Dagens frågor; Till Svensk Tidskrifts läsare
1983
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Dagens frågor
Till Svensk Tidskrifts läsare
Mats Svegfors har lämnat Svensk Tidskrifts redaktion. Han gjorde det för att
tillträda posten som politisk redaktör för
Svenska Dagbladet. Svensk Tidskrift vill
rikta ett varmt tack till Mats och lyckönskar samtidigt Svenska Dagbladet till
förvärvet av en självständig, analytisk
begåvning som med klar och samtidigt
vänlig blick iakttager samhällsskeendet.
Mats Svegfors publicistiska gärning lovar gott för Sverige.
Svensk Tidskrift vill samtidigt säga ett
välkommen till Olof Ehrenkrona. Olof
tillhör samma generation som Mats
Svegfors. Läsekretsen har all anledning
att med förväntan se fram emot Olofs
redaktörskap i Svensk Tidskrift.
Onödig utredning
Regeringen har tillsatt en kommitte som
skall se över bostadsrättslagen. Dess
syfte skall vara att föreslå åtgärder för
att motverka fri prisbildning vid överlå-
telse av bostadsrätter.
I dag är det tillåtet för bostadsrättsföreningar att i sina stadgar ta in föreskrifter
om priset vid försäljning av lägenheterna. Det är dock ovanligt, vilket anses
bero på svårigheterna att kontrollera att
bestämmelserna följs. Nu vill bostadsminister Hans Gustavsson att prisreglerna skall kombineras med rätt för föreningen att lösa in bostadsrätten. Han
vill följaktligen godta s k hembud, som i
dag är förbjudet. Men det skall inte bara
bli tillåtet. Kommitten skalJ dessutom
pröva om man inte bör gå ett steg längre
och införa skyldighet för föreningarna att
i sina stadgar föreskriva hembud. Sådant
obligatorium skulle likväl endast omfatta
nybildade föreningar, sägs det i kommittens direktiv.
Det finns ingen som helst anledning att
legitimera hembud i bostadsrättsföreningarnas stadgar. Varför skall inte
ägaren av en bostadsrätt själv få sälja sin
lägenhet till vem han vill och till det pris
han och köparen kommer överens om?
Det förhållandet att priserna på bostadsrätter stigit kraftigt på vissa håll motiverar inte en generell regel av det här
slaget.
Om hembud blev obligatoriskt i nybildade bostadsrättsföreningar men inte i
gamla skulle två marknader uppstå. En
där priset på bostadsrätter bestämdes på
naturlig väg och en på konstlad. Ett så-
dant system skulle sannolikt bädda för
omfattande svarta affärer. Vad vinner
man på en sådan ordning?
Även priserna på bostadsrätter bör bestämmas av köpare och säljare, dvs av
tillgång och efterfrågan. Om priserna
stiger beror det på att det finns för fl
bostadsrätter. Det dilemmat kan politikerna bemästra genom att medverka tiD
att numerären bostadsrätter ökar och
bättre överensstämmer med medborgarnas efterfrågan. Märkvärdigare är det
inte.
Det finns en angelägen reform i det här
sammanhanget. Det är att ogiltigförklara
de hembudsregler som en del bostadsrättsföreningar mot gällande lag infört i
sina stadgar. Men det problemet tillåts
inte den nu tillsatta kommitten att ägna
sig åt – symptomatiskt nog.
Den tredje mannen ~
Två arbetsmarknadskonflikter den se- ~
naste tiden har illustrerat dels vilka bi- o
sarra konsekvenser facket kan åstadkomma för tredje man, dels hur illa de
Tackliga stridsåtgärderna passar för kontliktlösning i ett modernt samhälle.
Grafikeraktionen på Dagens Nyheter
var illegal, ett brott mot det fredsavtal
som arbetsgivaren fått betala dyrt för.
Av detta bör slutsatsen dras att grafiker
inte är att lita på, de håller inte ord och
ingångna avtal, åtminstone inte på Dagens Nyheter – och vad är det då för vits
att sluta fredsavtal med dem? Sådana
fackliga ledare som Sture Ring, en militant kommunist som i sina memoarer
från DN avslöjar med vilken förtjusning
man kan beröva DN:s direktörer innehållet i deras direktionskylskåp under
sena förhandlingar, bryr sig föga om det
fria ordet. Det är inget att förvånas över.
Varför skulle sådana som Ring & co ha
någon respekt för liberal tryckfrihet – de
vill ju i sin politiska gärning avskaffa
den?
Ytterst är det också detta DN-striden
handlar om, att tidningen faktiskt inte
kommer ut till den som vill läsa den.
Alltför mycket har DN-debatten fokuserats på ekonomisk kris hit och ny teknik dit. Sanningen är den att DN som
företag betraktat mycket välförtjänt
drabbats av svårigheter efter år av journalistisk nedgång och administrativa
synder, inklusive flathet mot fackets
krav på överbemanning och överbetalning. Detta kan emellertid aldrig legitimera åtgärder som till sist stoppar tidningens produktion. I konflikten mellan
företagsledning och anställda på en tidning måste alltid utgivningen komma
forst. Det är därför vi har tidningar, inte
for att försörja direktörer, redaktörer
och grafiker.
235
Det blir allt tydligare att grafikerna
bäddar för statliga ingrepp i en hittills fri
förhandlingsordning, för att stärka skyddet för tredje man. Ett första steg måste
vara selektiv kontroll av sjukskrivningar
bland grafiker. Någon glädje skall väl
samhället ha av sin välutbyggda kontrollapparat?
Något annorlunda förhåller det sig
med Opera-konflikten. Den är formellt
laglig, men förvisso lika principiellt förkastlig. Här rör konflikten en klassisk för
att inte säga evig motsättning, nämligen
rätten att fritt organisera och sluta avtal.
Arbetsledarna hamnar ofta, liksom syndikalisterna, i kläm mellan olika andra
fackliga organisationer som redan har
avtal med den arbetsgivare arbetsledarna försöker mjuka upp.
Det är svårt att kritisera SALF för
dess allmänna strävan att vilja teckna
avtal för sina medlemmar, och för ambitionen att vilja ansluta arbetsledare till
sin organisation. Men det ger inte SALF
rätt att utforma sina konfliktåtgärder hur
som helst. Konflikter av detta slag tär
hårt på de eventuella resterna av tilltro
till mänskligt förnuft hos facket i Sverige. Att slå till mot Operan när problemet
är Malmö stadsteater, tyder på en självöverskattning hos Tidefelt & co, på en
snedvriden uppfattning om vilken roll
facket bör spela i ett civiliserat samhälle.
Även här rör konflikten ytterst tredje
mans ställning. Möjligheterna för Operans uppdragsgivare, skattebetalare och
publik, att försvara sig mot detta fackliga
nidingsdåd, är för små.
Här bör slås fast av ansvariga politiker
att framställning av opera faktiskt är viktigare än SALF:s avtalskamp under hot.
Det är annars risk för att konflikt lönar
236
sig – och den dagen öppnas dörren för
fackföreningsmakt av brittisk typ. Den
vill vi inte ha.
Domänhärvan
Det är svårt att driva affärer, särskilt i
främmande länder med obegripligt språk
– det vet numera de flesta och särskilt
ledningen i Domänverket och dess dotterföretag. En större allmänhet har också upplysts om saken, framförallt genom
justitiekansler Ramdahls föredömligt
välskrivna redogörelse för sitt ämbetes
forskningar i ämnet. Nu skall inte domänföretagens underliga turer i Italien
och deras ändå underligare agenter tagas
till intäkt för ett allmänt fördömande av
statliga organs affärsverksamhet – så-
dan verksamhet är i ett land som Sverige
till stor del oundviklig, och har i varje fall
tradition: Vattenfallsverkets och (åtminstone tidigare) statens Järnvägars
sysslande på sina gebit är exempel på
statlig affärsrörelse, som varit i gång sedan länge och dessutom oftast fungerar
hyggligt. För domänverkets del måste
man vidare komma ihåg, att de väldiga
skogstillgångar, som staten sedan sekler
äger, måste inte bara skötas utan också
saluföras, i mer eller mindre bearbetat
skick. Inte heller skall det anses konstigt, att domänföretagen observerade det
behov av trähus m m, som uppstod efter
en sorglig naturkatastrof i Italien, och
ville ta chansen att sälja där.
Vad har man nu anledning draga för
allmänna slutsatser av domänhärvan?
Först och främst att man måste skaffa sig
sakkunnigt och förstklassigt folk i ledningen. Den av JK kanske mest kritiserade ämbetsmannen i domänaffären var
ingalunda skogsman eller affärsman utaa
agronom med meritbakgrund huvudsak·
Jigen i jordbruksdepartementet – det
hade väl inte varit onaturligt att tänka sic
någon bättre uppsyningsman för detta
stora projekt. Överhuvud måste det ~
männa lära sig att för de affärer, som
man ändå måste göra, locka till sig er·
faret folk, ofta direkt från den enskilda
sidan. I detta avseende har man undercle
sista decennierna uppenbarligen vart
oskicklig, antingen det nu berott på rea
okunnighet eller på dålig fingertopps.
känsla vid rekryteringen (eller oförmått
att bjuda tillräckligt lockande lön).
Ett särskilt problem är chefsrekryte.
ringen i de statliga verken i allmänlid
och i kommunikationsverk och (mer~
ler mindre) industriellt tekniska verk
synnerhet. Här är Domänverkets het
Schotte inget särskilt anmärkningsväll
fall – han hade dock en ej ringa industriell bakgrund när han tillträdde – mea
värre är det med de politiskt rekryterade
verkscheferna. Även bland dessa fiiiDI
det lyckligtvis allmändugligt folk SOI
kan väntas göra rätt för sig – t exTra&
säkerhetsverkets Lars Peterson, ofta
orättvist utskälld under sin SJ-tid – lllCI
vad skall man i stället säga om tilltapl
att sätta den hygglige herr Zachrissonmed bakgrund i religiöst arbete och par·.
titjänst- som chefför Postverket? ViSil
bör man ha möjlighet att på ett anstit
digt sätt omhändertaga och stötta menterade – kanske uttjänta – partimän (M
alla partier) men man måste finna anda
utvägar än att göra dem till chefer t
centrala verk.
Här ter sig massmedias atttyder kOlt
tiga. Å ena sidan tiger man diskret, Ii
herrar som Zachrisson görs till chefert
stora organisationer och affärsföretag,
vilkas område är dem ganska främman- .de;å andra sidan för man ett herrans liv,
Där ett borgarråd efter många års hård
tjänst får en hygglig pension. Ur det allmännas synpunkt är det naturligtvis
långt bättre att löna en partiman, som går
miste om sin politiska tjänst, med pension än att sätta honom till chef för ett
statligt verk, vars område han har ringa
förutsättningar att klara.
Det går åter framåt i Danmark
Man vågar nog påstå att det har skett
mångt och mycket i Danmark sedan regeringsskiftet i höstas. Den nedgångslinje, som socialdemokratiska elJer socialdemokratiskt ledda regeringar bar
huvudansvaret för, vändes nästan omedelbart efter regeringsskiftet, då den
konservative Poul Schliiter övertog posten som statsminister med Venstres ledare Henning Christophersen som finansminister.
På ett halvt år föll räntan på statsobligationer från 22 till 12% och i maj meddelade regeringen, att den inte längre har
för avsikt att ge ut 12 procents statsobligationer eftersom kursen då kommer
upp över 100. Det är en kolossal förändring på mycket kort tid. Byggbranschen
bar åter kommit i gång, optimismen har
återvänt till näringslivet och investeringar i nya arbetsplatser har satt i gång.
Naturligtvis har de sjunkande oljepriserna och den förbättrade internationella
konjunkturen bidragit till den positiva
förändringen. Men det förklarar inte hela
omsvängningen i den danska ekonomin.
Socialdemokraterna är sura över att reeeringen tar åt sig hela äran och en le- 237
dande medlem av Socialdemokratiet
sade för en tid sedan att det nog skulle
sluta med att regeringen också tog åt sig
äran över att våren hade anlänt. Poul
Schliiter svarade på detta helt vänligt, att
det kunde ju inte regeringen då våren alls
inte hade anlänt än …
Enligt opinionsundersökningarna är
den sittande regeringen den mest populära Danmark haft sedan andra världskriget. Tiden skulle kanske vara inne för
regeringen att skörda fördelarna av sin
framgång och söka få majoritet i Folketinget genom att utlysa nyval?
Det har Schliiter av olika anledningar
avstått från hittills. Ett val skulle ganska
säkert ge hans parti en enorm framgång
och antagligen fördubbla antalet konservativa mandat i Folketinget Men det
skulle nästan bara gå ut över de tre andra
regeringspartierna och särskilt över de
två minsta. Kristetigt Folkeparti, som
bara har en enda minister i regeringen,
skulle antagligen komma under den
danska tvåprocentsspärren och det samma kunde hända det större partiet Centrum-Demokraterne. Venstre skulle kanske kunna hålla ställningarna, men knappast mycket mer. Då kunde Schliiter
komma i samma situation som Venstres
dåvarande ledare (och nuvarande chefen
för FN:s flyktingkommissariat) Poul
Hartting år 1975, då ett val gav en väldig
framgång för Venstre, men på de övriga
borgerliga partiernas bekostnad. Hartting var då tvungen att ge upp försöket
att bilda regering.
För ordningens skull måste det tilläggas, att den framgång, som dansk ekonomi åter präglas av, tyvärr inte ännu kan
märkas då det gäller arbetslöshetssiffrorna. De fortsätter att vara mycket höga
238
och kommer knappast att sjunka märkbart den närmaste tiden.
Regeringen befinner sig i en parlamentariskt osäker ställning. Den måste antingen ha stöd av Socialdemokratiet eller
de två stödpartierna Det radikale
Venstre och Mogens Glistrups Fremskridtsparti, som har allt svårare att hålla
samman som parti.
Denna parlamentariska konstellation
ger besynnerliga utslag då det gäller utrikespolitiken. Liksom de andra europeiska socialdemokratiska partierna, som är
i opposition, har de danska socialdemokraterna flyttat sig åt vänster och vänder
sig mot utplaceringen av nya NATO-raketer och mot en aktiv dansk Europa·
politik.
Resultatet har blivit att den nuvarande J
centrum-höger-regeringen i Köpenhamn j
i stor utsträckning administrerar en utri·
kespolitik på oppositionens villkor. Det
har inte gagnat Danmarks sak i NATO n
och EG och en mer personlig förföljelse
från i synnerhet socialdemokratisk sida
av utrikesminister Uffe EUemann Jensen
gör inte livet lättare för regeringen
Schltiter. Kanske det ändå blir nödvändigt för den danska regeringen att utlysa
nyval under 1983. Il
Till Svensk Tidskrifts läsare
Mats Svegfors har lämnat Svensk Tidskrifts redaktion. Han gjorde det för att
tillträda posten som politisk redaktör för
Svenska Dagbladet. Svensk Tidskrift vill
rikta ett varmt tack till Mats och lyckönskar samtidigt Svenska Dagbladet till
förvärvet av en självständig, analytisk
begåvning som med klar och samtidigt
vänlig blick iakttager samhällsskeendet.
Mats Svegfors publicistiska gärning lovar gott för Sverige.
Svensk Tidskrift vill samtidigt säga ett
välkommen till Olof Ehrenkrona. Olof
tillhör samma generation som Mats
Svegfors. Läsekretsen har all anledning
att med förväntan se fram emot Olofs
redaktörskap i Svensk Tidskrift.
Onödig utredning
Regeringen har tillsatt en kommitte som
skall se över bostadsrättslagen. Dess
syfte skall vara att föreslå åtgärder för
att motverka fri prisbildning vid överlå-
telse av bostadsrätter.
I dag är det tillåtet för bostadsrättsföreningar att i sina stadgar ta in föreskrifter
om priset vid försäljning av lägenheterna. Det är dock ovanligt, vilket anses
bero på svårigheterna att kontrollera att
bestämmelserna följs. Nu vill bostadsminister Hans Gustavsson att prisreglerna skall kombineras med rätt för föreningen att lösa in bostadsrätten. Han
vill följaktligen godta s k hembud, som i
dag är förbjudet. Men det skall inte bara
bli tillåtet. Kommitten skalJ dessutom
pröva om man inte bör gå ett steg längre
och införa skyldighet för föreningarna att
i sina stadgar föreskriva hembud. Sådant
obligatorium skulle likväl endast omfatta
nybildade föreningar, sägs det i kommittens direktiv.
Det finns ingen som helst anledning att
legitimera hembud i bostadsrättsföreningarnas stadgar. Varför skall inte
ägaren av en bostadsrätt själv få sälja sin
lägenhet till vem han vill och till det pris
han och köparen kommer överens om?
Det förhållandet att priserna på bostadsrätter stigit kraftigt på vissa håll motiverar inte en generell regel av det här
slaget.
Om hembud blev obligatoriskt i nybildade bostadsrättsföreningar men inte i
gamla skulle två marknader uppstå. En
där priset på bostadsrätter bestämdes på
naturlig väg och en på konstlad. Ett så-
dant system skulle sannolikt bädda för
omfattande svarta affärer. Vad vinner
man på en sådan ordning?
Även priserna på bostadsrätter bör bestämmas av köpare och säljare, dvs av
tillgång och efterfrågan. Om priserna
stiger beror det på att det finns för fl
bostadsrätter. Det dilemmat kan politikerna bemästra genom att medverka tiD
att numerären bostadsrätter ökar och
bättre överensstämmer med medborgarnas efterfrågan. Märkvärdigare är det
inte.
Det finns en angelägen reform i det här
sammanhanget. Det är att ogiltigförklara
de hembudsregler som en del bostadsrättsföreningar mot gällande lag infört i
sina stadgar. Men det problemet tillåts
inte den nu tillsatta kommitten att ägna
sig åt – symptomatiskt nog.
Den tredje mannen ~
Två arbetsmarknadskonflikter den se- ~
naste tiden har illustrerat dels vilka bi- o
sarra konsekvenser facket kan åstadkomma för tredje man, dels hur illa de
Tackliga stridsåtgärderna passar för kontliktlösning i ett modernt samhälle.
Grafikeraktionen på Dagens Nyheter
var illegal, ett brott mot det fredsavtal
som arbetsgivaren fått betala dyrt för.
Av detta bör slutsatsen dras att grafiker
inte är att lita på, de håller inte ord och
ingångna avtal, åtminstone inte på Dagens Nyheter – och vad är det då för vits
att sluta fredsavtal med dem? Sådana
fackliga ledare som Sture Ring, en militant kommunist som i sina memoarer
från DN avslöjar med vilken förtjusning
man kan beröva DN:s direktörer innehållet i deras direktionskylskåp under
sena förhandlingar, bryr sig föga om det
fria ordet. Det är inget att förvånas över.
Varför skulle sådana som Ring & co ha
någon respekt för liberal tryckfrihet – de
vill ju i sin politiska gärning avskaffa
den?
Ytterst är det också detta DN-striden
handlar om, att tidningen faktiskt inte
kommer ut till den som vill läsa den.
Alltför mycket har DN-debatten fokuserats på ekonomisk kris hit och ny teknik dit. Sanningen är den att DN som
företag betraktat mycket välförtjänt
drabbats av svårigheter efter år av journalistisk nedgång och administrativa
synder, inklusive flathet mot fackets
krav på överbemanning och överbetalning. Detta kan emellertid aldrig legitimera åtgärder som till sist stoppar tidningens produktion. I konflikten mellan
företagsledning och anställda på en tidning måste alltid utgivningen komma
forst. Det är därför vi har tidningar, inte
for att försörja direktörer, redaktörer
och grafiker.
235
Det blir allt tydligare att grafikerna
bäddar för statliga ingrepp i en hittills fri
förhandlingsordning, för att stärka skyddet för tredje man. Ett första steg måste
vara selektiv kontroll av sjukskrivningar
bland grafiker. Någon glädje skall väl
samhället ha av sin välutbyggda kontrollapparat?
Något annorlunda förhåller det sig
med Opera-konflikten. Den är formellt
laglig, men förvisso lika principiellt förkastlig. Här rör konflikten en klassisk för
att inte säga evig motsättning, nämligen
rätten att fritt organisera och sluta avtal.
Arbetsledarna hamnar ofta, liksom syndikalisterna, i kläm mellan olika andra
fackliga organisationer som redan har
avtal med den arbetsgivare arbetsledarna försöker mjuka upp.
Det är svårt att kritisera SALF för
dess allmänna strävan att vilja teckna
avtal för sina medlemmar, och för ambitionen att vilja ansluta arbetsledare till
sin organisation. Men det ger inte SALF
rätt att utforma sina konfliktåtgärder hur
som helst. Konflikter av detta slag tär
hårt på de eventuella resterna av tilltro
till mänskligt förnuft hos facket i Sverige. Att slå till mot Operan när problemet
är Malmö stadsteater, tyder på en självöverskattning hos Tidefelt & co, på en
snedvriden uppfattning om vilken roll
facket bör spela i ett civiliserat samhälle.
Även här rör konflikten ytterst tredje
mans ställning. Möjligheterna för Operans uppdragsgivare, skattebetalare och
publik, att försvara sig mot detta fackliga
nidingsdåd, är för små.
Här bör slås fast av ansvariga politiker
att framställning av opera faktiskt är viktigare än SALF:s avtalskamp under hot.
Det är annars risk för att konflikt lönar
236
sig – och den dagen öppnas dörren för
fackföreningsmakt av brittisk typ. Den
vill vi inte ha.
Domänhärvan
Det är svårt att driva affärer, särskilt i
främmande länder med obegripligt språk
– det vet numera de flesta och särskilt
ledningen i Domänverket och dess dotterföretag. En större allmänhet har också upplysts om saken, framförallt genom
justitiekansler Ramdahls föredömligt
välskrivna redogörelse för sitt ämbetes
forskningar i ämnet. Nu skall inte domänföretagens underliga turer i Italien
och deras ändå underligare agenter tagas
till intäkt för ett allmänt fördömande av
statliga organs affärsverksamhet – så-
dan verksamhet är i ett land som Sverige
till stor del oundviklig, och har i varje fall
tradition: Vattenfallsverkets och (åtminstone tidigare) statens Järnvägars
sysslande på sina gebit är exempel på
statlig affärsrörelse, som varit i gång sedan länge och dessutom oftast fungerar
hyggligt. För domänverkets del måste
man vidare komma ihåg, att de väldiga
skogstillgångar, som staten sedan sekler
äger, måste inte bara skötas utan också
saluföras, i mer eller mindre bearbetat
skick. Inte heller skall det anses konstigt, att domänföretagen observerade det
behov av trähus m m, som uppstod efter
en sorglig naturkatastrof i Italien, och
ville ta chansen att sälja där.
Vad har man nu anledning draga för
allmänna slutsatser av domänhärvan?
Först och främst att man måste skaffa sig
sakkunnigt och förstklassigt folk i ledningen. Den av JK kanske mest kritiserade ämbetsmannen i domänaffären var
ingalunda skogsman eller affärsman utaa
agronom med meritbakgrund huvudsak·
Jigen i jordbruksdepartementet – det
hade väl inte varit onaturligt att tänka sic
någon bättre uppsyningsman för detta
stora projekt. Överhuvud måste det ~
männa lära sig att för de affärer, som
man ändå måste göra, locka till sig er·
faret folk, ofta direkt från den enskilda
sidan. I detta avseende har man undercle
sista decennierna uppenbarligen vart
oskicklig, antingen det nu berott på rea
okunnighet eller på dålig fingertopps.
känsla vid rekryteringen (eller oförmått
att bjuda tillräckligt lockande lön).
Ett särskilt problem är chefsrekryte.
ringen i de statliga verken i allmänlid
och i kommunikationsverk och (mer~
ler mindre) industriellt tekniska verk
synnerhet. Här är Domänverkets het
Schotte inget särskilt anmärkningsväll
fall – han hade dock en ej ringa industriell bakgrund när han tillträdde – mea
värre är det med de politiskt rekryterade
verkscheferna. Även bland dessa fiiiDI
det lyckligtvis allmändugligt folk SOI
kan väntas göra rätt för sig – t exTra&
säkerhetsverkets Lars Peterson, ofta
orättvist utskälld under sin SJ-tid – lllCI
vad skall man i stället säga om tilltapl
att sätta den hygglige herr Zachrissonmed bakgrund i religiöst arbete och par·.
titjänst- som chefför Postverket? ViSil
bör man ha möjlighet att på ett anstit
digt sätt omhändertaga och stötta menterade – kanske uttjänta – partimän (M
alla partier) men man måste finna anda
utvägar än att göra dem till chefer t
centrala verk.
Här ter sig massmedias atttyder kOlt
tiga. Å ena sidan tiger man diskret, Ii
herrar som Zachrisson görs till chefert
stora organisationer och affärsföretag,
vilkas område är dem ganska främman- .de;å andra sidan för man ett herrans liv,
Där ett borgarråd efter många års hård
tjänst får en hygglig pension. Ur det allmännas synpunkt är det naturligtvis
långt bättre att löna en partiman, som går
miste om sin politiska tjänst, med pension än att sätta honom till chef för ett
statligt verk, vars område han har ringa
förutsättningar att klara.
Det går åter framåt i Danmark
Man vågar nog påstå att det har skett
mångt och mycket i Danmark sedan regeringsskiftet i höstas. Den nedgångslinje, som socialdemokratiska elJer socialdemokratiskt ledda regeringar bar
huvudansvaret för, vändes nästan omedelbart efter regeringsskiftet, då den
konservative Poul Schliiter övertog posten som statsminister med Venstres ledare Henning Christophersen som finansminister.
På ett halvt år föll räntan på statsobligationer från 22 till 12% och i maj meddelade regeringen, att den inte längre har
för avsikt att ge ut 12 procents statsobligationer eftersom kursen då kommer
upp över 100. Det är en kolossal förändring på mycket kort tid. Byggbranschen
bar åter kommit i gång, optimismen har
återvänt till näringslivet och investeringar i nya arbetsplatser har satt i gång.
Naturligtvis har de sjunkande oljepriserna och den förbättrade internationella
konjunkturen bidragit till den positiva
förändringen. Men det förklarar inte hela
omsvängningen i den danska ekonomin.
Socialdemokraterna är sura över att reeeringen tar åt sig hela äran och en le- 237
dande medlem av Socialdemokratiet
sade för en tid sedan att det nog skulle
sluta med att regeringen också tog åt sig
äran över att våren hade anlänt. Poul
Schliiter svarade på detta helt vänligt, att
det kunde ju inte regeringen då våren alls
inte hade anlänt än …
Enligt opinionsundersökningarna är
den sittande regeringen den mest populära Danmark haft sedan andra världskriget. Tiden skulle kanske vara inne för
regeringen att skörda fördelarna av sin
framgång och söka få majoritet i Folketinget genom att utlysa nyval?
Det har Schliiter av olika anledningar
avstått från hittills. Ett val skulle ganska
säkert ge hans parti en enorm framgång
och antagligen fördubbla antalet konservativa mandat i Folketinget Men det
skulle nästan bara gå ut över de tre andra
regeringspartierna och särskilt över de
två minsta. Kristetigt Folkeparti, som
bara har en enda minister i regeringen,
skulle antagligen komma under den
danska tvåprocentsspärren och det samma kunde hända det större partiet Centrum-Demokraterne. Venstre skulle kanske kunna hålla ställningarna, men knappast mycket mer. Då kunde Schliiter
komma i samma situation som Venstres
dåvarande ledare (och nuvarande chefen
för FN:s flyktingkommissariat) Poul
Hartting år 1975, då ett val gav en väldig
framgång för Venstre, men på de övriga
borgerliga partiernas bekostnad. Hartting var då tvungen att ge upp försöket
att bilda regering.
För ordningens skull måste det tilläggas, att den framgång, som dansk ekonomi åter präglas av, tyvärr inte ännu kan
märkas då det gäller arbetslöshetssiffrorna. De fortsätter att vara mycket höga
238
och kommer knappast att sjunka märkbart den närmaste tiden.
Regeringen befinner sig i en parlamentariskt osäker ställning. Den måste antingen ha stöd av Socialdemokratiet eller
de två stödpartierna Det radikale
Venstre och Mogens Glistrups Fremskridtsparti, som har allt svårare att hålla
samman som parti.
Denna parlamentariska konstellation
ger besynnerliga utslag då det gäller utrikespolitiken. Liksom de andra europeiska socialdemokratiska partierna, som är
i opposition, har de danska socialdemokraterna flyttat sig åt vänster och vänder
sig mot utplaceringen av nya NATO-raketer och mot en aktiv dansk Europa·
politik.
Resultatet har blivit att den nuvarande J
centrum-höger-regeringen i Köpenhamn j
i stor utsträckning administrerar en utri·
kespolitik på oppositionens villkor. Det
har inte gagnat Danmarks sak i NATO n
och EG och en mer personlig förföljelse
från i synnerhet socialdemokratisk sida
av utrikesminister Uffe EUemann Jensen
gör inte livet lättare för regeringen
Schltiter. Kanske det ändå blir nödvändigt för den danska regeringen att utlysa
nyval under 1983. Il