Leif Carlsson; Om konservatismen

LEIF CARLSSON:
Om konservatismen
Kulturskribenten i Svenska Dagbladet,
fillic LeifCarlsson, skriver om att vara
konservativ i dag. Artikeln bygger på en
föreläsning vid en internordisk kristen
konferens i Reykjavik.
Hippolyte Taine, en av adertonhundratalets främsta historiker, skriver i förordet
till Les Origines de la France Contemporaine att han funderat över vilka politiska slutsatser som till äventyrs kunde
dragas av hans forskningar. Till sist hade
han kommit till ett resultat som kan te sig
modest nog: Une societe humaine, et
surtout une societe moderne, est une
chosevasteet compliquee. ”Ett mänskligt samhälle, och framför allt ett modernt samhälle, är en stor och invecklad
sak”.
Det låter anspråkslöst. I verkligheten
har den snillrike forskaren i dessa ord
formulerat själva kärnan i den åskådning, eller rättare sagt det förhållningssätt, som jag och många menar med konservatism.
Den moderna staten – den isländska
republiken, den svenska monarkin – är
det sammanlagda resultatet av många århundradens eller årtusendens ansträngningar; dessutom av tur och otur. Att
bryta ner traditioner och institutioner går
lätt nog, som erfarenheten på ett ofta
förfärande sätt visar. Att skapa något
bättre är svårare än vi gärna vill tro; att
återskapa det som förstörts i regel omöjligt.
Katoliken C K Chesterton, deckarförfattare men också mycket annat, berättar någonstans om två vänner – låt oss
kalla dem Mr Tory och Mr Radical – att
de i älskvärt samspråk promenerar på en
skogsväg som plötsligt spärras av en
grind, ett manifest hinder för allt framåtskridande.
Jag förstår inte alls varför den här grinden står här, säger Mr Radical -den ska
vi lyfta bort.
Kanske det, säger Mr Tory: men inte
218
innan vi vet varför den står här.
Av dessa två citat framgår egentligen,
noga taget, vad jag har att säga.
Det perspektiv som kan anläggas av
den som vill vara konservativ nu, eller i
någon tid, är självfallet perspektivet
framåt. Att vara reaktionär, i ordets
praktiska mening, alltså att försöka återinföra ett tillstånd som historien passerat, ter sig för en konservativ människa som orimligt, just därför att ett samhälle med en lång historisk erfarenhet
bakom sig är just – en stor och invecklad sak.
Restaurationen efter den stora franska
revolutionen – ofta betraktad som den
politiska konservatismens utgångspunkt
– ledde som bekant ingalunda till ett
återupprättande av den absoluta monarkin, vilket somliga vildsinta teoretiker
drömt om. Det var helt enkelt omöjligt:
alltför mycket hade hänt, alltför mycket
hade prövats.
Det finns en risk att gå baklänges in i
framtiden; det typiska historiska exemplet är de flesta europeiska konservativa
rörelsers uppenbara tvekan att acceptera
den allmänna rösträtten, liksom i vissa
fall bundenheten vid den monarkiska
statsformen, mer eller mindre genomtänkt.
I och för sig kan man faktiskt, om man
är väl tränad och väl balanserad, gå baklänges utan att snava; en politisk fårdighet som ofta kan visa sig vara av stort
praktiskt värde. Harold Macmillan och
Charles de Gaulle är de bästa exemplen.
Och att en eller annan gång se sig om, för
att kontrollera hur man egentligen gått,
och för att hålla kontakt med vänner och
kamrater, är ingen dålig princip för orientering på den politiska kartan.
Frågan är emellertid om inte vissa delar av den kristna – kanske kyrkliga, vad
vet jag? – politik som under senare tid
framträtt som, eller framställts som, radikal eller åtminstone progressiv, råkat
ut för den fara som ansetts typiskjust för
konservatismen: att gå baklänges in i
framtiden. Det förstås lätt – tro mig som
levat och arbetat i politisk miljö i hela
mitt vuxna liv – att i stort sett en sådan
marschform inte är vanlig bland professionella politiker: man kommer på det
sättet helt enkelt inte fram innan alla
konkurrenter sedan länge arriverat.
Som högerledaren amiral Arvid Lindman sade för femtio år sedan: skall man i
kallt vatten är det lika bra att hoppa som
att krypa.
Ibland har det fallit mig in att kristna
vänner, som inte på samma sätt haft en
praktisk politisk karriär på spel, däremot
råkat ut för den sortens baklängesmarsch, huttrande och stojande.
Jag tycker mig stundom se medkristna
– helt visst bättre kristna, och bättre
människor än jag, men kanske inte alltid
bättre politiker – med iver och möda
bekämpa det förra seklets sociala problem. Tänk om det som nu närmast tarvas, för människans värdighet, är ett
uppmärksammande av de risker som soLidariteten rymmer? Kort sagt: att den
klassiska rätten till motstånd gäller inte
bara enväldiga kungar, cyniska baroner
och lättsinniga påvar utan alla de andra,
kamraterna, demokraterna?
Den som inte vill eller kan se samhället i detta perspektiv, ser det enligt min
uppfattning bakåt, definitionsmässigt
alltså rakt emot det konservativa sättet
att se.
En väsentlig variant av detta problem
gäller självfallet den tredje världen. Det
föresvävar mig att de som i namn av just
framsteg och radikalism så länge förmanat oss andra att som det heter offra
mer, eller åtminstone göra mer för våra
·medmänniskor i denna del av världen,
den ojämförligt största, på liknande sätt
råkat skåda bakåt.
Bakåt mot den drömda tid av frihetsrörelsers heroiska samling mot förtryck
och utsugning, då det var så lätt att se
hur man borde taga ställning.
En konservativ människa har förhoppningsvis aldrig ägnat sig åt denna arroganta romantik. För en sådan är det inget
konstigt, något upprörande, att finna den
tredje världen behärskad inte av demokrater, inte av hjältar, minst av allt av
helgon. Behärskad däremot av i stort
sett korrupta militära diktaturer. Vad
värre är: uppenbart inkompetenta diktaturer.
En konservativ människa, som inte
har så mycket tid att skåda tillbaka och
vara ledsen över att ha räknat fel – den
som räknar fel får skylla sig själv mer än
andra – ser i en sådan situation framåt.
Tänk om vi för framtiden, på erfarenhetens grund, kunde finna en annan metod att hjälpa medmänniskor än att
skicka ytterligare ett antal miljarder till,
möjligen, direkt skadliga projekt?
För mig vore detta ett typiskt konservativt perspektiv, ett perspektiv framåt.
Ett försök att så gott man kan, vilket
sällan är särskilt mycket, tänka ut vad
som kan vara det någorlunda rimliga sättet att ordna för den ganska korta tid som
låter sig överblicka. En konservativ
människa vet ju, liksom vaije förståndig
människa, att det enskilda livet slutar om
några år med döden; och att mänsklighe- ,;
219 l
tens liv slutar med den yttersta domen.
Så långt om det konservativa perspektivet. Det sträcker sig inte längre än till
döden och domen; men så långt sträcker
det sig.
Vad kan då konservatismen konkret
erbjuda?
Vilket skulle vara vårt program?
Naturligtvis kan vi åtaga oss att – som
den norske historikern Jens Arup Seip
har skrivit i den i stort sett bästa bok om
nordisk politik jag läst, ”Fra embedsstat
till ett partistat” – ”klare brasene”, att
lösa dagsproblemen, hålla maskineriet i
gång. Det skulle bara fattas annat; men
det är en inte alldeles oviktig sak.
Vad kan vi lova dessutom?
Att lyfta bort alla onödiga gamla stängsel och grindar, om vi nämligen fått tillräckliga upplysningar om varför de monterats upp, och utan alltför mycket jäkt
och bråk blivit övertygade om att de skäl
som en gång tedde sig avgörande för ungefår lika kloka människor som vi faktiskt inte längre gäller.
En liten knepighet är att denna typiskt
konservativa fördomsfrihet gäller inte
endast grindar som restes för hundra år
sedan av farfars far, utan också dem som
restes för tio år sedan, eller igår; om de
nämligen restes utan skäl.
Vidare kan vi lova att efter måttet av
vår förmåga, som enligt vår mening inte
är särskilt mycket mindre eller större än
andras förmåga, göra så gott vi kan för
att framtiden, den som böljar om en
stund, skall bli så bra som möjligt. Självklart kan vi inte tänka oss att detta mål
kan uppnås genom ofog, buller och bång,
krig och blodsutgjutelse; ett enda besök i
ett flyktingläger bör stilla sådana tankar,
alltid främmande för konservativt tänl
’
l
220
kande.
Däremot vill vi gärna tänka oss att så-
vitt på oss kommer an göra allt tänkbart
och möjligt, med blicken riktad mot
framtiden, för att utnyttja tekniska och
ekonomiska framsteg – så länge detta
nämligen kan ske utan att träda den
mänskliga friheten och värdigheten för
när, och utan att föröda den natur som
Gud givit oss inte endast att råda över –
utan till att bruka och bevara.
I ett sådant perspektiv – vilket program vill en konservativ i dag uppställa?
Enligt sakens natur – eller vår natur –
det minsta möjliga. Samhället är som
sagt en stor och komplicerad sak; vi vet
alla att de mest skarpsinniga och välmenande ingrepp kan få besvärande konsekvenser på oväntade håll. En självklar
följd av detta är att hur mycket jag än
sympatiserar med förslagsvis mina
norska partivänner måste jag vara försiktig med att ge dem goda råd; våra förhållanden är trots all gemenskap och vänskap så olika att mina insikter och erfarenheter inte kan räcka nämnvärt långt i
deras fall.
Inte ens för mitt eget land, det endajag
känner till, om än alltför litet, vågar jag
anvisa något program för lösningen av de
problem som om tio år, eller fem, kan
visa sig ha väsentlig betydelse, men om
vilkajag i dag vet ingenting.
Vilken professor, journalist, biskop,
ambassadör eller statsminister skulle vid
nyåret 1939 ha gett något klokt råd inför
den situation att finländska och tyska
trupper några år senare skulle vara i strid
vid Sveriges gräns i Lappland?
Eller för den delen vem hade för tio år
sedan räknat med att skickliga japaner
skulle bispringa Sverige med kloka råd
på ort och ställe om rätta sättet att modernisera vår stålindustri?
Av dessa skäl, skenbart triviala men
alls ej ointressanta, måste varje i hjärtat
konservativ människa vara försiktig med
att giva goda råd; vi vet så litet, egentligen bara det man kan lära sig av lång
erfarenhet.
Och vad kan vi egentligen lära av lång
erfarenhet? Svenskar kan uppenbarligen
inte lära sig att göra stål bättre än andra;
kanske är det rent av så att islänningar
kommer att lära sig rätta sättet att fiska
torsk av experter från Taiwan eller Marocko?
Det ligger i öppen dag att den konservativa principen om erfarenheten inte
kan bokstavligen tillämpas i dessa situationer; de japanska ingenjörerna skulle
inte vara välkomna gäster hos oss i Sverige om de inte verkligen kunde ge oss
del av nya och ekonomiskt livsviktiga
kunskaper.
Jag antecknar dessa reflexioner i ett
land, unikt i historien, som alla land,
men främst i ett bestämt och berömt avseende: det land där kristendomen infördes genom ett parlamentsbesJuL
Kom ihåg vad som var den avgörande
motiveringen den gången på Alltinget för
snart tusen år sedan:
Om Jagen brytes sönder, då.brytes Jandet.
Revolutionära människor kan ha svårt
att förlika sig med detta; liberaler likaså.
Fromma människor än mer: Islands
övergång till kristendomen – när landets
sed (för det var det saken gällde) onekligen blev rika mäns sed – kan te sig
betänklig.
Ej så för konservativt folk, med blicken riktad framåt på alltmänt väl, som de
sk hedningarna på Thingvellir för tusen
år sedan. Därav det moderna Island.
En konservativ människa är egentligen alltid på ett vis optimist. Självklart är
vi människor inte goda eller kloka –
känn efter själv, tänk efter själv.
Å andra sidan – eftersom vi inte tror
att vi blir bättre och bättre dag för dag,
och eftersom vi har låtit oss berätta att
våra förfåder i stort sett var ungefår lika
221
dumma och själviska som vi, så måste vi
försöka att streta på så gott vi kan.
Den mest glanslösa av utopier, förvisso.
En gång gjorde denna skenbart cyniska, i ordets allra egentligaste mening politiska och konservativa vision, Island
till kristet land.
Om lag brytes, då brytes land.