Dagens frågor; Mannen i elfenbenstornet

Dagens frågor
Mannen i elfenbenstornet
En läsning av riksdagsprotokollen från
utrikesdebatten den 16 mars ger en otäck
känsla. I det läge där landet befinner sig
behövs en samförståndsvilja mellan partierna, vilka åsikter de än har. Men att
finna spår av en sådan anda är omöjligt,
och härtill är en man vållande. Olof Palme är en maktmänniska, men tyvärr utpräglat destruktiv, och hans rädsla för
att någon annan kan ha rätt där han själv
har orätt hetsar upp honom. Han tappar
alldeles balansen för att få tillfälle att
förfölja en motståndare.
Ulf Adelsohn hade den 15 mars meddelat statsministern genom dennes kansli
att han skulle tala på förmiddagen omedelbart efter utrikesministern. Egon
Bahr-frågan skulle komma upp och därmed kritik mot statsministern som ansvarig för den. På eftermiddagen skulle
Adelsohn enligt ett gammalt löfte resa tUI
Finland. Palme hade kunnat gå i debatt
med Adelsohn om han så velat. I stället
infann han sig till den viktiga· debatten
först då Adelsohn rest. Pillme hade
”hört ett rykte” att Adelsohn ”stuckit
till utlandet”, men han menade att Adelsohn ”kommer att dyka upp ur något hål
– det måste ju ändå finnas någon gräns
för pajaseriet”. Detta är den ton som
statsministern använder mot en annan
partiledare.
Stödd alJtså på en lögnaktig förvrängning av fakta fortsatte Palme med bl a ett
antal angrepp mot moderaterna. Carl
Bildt (m) numrerade upp och slog sönder
argumenten på ungefår tio minuter. Ola
Ullsten kompletterade kritiken mot Palme genom att fråga varför Egon Bahrnoten, nu enligt Palme bara ”en sondering” , skickades till den västtyska oppositionen för användning och inte, om den
var en sondering, till den västtyska regeringen. Olof Palmes obehärskning steg
till den grad, att han påstod att ”moderaterna är en säkerhetsrisk för den svenska
säkerhetspolitiken”. Säkerhetsrisk – är
inte det lika med presumtiva landsförrä-
dare?
Olof Palme lever i ett elfenbenstorn.
Hans beundrande ”pojkar” underhåller
honom i tron att han är en utrikespolitikens mästare. Han låter sin stackars utrikesminister tala om det förtroendefulla
samarbetet mellan Sverige och våra nordiska grannar. Tror Olof Palme att de
norska och danska statsministrarna –
Finland är i skrivande stund i regeringsförhandlingar – litar på honom? Tror
han att den nya regeringen i Bonn gör
det? Eller ens medlemmarna i Palmekommissionen? I så fall vet han inte
mycket om vad hr Kreisky kan säga:
Tror han att Egon Bahr-affåren just på
grund av handläggningen inte uppfattas i
utlandet för vad den är: inte svensk men
socialdemokratisk utrikespolitik?
Olof Palme är ingen säkerhetsrisk, allra minst i den mening han själv inlagt i
ordet. Men han, landets statsminister, är
i sina värsta stunder en belastning för
Sveriges anseende utomlands.
Villaägare
Har villaägarna det svårt eller har de det
bra? Om det går meningarna starkt isär.
Känslorna svallar och argumenten möter
inte varandra. Från den ena sidan hör
man att villaägarna tvingas att gå från
gård och grund ruinerade för resten av
sina liv till följd av skatteöverenskommelsen. Från den andra sidan hör man
174
att det är villaägarna som åker O!Jlkring i
sina fina segelbåtar på fjärdarna om sommaren. Hur förhåller det sig egentligen?
Debatten kommer inte att komma rätt
så länge man betraktar villaägarna som
en enhetlig grupp. Det finns naturligtvis
villaägare längs hela skalan men låt oss
för enkelhetens skull här dela upp villaägarna i två grupper. Villaägare som nyligen köpt sina hus å ena sidan och villaägare som köpt sina hus för lång tid sedan å den andra.
Ett ordinärt hus i stockholmstrakten
kostade så sent som i mitten på 1970-
talet omkring 250 000 kronor. Det hade
då statliga lån. Den som köpte det huset
med en egen kontantinsats på 25 000 kronor och sedan amorterat på sina lån har
idag kvar en låneskuld på cirka 200 000
kronor. Det ger en kapitalkostnad vid 50
procents marginalskatt på l 500 kronor
per månad och en total boendekostnad
inklusive driftskostnader på totalt 2000
kronor per månad. Hans hus har idag ett
marknadsvärde på 500 000 kronor. Villaägaren har ett eget kapital på 300 000
kronor. Han har det bra. Om han inte,
som så många har gjort, redan har sålt
sitt hus och köpt ett större och dyrare.
Den andre villaägaren, som köpte ett
likadant hus vägg i vägg med familjen i
det första exemplet betalade för två-tre
år sedan 550 000 kronor. Också han satte
in lOprocent eller 55 000 kronor kontant.
Hans kapitalkostnader är cirka 3500 kronor per månad vid 50 procents marginalskatt och hans totala boendekostnader är
cirka 4500 kronor per månad. Hans hus
har sjunkit med 50 000 kronor i värde
sedan han köpte det och hans samlade
sparkapital har sjunkit från 55 000 kronor
till 5000 kronor. Han har det dåligt.
Innan politikerna hittar på ett system
som tar hänsyn till att det finns villaägare
av olika slag, kommer debatten om villaägarna inte att skapa några konstruktiva
lösningar utan endast aggressioner. Det
är därför nu dags att ta hänsyn till verkligheten såsom den är.
På farliga vägar
”Handla så att ditt handlingssätt kan
upphöjas till en allmän norm för alla.”
Så lyder Immanuel Kants kategoriska
imperativ. Och det kräver politiska partier och myndigheter i dag av den enskilde. Själva agerar de – i vatje fall somliga
av dem – uppenbarligen som prelaten i
det gamla ordspråket ”Var och en äger
leva som prästen lär, men ingen som han
lever”.
Generalklausulen mot skatteflykt betyder att myndigheterna ökat kraven på
den enskilde. Han skall nu inte längre
bara följa de lagar och förordningar som
finns. Han skall dessutom kunna räkna
ut vad lagstiftarna vill, ehuru de inte
kommit på att införa det i bestämmelserna.
Avsevärt större fördragsamhet visar
en del politiska partier och myndigheter
med sig själva. Två exempel skall här
ges.
I Kalmar iäns landsting försöker moderaterna, centerpartiet och socialdemokraterna genomdriva anslag till politisk
sekreterarhjälp åt sig själva tin ett sammanlagt belopp på drygt 330 000 kr.
Landstingsförbundets jurister varnar,
sådana bidrag – som ju i verkligheten är
ett extra, öronmärkt partistöd utöver det
som landstinget redan ger – strider mot
kommunallagen. Men förvaltningsutskottets centerpartistiske ordförande
avvisar invändningarna. Och partierna
motiverar sin framstöt med att regeringen skulle ha planer på att ändra lagen, så
att det blir tillåtet att inrätta sådana här
tjänster.
HSB, Riksbyggen och vissa kommuner har begått en lagstridig handling
när de införde s k hembud i bostadsrättsföreningarnas stadgar. Det betyder att
bostadsrättsinnehavaren förpliktas avyttra sin lägenhet till den som föreningen
eller kommunen väljer ut åt honom. Därför har en del bostadsrättsinnehavare
vänt sig till Konsumentverket för att få
rättelse till stånd. Men verket avstår från
att göra någonting med hänvisning till
uppgifter om att regeringen skulle ha för
avsikt att justera reglerna och legitimera
hembud.
Nu är det inte alls säkert att det blir
några lagar som tillåter politiska sekreterare i kommuner och landsting eller hembud. Men oavsett vilket – sedan när är
det acceptabelt att politiska pårtier och
myndigheter går händelserna i förväg
och följer lagar som ännu inte existerar i
sinnevärlden? Vad händer med allmänhetens respekt för rättssamhället om det
fortsätter på det här sättet?
Om myndigheter och politiska partier
upphöjer sig själva till någon sorts lagfrälse, samtidigt som den enskilde förväntas följa även obefintliga bestämmelser, då är vi ute på farliga vägar.
Lägre oljepriser?
Professor Milton Friedman har i en artikel i Newsweek utvecklat sina tankar om
hur mycket priset på olja kommer att
sjunka. Han erinrar om att det reala pri- 175
set på olja sjönk med ungefår 25 procent
mellan 1974 och 1978. Att det reala priset
stigit sedan dess tillskriver han Shahens
fall i Iran, det kaos det medförde och det
följande kriget mellan Iran och Irak. Detta ledde till minskningar av oljeproduktionen vilket medförde att köparna slogs
om den olja som fanns och drev upp
priset.
Nu diskuteras allmänt oljepriser på
25-30 dollar per fat. Enligt Milton
Friedman kommer priset emellertid att
falla betydligt mer. Det är alltför lönsamt
för någon medlem av kartellen att öka
sin produktion i smyg och därmed öka
utbudet på marknaden. Friedman tror att
ett oljepris på 7-8 dollar per fat ligger
vid den övre gränsen för vad ekonomiska faktorer bör ange som rätt pris på
olja.
Om det blir så kommer inte bara oljefälten i Nordsjön utan många andra ener~
giinvesteringar att bli olönsamma. Milton Friedman tror därför att många regeringar, som bara för några år sedan arbetade på att hålla oljepriset nere, av olika
intressegrupper kommer att fås att försöka förhindra att oljepriset sjunker. Regeringarna kommer att misslyckas även
med det tror Milton Friedman, men först
sedan medborgarna har fått dyrt betala
för försöken att gå emot marknaden.
Den fredliga budbäraren
Det är rimligt om statsminister Palme ivrigt sökt tröst efter sina ”felsägningar”
rörande den svenska noten om en kärnvapenfri zon genom Mellaneuropa och
den tyske politikern Egon Bahrs mycket
aktiva författarskap i sammanhanget.
Olof Palme hade ju bara velat hjälpa sin
176
tyske partivän. Han struntade visserligen i den svenska utrikesnämnden och
trampade sin stackars utrikesminister på
tårna. Han själv skulle ändå framstå som
den store statsmannen och fredsmäklaren, Palmekommissionens ordförande.
Som bekant gick det hela åt pipan.
Noten kom vid en illa vald tidpunkt och
var också illa skriven. Den naturliga
reaktionen att skylla på UD:s tjänstemän
kunde inte tillgripas: Visserligen har politiska avdelningens chef Lennart Eckerberg offentligt trätt upp till den ansvariges försvar, men att denne var socialdemokraternas utrikespolitiska påläggskalv Pierre Schori har ingen hittills betvivlat. Schori är en man som vet mycket
om de präktiga revolutionärerna i Nicaragua och mindre om de politiska fängelserna på Kuba. Liksom sin husbonde,
vars röst han avlyssnar, ser han världen
som sitt arbetsfält. De små förhållandena
i Europa är inte tillskurna för honom. Så
organiserade han en miss.
När nöden är störst! Hjälpen kom från
en rysk general. ”Sovjetunionen kan
tänka sig att inlemma Östersjön i en
kärnvapenfri zon,” sade, med ett märkligt ordval, general Tjernov, hittills
okänd som politiker. Han tillade att Sovjetunionen är beredd att ta bort 6 (sex)
ubåtar med 18 medeldistansrobotar ur
Östersjön. Olof Palme blev glad. Detta
var ” en fortsättning på vad Brezjnev
sade för drygt ett år sedan”. Sedan dess
hade det varit tyst om saken.
Om statsministern inte alltid hade så
fasligt bråttom med att uttala sig, hade
han kunnat tänka på att det inte precis är
hövligt att komma till Sverige och tala
om ubåtar. Han borde också ha funnit att
det var en märkvärdig talesman som den
nya regimen i Moskva använt för att
upprepa den sjuke Brezjnevs till intet
förpliktigande utsagor. Slutligen borde
han ha reagerat på vad generalen ålagts
att säga – att denne vågat framträda
utan precisa order är uteslutet – om
Sovjetunionens fredsvänlighet. ”Sovjetunionen har aldrig hotat någon med krig
och under sin 66-åriga historia aldrig angripit någon,” förklarade han.
Alla, ink! statsministern, vet att Sovjetunionen angrep Polen 1939, i nära
samförstånd med Adolf Hitler, och slet
till sig sin del av rovet. Alla vet att Sovjetunionen samma år angrep Finland och
inledde vinterkriget. Alla vet också hur
de baltiska staterna slutgiltigt annekterades 1940 under krigshot. Detta hände
inom Östersjöområdet, väl att märka.
Men söks ett senare exempel, vet alla att
Sovjetunionen nu för tre år sedan angrep
Afghanistan och tågade mot Kabul. Ty
det var väl inte afghanerna som försökte
erövra Moskva?
Om den fredlige budbäraren visar sig
vara så föga lyckad som sanningsägare
på ett område, hur skall man kunna tro
honom på ett annat? Bara den som känner sig hårt trängd faller för hans budskap.
Varför inte privatvård?
Inom vårdsektorn bryter sig de socialistiska och ickesocialistiska ideologierna allt skarpare.
Socialdemokraterna slår envist vakt
om etableringskontrollen för tandläkare.
Avsikten är att nyexaminerade skall
slussas in i folktandvården, som skall
svälla på den privata sektorns bekostnad. Enda möjligheten för den som vill
öppna eget är att överta en privatpraktik
av någon annan. Inte ens i de områden
som har brist på tandläkare vågar man
tillåta fri etablering. Regeringen låter
alltså inte den enskilde tandläkaren välja
den företagsform han själv föredrar –
samma regering som i andra sammanhang påstår sig vilja värna om småföretagsamhet!
Nu är socialdemokraterna på krigsstigen också mot den privata läkarvården,
enkannerligen fritidspraktikerna. Det s k
problemet – för i realiteten är det ju
inget problem – har aktualiserats i samband med City Akuten i Stockholm. Det
är en fritidspraktik som till de socialistiska regleringsivrarnas stora förtret blivit synnerligen populär bland patienterna. Även på andra håll i landet finns
motsvarigheter. I t ex Malmöhus län har
landstingsdirektören brutit avtalet med
Sydsvenska läkarkonsult, som har privat
jourverksamheL Det medför att de privatajourläkarna inte längre tillåts utnyttja larmcentralen.
I en riksdagsdebatt aviserade sjukvårdsminister Gertrud Sigurdsen en
översyn av de ekonomiska villkoren för
privatpraktikerna. Hon ville dock inte
förbjuda dem – ännu. Och när en liknande praktik planerades av sex privattandläkare i Stockholm deklarerade det socialdemokratiska landstingsrådet Göran
177
Hammarsjö majestätiskt: ”Den behövs
inte!” Varför inte låta patienterna själva
avgöra den saken? Sjukvården är ju till
för dem och inte för politikerna – eller
borde åtminstone vara det.
Samhället har investerat mycket pengar i läkarnas och tandläkarnas utbildning. Det bör följaktligen vara ett allmänintresse att dessa yrkeskategoriers
kunskaper och färdigheter utnyttjas så
mycket som möjligt. Vill de på sin fritid
ägna sig åt att bistå sjuka är det enbart
positivt – även om deras bevekelsegrunder ibland kan vara delvis ekonomiska. Men de styrande kommer då med
invändningar av typen ”ingen skall kunna tjäna pengar på andras sjukdomar”
och andra lika befängda argument. Somliga vill t o m gå så långt som att hindra
läkare och tandläkare att göra vad de
önskar på fritiden. Inte minst de sjuka
torde betacka sig för så cyniska uttryck
för förmynderi.
Sjukvården är redan alltför samhällsstyrd. Det finns ingen anledning att
vandra vidare på den vägen. Tvärtom
bör vårdsektorn i större utsträckning privatiseras. Erfarenheterna från bl a fritidspraktikerna tyder på att det är en angelägen åtgärd. Det skulle vara beklagligt om de socialistiska dogmatikerna
lyckades stoppa en sådan utveckling.