Mats Svegfors; Makten växer samman

MATS SVEGFORS:
Makten växer samman
För många socialdemokrater och
fackliga funktionärer är rädslan för
löntagarfondernas ekonomi oförståelig.
Farhågornaför den integrerade makten
där politisk, ekonomisk ochfacklig makt
wh•ts samman i etttätt nät omfattas och
förstås därmed helt enkelt inte av dem
som är anhängare av löntagarfonder,
skriver Svensk Tidskrifts redaktör Mats
Svegfors i denna artikel. I artikeln
diskuteras också utvecklingen mot
Okade politiska motsättningar samtidigt
som paradoxalt nog enhetligheten i
kunskapsuppbyggnad tilltagit just
gtnom den maktintegration som redan
vuxit fram.
Motståndet mot löntagarfonder framställs gärna från löntagarfondsanhängarna som något slags illvillig sammansvärjning. Viljan förutsätts vara ond. Argumenten upptas som propaganda.
Det är egentligen en besynnerlig situation i samhällsdebatten. För det finns
faktiskt anledning att tro socialdemokrater och fackliga funktionärer på deras
ord. De tror inte på motståndet mot löntagarfonder. De ser bara hatets och illviljans kolportörer där det faktiskt finns
stora grupper engagerade medborgare
som står upp till försvar för det fria samhället.
Varför är det så? Varför förmår inte
fondanhängarna känna igen övertygelse
och engagemang? Svaret är nog egentligen ganska enkelt. De känner inte igen
och har aldrig erfarit den typ av farhågor
som ligger till grund för fondmotståndet.
Därför tror de att det bara är ett mycket
krasst intresse som talar.
Maktens idyll
Framförallt har den svenska socialdemokratin inte på mycket länge debatterat
och funderat över risken för övermakt –
risken för att olika maktcentra skall växa
samman och bilda en makt som blir de
enskilda människorna och på sikt det fria
samhället övermäktig. Socialdemokratisk samhällsuppfattning har istället ett
drag av idyll över sig. Blir det bara rätt
makthavare står bara fördelar att vinna i
samordning, integration och samverkan.
När de rätta ideerna och intressena styr
skall samhället smälta samman i en enda
väl fungerande och trygg organism. Den
gemensamma sektorn blir allt omfattande och makten blir mjuk och trygg.
352
Nu talar emellertid historiska erfarenheter för att riskerna med den väl integrerade makten är stora.
De liberala demokratierna i västvärlden har haft maktbalans som ett mycket
viktigt särdrag. Denna maktbalans har
funnits inom den offentliga sektorn mellan lagstiftande, verkställande och dö-
mande makt. Men den har också, och
viktigare, funnits mellan offentlig sektor
och andra sektorer i samhället. Inte
minst har maktbalansen konstituerats av
att näringslivet haft ett slags ekonomisk
makt – eller egentligen makten att fatta
beslut om hur resurser skall användas –
som inte varit beroende av statsmakterna.
Maktbalans har också rått genom att
arbetsliv och arbetsmarknad formats i
samspel mellan arbetsgivare och arbetstagarnas organisationer. Det går att räkna upp en rad olika balansförhållanden
som har stor betydelse för både marknadsekonomins effektivitet och den liberala demokratins vitalitet. Pressens
oberoende, och därmed balanserande
roll i förhållande till andra maktcentra,
har haft en central roll. Intresseorganisationerna som fristående organ har också
haft stor betydelse för vitaliteten i samhällslivet.
Maktintegration
En rad faktorer i dagens Sverige verkar i
riktning mot integration av olika organ
och inrättningar som tidigare balanserat
varandra. Detta gäller såväl inom den
offentliga verksamheten – där parlamentarismen trätt i maktdelningens ställe – som i samhället i stort där politisk,
ekonomisk och facklig makt vävts samman i en allt tätare väv.
En första faktor ligger i Sveriges litenhet och homogenitet. Det är tämligea
självklart att ett litet homogent samhälle
lättare kommer att integreras än ett stör·
re och mera heterogent.
En andra faktor ligger i den svenska
consensustraditionen. Även om dem1
tradition inte är lika utpräglad hos o
som i t ex Japan, råder ingen tvekan om
att vi jämfört med många andra västeuropeiska länder har en mycket stark tradition av att lösa samhällsproblem ge.
nom överläggningar och kompromisser
En tredje faktor ligger i den ökande
storskalighet som inte minst gör sig gällande i näringslivet. Dels verkar tekn&-
utvecklingen i riktning mot större eniJo.
ter. Dels verkar andra och mer svårideatifierade faktorer inom näringslivet mcc
företagsfusioner och koncernbildningar
Dessa hänger sannolikt till en del sallman med skattesystemet. Men de hänger
också samman med intemationaliserint
en av handeln och de större krav på rosurser som därmed ställs för investerint
ar och marknadsföring.
En fjärde faktor ligger i den förändJ1o
de karaktär som motsättningen
kapital och arbete fått. Den
kampen om produktionens översk’*
mellan arbete och kapital ser naturligtVI
annorlunda ut när den offentliga
tillgodogör sig 67 % av produktion
tatet, arbetet 31 % och kapitalägarna
än när det faktiskt fanns någonting
förhandla om. Detta, tillsammans
den minskade ägarmakten och ökade
råkratiseringen inom företagen leder
att kanske det viktigaste balam;tör’hällilll:
det – det mellan arbete och kapital
håller på att förlora sin aktualitet.
En femte faktor ligger i
oas allt starkare ställning och det förhållandet att flera viktiga organisationer i
praktiken utgör delar av det socialdemokratiska partiet. Detta medför att det
oberoende som funnits mellan å ena sidan de offentliga organen och å andra
sidan främst arbetsmarknad/arbetsliv,
men även andra organisationsdominerade områden, håller på att försvinna.
En sjätte faktor ligger ofrånkomligen i
’massmedias och kulturlivets allt starkare
beroende av statsmakterna. De ökade
kostnaderna för tidningsframställningen
bartvingat in praktiskt taget alla tidningar i beroende av direkta eller indirekta
statliga stödpengar. De flesta kulturinstibltioner – teatrar, bibliotek, bokförlag
-är också mer eller mindre beroende av
statligt stöd.
En rad ytterligare faktorer skulle sannolikt kunnat anges som verkar i samma
riktning. Samtidigt kan åtminstone några
faktorer identifieras som verkar i motsatt
riktning.
Den lättast identifierbara faktorn som
verkar i riktning mot minskad integration
ir de ökade partipolitiska motsättningarDa. Det råder påfallande mycket större
motsättningar mellan de fyra demokratiska partierna i dag än som rått tidigare
under efterkrigstiden. Detta kan hänga
samman med blockpolitiken, korta mandatperioder och ytterligare några sådana
faktorer men det är svårt att bortse från
att det kan finnas djupare liggande förklaringar till dessa ökade motsättningar.
Såväl politikens professionalisering –
det faktum att de politiska partierna i
okad utsträckning styrs av förtroendemän och byråkrater som har till yrke att
Ii driva partiets politik – som TV:s ge- 11 nomslag i nyhetsrapporteringen främjar
353
sannolikt ökande partipolitiska motsättningar.
Pluralism
Även om det således finns faktorer som
verkar i annan riktning än maktintegrerande förtjänar det att understrykas, att
meningsmotsättningen i sig inte har nå-
got större värde. Tvärtom har en av förklaringarna till den svenska välståndsutvecklingen varitjust den consensustradition som tidigare angivits. Det är alltså
inte meningsmotsättningen som sådan
som det är angeläget att skydda i värnet
av den maktspridning och den pluralism
som är så viktig för vitaliteten såväl i
ekonomi som politik. Det är i stället förutsättningarna som gör att olika meningsriktningar kan växa fram som bör
värnas.
Detta kan illustreras med två exempel.
Vi tänker oss först att vi har ett offentligt utredningsväsende i vilket de politiska partierna gemensamt producerar
kunskapsunderlag för den politiska beslutsprocessen. Vi tänker oss därtill att
det inte i någon egentlig mening finns
alternativa kunskapsproducenter. Den
tillgängliga kunskapen är enhetlig och
därmed talar starka skäl för att åsikterna
som grundas på denna kunskap – åtminstone i ett så homogent samhälle som
vårt – också skulle bli enhetliga. Likväl
ger partipolitiken – med sin förmåga att
formligen generera kontlikter – motsättningar i åsikter.
Vi tänker oss sedan ett annat fall där
statliga kommiteeer, universitetsinstitutioner, näringslivsstödda forskningsinstitutioner m fl producerar en mängd olika
kunskap inom ett och samma samhälls- .•
l
.
354
område. På grundval av denna kunskap
kommer de politiska partierna – i en
tänkt annan och bättre värld – till en i
stort sett gemensam åsikt.
Lika ofruktbar som meningsmotsättningen är i det första exemplet, lika
fruktbar är åsiktsöverensstämmelsen i
det andra exemplet. l det första fallet
råder åsiktsskillnader, i det andra samstämmighet. Likväl kännetecknas förhållandena paradoxalt nog i det första
exemplet av en långt driven uniformitet
under det att förhållandena i det andra
exemplet kännetecknas av mångfald och
mångsidighet.
Det är inte meningsmotsättningen i sig
utan mångfalden och mångsidigheten i
utredningsverksamhet, forskning och
kunskapsuppbyggnad som är av värde.
De faktorer som har angivits inledningsvis tycks verka i riktning mot motsättningar i åsikter men uniformitet i
kunskapsuppbyggnad.
Mångfald och mångsidighet i kunskapsuppbyggnad förutsätter närmast
definitionsmässigt att det finns många av
varandra oberoende beställare och finansiärer av intellektuell produktion i vid
mening. Om man inte får forskningsanslag från ett statligt forskningsråd kan
man vända sig till företag. Om ett bokförlag inte publicerar ett manus kan man
vända sig till ett annat.
Det skall också finnas rimliga förutsättningar för att inte en och samma föreställningsram bestämmer besluten inom
dessa olika institutioner. Och framförallt, när man kommer till företaget med
sin ide skall man inte avkrävas ett intyg
från det statliga forskningsorganet att
iden är ”legitimerad” och godkänd av de
fackliga organisationerna för överensstämmelse med en facklig strukturplan
för utvecklingen av den industribransch
inom vilken uppfinningen faller.
Denna möjlighet att få ideer, uppslag
och konkreta förslag prövade av flera
olika, sinsemellan oberoende, organ ut·
gör den mest konkreta förutsättningen
för att mångfalden skall kunna upprätt·
hållas i allt intellektuellt skapande.
Intellektuell finlandisering
Det finns emellertid mer subtila förhål·
Ianden än direkt institutionell integration
som hotar mångfalden i det intellektuella
skapandet. Även med ett bibehållet for·
mellt oberoende mellan olika organ i
samhället kan samhällsdebatten vara så
ensartad att toleransen för nya eller avv~
kande ideer därmed blir liten. Vi har er·
farenheter av detta från det sena 60-talel
och tidiga 70-talet med vänsterns starka
hegemoni i praktiskt alla media.
Än viktigare är emellertid det indirek·
ta beroende som kan uppstå. Företag
fortsätter att disponera pengar för forsk·
ning men samtidigt är man så pass beroende av sin fackliga motpart att man
frestas till ett slags intellektuell finlandisering.
(Det är lätt att tänka sig vad som skulle
hända om företagen gjordes starkt ber~
ende av fackligt dominerade fondsty·
relsers beslut med en sådan verksamhel
som den som bedrivs av exempelvis Nä-
ringslivets Fond. Skulle företag genom
anslag kunna tänkas vara beredda all
stödja bokutgivning och liknande verk·
samhet som har sin udd direkt riktad~
just den typ av fackligt korporativ ek~
nomi som löntagarfonderna represetterar.)
På ett ytterligare mer subtilt plan –
delvis sammanhängande med den intellektuella finlandisering som nyss angivits
– påverkas det psykologiska klimatet i
samhället. Avvikande människor med
obekväma ideer riskerar helt enkelt att
slås ut. De tystnar i och för sig inte.
Däremot har samhället drabbats av en
finlandisering som ger till resultat att avvikarna inte kommer till tals annat än i
sina privata Speaker’s Corners.
Syntesen löntagarfonder
Det som nu berörts har naturligtvis samband med löntagarfondsfrågan. Löntagarfonderna är dock mer ett slags syntes
av alla de faktorer som angivits än det
självständiga och allt annat överskuggande hotet. Det är långt ifrån tillräckligt, om än nödvändigt, att stoppa
löntagarfonderna för att främja en utveckling mot bättre balans mellan olika
samhällsorgan i syfte att främja mångfald
och mångsidighet i det intellektuella skapandet.
Exemplen som anförts ovan ansluter
mest till industrins produktion och den
offentliga sektorns utredningsverksamhet Detta förhindrar inte att allt som
sagts gäller i samma utsträckning för det
litet vidare intellektuella skapandet, för
kulturen. Vem ger ut Sven Stolpe? Vem
ger ut Jan Myrdal? Vem tilldelar Milton
Friedman Nobelpriset?
Mer än samhällsdebatten
Nu kan man säga att löntagarfonderna
inte är riktade mot pressen och opinions- 355
bildningen. Enligt förslaget skall inte emmissioner kunna tvingas fram i s k tendensföretag.
Men detta innebär inte att tidningsfö-
retag och andra företag i opinionsbildningens tjänst på något sätt står utanför
löntagarfondsystemet. Dessa företag
skall skaffa pengar på den kapitalmarknad där fonderna med nödvändighet blir
synnerligen starka.
Och viktigare. Det intellektuella skapandet i samhället är inte begränsat till
de företag som socialdemokratin låtit stå
utanför tvångsemissionerna. Det intellektuella skapandet är inte bara något
som sker i och för samhällsdebatten. All
dynamik i samhället – såväl i kulturliv
som i varu- och tjänsteproduktionen –
bygger på intellektuellt skapande. För
samhällsdebattens vitalitet är yttrandefriheten och mångfalden i press och
massmedia viktig. Men lika viktigt är
oberoendet och mångfalden inom produktionen för utvecklingen av varor och
tjänster liksom för utvecklingen av arbetsmetoder och arbetets organisation.
Den socialdemokratiska idyllen – de
goda ideernas och intressenas sammanväxta makt – är ingen idyll. Den hotar
att bli en trång och förkvävande uniform
för all intellektuell verksamhet. Såväl
inom kulturliv som i samhället i övrigt.
Men när man säger detta förstår uppenbarligen inte 80-talets socialdemokrater vad man säger. Farhågan faller
utanför deras föreställningsram. I sitt sö-
kande efter rationella förklaringar till att
hotbilden målas upp finner de då onda
intressen – en illvillig önskan att omintetgöra de goda ideernas och intressenas
strävan efter den mjuka socialdemokratiska idyllen.
,-
L
,
”