Rolf Englund; Frågetecken inför den moderata strategin
1983
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
l
ROLF ENGLUND:
Frågetecken inför den moderata strategin
Civilekonom RolfEnglund tar upp den
moderata ekonomiska strategin som
presenterades i föregående nummer av
tidskriften av Arne Björhn. Man måste
bestämma sig för vad som skall vara
styrande för politiken; statens
underskott eller ökningen i
penningmängden. Enligt Englund måste
det vara penningmängdens ökningstakt.
Civilekonom Arne Björhn, ekonomisk
rådgivare åt den moderata partiledningen, har i en artikel i Svensk Tidskrift nr
3/1983 utvecklat sina tankar om hur en
moderat Medium Term Strategy för en
väg ur krisen bör se ut.
Hans recept är enkelt. Enligt hans mening bör politiken på både kort, medellång och lång sikt syfta till att på alla plan
krympa den offentliga sektorn till förmån
för en expansion i den privata sektorn.
Enligt Arne Björhn behövs det således
inte något som man skulle kunna kalla
Medium Term Strategy.
Regeringen menar, skriver Arne
Björhn, att huvudorsaken till de senaste
årens stagnation är den åtstramningspolitik som bedrivits i de stora industrilän·
dema. I andra hand pekar regeringen på
Sveriges dåliga konkurrenskraft. Detta
är enligt Arne Björhn en grovt felaktig
beskrivning. Västvärldens, och Sveriges, stagnation beror i stället enligt Arne
Björhn på den snabbt växande offentliga
sektorn, de höga skattema och marknadernas försämrade funktionsduglighet.
Arne Björhn får faktiskt ursäkta men
jag vägrar för min del att tro på att president Reagan och Mrs Thatcher åstadkommit de senaste årens stagnation i
sina länder genom att de ökat den offentliga sektorn, höjt skatterna eller försämrat marknadernas funktionssätt extra
mycket i sina länder de senaste åren.
Naturligtvis är det som regeringen och
de allra flesta andra bedömare i västvärlden säger: den konjunkturnedgång som
vi haft i västvärlden de senaste åren beror på att man i de ledande länderna genom en stram penningpolitik försökt –
och också lyckats – att få ned den höga
och stigande inflationstakten. Naturligtvis är det också så att effekterna därav
för Sveriges del har förstärkts av det då-
liga svenska konkurrensläget. Det är inte
någon särskilt socialistisk historieskrivning. Åtminstone den senare förklaringen är traditionella budskap från moderata samlingspartiet, SAF och Industriförbundet.
Min invändning på denna punkt innebär inte att Arne Björhn och jag på något
sätt skulle vara oense om de negativa
effekter som en stigande offentlig sektor,
stigande skatter och sönderreglerade
marknader har på effektiviteten i ekonomins funktionssätt.
– Att i detta läge försöka bedriva efterfrågepolitik är meningslöst, skriver
Arne Björhn. Även om devalveringen
ökar den utländska efterfrågan på svenska varor så kan den självfallet inte rätta
till de djupgående strukturproblemen.
Nej, naturligtvis inte. Men det har väl
heller ingen påstått. Däremot är det uppenbart att det är lättare att lägga ner
stålverk och varv om andra sektorer till
följd av t ex devalveringen är inne i ett
expansivt skede, än vad det hade varit
om det svaga svenska kostnadsläget
hade bestått. Den moderata kritiken mot
devalveringen är enligt mitt sätt att se
obegriplig.
De stora underskotten
– Vi måste under 1980-talet avveckla
underskotten i den offentliga sektorn och
i bytesbalansen. Detta är den centrala
och avgörande uppgiften för den ekonomiska politiken på både tre och nio års
sikt, skriver Arne Björhn. För att uppnå
det vill Arne Björhn spara 55-60 miljarder kronor i dagens penningvärde.
211
Arne Björhn gör emellertid inte riktigt
klart för sig om det är statens underskott
eller ökningen i penningmängden som
skall vara styrande för politiken. Det
finns en uppenbar risk, skriver han, att
kraftfulla besparingar i en lågkonjunktur
kan leda till en alltför låg total efterfrå-
gan, dvs ökad arbetslöshet. I ett sådant
läge vill Arne Björhn att besparingarna
delvis skall följas av skattesänkningar.
Det är med andra ord i sådana lägen inte
lika angeläget att sänka budgetunderskottet.
Jag tror att felet är att Arne Björhn
inte bestämmer sig för att det är penningmängdens ökningstakt som skall vara
styrande för politiken. Har man väl insett det blir allt mycket enklare. Man får
då bestämma sig för att man kan tolerera
så stora underskott som är förenliga med
den önskade ökningstakten i penningmängden. Skall ökningstakten i penningmängden ner från nuvarande 15-20 procent till 4-5 procent vid slutet av 1980-
talet (eller hur fort det nu skall gå) så får
det konsekvenser för hur stort budgetunderskott som man kan tolerera i olika
konjunkturlägen. Man behöver då inte
säga att det ibland är viktigt att sänka
underskottet och ibland viktigare att sänka skatterna för att inte underskottet
skall minska så mycket.
Olika slag av statsutgifter
När man funderar på hur stort budgetunderskott som är förenligt med en viss
ökning av penningmängden måste man
också göra klart för sig att det är en
väsentlig, men inte särskilt uppmärksammad, skillnad mellan statsutgifter för
ökade barnbidrag och statsutgifter för
ökade statsskuldräntor.
Om staten utbetalar en miljard i ökade
barnbidrag ökar penningmängden med
en miljard. Om staten däremot utbetalar
en miljard i ökade räntor till bankerna
(eftersom dessa under föregående period
har ökat sitt innehav av statsobligationer, vilket de tvingas till) och om staten samtidigt lånar tillbaka miljarden genom att tvinga på bankerna ytterligare
obligationer för en miljard, så har inte
penningmängden ökat med en enda krona.
När man väl har skådat det ljuset och
statsfinanserna
Miljarder kr
man inser att statskuldräntor är något
annat än vanliga statsutgifter så blir bilden både enklare och ljusare. Då blir
underskottet i statsfinanserna mer hanterligt. Det blir då både enklare och mer
meningsfullt att göra de behövliga besparingarna i de offentliga utgifterna. Då
kanske man inte behöver spara 55-60
miljarder utan kanske 20 miljarder mindre. Det är skillnad det. Efter detta kvarstår dock min känsla av att det behövs
ytterligare diskussion om hur en moderat
Medium Term Strategy bör se ut.
1981/82 1982/83 1983/84
statsinkomster 167
statsutgifter exkl räntor 207
Underskott exkl räntor 40
Dito i% av BNP 7.0
BNP ~Wl~l
Underskott i % av penningmängden M3 1
+
statsskuldväxlar
”M4” vid slutet av respektive år
statsskuldräntor
därav: till bankerna
därav: till Riksbanken
därav: till utlandet
Räntor som ökar penningmängden
minus flöde till utlandet
Ökning av penningmängden
(Arne Björhns svar återfinns på sid. 222)
12.8
313/1980
28
184
230
46
7.5
61711982
12.9
358/1981
46
Il
l~}
19
10
9
204
238
34
4.9
70011983
8.1
420/1982
57
22
12
23
12
Il
ROLF ENGLUND:
Frågetecken inför den moderata strategin
Civilekonom RolfEnglund tar upp den
moderata ekonomiska strategin som
presenterades i föregående nummer av
tidskriften av Arne Björhn. Man måste
bestämma sig för vad som skall vara
styrande för politiken; statens
underskott eller ökningen i
penningmängden. Enligt Englund måste
det vara penningmängdens ökningstakt.
Civilekonom Arne Björhn, ekonomisk
rådgivare åt den moderata partiledningen, har i en artikel i Svensk Tidskrift nr
3/1983 utvecklat sina tankar om hur en
moderat Medium Term Strategy för en
väg ur krisen bör se ut.
Hans recept är enkelt. Enligt hans mening bör politiken på både kort, medellång och lång sikt syfta till att på alla plan
krympa den offentliga sektorn till förmån
för en expansion i den privata sektorn.
Enligt Arne Björhn behövs det således
inte något som man skulle kunna kalla
Medium Term Strategy.
Regeringen menar, skriver Arne
Björhn, att huvudorsaken till de senaste
årens stagnation är den åtstramningspolitik som bedrivits i de stora industrilän·
dema. I andra hand pekar regeringen på
Sveriges dåliga konkurrenskraft. Detta
är enligt Arne Björhn en grovt felaktig
beskrivning. Västvärldens, och Sveriges, stagnation beror i stället enligt Arne
Björhn på den snabbt växande offentliga
sektorn, de höga skattema och marknadernas försämrade funktionsduglighet.
Arne Björhn får faktiskt ursäkta men
jag vägrar för min del att tro på att president Reagan och Mrs Thatcher åstadkommit de senaste årens stagnation i
sina länder genom att de ökat den offentliga sektorn, höjt skatterna eller försämrat marknadernas funktionssätt extra
mycket i sina länder de senaste åren.
Naturligtvis är det som regeringen och
de allra flesta andra bedömare i västvärlden säger: den konjunkturnedgång som
vi haft i västvärlden de senaste åren beror på att man i de ledande länderna genom en stram penningpolitik försökt –
och också lyckats – att få ned den höga
och stigande inflationstakten. Naturligtvis är det också så att effekterna därav
för Sveriges del har förstärkts av det då-
liga svenska konkurrensläget. Det är inte
någon särskilt socialistisk historieskrivning. Åtminstone den senare förklaringen är traditionella budskap från moderata samlingspartiet, SAF och Industriförbundet.
Min invändning på denna punkt innebär inte att Arne Björhn och jag på något
sätt skulle vara oense om de negativa
effekter som en stigande offentlig sektor,
stigande skatter och sönderreglerade
marknader har på effektiviteten i ekonomins funktionssätt.
– Att i detta läge försöka bedriva efterfrågepolitik är meningslöst, skriver
Arne Björhn. Även om devalveringen
ökar den utländska efterfrågan på svenska varor så kan den självfallet inte rätta
till de djupgående strukturproblemen.
Nej, naturligtvis inte. Men det har väl
heller ingen påstått. Däremot är det uppenbart att det är lättare att lägga ner
stålverk och varv om andra sektorer till
följd av t ex devalveringen är inne i ett
expansivt skede, än vad det hade varit
om det svaga svenska kostnadsläget
hade bestått. Den moderata kritiken mot
devalveringen är enligt mitt sätt att se
obegriplig.
De stora underskotten
– Vi måste under 1980-talet avveckla
underskotten i den offentliga sektorn och
i bytesbalansen. Detta är den centrala
och avgörande uppgiften för den ekonomiska politiken på både tre och nio års
sikt, skriver Arne Björhn. För att uppnå
det vill Arne Björhn spara 55-60 miljarder kronor i dagens penningvärde.
211
Arne Björhn gör emellertid inte riktigt
klart för sig om det är statens underskott
eller ökningen i penningmängden som
skall vara styrande för politiken. Det
finns en uppenbar risk, skriver han, att
kraftfulla besparingar i en lågkonjunktur
kan leda till en alltför låg total efterfrå-
gan, dvs ökad arbetslöshet. I ett sådant
läge vill Arne Björhn att besparingarna
delvis skall följas av skattesänkningar.
Det är med andra ord i sådana lägen inte
lika angeläget att sänka budgetunderskottet.
Jag tror att felet är att Arne Björhn
inte bestämmer sig för att det är penningmängdens ökningstakt som skall vara
styrande för politiken. Har man väl insett det blir allt mycket enklare. Man får
då bestämma sig för att man kan tolerera
så stora underskott som är förenliga med
den önskade ökningstakten i penningmängden. Skall ökningstakten i penningmängden ner från nuvarande 15-20 procent till 4-5 procent vid slutet av 1980-
talet (eller hur fort det nu skall gå) så får
det konsekvenser för hur stort budgetunderskott som man kan tolerera i olika
konjunkturlägen. Man behöver då inte
säga att det ibland är viktigt att sänka
underskottet och ibland viktigare att sänka skatterna för att inte underskottet
skall minska så mycket.
Olika slag av statsutgifter
När man funderar på hur stort budgetunderskott som är förenligt med en viss
ökning av penningmängden måste man
också göra klart för sig att det är en
väsentlig, men inte särskilt uppmärksammad, skillnad mellan statsutgifter för
ökade barnbidrag och statsutgifter för
ökade statsskuldräntor.
Om staten utbetalar en miljard i ökade
barnbidrag ökar penningmängden med
en miljard. Om staten däremot utbetalar
en miljard i ökade räntor till bankerna
(eftersom dessa under föregående period
har ökat sitt innehav av statsobligationer, vilket de tvingas till) och om staten samtidigt lånar tillbaka miljarden genom att tvinga på bankerna ytterligare
obligationer för en miljard, så har inte
penningmängden ökat med en enda krona.
När man väl har skådat det ljuset och
statsfinanserna
Miljarder kr
man inser att statskuldräntor är något
annat än vanliga statsutgifter så blir bilden både enklare och ljusare. Då blir
underskottet i statsfinanserna mer hanterligt. Det blir då både enklare och mer
meningsfullt att göra de behövliga besparingarna i de offentliga utgifterna. Då
kanske man inte behöver spara 55-60
miljarder utan kanske 20 miljarder mindre. Det är skillnad det. Efter detta kvarstår dock min känsla av att det behövs
ytterligare diskussion om hur en moderat
Medium Term Strategy bör se ut.
1981/82 1982/83 1983/84
statsinkomster 167
statsutgifter exkl räntor 207
Underskott exkl räntor 40
Dito i% av BNP 7.0
BNP ~Wl~l
Underskott i % av penningmängden M3 1
+
statsskuldväxlar
”M4” vid slutet av respektive år
statsskuldräntor
därav: till bankerna
därav: till Riksbanken
därav: till utlandet
Räntor som ökar penningmängden
minus flöde till utlandet
Ökning av penningmängden
(Arne Björhns svar återfinns på sid. 222)
12.8
313/1980
28
184
230
46
7.5
61711982
12.9
358/1981
46
Il
l~}
19
10
9
204
238
34
4.9
70011983
8.1
420/1982
57
22
12
23
12
Il