Göran Lennmarker; Myter i socialpolitiken
1983
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
l
l
l
GÖRAN LENNMARKER:
Myter i socialpolitiken
Kostnaderna är mycket högre inom
folktandvården än inom den privata
tandvården. Detsamma gäller
kostnaderna på privata jjukhem jämfört
med landstingets långvårdsavdelningar.
Planeringschefen inom Moderata
Samlingspartiet, Göran Lennmarker,
sticker hål på myten att offentlig
verksamhet skulle innebära lägre
kostnader. Författaren, som varit
sakkunnig i Socialdepartementet,
angriper ett flertal andra myter inom
socialpolitiken, vilka underligt nog
omfattas av många utanför de
socialistiska leden. Det måste bli möjligt
för enskilda initiativ att konkurrera om
de som verkligen behöver stöd skall
kunna få det.
De offentliga utgifterna för sociala ändamål motsvarar en tredjedel av värdet av
vår samlade produktion av varor och
@nster (BNP). Stat, landsting och kommuner fördelar dels dessa pengar till hushållen, dels används de för offentlig konsumtion inom den sociala sektorn. De
stora posterna är pensioner, hälso- och
sjukvård, sjukförsäkring, socialvård,
barnomsorg. bidrag till barnfamiljer och
åtgärder för att bekämpa arbetslöshet.
Många av de uppgifter som tidigare
familjen stod för har kommit att tas över
av offentliga organ. Vård av barn, äldre
och sjuka i hemmet har ersatts av institutionsvård. I Sverige har den utvecklingen gått extremt långt. Den offentliga sektorn har – ofta av ideologiska skäl –
kommit att tränga ut enskilda alternatiY.
Visserligen finns det fortfarande social
verksamhet och även vissa transfereringar som drivs utanför den offentliga
budgeten, men det är marginellt. Privat
verksamhet har svårt att hävda sig i konkurrens med skattefinansierad verksamhet.
Många tror – även djupt in i moderata
led – att social verksamhet och sociala
bidrag med nödvändighet måste ske i offentlig regi. Omsorgen om sjuka, gamla
och handikappade har kommit att betraktas som synonymt med offentlig sektor. Strävan att begränsa den offentliga
sektorns omfattning brukar bemötas
med argumentet att hälso- och sjukvård,
socialvård och handikappinsatser behövs. Precis som någon skulle ha bestridit motsatsen.
Art socialister hellre vill bedriva verksamhet i stat. landsting och kommuner
än i privat regi är inte något att förundra
sig över. Men att den stora andel av SYeriges befolkning som inte är troende socialister har kommit att omfatta ungefär
samma syn beror på en rad myter – dvs
föreställningar som är allmänt omfattade men ändå inte har täckning i verkligheten.
Offentlig verksamhet innebär en omfördelning till förmån för de svaga
Detta är den vanligaste myten. I själva
verket utgör den grundargumentet för att
varmhjärtade och omtänksamma människor har svårt att uppfatta privat verksamhet som ett reellt alternativ till offentlig verksamhet på det sociala fältet.
Med offentlig verksamhet menar vi de
tjänster som utförs av stat, landsting och
kommuner. På det sociala området rör
det sig framförallt om hälso- och sjukvård, den primärkommunala äldreomsorgen (ålderdomshem, servicehus,
hemsamaritverksamhet m m), den primärkommunala barnomsorgen, samt insatser för t ex missbrukare.
Hälso- och sjukvård är i allt högre utsträckning ett problem med omfördelning av kostnader under olika delar av
livscykeln. En allmän obligatorisk försäkring klarar väl detta problem. Det behövs inte landsting för detta. Det finns
studier som tyder på att sjukvårdskonsumtionen snarast är störst hos relativt
betalningsstarka grupper. Den offentliga
hälso- och sjukvården innebär därför
inte någon omfördelning från ” rika” till
”fattiga”.
Kommunal barnomsorg är mer vanlig i
högre inkomstgrupper än i lägre och vanligare i storstadsområden än i mindre
orter på landsbygden. I själva verket innebär det nuvarande systemet för tinan- 201
s1enng av den kommunala barnomsorgen att många barnfamiljer med lägre inkomster – framförallt familjer där en av
makarna är hemarbetande – är med och
subventionerar hushåll med högre realinkomster. Den kommunala barnomsorgen
är generellt sett en transferering i motsatt riktning.
Även beträffande den kommunala äldreomsorgen finns tendenser i samma
riktning. Vi vet att medellivslängden varierar med hänsyn till inkomstnivå. Högre inkomster är normalt förknippade
med en högre medellivslängd. Det innebär också att en större del av de stora
insatser som görs på den primärkommunaJa äldreomsorgen faktiskt innebär en
transferering från normalt sett mer betalningssvaga grupper till de mer bctalningsstarka.
Offentliga bidrag går till dem som bäst
behöver dem
Det finns en kärna av sanning i detta,
men det gällde framför allt tidigare. På
den idylliska tiden när skattetrycket totalt sett var lågt innebar de offentliga
bidragen att svaga och fattiga grupper
fick ett välbehövligt stöd som finansierades genom beskattning av ett fåtal relativt rika. I takt med att bidragssystemen
har byggts ut har denna sociala profil
kommit att suddas ut alltmer. Visserligen finns det fortfarande begränsade
grupper som i ordets egentliga mening är
i behov av offentliga stödinsatser – t ex
de som är livslångt handikappade – men
den dominerande andelen av transfereringen innebär en rundgång.
De flesta hushåll som har det ekonomiskt svårt i Sverige idag har det beroen- 202
de på en orimlig beskattning. Det offentliga tar ifrån vatje hushåll stora summor i
form av arbetsgivaravgifter, inkomstskatter och konsumtionsskatter. Därigenom får allt fler hushåll det svårt att klara sig utan bidrag. Arbetsinkomsternas
andel av hushållens realinkomster sjunker och bidragens andel höjs.
De ökade bidragen av den typ socialdemokraterna har genomfört, finansieras
via ökade skatter för framförallt låg- och
medelinkomsttagare. Ökningen i bidragssystemet minskar transfereringsmomentet och ökar rundgången.
Offenlig verksamhet innebär lägre kostnader
Eftersom offentlig verksamhet inte går
med vinst måste den bli billigare än privat, som måste ge överskott och vinst.
Denna felaktiga föreställning har väl alltmer kommit att sättas ifråga. Avsaknaden av incitament att driva verksamheten rationellt och ändamålsenligt, har lett
till många exempel på offentligt slöseri.
Ett besök på en nybyggd vårdcentral
kostar sannolikt 2-3 gånger så mycket
som ett motsvarande besök hos en privatpraktiker. Vårddagkostnaden på privata sjukhem ligger ibland på hälften av
kostnaderna för landstingens långvårdsavdelningar. Folktandvården har jämfört
med privattandläkare väsentligt mycket
högre kostnader.
Planeringsansvaret kräver att all verksamhet hålls ihop i ett samlat grepp
Detta är det argument som har överlevt
myt nummer tre. Visserligen är det svårt
att hävda att den offentliga verksamheten drivs bättre än den ptivata. Men då
är man genast där med argumenten att de
privata plockar russinen ur kakan.
”De privata tar bara hand om den del
av marknaden som är lönsam, medan de
offentliga institutionerna får ta hand om
hela problemområdet.” Argumentet används framförallt av allmännyttiga bostadsföretag för att motivera höga hyror
och låg servicenivå jämfört med privata
företag. Det var också ett av de ursprungliga motiven bakom den nya
hälso- och sjukvårdslagen.
En dubblering av verksamheten behö-
ver inte innebära resursslöseri. Om flera
olika sjukvårdsinrättningar konkurrerar
med varandra medför detta oftast bättre
hushållning med resurserna, genom att
konkurrensen tvingar fram rationaliseringar.
På landstingsområdet pågår en omfattande utbyggnad av planeringsbyråkratin
genom utbyggnad av s k primärvårdsområden. Befolkningen inom ett visst geografiskt område hänvisas till en vårdcentral. Förutom att man därmed inte far
någon valfrihet då det gäller t ex läkarval
eller annat, så innebär det en planering
som faktiskt många gånger är mera tiU
skada än till nytta. Den s k övergripande
planeringen är också utomordentligt
kostsam.
Privat verksamhet innebär en diskriminering gentemot de svaga grupperna i samhället
Till stöd för denna myt brukar oftast förhållandena i USA framhållas. ”Se på de
fattiga negerbarnen i Harlems slum. De
har inte alls samma möjligheter och förmåga att få en god häsovård som de som
har föräldrar som kan betala för sig”,
brukar det heta.
Det argumentet stämmer inte om vi
har en allmän och obligatorisk sjukförsäkring. Därigenom behöver det aldrig
råda någon tvekan om patientens betalningsförmåga. Om den privata vårdinstitutionen kan utföra arbetet effektivare
och bättre kommer kostnaden för hela
verksamheten att sänkas och därmed
också komma dem tillgodo som har svå-
rast att bära sjukförsäkringskostnaden.
Konkurrens motarbetas
Det är ingen tvekan att den ofta känslomässiga inställningen till det sociala bidrags- och vårdsystemet har medfört att
detta har fått en utformning som många
gånger är allt annat än ändamålsenlig.
Socialistiska politiker har kommit att
rida på människors inneboende känsla
för solidaritet och godhet. De flesta människor är beredda att avstå från sin egen
standard för att hjälpa människor som
203
har det svårt – det är ju en bärande del
av den kristna och västerländska humaniteten. Men det innebär inte att de stora
pålagor som idag taxeras ut från medborgama för sociala ändamål därmed skulle
förvaltas på bästa sätt. Kanske skulle
många människor ha en bättre social situation och en bättre social välfärd om
hushållen vore bättre ekonomiskt rustade att möta en del av de sociala problem som man idag inte klarar på egen
hand.
Till det mest beklämmande hör den
offentliga sociala sektorns ovilja till kostnadsjämförelser och konkurrens. Den
politiker som i kommunfullmäktige eller
landsting vill jämföra kostnaderna med
ett privat alternativ motarbetas aktivt av
företrädare för alla partier utom moderaterna och framförallt från företrädare för
fackliga organisationer. Den offentliga
sektorn skall ha monopol och minsta antydan om att den inte är effektiv kan inte
tolereras.
l
l
GÖRAN LENNMARKER:
Myter i socialpolitiken
Kostnaderna är mycket högre inom
folktandvården än inom den privata
tandvården. Detsamma gäller
kostnaderna på privata jjukhem jämfört
med landstingets långvårdsavdelningar.
Planeringschefen inom Moderata
Samlingspartiet, Göran Lennmarker,
sticker hål på myten att offentlig
verksamhet skulle innebära lägre
kostnader. Författaren, som varit
sakkunnig i Socialdepartementet,
angriper ett flertal andra myter inom
socialpolitiken, vilka underligt nog
omfattas av många utanför de
socialistiska leden. Det måste bli möjligt
för enskilda initiativ att konkurrera om
de som verkligen behöver stöd skall
kunna få det.
De offentliga utgifterna för sociala ändamål motsvarar en tredjedel av värdet av
vår samlade produktion av varor och
@nster (BNP). Stat, landsting och kommuner fördelar dels dessa pengar till hushållen, dels används de för offentlig konsumtion inom den sociala sektorn. De
stora posterna är pensioner, hälso- och
sjukvård, sjukförsäkring, socialvård,
barnomsorg. bidrag till barnfamiljer och
åtgärder för att bekämpa arbetslöshet.
Många av de uppgifter som tidigare
familjen stod för har kommit att tas över
av offentliga organ. Vård av barn, äldre
och sjuka i hemmet har ersatts av institutionsvård. I Sverige har den utvecklingen gått extremt långt. Den offentliga sektorn har – ofta av ideologiska skäl –
kommit att tränga ut enskilda alternatiY.
Visserligen finns det fortfarande social
verksamhet och även vissa transfereringar som drivs utanför den offentliga
budgeten, men det är marginellt. Privat
verksamhet har svårt att hävda sig i konkurrens med skattefinansierad verksamhet.
Många tror – även djupt in i moderata
led – att social verksamhet och sociala
bidrag med nödvändighet måste ske i offentlig regi. Omsorgen om sjuka, gamla
och handikappade har kommit att betraktas som synonymt med offentlig sektor. Strävan att begränsa den offentliga
sektorns omfattning brukar bemötas
med argumentet att hälso- och sjukvård,
socialvård och handikappinsatser behövs. Precis som någon skulle ha bestridit motsatsen.
Art socialister hellre vill bedriva verksamhet i stat. landsting och kommuner
än i privat regi är inte något att förundra
sig över. Men att den stora andel av SYeriges befolkning som inte är troende socialister har kommit att omfatta ungefär
samma syn beror på en rad myter – dvs
föreställningar som är allmänt omfattade men ändå inte har täckning i verkligheten.
Offentlig verksamhet innebär en omfördelning till förmån för de svaga
Detta är den vanligaste myten. I själva
verket utgör den grundargumentet för att
varmhjärtade och omtänksamma människor har svårt att uppfatta privat verksamhet som ett reellt alternativ till offentlig verksamhet på det sociala fältet.
Med offentlig verksamhet menar vi de
tjänster som utförs av stat, landsting och
kommuner. På det sociala området rör
det sig framförallt om hälso- och sjukvård, den primärkommunala äldreomsorgen (ålderdomshem, servicehus,
hemsamaritverksamhet m m), den primärkommunala barnomsorgen, samt insatser för t ex missbrukare.
Hälso- och sjukvård är i allt högre utsträckning ett problem med omfördelning av kostnader under olika delar av
livscykeln. En allmän obligatorisk försäkring klarar väl detta problem. Det behövs inte landsting för detta. Det finns
studier som tyder på att sjukvårdskonsumtionen snarast är störst hos relativt
betalningsstarka grupper. Den offentliga
hälso- och sjukvården innebär därför
inte någon omfördelning från ” rika” till
”fattiga”.
Kommunal barnomsorg är mer vanlig i
högre inkomstgrupper än i lägre och vanligare i storstadsområden än i mindre
orter på landsbygden. I själva verket innebär det nuvarande systemet för tinan- 201
s1enng av den kommunala barnomsorgen att många barnfamiljer med lägre inkomster – framförallt familjer där en av
makarna är hemarbetande – är med och
subventionerar hushåll med högre realinkomster. Den kommunala barnomsorgen
är generellt sett en transferering i motsatt riktning.
Även beträffande den kommunala äldreomsorgen finns tendenser i samma
riktning. Vi vet att medellivslängden varierar med hänsyn till inkomstnivå. Högre inkomster är normalt förknippade
med en högre medellivslängd. Det innebär också att en större del av de stora
insatser som görs på den primärkommunaJa äldreomsorgen faktiskt innebär en
transferering från normalt sett mer betalningssvaga grupper till de mer bctalningsstarka.
Offentliga bidrag går till dem som bäst
behöver dem
Det finns en kärna av sanning i detta,
men det gällde framför allt tidigare. På
den idylliska tiden när skattetrycket totalt sett var lågt innebar de offentliga
bidragen att svaga och fattiga grupper
fick ett välbehövligt stöd som finansierades genom beskattning av ett fåtal relativt rika. I takt med att bidragssystemen
har byggts ut har denna sociala profil
kommit att suddas ut alltmer. Visserligen finns det fortfarande begränsade
grupper som i ordets egentliga mening är
i behov av offentliga stödinsatser – t ex
de som är livslångt handikappade – men
den dominerande andelen av transfereringen innebär en rundgång.
De flesta hushåll som har det ekonomiskt svårt i Sverige idag har det beroen- 202
de på en orimlig beskattning. Det offentliga tar ifrån vatje hushåll stora summor i
form av arbetsgivaravgifter, inkomstskatter och konsumtionsskatter. Därigenom får allt fler hushåll det svårt att klara sig utan bidrag. Arbetsinkomsternas
andel av hushållens realinkomster sjunker och bidragens andel höjs.
De ökade bidragen av den typ socialdemokraterna har genomfört, finansieras
via ökade skatter för framförallt låg- och
medelinkomsttagare. Ökningen i bidragssystemet minskar transfereringsmomentet och ökar rundgången.
Offenlig verksamhet innebär lägre kostnader
Eftersom offentlig verksamhet inte går
med vinst måste den bli billigare än privat, som måste ge överskott och vinst.
Denna felaktiga föreställning har väl alltmer kommit att sättas ifråga. Avsaknaden av incitament att driva verksamheten rationellt och ändamålsenligt, har lett
till många exempel på offentligt slöseri.
Ett besök på en nybyggd vårdcentral
kostar sannolikt 2-3 gånger så mycket
som ett motsvarande besök hos en privatpraktiker. Vårddagkostnaden på privata sjukhem ligger ibland på hälften av
kostnaderna för landstingens långvårdsavdelningar. Folktandvården har jämfört
med privattandläkare väsentligt mycket
högre kostnader.
Planeringsansvaret kräver att all verksamhet hålls ihop i ett samlat grepp
Detta är det argument som har överlevt
myt nummer tre. Visserligen är det svårt
att hävda att den offentliga verksamheten drivs bättre än den ptivata. Men då
är man genast där med argumenten att de
privata plockar russinen ur kakan.
”De privata tar bara hand om den del
av marknaden som är lönsam, medan de
offentliga institutionerna får ta hand om
hela problemområdet.” Argumentet används framförallt av allmännyttiga bostadsföretag för att motivera höga hyror
och låg servicenivå jämfört med privata
företag. Det var också ett av de ursprungliga motiven bakom den nya
hälso- och sjukvårdslagen.
En dubblering av verksamheten behö-
ver inte innebära resursslöseri. Om flera
olika sjukvårdsinrättningar konkurrerar
med varandra medför detta oftast bättre
hushållning med resurserna, genom att
konkurrensen tvingar fram rationaliseringar.
På landstingsområdet pågår en omfattande utbyggnad av planeringsbyråkratin
genom utbyggnad av s k primärvårdsområden. Befolkningen inom ett visst geografiskt område hänvisas till en vårdcentral. Förutom att man därmed inte far
någon valfrihet då det gäller t ex läkarval
eller annat, så innebär det en planering
som faktiskt många gånger är mera tiU
skada än till nytta. Den s k övergripande
planeringen är också utomordentligt
kostsam.
Privat verksamhet innebär en diskriminering gentemot de svaga grupperna i samhället
Till stöd för denna myt brukar oftast förhållandena i USA framhållas. ”Se på de
fattiga negerbarnen i Harlems slum. De
har inte alls samma möjligheter och förmåga att få en god häsovård som de som
har föräldrar som kan betala för sig”,
brukar det heta.
Det argumentet stämmer inte om vi
har en allmän och obligatorisk sjukförsäkring. Därigenom behöver det aldrig
råda någon tvekan om patientens betalningsförmåga. Om den privata vårdinstitutionen kan utföra arbetet effektivare
och bättre kommer kostnaden för hela
verksamheten att sänkas och därmed
också komma dem tillgodo som har svå-
rast att bära sjukförsäkringskostnaden.
Konkurrens motarbetas
Det är ingen tvekan att den ofta känslomässiga inställningen till det sociala bidrags- och vårdsystemet har medfört att
detta har fått en utformning som många
gånger är allt annat än ändamålsenlig.
Socialistiska politiker har kommit att
rida på människors inneboende känsla
för solidaritet och godhet. De flesta människor är beredda att avstå från sin egen
standard för att hjälpa människor som
203
har det svårt – det är ju en bärande del
av den kristna och västerländska humaniteten. Men det innebär inte att de stora
pålagor som idag taxeras ut från medborgama för sociala ändamål därmed skulle
förvaltas på bästa sätt. Kanske skulle
många människor ha en bättre social situation och en bättre social välfärd om
hushållen vore bättre ekonomiskt rustade att möta en del av de sociala problem som man idag inte klarar på egen
hand.
Till det mest beklämmande hör den
offentliga sociala sektorns ovilja till kostnadsjämförelser och konkurrens. Den
politiker som i kommunfullmäktige eller
landsting vill jämföra kostnaderna med
ett privat alternativ motarbetas aktivt av
företrädare för alla partier utom moderaterna och framförallt från företrädare för
fackliga organisationer. Den offentliga
sektorn skall ha monopol och minsta antydan om att den inte är effektiv kan inte
tolereras.