eller omedvetet
taPPlats samman med Rousseaus tankar
• den allmänna viljan, la volonte gelh!e. Då måste man likväl komma ihåg
llRousseau var impulstänkandets aposttl och därför löslig i uttryckssätt och
110nemang. Av allt att döma använde
lin uttrycket allmän vilja som beteck- – för vad som nu för tiden kallas alllinintresse och syftade inte på någon
flelltlig viljeyttring. Han menade att
1811 ifråga om ”lagar”, dvs de grundlägpnde principerna för statsstyrelsens orpnisation och handhavande, skall utrö-
• vad allmänintresset/allmänviljan är.
Det kan folket i sin visdom ensamt göra.
Men det är här fråga om en intellektuell
6r kanske rättare intuitiv tankeoperaD, uttryckt genom rösträkning. Denna
• nutiden överraskande tankegång
295
finns klart utförd i fjärde boken av Contrat social. (G. Heckscher i Festskrift till
Arthur Thomson, 1961.) Det är därför
missvisande att som C B Macpherson
tolka Rousseaus begrepp så att det passar in på de socialistiska u-ländernas enpartisystem, hur mycket Roussea:u än
älskade ädla primitiva varelser och samhällen.
Rousseaus vision gällde småskaliga
samhällen. Man behöver dock inte acceptera den för att inse att det demokratiska systemet kan tillämpas inte bara i
stat och kommun utan också i varje annan organiserad sammanslutning inom
vad Hegel och Marx kallade samhället i
motsats till staten. Ett företag kan styras
demokratiskt av sina anställda, eller av
alla aktieägare, ehuru envälde eller få-
talsvälde här är vanligare. En fackförening eller kooperativ sammanslutning
är demokratiskt styrd om dess förtroendemän leds av medlemmarnas vilja och
önskningar, men inte om medlemsinflytandet utbyts mot studiegrupper där
medlemmarna bara orienteras om ledningens avsikter.
I stat och kommun kan den s k förvaltningsdemokratin vålla skenbara intressekonflikter, nämligen om personalen inte
bara gör anspråk på att bestämma över
sådant som gäller arbetsmiljön utan vill
gå längre. Daghemspersonalen kan anse
sig bäst skickad att avgöra hur stor budgeten för den kollektiva barnomsorgen
skall vara, SIDA:s personal vill påverka
biståndspolitikens utformning och SIFklubben på lokalradiobolaget vill avgöra
gränserna för vad som skall få rundradieras. Men det håller inte. Demokratin
ger beslutanderätten åt väljarna och
deras företrädare, inte åt någon annan.
:
i
l
j
’·;
•
l
l;
l
!
296
Det är i kraft av deras bemyndigande
som förvaltningspersonalen fungerar,
och själva förvaltningsdemokratin har
samma ursprung.
Demokratin måste motiveras
Kravet på demokrati behöver motiveras.
Det är inte självklart. Tvärtom avvisades
det på sina håll med stor energi så sent
som för femtio år sedan och än mera
allmänt hundra år tidigare. Endast utifrån ett ohistoriskt betraktelsesätt kan
man bortse från risken av att demokratin
också i vårt land åter kan komma att
sättas i fråga.
Motiveringen kan i princip vara religiös eller moralisk. Den kan bygga på
människovärdet, att alla människor har
samma anspråk på hänsyn och därför
bör ha samma möjligheter att påverka
statsstyrelsen och samhällsutvecklingen.
Också andra moraliska eller religiösa
värderingar kan motivera demokrati.
Problemet är emellertid att sådana lätt
kan vändas också till försvar för andra
styrelseformer än de demokratiska. De
kan stödja religiösa ledare som ayatollah
Khomeini eller självhärskare som Fidel
Castro. Värderingar, morallagar och religiösa ideer brukar tolkas olika av olika
människor, ibland med förödande följder. Slutligen kan olika var för sig berättigade strävanden komma i konflikt med
varandra. Därför finns det skäl att välja
en enklare, rent praktisk motivering.
Politik är prioritering, och någon måste prioritera. Demokrati är motiverad
som den bästa metoden att sörja för denna prioritering. ”Il y a quelqu’un qui a
plus de sens commun que personne:
c’est tout le monde” – det fmns någon
som har mera sunt förnuft än någon •
nan: det är alla tillsammans.
Den demokratiska ideologin -.
vem som skall bestämma, men inte
som skall bestämmas. Den kräver
lertid respekt för de träffade hl’ohllllili•
även från människor som finner
oriktiga. Den har därför av Herbert
sten kallats en ”överideologi”. Däri
ger dess begränsning men också
styrka. Den som från ·
berala, religiösa, socialistiska eller
utgångspunkter tror sig om att
verka medmänniskorna med
kanske inte omedelbart men
längre sikt, har skäl att välja uen[]OKJ:IIII
Den som däremot finner detta
eller alltför omständligt, kanske av
tro mot människorna eller av
att genast åstadkomma exempelvis
järnlikhet eller ovillkorlig laglydnad
söka ett annat alternativ. Det enda
står till buds tycks i våra dagar vara
taturen. Med dess hjälp kan man
driva sin vilja igenom men riskerar
lika ofta att inte ens få tillfålle att
sin mening.
Demokratins förutsättningar
I Västerlandet har numera de flesta
demokratin, eller törs åtminstone
säga annat. Intresset flyttas därmed
frågan om demokratins
den som gäller dess
Också är det här som
ringen främst breder omkring sig.
demokratiska styrelseformens
ristiska drag förblandas med de
digheter som gör det möjligt att
och upprätthålla den. De av Nils
der i Svensk Tidskrift nr 5/1982
._en ur svenska riksdagspartiers pro- ..illustrerar detta.
gränsdragningen mellan demokrainnebörd och dess förutsättningar är
omligen nödvändig. Annars glömman så lätt att demokratins fortsatta
ens inte är självklar. Man får inte
tyreisen för ingenting, och den kan
fortleva var som helst. Det är farligt
moralisera utan hänsyn till detta.
· a farligt är att förfalla till perfek- ’sm. Förutsättningarna är inte mindviktiga därför att man i denna ofulllimliga värld måste räkna med att de
erar bara till en del. Tydligast framdetta på det intellektuella området.
kan inte vara djupt tänkande och
fillade filosofer som Platons styrande
. Men en viss bildningsnivå hos fotbreda lager är oumbärlig för demo- . . Visserligen har man i Indien komett bra stycke på väg mot folkstytrots att de flesta är analfabeter,
1111 det beror på särskilda omständighe- *som inte finns överallt, och dessutom
den indiska demokratin bristfällig i
IIDga hänseenden. I stort sett måste delllkrati förutsätta att väljama inte bara
• läsa valsedlarna utan också har tilltiliga kunskaper för att kunna följa
tllot slags politisk debatt. Folket kan
lieta avgörandena i sina händer utan att
llminstone veta något om vad avgöran- ._ innebär. Den förutsättningen sak• i många u-länder, och där kan man
lljaktligen inte heller förvänta någon
*mokrati än så länge.
Demokrati är inte heller möjlig utan
*aäende medborgerliga fri- och rättigkter. Tankefrihet och föreningsfrihet är
llllllbärliga: endast om medborgaren fritt
Ila välja ståndpunkt och sammansluta
297
sig med andra för att främja den kan
folkmakt utövas. Lika givet är att alla
fritt skall kunna välja om och när de vill
ge sin mening till känna, att de äger ovillkorlig rätt att behålla medborgarskapet,
att de får röra sig fritt inom sitt land och
inte kan landsförvisas, att deras personliga frihet och intressen skyddas av ojä-
viga domstolar och att de inte riskerar
retroaktiva påföljder för sina handlingar.
Dessa fri- och rättigheter var i huvudsak
garanterade redan innan demokratin bröt
igenom, och utan dem skulle genombrottet aldrig ha skett.
En annan viktig förutsättning är en
viss jämlikhet, åtminstone så mycket att
väljama kan utöva rösträtten självständigt utan fruktan för någon överhet, den
må sedan bestå av godsägare eller andra
arbetsgivare, ämbetsmän, partifunktionärer eller religiösa förkunnare. Inte heller den förutsättningen är uppfylld överallt. Men det är viktigt att komma ihåg
att demokrati inte uppnås bara genom
jämlikhet. Endast den jämlikhet som
framträder i fria val kan kallas folkstyrelse.
Grundläggande värdegemenskap kan
inte heller helt umbäras. Demokratin kan
fungera endast om minoriteten i sista
omgången är beredd att böja sig för majoritetsbeslut. Det gör den bara om alla
eller nästan alla har så pass mycket gemensamt att de hellre ger efter än griper
till vapen. Inbördeskrig är oförenligt
med demokrati, det får anses som en
truism. Men några steg längre måste man
gå. Respekt för oliktänkande är ett livsvillkor för demokratin, och även majoriteten måste ålägga sig en viss återhållsamhet. Inte bara sådant majoritetsförtryck som innebär att minoriteten berö-
298
vas möjligheterna att förvandla sig till
majoritet, utan också sådant som rubbar
det allmänna förtroendet för de politiska
organen kan spränga demokratins ram.
Och i den mån samhället innefattar klart
avgränsade grupper är det mer än riskabelt att ställa någon eller några av dessa
helt utan inflytande.
Också en fast rättsordning existerade
långt tidigare än folkstyrelsen och är
nödvändig för dess fortbestånd. Det
maktägande folket måste därför finna sig
i att lagen är suverän tills den har ändrats
och att den tolkas och tillämpas av organ
som är självständiga rentav gentemot
majoriteten. Själva utövningen av demokratin, fastställaodet av vad som är folkflertalets beslut, kräver vidare fasta spelregler, utformade antingen i en skriven
författning eller i allmänt respekterad
sedvanerätt. Om man så vill kan man
säga att den skrivna författuingen har
den fördelen att den är lättare att ändra
än sedvanerätten. Men om legaliteten
kräver en viss fördröjning eller något
mer än enkelt flertal kan detta inte betraktas som odemokratiskt. Folkstyrelse
betyder inte att allting nödvändigt skall
avgöras genast.
Betydelsen av fri debatt lär inte många
våga förneka. Visserligen sägs det ibland
att offentligheten skapar svårigheter för
demokratiska stater, särskilt på det utrikespolitiska området. Men inte heller
alla diktaturer kan undvika publicitet,
och dessutom kan frånvaron därav leda
till ryktesspridning som är ännu farligare. Inte heller i demokratierna behöver
offentlighetskravet dessutom vara ovillkorligt. Den som kan åberopa goda skäl
kan kosta på sig betydande hemlighetsmakeri.
Kravet på fri debatt gäller
främst det tryckta ordet. Men
dias utveckling har förändrat läget.
har i många hänseenden större
slagskraft än tidningar och böcker,
när monopol gäller för TV och
det oklart hur fri debatten blir i
kommunikationsmedel. I brist på
kurrens kan det där bli fråga också
åsiktsmonopol, nämligen för de
ners åsikter som lyckats vinna
ning i monopolföretaget. Dessa
ners anspråk på åsiktsfrihet tycks
emot tendera mot det helt nh••oro,n••
De glömmer ibland att detJattfrihetea
av vikt för demokratin genom att ge
män upplysning om faktiska ·
den och påvisa att det finns ett
av olika åsikter, inte genom att ge
da tyckare utrymme för att lufta
gressioner. Debatten blir mycket
trovärdig och även mindre fri om
utgörs av skällsord och lögner
kräktar på privatlivets helgd.
fria ordets utövning måste hålla sig
en viss ram, om den inte skall bli
produktiv.
Mest omtvistad av allt som
som en förutsättning för aerno~;rm
den ekonorruska friheten. Där har
skett en åsiktsförskjutning. Medan
na frihet ursprungligen skattades
högt av den begynnande
förkämpar, som var liberaler,
nu allt mera i fråga, därför att den
försvåra genomförandet av full
misk jämlikhet.
Å andra sidan borde just den
derstryker de ekonomiska
betydelse för samhällsskicket ha
skäl att beakta vad som kan bli
av att ekonomin är offentligt
Hur skall exempelvis oppositiorörelser kunna göra sig gällande
· politiska lösningar kunna
l.lllaltser:as, med alla de kostnader detta
med sig under nutida förhållanden,
ekonomisk och politisk makt ligger i
händer, det må sedan vara statsfackets eller partiets?
makthavare kan antas i längden
villiga att finansiera rörelser som
på att undergräva deras makt?
skall ekonomin kunna bli verkligt
kontrollerad utan makt över
vu,..u •.•,.,…..? Hur skall fria ar- !l,llm<lrktladsförhandlingar kunna toleiett planhushållande samhälle, om
kan omintetgöra de ekonomiska plaÄr det i ett sådant samhälle möjatt tolerera strejker som för längre
.. ens kortare tid lamslår produkllaen? Kan det där vara tillåtet för per•r med betydelsefulla uppgifter, t ex
lttagsledare eller forskare, att ”rösta
.tfötterna” genom att lämna landet?
Varken i geografin eller i historien
llls något exempel på att ett fullt uttålat socialistiskt system kunnat för• med politisk demokrati. Inte bara
.. teoretiska analysen utan också den
filkliska erfarenheten tyder på att det är
.;j!igt.
En och annan trodde för något år se• att Polen skulle komma sådana pes- .Ustiska antaganden på skam. När den
• fackföreningsrörelsen solidaritet
tlxte sig stark tycktes där avteckna sig
•socialistisk ordning där krav på fackli•och andra medborgerliga friheter kun•göra sig gällande. I hela Västerlandet
299
väckte denna utveckling sympati bland
socialismens kritiker lika väl som bland
dess anhängare, låt vara att särskilt de
sistnämnda tyckte sig finna stöd för sina
förhoppningar i den polska utvecklingen.
Utvecklingen blev inte den som alla
hade hoppats. I stället blev Polen ett ny.tt
exempel på att fackliga och andra medborgerliga friheter inte kan existera där
den ekonomiska friheten saknas. De avskaffades under hänvisning till att de
äventyrade det socialistiska systemet
och hindrade en lösning av de ekonomiska problemen. Att den återupprättade
diktaturen också visat sig oförmögen att
lösa dessa problem är en annan historia.
Mot den bakgrunden är det inte överraskande att en samhällsforskare som
Assar Lindbeck, som tänker längre än
näsan räcker, varnar för att löntagarfondernas – den fackligt styrda planekonomins – Sverige i sinom tid skulle bli ett
nytt Polen. Ingen tror väl att Kjell-Olof
Feldt, Rudolf Meidner, Gunnar Nilsson,
Olof Palme eller ens Per-Olof Edin önskar avskaffa de fackliga och medborgerliga friheterna. Men de ägnar sig åt verklighetsfrämmande önsketänkande när de
tror att dessa friheter skulle kunna bestå
utan den pluralism på det ekonomiska
området som marknadsekonomin skapar. Inte ens i Jugoslavien, som ändå
gått mycket längre än Polen i att eftersträva ekonomisk pluralism och som frigjort sig från Sovjetunionens förmynderskap, är det särskilt mycket bevänt
med fackliga och medborgerliga friheter.
Tillämpning av demokratin
Demokratins tillämpning kan ta många
olika former. Som Nils Elvander mycket
300
riktigt framhåller är det hithörande frå-
gor som på senare tid mest sysselsatt
statsvetarna. Klart är också att intet system utvecklats som gör folkets inflytande fullständigt. Den perfekta demokratin
är inte uppfunnen och lär aldrig bli det.
Lika klart är att problemen i mycket är
likartade oavsett om de gäller statens
styrelse, kommunal självstyrelse eller
maktutövning i stora eller små organisationer.
Om man bortser från de minsta enheterna är avvägningen mellan direkt och
representativ demokrati en huvudfråga.
Den berördes av Rousseau, när han i
underförstådd polemik mot Montesquieu
talade om att det brittiska folket var fritt
endast när det utsåg sina företrädare i
underhuset. Han förutsatte därför att
alla politiska enheter skulle vara små och
att de grundläggande besluten, om ”lagar”, skulle fattas genom folkomröstning. Däremot medgav han att tillämpningen måste anförtros åt valda representanter.
Sedermera har man i flertalet demokratiskt styrda länder mer och mer hållit
sig till det representativa systemet. I
Sverige, där riksdagsledamöter, landstingsledamöter och kommunfullmäktige
utses genom proportionella listval är detta särskilt påtagligt. Anmärkningsvärt
nog har de s k folkrörelserna gått samma
väg. Där fanns från bötjan starka inslag
av direkt demokrati, men dessa har förlorat mer och mer i betydelse eller helt
försvunnit. Det samma gäller företagsoch förvaltningsdemokratin, vars utövning väsentligen anförtrotts de fackliga
förtroendemännen, inte sällan med tonvikt på centrala förhandlingar utan direkt
medverkan av den berörda personalen. I
de aktuella förslagen om löntagarfo’*
har man också sorgfälligt ansträngt
att hindra att de anställda i de ~::.ro:~e••n
företagen skall få särskilt mycket Il
säga till om.
Ur många synpunkter är denna
veckling begriplig. Det går inte att
ra allting genom folkomröstning
stormöten. Många avgöranden är
om tekniskt så komplicerade att
måste fattas i anslutning till en
sion som är mera omfattande och
trängande än vad vanligt folk kan
delta i eller ens lyssna till.
nöjer sig med att i val ta ställning
principfrågorna och lämna ntti\r~,ntt•?-
sina valda representanter. Det
rätt bra tom med Rousseau.
Dock kan man inte gå hur långt
helst i denna riktning, om man
verklig folkstyrelse. Den rep>resenll•
demokratin förblir demokratisk
den mån väljare och
lemmar verkligen ges tillfälle att
sin mening och ta ställning i de
frågorna, oavsett om detta sker
direkt folk- eller medlems,omrösl:nn.
tvingas klargöra sin inställning i
ning till valen. Därvidlag har man
finna de svenska valrörelserna
bara för rikspolitikens del. De
nala valen äger däremot med vårt
munala samband” rum i skuggan
rikspolitiska debatten, och väljarna
inte så värst mycket påminta om
som är att vänta av skilda
ningar i handhavandet av
praktiska angelägenheter.
Och de fackliga valen är liksom
exempelvis producent- och kon1SIIII•I
sammanslutningar oftast
omstridda, vilket betyder att de som
väljas nästan aldrig behöver redovibestämda ståndpunkter. Man
då också hålla i minnet att organii vårt land numera förväntas
••Miilln~r•o i mängder av frågor som bara
sammanhänger med deras
……a 515au’u”’ uppgifter. Ingen vet om
förtroendemän därvidlag är repre- . för medlemmarna.
•lnr’itPtPnjl makt och ansvar
starka tonvikten på representativ i
för direkt demokrati har sina
, hur välmotiverad den än kan syav lämplighetsskäL Verklig
-•ctvr,,c, innebär att folkmajoriteten/
-ledl~:msma~mite:ten har inte bara makutan också ansvaret. Alla medborgag wme:dlemiJnar är inte bara berättigade
moraliskt skyldiga att ta ställning –
man så vill att vara politiker. Går
galet, har de sig själva att skylla.
har kanske röstat på fel parti vid vaNästa gång har de tillfälle att rätta
misstag. Men de har inte rätt att stälsig vid sidan och kalla representanför ”de” i motsats mot ”vi”. Det
”vi” som bestämmer politikens hutldinnehåll och därför även har ansvaret
• vad ”vi” eventuellt i efterhand tyckilla om.
Medvetandet härom avtar, och i
Jplren följer det så kallade politikerför- \llttet. Samtidigt uppträder i alla väster, också i Sverige, ett nytt och för
etablerade partierna besvärande inav populism. Miljögrupper och andaktiva minoriteter framträder med anpå att representera den verkliga
301
folkmeningen, kanske de lokala opinionerna, och anser sig ha_rätt att begagna
utomparlamentariska metoder såsom
medborgerlig ohörsamhet om de inte kan
få gehör på annat sätt. Mycket tyder på
att detta beror på att de legala vägarna
för direkt folkligt inflytande i sakfrågor
är stängda. För den som i likhet med mig
förordade kommunala folkomröstningar
redan för trettiotre år sedan ligger det
nära till hands att exempelvis beklaga att
inte Stockholms invånare fick rösta om
almarna i Kungsträdgården eller trafikomläggningarna på Kungsholmen och
Östermalm och att inte Kalixälvens
framtid underställs referendum i Norrbotten.
I de flesta andra hänseenden måste
den politiska demokratin anses fungera
väl i Sverige. Valdeltagandet är osedvanligt högt, och åtminstone under valrörelserna får allmänheten tillfälle att i press,
television och radio följa den politiska
debatten. Av allt att döma utnyttjar den
också dessa möjligheter. De politiska underhandsdiskussionerna på arbetsplatser
och gator, i snabbköp och skolor är livliga. En intressant tendens som är mera
markant i våra grannländer men kan
påvisas också hos oss är att allt flera
väljer ståndpunkt efter argumentationen
i aktuella frågor, ofta strax före valet, i
stället för att låta sig ledas av yrkestillhörigheten.
Också om spelreglerna är enigheten
stor i vårt land. Det är numera erkänt
och rentav formligen uttalat att ändringar i grundlagarna inte bör genomföras
med knapp majoritet. De får dröja tills
vidsträckt samförstånd har uppnåtts. De
flesta berörda torde också vara överens
om att respektera inte bara själva grund- 302
lagsföreskrifterna utan också väl etablerad praxis. Att allt detta kan medföra
dröjsmål, så att de beslutande församlingarnas majoritet ibland blir ur stånd
att omedelbart driva sin mening igenom,
anses allmänt som en mindre olägenhet
än uppslitande konstitutionella tvister
skulle vara.
Följderna av det demokratiska systemet
Resultaten ochföljderna av den politiska
demokratins tillämpning i Västerlandet
är inte lätta att precisera. Ofta kan man
inte urskilja vad som beror på folkstyrelsen från vad som har andra grunder.
Vid tiden för det demokratiska genombrottet rådde på sina håll verklighetsfrämmande förhoppningar om vad som
skulle kunna uppnås – liksom det på
andra håll rådde verklighetsfrämmande
farhågor. Det fanns de som trodde att
allmän världsfred skulle följa i demokratins spår och uppstå när världen ”gjorts
trygg för demokratin”. Krigiska konflikter troddes bero på enskilda personers eller små gruppers åtgöranden. Detta vansinne skulle upphöra när folkflertalet tagit makten. Men erfarenheten talar ett annat språk. Inte bara i diktaturer
utan också i demokratier kan det uppstå
nationalistisk yra och envishet om krav
som hindrar fredliga överenskommelser.
Visst inser de flesta människor att krig
medför svåra lidanden inte minst för civilbefolkningen, men ändå går det ofta
att övertyga denna om att ”rättvisa” eller ”trygghet” kan uppnås endast med
vapen i hand. Någon fredsgaranti är demokratin inte.
Lugnet i det inre har däremot ofta blivit större när man upphört att sitta på
säkerhetsventilen och givit utrymme
skilda meningar, nämligen om den
gare nämnda förutsättningen
menskap föreligger. Om de etniska,
giösa eller ekonomiska mclt<:<ittnllno~n
tycks vara oöverkomliga kan
det demokratiska maskineriet ”v••m~•..
användas för att underblåsa k011flilktet1
och upplösa samhällsordningen.
liga motsättningar kan avvecklas
demokratiska medel, men inte de
största.
Där den grundläggande v!>r’I1POPINII
skapen finns leder folkstyrelsen i
tillämpning till ökad samhälls
De som är gynnsamt lottade förmås
tvingas avstå något åt dem som har
sämre, men det betyder också att
grupper i samhället känner ett
samt ansvar. ”Försvar och
Harald Hjärnes gamla slagord, kan
tast förverkligas i ett demokratiskt
tvärt emot vad en del av hans
förmodade på 1920-talet.
Det ligger i sakens natur att
tin i praktiken gynnar de stora
grupperna. Det kan ofrånkomligen
till svårigheter för minoriteterna,
bara sådana som höginkomsttagare
också mindre gynnade minoriteter
som familjer med många barn.
rättvisesynpunkter har oftast svårt
göra sig gällande mot konkreta
intressen. Å andra sidan kan också
små minoriteter ibland få ett
tionerligt stort inflytande i den
utgör s k marginalväljare eller
av småpartier som blir tungan på
ett parlamentariskt jämviktsläge.
detta är sådant som inte kan
Vill man ha ett demokratiskt
får man ta dess brister med dess
tre och inte inbilla sig att det tillgodoser
baven på absolut rättvisa (i den mån nu
sidan alls existerar i sinnevärlden).
Troligen har demokratin emellertid
”erallt bidragit till att öka den ekonoIiska och socialajämlikheten. Att så vaIi fallet i Sverige lär inte kunna bestrim. Jämlikheten är inte fullständig, men
et kan råda delade meningar om den
llgonsin kan eller ens bör bli det. I valje
flO ger den politiska demokratin inte
llgra garantier i den vägen, vilket torde
Dbidragit till att Karl Marx ställde sig
skeptisk till dess möjligheter så länge
den sociala revolutionen inte ägt rum.
Det gör också dagens nymarxister.
Demokratin har fortfarande fiender,
ecb dessa gör anspråk på att få utnyttja
dess möjligheter i syfte att avskaffa den.
Ett av folkstyrelsens stora problem är
lm stort utrymme som skall ges sådana
lktiviteter. Aena sidan får man inte ristera ”självmord av fruktan för döden”
,nom att bekämpa spioner, fascister
och kommunister med metoder som är
ltörenli~a med demokratins förutsättingar. Aandra sidan kan man inte räkna
led att övertygelsens och saklighetens
Ylpen i alla lägen visar sig tillräckliga.
igon slutgiltig lösning på problemet om
demokratins självförsvar har inte utfunderats, men åtminstone hittills har vi
IlAde i Sverige och i många andra motsvarande länder lyckats hanka oss fram
303
genom att laga efter lägligheten. Vi har
godtagit vissa inskränkningar i publiciteten men inte låtit dem bli så stora att
normalt meningsutbyte och normal kontroll omöjliggjorts. Inskränkningarnas
nödvändighet har alltid fått diskuteras.
Vi kan inte heller undvara Säpo, men vi
låter den bli kritiserad.
Frågan om demokratins konsekvenser
hänger nära samman med frågan om dess
motivering. De som inte godtar tanken
om att demokratin stöds av en ”överideologi” kan nämligen vara demokrater
bara om de finner att folkstyrelsens resultat motsvarar deras förväntningar i
fråga om jämlikhet, trygghet, välstånd,
fred eller vad de eljest sätter värde på.
Det är en tveksam, betingad demokratism, och om den vinner spridning är
folkstyrelsens framtida fortbestånd mer
än osäkert, eftersom tillvaron i dessa
hänseenden alltid lär förbli ofullkomlig.
Vi som har en annan uppfattning menar att den politiska demokratin i sig
själv är så värdefull att vi inte kan tänka
oss att vara utan den. Det är inom dess
ram vi vill arbeta för att i andra hänseenden förverkliga våra ideal och förhoppningar. Oavsett hur framgångsrika eller
besvikna vi blir i sådana hänseenden menar vi att demokratin är det bästa – eller
det minst dåliga – styrelseskick som hittills utformats av människorna. Det är
vår värdering.