Kurt Holmgren; Skånska riksdagsmän
1982
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
~L.
1tteratur
KURT HOLMGREN:
Skånska riksdagsmän
Det har ej sällan noterats, i hur hög grad
listoria, ej minst personhistoria, utgör ett
lllarkt sidointresse hos människor inom olika
yrkesgrupper. Anmälaren har särskilt kunnat
tonstatera detta i tjänstemannakretsar, men
saken har sin motsvarighet också inom andra
liljöer. Från det politiska gebitet är det förDKiligen mest kända exemplet Fabian MånslOD, f 1872 d 1938, från böljan järnvägsarbellre, sedan journalist och politiker, känd fiJif i den socialdemokratiska riksdagsgruppen på 1910- och 1920-ta1en och där expert på
lllllfrågor och andra ekonomiska ting. När
denne lika begåvade som originelle man fick
lid över på 20-talet tog han upp ett ungdomslllresse, medeltidshistorien och 1500-talet,
och producerade här arbeten, som förskaffide honom hedersdoktorat vid Uppsala uniYerSitet, en i sanning märklig slutfas i en aukldidakts livsgärning.
Förre jordbruksministern, inrikesministern
och försvarsministern Eric Holmqvist, f
1917, en minst lika betydande politiker som
partivännen Månsson, har efter avgången ur
bnslihuset 1976 också tagit upp ett historiskt
~peeialintresse, närmare bestämt den
llånska riksdagsrekryteringen under tiden
fdn representationsreformen till 1800-talets
slut. Härom har han – under rubriken ”Aristokrater, bönder och byråkrater, Skånska
ritdsdagsmän på 1800-talet” – publicerat en
serie politiska personskisser.
Holmqvist har i sin bok gjort ett allsidigt
a-val bland skånska riksdagspolitiker – från
~q~resentationsreformens och Louis De
Geers hätske motståndare Arvid Posse till
den ursprungligen mycket radikale publicislen F T Borg i Hälsingborg och den kanske
Rlrste folkskolläraren i riksdagen Sven Rosenberg. Flertalet av de biograferade har
dock – som naturligt är – blivit skånska
bonderiksdagsmän. Vaije personskiss ger en
pliska levande bild av föremålet; förf. har i
co del fall fått tag i dagböcker och personliga
dokument vilkas innehåll belyser både vederbörande själv och hans sociala bakgrund. Alldeles bortsett från det personhistoriskt upplysande ger boken – med en trettio sidors
iDledning om ” Sverige och Skåne under
I*Kl-talet” – många socialhistoriska notiser
av stort intresse: om det avancerade spritmissbruket, om distans- och transportproblem Skåne och huvudstaden emellan (även
skjutsningstvånget!), om rådande klasskillnader (märk uppgiften att då en gång under
tvåkammarriksdagens första tid i Stockholm
kvarvarande riksdagsmän skulle omhändertagas för en middag värdskapet anförtrotts
icke någon myndighetsperson utan en domstolsvaktmästare!).
Bland de olika personstudierna är den
längsta den om Arvid Posse, först motståndare till representationsreformen men efteråt
– under tvåkammarriksdagens första tid –
etablerad som (formell) ordförande i det parti
av lantmän för vars tryck reformmotståndarna livligt varnat. Uppfattningen om denne
– otvivelaktigt duglige – man har hos den
bildade läsekretsen i allmänhet bestämts av
Louis de Geers klart kritiska beskrivning i
hans ”Minnen”. 1800-talets kanske mest lästa memoarverk. Holmqvist är för sin del positivt inställd till vederbörande. Värt att märka
är uppgiften att Posse vid avgången från
statsministerämbetet hade mindre goda affärer och därför omhändertogs genom att gö-
ras till president i kammarrätten, redan då en
viktig förvaltningsdomstol, detta skedde trots
hans uppnådda 63 år och trots att han sedan
1850, då han avslutade en kort sejour i
Skånes hovrätt under ett tredjedels sekel ägnat sig åt allt annat än juridik.
En annan skånsk herreman, fast med folkligt ursprung, vilken Holmqvist med tydlig
respekt beskriver, är den mångkunnige juristen i skånska hovrätten P A Bergström, på
grund av sin resning och styrka, både andligen och kroppsligen, Kung Bergström kallad.
B blev sedermera statsråd (i två omgångar)
och landshövding, känd också för sitt minst
sagt märgfulla språk. Med rätt eller orätt kom
han under sin senare statsrådsperiod att uppfattas som förföljare av den spirande arbetarrörelsen.
Skåne har haft många utmärkta Nilssöner i
riksdagen, på senare tid t ex högermännen
vice talman Nilsson i Bonarp och Nilsson i
skottlandshus (till sist landshövding och talman) samt socialdemokraten, på slutet utrikesministern, Torsten Nilsson. I Holmqvists
arbete behandlas två andra Nilssöner, Per
Nilsson i Espö, flitig dagboksskrivare, och
.’..
l l
!·
l
328
Sven Nilsson i Everöd, bränneriidkare och
hemmansägare, på slutet vice talman och
Carl Ifvarsssons efterträdare som ledare för
(gamla) lantmannapartiet.
Det sagda ger vid handen, att Holmqvist,
ambitiös skribent sannolikt utan egentlig historikerutbildning, (men med ett föregående
som studieledare i Handelsanställdas Förbund) åstadkommit ett mycket läsvärt arbete,
innefattande givande inblickar i våra
farföräldrars och farfarsföräldrars liv samt
olika skåneförhållanden. Det vore lyckligt,
om andra parlamentariker med intresse för
tidigare generationers insatser försökte si& i
samma stil. Vad skulle inte en historiskt
intresserad norr- eller västerbottning kUDDa
åstadkomma om sin landsdels märkesmAn,
om deras näringsfång, om fattigdom och ~
lering – i anslutning till personskisser om
riksdagsledamöter som översten och gruvcfi.
rektören C O Bergman, lantbrukaren odl
statsutskottsledamoten Boström i Bodbya
fram till – ursprungligen kvarnpojken – sedermera kyrkoherden i Gällivare, slutliga
biskopen Olof Bergqvist?
1tteratur
KURT HOLMGREN:
Skånska riksdagsmän
Det har ej sällan noterats, i hur hög grad
listoria, ej minst personhistoria, utgör ett
lllarkt sidointresse hos människor inom olika
yrkesgrupper. Anmälaren har särskilt kunnat
tonstatera detta i tjänstemannakretsar, men
saken har sin motsvarighet också inom andra
liljöer. Från det politiska gebitet är det förDKiligen mest kända exemplet Fabian MånslOD, f 1872 d 1938, från böljan järnvägsarbellre, sedan journalist och politiker, känd fiJif i den socialdemokratiska riksdagsgruppen på 1910- och 1920-ta1en och där expert på
lllllfrågor och andra ekonomiska ting. När
denne lika begåvade som originelle man fick
lid över på 20-talet tog han upp ett ungdomslllresse, medeltidshistorien och 1500-talet,
och producerade här arbeten, som förskaffide honom hedersdoktorat vid Uppsala uniYerSitet, en i sanning märklig slutfas i en aukldidakts livsgärning.
Förre jordbruksministern, inrikesministern
och försvarsministern Eric Holmqvist, f
1917, en minst lika betydande politiker som
partivännen Månsson, har efter avgången ur
bnslihuset 1976 också tagit upp ett historiskt
~peeialintresse, närmare bestämt den
llånska riksdagsrekryteringen under tiden
fdn representationsreformen till 1800-talets
slut. Härom har han – under rubriken ”Aristokrater, bönder och byråkrater, Skånska
ritdsdagsmän på 1800-talet” – publicerat en
serie politiska personskisser.
Holmqvist har i sin bok gjort ett allsidigt
a-val bland skånska riksdagspolitiker – från
~q~resentationsreformens och Louis De
Geers hätske motståndare Arvid Posse till
den ursprungligen mycket radikale publicislen F T Borg i Hälsingborg och den kanske
Rlrste folkskolläraren i riksdagen Sven Rosenberg. Flertalet av de biograferade har
dock – som naturligt är – blivit skånska
bonderiksdagsmän. Vaije personskiss ger en
pliska levande bild av föremålet; förf. har i
co del fall fått tag i dagböcker och personliga
dokument vilkas innehåll belyser både vederbörande själv och hans sociala bakgrund. Alldeles bortsett från det personhistoriskt upplysande ger boken – med en trettio sidors
iDledning om ” Sverige och Skåne under
I*Kl-talet” – många socialhistoriska notiser
av stort intresse: om det avancerade spritmissbruket, om distans- och transportproblem Skåne och huvudstaden emellan (även
skjutsningstvånget!), om rådande klasskillnader (märk uppgiften att då en gång under
tvåkammarriksdagens första tid i Stockholm
kvarvarande riksdagsmän skulle omhändertagas för en middag värdskapet anförtrotts
icke någon myndighetsperson utan en domstolsvaktmästare!).
Bland de olika personstudierna är den
längsta den om Arvid Posse, först motståndare till representationsreformen men efteråt
– under tvåkammarriksdagens första tid –
etablerad som (formell) ordförande i det parti
av lantmän för vars tryck reformmotståndarna livligt varnat. Uppfattningen om denne
– otvivelaktigt duglige – man har hos den
bildade läsekretsen i allmänhet bestämts av
Louis de Geers klart kritiska beskrivning i
hans ”Minnen”. 1800-talets kanske mest lästa memoarverk. Holmqvist är för sin del positivt inställd till vederbörande. Värt att märka
är uppgiften att Posse vid avgången från
statsministerämbetet hade mindre goda affärer och därför omhändertogs genom att gö-
ras till president i kammarrätten, redan då en
viktig förvaltningsdomstol, detta skedde trots
hans uppnådda 63 år och trots att han sedan
1850, då han avslutade en kort sejour i
Skånes hovrätt under ett tredjedels sekel ägnat sig åt allt annat än juridik.
En annan skånsk herreman, fast med folkligt ursprung, vilken Holmqvist med tydlig
respekt beskriver, är den mångkunnige juristen i skånska hovrätten P A Bergström, på
grund av sin resning och styrka, både andligen och kroppsligen, Kung Bergström kallad.
B blev sedermera statsråd (i två omgångar)
och landshövding, känd också för sitt minst
sagt märgfulla språk. Med rätt eller orätt kom
han under sin senare statsrådsperiod att uppfattas som förföljare av den spirande arbetarrörelsen.
Skåne har haft många utmärkta Nilssöner i
riksdagen, på senare tid t ex högermännen
vice talman Nilsson i Bonarp och Nilsson i
skottlandshus (till sist landshövding och talman) samt socialdemokraten, på slutet utrikesministern, Torsten Nilsson. I Holmqvists
arbete behandlas två andra Nilssöner, Per
Nilsson i Espö, flitig dagboksskrivare, och
.’..
l l
!·
l
328
Sven Nilsson i Everöd, bränneriidkare och
hemmansägare, på slutet vice talman och
Carl Ifvarsssons efterträdare som ledare för
(gamla) lantmannapartiet.
Det sagda ger vid handen, att Holmqvist,
ambitiös skribent sannolikt utan egentlig historikerutbildning, (men med ett föregående
som studieledare i Handelsanställdas Förbund) åstadkommit ett mycket läsvärt arbete,
innefattande givande inblickar i våra
farföräldrars och farfarsföräldrars liv samt
olika skåneförhållanden. Det vore lyckligt,
om andra parlamentariker med intresse för
tidigare generationers insatser försökte si& i
samma stil. Vad skulle inte en historiskt
intresserad norr- eller västerbottning kUDDa
åstadkomma om sin landsdels märkesmAn,
om deras näringsfång, om fattigdom och ~
lering – i anslutning till personskisser om
riksdagsledamöter som översten och gruvcfi.
rektören C O Bergman, lantbrukaren odl
statsutskottsledamoten Boström i Bodbya
fram till – ursprungligen kvarnpojken – sedermera kyrkoherden i Gällivare, slutliga
biskopen Olof Bergqvist?