Ledare; Fostran till kultur
1983
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Fostran till kultur
När president Mitterand vunnit det
franska presidentvalet och en fransk
vänsterregering trädde till för första
gången på över tjugo år, var det inte bara
på det ekonomisk-politiska området som
en expansiv socialdemokratisk politik
böljade genomföras. Också på kulturpolitikens område gjordes en socialdemokratisk rivstart. Redan i den nya regeringens allra första budget mer än fördubblades statsanslagen till kulturändamål, och året därpå gjordes ytterligare en
kraftig anslagsuppräkning.
Svensk kulturpolitik kännetecknas av
sin strävan efter bredd, av att man på
olika sätt vill fånga in stora grupper vanliga människor och göra dem delaktiga
av ett aktivt kulturskapande. En stor flora av statliga och kommunala stödformer
fördelas på många olika vägar till en rad
kulturyttringar. Metoden att kanalisera
stora summor skattemedel till keramikkurser och litteraturcirklar i folkrörelseregi är nog ganska svensk. Men även om
det inte är möjligt för fransmännen att
tillämpa precis samma metoder, så är det
helt klart vilken som är rörelseriktningen. Det traditionellt så elitistiska Frankrike rör sig nu i ”svensk” riktning.
Fortfarande torde dock Sverige ha en
relativt sett större kulturbudget än kulturnationen Frankrike, i synnerhet om
man tar hänsyn till de betydande åtaganden som görs av de svenska kommunerna. Betyder det att Sverige också har en
mer avancerad kulturpolitik än Frankrike? l hur hög grad är det överhuvud rimligt att mäta ett lands kulturpolitiska
standard genom antalet anslagsmiljoner?
Det är svårt att komma ifrån att här
finns ett visst samband. Det vi förstår
med kultur i trängre bemärkelse har i alla
tider haft svårt att klara sig på renodlat
kommersiell bas. Mecenatskapet i en el·
ler annan form – förr i form av rika
furstar, i dag i form av främst stat och
kommuner, vissa fonder etc – är en för·
utsättning för att många konstarter över·
huvudtaget skall kunna bestå och utvecklas. Det beror inte aJltid på att dessa
konstarter är för exklusiva, att de saknar
en tillräcklig efterfrågan från publiken
(det finns en betalningsvillig publik för
oändligt många fler föreställningar på
Drottningholmsteatern, men det finns en
fysisk gräns för vad som kan åstadkom·
mas).
Likaså är det uppenbart att vi för vissa
konstarter, t ex bildkonsten, har ett ”diskonteringsproblem” – en tavla eller en
skulptur kan kanske avnjutas under
hundratals år, men det vill till särskilda
arrangemang om konstnären i sin livstid
skall kunna uppbära visningsersättning·
en från kommande generationer konstäl·
skare. En aktiv kulturpolitik i ett modernt, nivellerat industrisamhälle kräver
därför det offentligas medverkan på oli·
ka sätt. Men denna medverkan behöver
inte alltid ha karaktär av omfattande
statliga subventioner, av att staten ”håller för folket obegripliga kulturyttringar
under armarna”. Det är tvärtom både
möjligt och önskvärt med ökade inslag
av ”marknadsanspassning” i det offent·
liga stödet.
Hur ser då den kulturella standard ut
som vi i Sverige köpt oss med ’alla statliga och kommunala anslagsmiljoner?
Under senare tid har vår omfattande
satsning på bredd och amatörkultur
kommit att ifrågasättas, inte minst av de
yrkesmässiga kulturskaparna och deras
organisationer. De hävdar att politikerna
igrund och botten inte är särskilt intresserade av de professionella kulturskaparna, och att en oproportionerligt stor
del av samhällets kulturella stöd består
av subventioner till allmänhetens fritidsverksamhet. Den kritiken är inte helt
obefogad.
Det finns i Sverige, på alla områden
utom idrottens, en rädsla för det professionella, det högkvalificerade och exklusiva, som i många lägen verkar hämmande. Det är desto mera beklagligt som det
inte behöver finnas någon motsatsställning mellan satsning på bredd och satsning på kvalitet. Vad som t ex åstadkommits av musikalisk folkfostran genom
våra kommunala musikskolor under de
senaste tio, femton åren kan inte nog
lovordas; det har lyft Sverige upp på en
musikalisk nivå som man knappast trott
vara möjlig. Men vad är det för fobier
som driver socialdemokratiska kommunalpolitike·r att motarbeta allt som tenderar att bli verkligt högklassigt och därmed framgångsrikt – såsom i Stockholms fall Adolf Fredriks musikskola?
Just på detta område illustreras annars
värdet av kulturpolitiska satsningar som
syftar till fostran för kultur. Ty det långsiktiga målet bör självfallet vara att nå en
sådan kulturell bildningsnivå i landet att
171
folks spontana efterfrågan gör stora delar av kulturen självbärande. (Helt kan
den aldrig bli det.)
I den strävan är det inte bara, eller
kanske ens främst, de för kulturpolitiken
öronmärkta miljonerna som skall räknas.
För fostran till kultur har vi ju också
skolan. Men samtidigt som vi åstadkommit en berömvärd upprustning av den
musikaliska fostran i landet har motsatsen skett när det gäller t ex litteraturstudiet i våra skolor. Den nedrustningen,
inklusive den som skett ifråga om utbildning av lärare i svenska, är något av en
kulturell katastrof. Inga litteraturstödsmiljoner i världen kan kompensera för en
skolpolitik som sätter böcker och litteraturläsning i strykklass.
Frankrike må ha en bit kvar innan det
når vår per-capita-satsning för kulturella
ändamål över den statliga budgeten. Det
är förresten möjligt att de aldrig får de
statsfinansiella möjligheterna att nå därhän. De har emellertid den ovanskliga
fördelen att kunna bygga på ett gediget
bildningsarv i sitt skolväsen. När skall vi
i Sverige inse att vi måste återge skolan
en av dess viktigaste roller, nämligen att
överföra kulturarvet mellan generationerna?
När president Mitterand vunnit det
franska presidentvalet och en fransk
vänsterregering trädde till för första
gången på över tjugo år, var det inte bara
på det ekonomisk-politiska området som
en expansiv socialdemokratisk politik
böljade genomföras. Också på kulturpolitikens område gjordes en socialdemokratisk rivstart. Redan i den nya regeringens allra första budget mer än fördubblades statsanslagen till kulturändamål, och året därpå gjordes ytterligare en
kraftig anslagsuppräkning.
Svensk kulturpolitik kännetecknas av
sin strävan efter bredd, av att man på
olika sätt vill fånga in stora grupper vanliga människor och göra dem delaktiga
av ett aktivt kulturskapande. En stor flora av statliga och kommunala stödformer
fördelas på många olika vägar till en rad
kulturyttringar. Metoden att kanalisera
stora summor skattemedel till keramikkurser och litteraturcirklar i folkrörelseregi är nog ganska svensk. Men även om
det inte är möjligt för fransmännen att
tillämpa precis samma metoder, så är det
helt klart vilken som är rörelseriktningen. Det traditionellt så elitistiska Frankrike rör sig nu i ”svensk” riktning.
Fortfarande torde dock Sverige ha en
relativt sett större kulturbudget än kulturnationen Frankrike, i synnerhet om
man tar hänsyn till de betydande åtaganden som görs av de svenska kommunerna. Betyder det att Sverige också har en
mer avancerad kulturpolitik än Frankrike? l hur hög grad är det överhuvud rimligt att mäta ett lands kulturpolitiska
standard genom antalet anslagsmiljoner?
Det är svårt att komma ifrån att här
finns ett visst samband. Det vi förstår
med kultur i trängre bemärkelse har i alla
tider haft svårt att klara sig på renodlat
kommersiell bas. Mecenatskapet i en el·
ler annan form – förr i form av rika
furstar, i dag i form av främst stat och
kommuner, vissa fonder etc – är en för·
utsättning för att många konstarter över·
huvudtaget skall kunna bestå och utvecklas. Det beror inte aJltid på att dessa
konstarter är för exklusiva, att de saknar
en tillräcklig efterfrågan från publiken
(det finns en betalningsvillig publik för
oändligt många fler föreställningar på
Drottningholmsteatern, men det finns en
fysisk gräns för vad som kan åstadkom·
mas).
Likaså är det uppenbart att vi för vissa
konstarter, t ex bildkonsten, har ett ”diskonteringsproblem” – en tavla eller en
skulptur kan kanske avnjutas under
hundratals år, men det vill till särskilda
arrangemang om konstnären i sin livstid
skall kunna uppbära visningsersättning·
en från kommande generationer konstäl·
skare. En aktiv kulturpolitik i ett modernt, nivellerat industrisamhälle kräver
därför det offentligas medverkan på oli·
ka sätt. Men denna medverkan behöver
inte alltid ha karaktär av omfattande
statliga subventioner, av att staten ”håller för folket obegripliga kulturyttringar
under armarna”. Det är tvärtom både
möjligt och önskvärt med ökade inslag
av ”marknadsanspassning” i det offent·
liga stödet.
Hur ser då den kulturella standard ut
som vi i Sverige köpt oss med ’alla statliga och kommunala anslagsmiljoner?
Under senare tid har vår omfattande
satsning på bredd och amatörkultur
kommit att ifrågasättas, inte minst av de
yrkesmässiga kulturskaparna och deras
organisationer. De hävdar att politikerna
igrund och botten inte är särskilt intresserade av de professionella kulturskaparna, och att en oproportionerligt stor
del av samhällets kulturella stöd består
av subventioner till allmänhetens fritidsverksamhet. Den kritiken är inte helt
obefogad.
Det finns i Sverige, på alla områden
utom idrottens, en rädsla för det professionella, det högkvalificerade och exklusiva, som i många lägen verkar hämmande. Det är desto mera beklagligt som det
inte behöver finnas någon motsatsställning mellan satsning på bredd och satsning på kvalitet. Vad som t ex åstadkommits av musikalisk folkfostran genom
våra kommunala musikskolor under de
senaste tio, femton åren kan inte nog
lovordas; det har lyft Sverige upp på en
musikalisk nivå som man knappast trott
vara möjlig. Men vad är det för fobier
som driver socialdemokratiska kommunalpolitike·r att motarbeta allt som tenderar att bli verkligt högklassigt och därmed framgångsrikt – såsom i Stockholms fall Adolf Fredriks musikskola?
Just på detta område illustreras annars
värdet av kulturpolitiska satsningar som
syftar till fostran för kultur. Ty det långsiktiga målet bör självfallet vara att nå en
sådan kulturell bildningsnivå i landet att
171
folks spontana efterfrågan gör stora delar av kulturen självbärande. (Helt kan
den aldrig bli det.)
I den strävan är det inte bara, eller
kanske ens främst, de för kulturpolitiken
öronmärkta miljonerna som skall räknas.
För fostran till kultur har vi ju också
skolan. Men samtidigt som vi åstadkommit en berömvärd upprustning av den
musikaliska fostran i landet har motsatsen skett när det gäller t ex litteraturstudiet i våra skolor. Den nedrustningen,
inklusive den som skett ifråga om utbildning av lärare i svenska, är något av en
kulturell katastrof. Inga litteraturstödsmiljoner i världen kan kompensera för en
skolpolitik som sätter böcker och litteraturläsning i strykklass.
Frankrike må ha en bit kvar innan det
når vår per-capita-satsning för kulturella
ändamål över den statliga budgeten. Det
är förresten möjligt att de aldrig får de
statsfinansiella möjligheterna att nå därhän. De har emellertid den ovanskliga
fördelen att kunna bygga på ett gediget
bildningsarv i sitt skolväsen. När skall vi
i Sverige inse att vi måste återge skolan
en av dess viktigaste roller, nämligen att
överföra kulturarvet mellan generationerna?