Bo Siegbahn; Frankrike efter ett år av socialism

BO SIEGBAHN:
Frankrike efter ett år av socialism
För drygt ett år sedanfick Frankrike en
socialistisk-kommunistisk regering.
Ambassadör Bo Siegbahn, tillika
riksdagsman (m) , beskriver här vad som
hänt i Frankrike sedan dess och
analyserar vilka paralleller man kan dra
inför höstens val i Sverige.
På kvällen den lO maj 1981 jublade och
dansade den dryga hälft av det franska
folket som röstat fram Mitterand till ny
president. Segern fullföljdes en kort tid
därefter genom en stor framgång även i
parlamentsvalet. Inte sedan före and11
världskriget hade Frankrike haft en rent
socialistisk regering. Det var den kort·
variga folkfrontsregeringen under Leon
Blum. Nu skulle det bli tillfälle att vidareutveckla dennes intentioner och ular·
beta en väl genomtäkt socialistisk politik
under de 5 år det nyvalda parlamentet
skulle sitta och kanske även under dc
ytterligare 2 år för vilka Mitterand valts
Anknytningen till Leon Blurn kändes
stark och i Mitterands hälsningstal til
parlamentet hävdade han just att det na
skulle bli en uppföljning av dennes strä-
vanden.
Den stora framgången för Mitterand
kom för åtskilliga kommentatorer ganska
oväntat. Mitterand hade ju två gånger
tidigare sökt vinna ett presidentval mea
misslyckats. Därtill kom att socialiste1111
ända till några månader före valet var
splittrade på två kandidater. Ganska aJI.
mänt ansågs dessutom på borgerligt hål
den andre kandidaten, Michel Rocard,
vara en farligare motståndare till Giscm
d’Estaing med sin mer reformistiska
bakgrund. Denna uppfattning delades a
nästan alla opinionsbildande grupper
även inom det socialistiska blocket. Nt
sedan Mitterand äntligen bestämt sig fir
att ställa upp fick han en lång tid ijämf6.
relse med Giscard mycke låga opinioiJio
siffror. Ifop gav honom till en böljan cadast 18 % mot dubbelt så höga för Git
card. Men man hade kanske glömt
Mitterand vid det föregående presid~
valet nästan löpte dött lopp med C.
….
card. Procentsiffrorna var 50,7 mot 49,3.
Det hade endast behövts att några hundra tusen väljare röstat tvärtom för att
Mitterand redan 1974 skulle blivit president.
Två kandidater
Vid en bedömning hur det kunde gå som
det gick, måste man emellertid även ta in
ibilden det förhållandet att det på båda
sidor i första valomgången fanns två kandidater, Marchais för kommunisterna
och Chirac för gaullisterna (RPR). Visserligen kom Giscard högst av dem alla,
men vid andra omgångens röstning mellan de två kvarstäende kandidaterna visade det sig att kommunisterna på ett
betydligt fullständigare sätt än gaullisterna stödde respektive ”second choice”.
Marchais rekommenderade bestämt sina
trupper att stödja Mitterand under det att
Chirac för sin del inskränkte sig till att
säga att han personligen komme att rösta
på Giscard.
På många håll har det sagts att valutgången mer måste karakteriseras som ett
val mot Giscard än ett för Mitterand.
Men självfallet måste Mitterands valprogram ha spelat en betydande roll vid
tällningstagandet. Vid valet J974 hade
socialisterna och kommunisterna sedan
två är tillbaka ett gemensamt politiskt
program. Detta hade emellertid några är
senare sagts upp. Vem som var mest ansvarig härför råder det olika meningar
om. Kommunisterna krävde en ”modernisering” under det att socialisterna inte
var beredda till några väsentliga ändringar, framför allt inte i radikaliserande riktning.
Att detta formella samgående brutits
kan naturligtvis ha gjort det lättare för
357
mindre radikala att rösta för Mitterand
men kan å andra sidan ha minskat kommunisternas vilja att stödja honom. Det
kanske viktigaste förhållandet i detta
sammanhang är dock att socialistpartiet
nu definitivt syntes ha överflyglat kommunisterna och att de därför, som t ex i
Sverige, ändå föredrog en socialistisk
framför en borgerlig president.
Detta betyder dock inte att 1972 års
program helt förlorat sin betydelse. På
vissa punkter, exempelvis kritiken mot
en nationell kärnvapenstyrka, hade socialisterna backat men i det program i
Il O punkter som Mitterand gick till val
på och som även antogs vid en extra
partikongress i januari 1981 äterfanns
flertalet punkter i det tidigare gemensamma manifestet.
Regeringsförklaring
Vid den nya socialistisk-kommunistiska
regeringens tillträde avgav konseljpresidenten Mauroy den 8 juli en regeringsförklaring inför parlamentet som egentligen var en närmare precisering av det
tidigare valprogrammet. Vad de ekonomiska och sociala delarna beträffar sades
att ett ekonomiskt utvecklingsprogram i
två etapper skulle utarbetas. Huvudsyftet skulle vara en minskning av arbetslösheten samt i förening härmed en kraftfull satsning på nationell solidaritet. Den
offentliga sektorn skulle vidgas, bl a genom tillkomsten av 210000 nya jobb.
Frankrikes konkurrensförmåga både
inom och utom landet skulle förbättras.
En sänkning av arbetslösheten sades
dock förutsätta en minskning av arbetstiden. Mauroy sade sig redan ha givit order till arbetsmarknadens parter att ta
.,
’
.
’
:
l
’
l
l
358
upp förhandlingar härom. Arbetstiden
skulle inom valperioden sänkas från 40
till 35 timmar per vecka, varav omedelbart en sänkning till 39 timmar borde
genomföras. Vidare skulle en generell
rätt, men ej skyldighet, till pensionering
vid 60 års ålder under valperioden infö-
ras.
Bostadsbyggandet, som de senaste
åren gått ned, skulle åter kraftigt öka.
Det gamla kravet på nationaliseringar
vidhölls: så gott som hela den ännu fria
sektorn inom bank- och försäkringsvä-
sendet skulle förstatligas, liksom de
största företagen inom stål-, kemi-, farmaceutiska, elektriska och verkstadsbranscherna. Syftet med dessa senare
nationaliseringar sades vara att staten
därigenom skulle få möjlighet att spela
en mer aktiv roll för effektivisering och
modernisering av industrin. Inflationen
skulle bekämpas, budgetunderskottet
nedbringas men prisbildningen skulle
förbli fri. Den franska valutan skulle försvaras mot ”spekulanter”. Samtidigt
skulle dock de sociala bidragen för barn,
bostad och sjukdom höjas, till en böljan
med 25%. Vidare skulle den franska
minimilönen /SMIC/ kraftigt höjas. Detta
kan te sig ganska oväsentligt eftersom
den ligger mycket lågt och det knappast
finns några kvalificerade arbetare som
faller inom denna kategori. Enligt fransk
tradition visste man emellertid att en så-
dan åtgärd alltid utlöser kompensationskrav från de arbetare som ligger
högre och anser att avstånden skall bevaras. Syftet med olika åtgärder på detta
område var att öka efterfrågan vilket i
sin tur skulle framtvinga investeringar
inom industrin. Dessa var nämligen på
sikt avgörande för landets möjligheter att
genomföra det utvecklingsprogram som
man höll på att utarbeta.
Något i marginalen till dessa ekonomiska och sociala aspekter kan kanske
också nämnas att man efter hand avsåg
höja Frankrikes u-landshjälp från 0,35%
till 0,7% av BNP. (l Sverige avstår VI
som bekant i princip l % till u-hjälp.)
I Keynes anda
Ur svensk synpunkt är detta program för
lösning av de ekonomiska och finansiella
problemen onekligen av intresse. Det
överensstämmer på väsentliga punkter
med den svenska socialdemokratins tankegångar idag: i sann keynesiansk anda
skall krisen lösas genom ökning av efter·
frågan bl a via ansvällning av den offent·
liga sektorn, inklusive höjda eller åt·
minstone värdesäkrade socialbidraa
samt ökat bostadsbyggande. (På dea
sista punkten är behoven i Frankrike
dock sakligt starkare.) Den ökade efter·
frågan förväntas i sin tur öka investering·
arna, detta minskar arbetslösheten ocb
genom högre löneinkomster får man slut·
ligen åter balans i affärerna. Man återfinner i den franska debatten även de
svenska socialdemokratiska brasklapparna att den tidigare borgerliga regimen
kört ekonomin i botten så att det kan
dröja någon tid att åter få ordning pA
torpet …
Mot denna bakgrund är det givetvis
mycket intressant att se hur utvecklingen varit under det första socialistiska
året och i vilken utsträckning man redaa
nu kan säga om botemedlen varit de räl·
ta, m a o vad en socialdemokratisk vaJ.
seger i höst skulle innebära.
Men dessförinnan bör man kanske
kasta ett öga på utvecklingen före det
socialistiska maktövertagandet och det
ekonomiska läge som rådde just vid denIB tidpunkt. Eller för att använda
svenskt språkbruk: kom socialisterna till
ett dukat bord eller fick de överta ett
konkursbo? Det var för att få ett för dem
själva tillfredsställande svar på denna
fråga som de franska socialisterna omedelbart tillsatte en utredning för att göra
räfst och rättarting. Utredningen var färdig redan i september men trots sitt klara
syfte gav den knappast särskilt nöjaktiga
rtsultat och en generad tystnad har utlrett sig över dess redovisning.
Produktionsökningen i Frankrike uppaick 1973 till 1980 årligen till2,9%. Motarande siffror var för Storbritannien
1%, för Västtyskland 2,6 mot hela 4,5%
för Japan.
Budgetunderskottet låg på knappt l %
av BNP mot exempelvis 4,8% för Nederländerna och 3,5% för Storbritannien.
Vid slutet av 1980 var statsskulden i
Il Frankrike 16,7% av BNP (helt intern), i
Il Japan 28,6% och i Västtyskland 22,6 %.
Detaljprisindex steg i Frankrike från
mars 1980 till mars 1981 med 12,5 % mot
endast 5,5% i Västtyskland.
Arbetslösheten låg i mars 1981 på
7,4% eller omkring l ,7 miljoner personer mot ganska mycket lägre siffror hos
bia den viktigaste handelspartnern Västtyskland och Beneluxländerna.
Slutligen kan nämnas att den franska
betalningsbalansen var ijämvikt fram till
den andra oljechocken men resulterade
1980 i ett underskott på omkring 33 miljarder francs helt hänförande sig till handelsbalansen. Valutareserven uppgick
vid maktövertagandet formellt till 363
359
miljarder francs men låg till en del i
mindre säkra tillgångar.
Sammanfattningsvis kan man säga att
Frankrikes finansiella ställning var ganska god och att denna del av bordet var
ganska väl dukad. Däremot var naturligtvis arbetslösheten och inflationen dåliga
rätter. Vill man i detta sammanhang göra
en jämförelse med den svenska situationen före och efter 1976 bör man dock
hålla i minnet att den franska borgerliga
regeringstiden även innefattade de stora
oljekriserna under det att andra av dem i
Sverige helt drabbade de borgerliga regeringarna och sålunda försvårade en återhämtning här. Många andra punkter kan
naturligtvis också dras fram , exempelvis
att de väldiga lönehöjningarna i Sverige i
mitten av 70-talet i betydande omfattning
kom att påverka utvecklingen även efter
valet 1976.
Socialiseringar
Den nya franska regeringen genomförde
med stor snabbhet vissa av sina löften .
Först kom en del rättsliga reformer: avskaffande! av dödsstraffet och vis a slag
av specialdomstolar etc. Av naturliga
skäl tog vissa åtgärder på det ekonomiska området något längre tid. Lättast var
det att genomföra massiva höjningar av
olika sociala förmåner. De stora socialiseringarna krävde mer förarbete och
dessutom visade det sig att de juridiska
instanserna gav regeringen bakläxa bl a
beträffande ersättningarna till aktieägarna. Detta fördröjde genomförandet av åtgärderna och höjde dessutom statens, eller rättare sagt skattebetalarnas, utgifter
med mellan 20 och 30 %, jämfört med
regeringens kalkyler. stuträkningen blev
’
’
360
omkring 35 miljarder francs, som eventuellt skulle ha kunnat få en bättre användning.
Nationaliseringarna hade även andra
konsekvenser. Genom det ovissa läget
stannade i stort sett all investerings- och
planeringsverksamhet i de berörda företagen upp under närmare ett år. Vidare
hade de anställda utlovats en specialställning i ”de egna” företagen som man
inte tyckte sig uppnå, vilket föranledde
motsättningar och strejker. Några av de
förväntade värdefulla konsekvenserna i
planeringshänseende osv av de vidtagna
åtgärderna har ännu inte försports.
Regeringens order om förhandlingar
om 39 timmars vecka såg till en början ut
att gå bra. När Mitterand i ett tal förklarade att det inte kunde komma ifråga att
lönerna i motsvarande grad skulle sänkas mötte han dock kraftigt motstånd i
första hand från företagen men även från
ekonomiministern icke minst vad gällde
den statliga sektorn. Arbetskostnadsökningarna kunde ju beräknas bli omkring
2,5 %. Dessutom krävde olika grupper,
bl a tullmännen, som redan uppnått 39
timmar att få kompensation. Det slutade
med att parterna på arbetsmarknaden
fick frihet att göra upp om de önskade.
Det kanske kan tilläggas att arbetstiderna under den föregående presidentens
tid sänkts från 44 till 40 timmar. Regeringens inflytande över lönerörelser har i
Frankrike sedan länge varit mycket större än i Sverige.
Den första entusiasmen efter regimskiftet lade sig inför olika svårigheter så
småningom och vid kommunala fyllnadsval i olika delar av Frankrike. I mars
kunde man konstatera att ett nyval idag
med största sannolikhet skulle innebära
en mycket stor strömkantring. (Därellllll
har Mitterands personliga ställning inlt
skakats väsentligt.)
Härtill bidrog även en del andra
trala förhållanden. Förhoppningarna •
att påspädningen av köpkraften, dels1ft
nom höjningen av socialförmåne.,._
dels genom lämnaodet av miljardkredifl
till statliga och andra företag, skulle fåll
uppmuntrande inverkan på aktivitetfil
inom näringslivet och speciellt inve
ringarna infriades inte. Den utlovadt
sänkningen av arbetslösheten som ju fil
högsta prioritet uteblev helt och
lösheten ökade istället från
l 700 000 till att passera det i det1atllll
magiska talet 2000000! Den ökade
frågan kom nämligen i betydande
sträckning att rikta sig mot
produkter. Detta berodde till en del
att den gällde kapital- och ”v••~u.11•m,._
varor där Frankrike för närvarande
ligger i första linjen. En viss roll
även minskad produktion inom bt
strin på grund av arbetskonflikter ha
lat.
Dåliga resultat
Vad betalningsbalansen beträffar
man nu med att handelsbalansens
skott för 1982 nästan kommer att bli
bett så stort som 1980, nämligen 80
jarder francs. På grund av denna
samma utveckling har Frankrike
nio månader tvingats devalvera
gånger med sammanlagt 18 % i •-”·”••…..
de till sin viktigaste handel•n~rt….u
Västtyskland.
Programpunkten om försvaret
francsen har sålunda inte kunnat
las. Å andra sidan skall det i
aamn sägas att det under tidigare regeringar nästan endast är Barre som kunnat undgå betydande devalveringar.
Kampen mot inflationen har heller inte
jvit önskade resultat. Prisstegringarna
liar hittills legat på en något högre nivå
In före maktskiftet och beräknas för
lrsta hälften av detta år ha varit omkring 14 % i förhållande till motsvarande
period föregående år.
Den kraftiga köpkraftspåspädningen
aenom högre socialbidrag och jättelika
statliga krediter har medfört betydande
statsfinansiella problem. Socialutgifteras andel av de totala statliga utbetallingama har i Frankrike stigit kraftigt
111der senare år. 1960 utgjorde de 38 % ,
1970 46 % för att 1982 ha stigit till 53 % . l
Yiss motsats till i Sverige har dessa utaifter i princip fördelats på företagen och
de anställda och förekommer normalt
mte i den statliga budgeten.
Den högre arbetslösheten och de högre ersättningarna inom denna kommer
under de närmaste åren att kräva omkring 2 miljarder mer per månad, dvs 24
miljarder på ett år. Liknande gäller övrip socialförmåner. Totalt skulle man
tomma upp i en socialkostnad på mellan
860 och 900 miljarder francs .
Finansieringen skulle kunna lösas på
två sätt: genom högre avgifter från företag och anställda eller via statsbudgeten.
Finansministern vägrar bestämt att låta
budgeten bära några ökade kostnader.
Då återstår antingen ökade avgifter från
arbetsmarknadens parter eller en minskDing av bidragens storlek.
Nu har eftertankens kranka blekhet
och verklighetens kalla ljus för socialister och kommunister infunnit sig. Verktiglieten är även i Frankrike socialister- 361
nas värsta fiende. Finansministern förklarade för några veckor sedan att:
fransmännen måste få klart för sig att de
sociala utgifterna inte kan växa utan att
deras direkta löneinkomster minskas.
Och planeringsministern Rocard tillade
att: vårt nuvarande socialskydd överstiger våra tillgångar. Socialministern
Questiaux som tidigare inte sett några
hinder för ökning av socialutgifterna har
nu varit i full färd med att hitta ytterligare besparingar inom sjukvården utöver
de omkring 12 miljarder hon redan funnit. Detta arbete har för hennes del dock
avbrutits genom att hon fått lämna regeringen i böJjan av juli.
Fas nr 2
Efter en längre tids funderande deklarerade den franska regeringen i en parlamentsdebatt att moderniseringen av det
franska samhället nu kom in i sin andra
fas. Denna skulle karakteriseras av löneoch prisstopp under fyra månader. Det
sistnämnda skulle dock inte omfatta så-
dana basvaror som mjölk och andra jordbruksprodukter. Skälet härtill torde ha
varit det starka missnöjet bland bönderna över den förda politiken. En höjning med l procentenhet av momsen fick
dock inte medföra prishöjningar utan
den skulle i sin helhet bäras av företagarna. Ordet reformpaus fick inte användas i detta sammanhang, enligt Mitterand. I realiteten är det svårt att kalla
dessa åtgärder för en ny fas; riktigare
vore det att benämna dem en nästan total
helomvändning på det ekonomiska och
sociala området. Vid makttillträdet hade
den socialistisk-kommunistiska regeringen betecknat den nya politiken som en
362
”economie de rigueur”, dvs en fasthetens politik. Nu sades att det krävdes en
”politique d’austerite” den mest adekvata översättningen härav är en
”svångremspolitik”!
Reaktionen bland arbetsmarknadens
parter blev den väntade. Företagarna ansåg att priskontroll, eller rättare sagt,
prisstopp, inte skulle fungera vilket ju
även tidigare varit franska regeringens
deklarerade politik. På arbetstagarnas
sida ställde sig tjänstemännen kritiska då
det av den närmare utformningen ansågs
framgå att de skulle bli de mest lidande.
De socialistiska fackföreningarna förhöll
sig något avvaktande under det att den
kommunistiska CGT tog klart avstånd
från lönestoppet men väl kunde acceptera prisstoppet. Samma inställning deklarerade kommunistpartiets ordförande,
Georges Marchais, som bl a framhöll det
orimliga i att Talbot-arbetarna nu i princip skulle behöva avstå från att fortsätta
att driva sina rättvisa krav på lönehöjningar vid den pågående konflikten. Genom en finurlig användning av en artikel
i författningen behövde de kommunistif.
ka regerings- och parlamentsledan»
terna inte i en regelrätt votering ta stålning i frågan. situationen har dock sil
stora intresse vid en analys av hur di
socialistisk-kommunistiska samarbeld
på längre sikt kan komma att gestalta sf
För svenska politiker kan det VIll
ganska instruktivt att studera den fraJIIo
ka utvecklingen. Också hos oss finnsdet
partier som anser att man löser både it
flationsproblem och sysselsättning ID’
nom att öka den offentliga sektorn oci
”temporärt” öka vårt budgetundersket
ännu mer. I Frankrike tog det knappt •
år innan ”skördetiden” var över. lll
måtto är vi i Sverige lyckligare lott•
som bara har tre års mandattid underdir
att den i Frankrike är fem och för preadenten sju år. Men detta kanske inte bt
tyder så mycket. Sanningens ögonblict
kommer tydligen mycket snabbare än sl
att döma av Frankrikes erfarenheter.