Håkan Hagwall; Kyrkfolk och kyrkopolitiker
1983
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
KAN HAGWALL:
yrkfolk och kyrkopolitiker
daktör Håkan Hagwall ser en fara i
npartipolitisering som ytterligare
centuerals i och med årets kyrkomöte.
legaterna utses indirekt av kyrkoråd
h kyrkofullmäktige som i sin tur valts
mföreträdare för olika partier. Förr
rkyrkoråd och kyrkofullmäktige
resentativaför den gudstjänstfirande
samlingen men så är i allt större
träckning inte längre fallet. Hagwall
ar också på vilka följder
händandet av kyrkans rätt att delta i
fandet av kyrkolag i värstafall kan
dföra.
Det första kyrkomötet enligt den nya
ordningen har hållits. Det har under ett
par veckor ägnat sig åt (bland åtskilligt
annat) att dra upp riktlinjerna för kyrkans framtid inom ramen för det statskyrkosystem som nu befästs.
Utan tvivel får kyrkan nu arbeta under
förhållanden som i vissa avseenden innebär betydande fördelar. Men det finns
också nackdelar, som trots alla försäkringar från en del förnöjda kyrkopolitiker, väcker viss oro.
Det skall utan tvekan erkännas att kyrkan nått mål som för bara några år sedan
ansågs politiskt ouppnåeliga. Det har
länge varit ett krav att kyrkan skulle ha
en egen central styrelse. Utan en sådan
saknar Svenska kyrkan både egen centralledning och en talesman med otvetydig rätt att yttra sig på Svenska kyrkans
vägnar.
.
I allt förgånget tal om kyrkans frigörelse från staten har också ingått förväntningarna om att man därigenom skulle
kunna ge kyrkan denna egna centrala
styrelse. Men eftersom det inget blev av
skilsmässotankarna, blev det heller inget
av med centralstyrelsen.
Det är bara ett par år sedan en politisk
majoritet bestående av socialdemokraterna och det dåförtiden något mindre
obetydliga folkpartiet bestämt avvisade
en kyrklig centralstyrelse inom ramen
för bevarat samband mellan staten och
kyrkan. Olof Palme kallade det för en
”grumlig mellanlösning” .
Nu har alltså ändå denna lösning verkställts. Sambandet bevaras; det har blivit
en centralstyrelse.
Och det har blivit ett nytt kyrkomöte,
större, och i sin helhet valt av elektorsförsamlingar som baserar sig på kyr- 272
koråd och kyrkofullmäktige ute i landet.
Den gamla självskrivna representationen
för biskoparna och kategoriklyvningen
med lekmannaplatser och särskilda
platser för valda präster har försvunnit.
Därtill har kyrkan tillerkänts självbestämmanderätt i s k inomkyrkliga frågor.
Kyrkan får dessutom behålla de karakteristiska fördelarna med det bevarade sambandet med staten: kyrkan behåller beskattningsrätten och är garanterad en geografisk heltäckning av landet.
Men.
Vad har staten tagit i gengäld?
Stiftandet av kyrkolag
Tidigare stiftades kyrkolag av staten och
kyrkan gemensamt genom riksdag och
kyrkomöte. Detta framstod efter hand
alltmera som en konstighet. I en parlamentarisk demokrati bör parlamentet ensamt ha rätten att stifta lagar. I den nya
grundlagen blev därför kyrkans medverkan i kyrkolagstiftningen inskriven som
en övergångsbestämmelse.
Nu är övergången genomförd. Riksdagen har tagit sig sin suveräna rätt att
stifta lag, även kyrkolag. Men därmed
har också kyrkans självbestämmanderätt
inskränkts. Riksdagen kan när som helst
stifta lagar om kyrkan. Ingen annan än
riksdagen själv kan sätta gränser för riksdagens egen lagstiftningsrätt. I varje frå-
ga där statsmakterna nu överlämnat beslutsrätten till kyrkan kan riksdagen, när
den så önskar, gå in och genom lagstiftning fatta beslut som är bindande för
kyrkan.
Är detta att måla fan på väggen? Tja,
inte tror man väl nuvarande riksdag om
att vilja sätta några alltför stötande övergrepp i verket. Men vägarna står ö
för framtida riksdagar, och skulle d
hända, så finns inga utvägar för kyrkai
Den kan ju alltid protestera, men rnakli
är ovedersägligen statens.
Man kan också gärna notera att, tnt
allt politiskt tal om att kyrkan bör
sköta sitt eget, så är det märkligt sv
för riksdagen att hålla fingrarna i st
Det har t ex bara för något år sedan r
kommit att konstitutionsutskottet gill
sig in på dogmatiska resonemang ochri
delat pekpinnar till kyrkan om vad
är dess bekännelse.
I all enkelhet förhåller det sig så
Att riksdagen har ensam makt att s ·
lagar är en självklarhet i en demok11l
Att kyrkan har rätt att själv bestå
över sina angelägenheter är också ·
ligt. Detta går att förena. Men inte i
statskyrkosystem.
Den självbestämningsrätt kyrkan
fått är inte garanterad utan blott, så
säga, utlånad och kan tas tillbaka
som helst.
Dessutom har ju kyrkan inte ens • 1
fått beslutsrätt över alla inomkyrJW,i
frågor. Exempelvis blir det även i ~1
sättningen regeringen som utser bis
par.
Partipolitisering
Men osäkerheten om ramarna för kyrkans rättigheter är inte det enda pr~
met med den nya kyrkomötesordnins
Ett annat gäller dess representativi
Vilka är det kyrkomötet bör represe
ra och vilka representerar det? ~
Farhågorna om att kyrkomötet sk
partipolitiseras har bekräftats. Det 2SI
man starka mötet har blivit ett slags rib
dlgskopia. Att valet till kyrkomöte skulle bli partipolitiskt var i och för sig självklart. De elektorer som väljer kyrkomöte
ir i sin tur utsedda av de kyrkakommuu politikerna. Det är klart att dessa
dljer sina partivänner. Och elektorerna
Yiljer i sin tur partivänner på listor med
plltiets namn överst.
På det stora hela gäller därför att en
filrutsättning för att bli vald till kyrkomö-
teär att man i någon forin ansluter sig till
ett politiskt parti, att man i vart fall accepterar att segla under partiflagg och att
man å andra sidan accepteras av ett parti
10111 dess representant.
Det finns undantag från detta. En och
11111an delegat vid årets kyrkomöte, därilland en biskop, hade valts med bibellillen fristående ställning, genom samfllida aktioner från flera partier. Men
den generella bilden ändras knappast av
detta. Och det finns skäl att tro att tendenserna kommer att förstärkas.
Till partipolitiseringen hör också så-
dana drag som gruppbildningar inom
kyrkomötet, partidisciplin etc, vilket
med tiden ger samma overkliga karaktär
Al debatter och beslut som hos riksdap:n. Där debatterar man inte för att på-
verka varandra och besluten. Dessa är
redan i realiteten avgjorda vid gruppmö-
tena.
Riktigt så illa har det ännu inte gått
med kyrkomötet. Partigrupper finns och
interna gruppöverläggningar, men åtminstorre i några partier behölls ändå rätten för den enskilda delegaten att rösta
efter eget huvud.
Det är en öppen fråga om detta är en
övergående tradition från tidigare kyrkomöten eller om det även i fortsättningen
tommer att gå att bemästra de faror som
273
är inbyggda i ett system som bygger på
partipolitiska val.
Vem representerar delegaterna?
Den verkligt allvarliga frågan är denna:
Svenska kyrkans organisation på församlingsplanet är enligt en inte så långt
ifrån tusenårig tradition uppbyggd på
uppdelningen i det prästerliga ämbetsansvaret och det lekmannamässiga självstyret. Prästerna har haft ett självständigt andligt ansvar, lekmännen har sett
till att de yttre förutsättningarna, kyrkobyggnad, pengar etc, förelegat.
Genom en inte alldeles genomtänkt
parallell till allmän politik har med tiden
det demokratiska lekmannastyret fått utvidgad kompetens och prästernas ställning i motsvarande mån försvagats.
Detta är nu en fråga. Men den kompliceras av något annat. Den gamla lekmannastyrelsen byggde självfallet på förutsättningen att de som valde lekmannarepresentanter och kyrkfolket var samma
sak. Församlingarnas självstyrelse var
detsamma som de kyrkligt aktiva församlingsmedlemmarnas självstyrelse.
På åtskilliga håll i Svenska kyrkan är
detta inte längre en helt riktig bild. Kyr- . koråds och kyrkofullmäktiges representativitet för den faktiskt gudstjänstfirande församlingen är skiftande.
Det vore givetvis en olycka för Svenska kyrkan om detsamma skulle komma
att gälla om kyrkomötet. Att detta är och
kommer att förbli representativt för de
kyrkapolitiskt aktiva är säkert. Problemet är att man inte kan vara lika säker på
att det förblir representativt för de kyrkligt aktiva.
yrkfolk och kyrkopolitiker
daktör Håkan Hagwall ser en fara i
npartipolitisering som ytterligare
centuerals i och med årets kyrkomöte.
legaterna utses indirekt av kyrkoråd
h kyrkofullmäktige som i sin tur valts
mföreträdare för olika partier. Förr
rkyrkoråd och kyrkofullmäktige
resentativaför den gudstjänstfirande
samlingen men så är i allt större
träckning inte längre fallet. Hagwall
ar också på vilka följder
händandet av kyrkans rätt att delta i
fandet av kyrkolag i värstafall kan
dföra.
Det första kyrkomötet enligt den nya
ordningen har hållits. Det har under ett
par veckor ägnat sig åt (bland åtskilligt
annat) att dra upp riktlinjerna för kyrkans framtid inom ramen för det statskyrkosystem som nu befästs.
Utan tvivel får kyrkan nu arbeta under
förhållanden som i vissa avseenden innebär betydande fördelar. Men det finns
också nackdelar, som trots alla försäkringar från en del förnöjda kyrkopolitiker, väcker viss oro.
Det skall utan tvekan erkännas att kyrkan nått mål som för bara några år sedan
ansågs politiskt ouppnåeliga. Det har
länge varit ett krav att kyrkan skulle ha
en egen central styrelse. Utan en sådan
saknar Svenska kyrkan både egen centralledning och en talesman med otvetydig rätt att yttra sig på Svenska kyrkans
vägnar.
.
I allt förgånget tal om kyrkans frigörelse från staten har också ingått förväntningarna om att man därigenom skulle
kunna ge kyrkan denna egna centrala
styrelse. Men eftersom det inget blev av
skilsmässotankarna, blev det heller inget
av med centralstyrelsen.
Det är bara ett par år sedan en politisk
majoritet bestående av socialdemokraterna och det dåförtiden något mindre
obetydliga folkpartiet bestämt avvisade
en kyrklig centralstyrelse inom ramen
för bevarat samband mellan staten och
kyrkan. Olof Palme kallade det för en
”grumlig mellanlösning” .
Nu har alltså ändå denna lösning verkställts. Sambandet bevaras; det har blivit
en centralstyrelse.
Och det har blivit ett nytt kyrkomöte,
större, och i sin helhet valt av elektorsförsamlingar som baserar sig på kyr- 272
koråd och kyrkofullmäktige ute i landet.
Den gamla självskrivna representationen
för biskoparna och kategoriklyvningen
med lekmannaplatser och särskilda
platser för valda präster har försvunnit.
Därtill har kyrkan tillerkänts självbestämmanderätt i s k inomkyrkliga frågor.
Kyrkan får dessutom behålla de karakteristiska fördelarna med det bevarade sambandet med staten: kyrkan behåller beskattningsrätten och är garanterad en geografisk heltäckning av landet.
Men.
Vad har staten tagit i gengäld?
Stiftandet av kyrkolag
Tidigare stiftades kyrkolag av staten och
kyrkan gemensamt genom riksdag och
kyrkomöte. Detta framstod efter hand
alltmera som en konstighet. I en parlamentarisk demokrati bör parlamentet ensamt ha rätten att stifta lagar. I den nya
grundlagen blev därför kyrkans medverkan i kyrkolagstiftningen inskriven som
en övergångsbestämmelse.
Nu är övergången genomförd. Riksdagen har tagit sig sin suveräna rätt att
stifta lag, även kyrkolag. Men därmed
har också kyrkans självbestämmanderätt
inskränkts. Riksdagen kan när som helst
stifta lagar om kyrkan. Ingen annan än
riksdagen själv kan sätta gränser för riksdagens egen lagstiftningsrätt. I varje frå-
ga där statsmakterna nu överlämnat beslutsrätten till kyrkan kan riksdagen, när
den så önskar, gå in och genom lagstiftning fatta beslut som är bindande för
kyrkan.
Är detta att måla fan på väggen? Tja,
inte tror man väl nuvarande riksdag om
att vilja sätta några alltför stötande övergrepp i verket. Men vägarna står ö
för framtida riksdagar, och skulle d
hända, så finns inga utvägar för kyrkai
Den kan ju alltid protestera, men rnakli
är ovedersägligen statens.
Man kan också gärna notera att, tnt
allt politiskt tal om att kyrkan bör
sköta sitt eget, så är det märkligt sv
för riksdagen att hålla fingrarna i st
Det har t ex bara för något år sedan r
kommit att konstitutionsutskottet gill
sig in på dogmatiska resonemang ochri
delat pekpinnar till kyrkan om vad
är dess bekännelse.
I all enkelhet förhåller det sig så
Att riksdagen har ensam makt att s ·
lagar är en självklarhet i en demok11l
Att kyrkan har rätt att själv bestå
över sina angelägenheter är också ·
ligt. Detta går att förena. Men inte i
statskyrkosystem.
Den självbestämningsrätt kyrkan
fått är inte garanterad utan blott, så
säga, utlånad och kan tas tillbaka
som helst.
Dessutom har ju kyrkan inte ens • 1
fått beslutsrätt över alla inomkyrJW,i
frågor. Exempelvis blir det även i ~1
sättningen regeringen som utser bis
par.
Partipolitisering
Men osäkerheten om ramarna för kyrkans rättigheter är inte det enda pr~
met med den nya kyrkomötesordnins
Ett annat gäller dess representativi
Vilka är det kyrkomötet bör represe
ra och vilka representerar det? ~
Farhågorna om att kyrkomötet sk
partipolitiseras har bekräftats. Det 2SI
man starka mötet har blivit ett slags rib
dlgskopia. Att valet till kyrkomöte skulle bli partipolitiskt var i och för sig självklart. De elektorer som väljer kyrkomöte
ir i sin tur utsedda av de kyrkakommuu politikerna. Det är klart att dessa
dljer sina partivänner. Och elektorerna
Yiljer i sin tur partivänner på listor med
plltiets namn överst.
På det stora hela gäller därför att en
filrutsättning för att bli vald till kyrkomö-
teär att man i någon forin ansluter sig till
ett politiskt parti, att man i vart fall accepterar att segla under partiflagg och att
man å andra sidan accepteras av ett parti
10111 dess representant.
Det finns undantag från detta. En och
11111an delegat vid årets kyrkomöte, därilland en biskop, hade valts med bibellillen fristående ställning, genom samfllida aktioner från flera partier. Men
den generella bilden ändras knappast av
detta. Och det finns skäl att tro att tendenserna kommer att förstärkas.
Till partipolitiseringen hör också så-
dana drag som gruppbildningar inom
kyrkomötet, partidisciplin etc, vilket
med tiden ger samma overkliga karaktär
Al debatter och beslut som hos riksdap:n. Där debatterar man inte för att på-
verka varandra och besluten. Dessa är
redan i realiteten avgjorda vid gruppmö-
tena.
Riktigt så illa har det ännu inte gått
med kyrkomötet. Partigrupper finns och
interna gruppöverläggningar, men åtminstorre i några partier behölls ändå rätten för den enskilda delegaten att rösta
efter eget huvud.
Det är en öppen fråga om detta är en
övergående tradition från tidigare kyrkomöten eller om det även i fortsättningen
tommer att gå att bemästra de faror som
273
är inbyggda i ett system som bygger på
partipolitiska val.
Vem representerar delegaterna?
Den verkligt allvarliga frågan är denna:
Svenska kyrkans organisation på församlingsplanet är enligt en inte så långt
ifrån tusenårig tradition uppbyggd på
uppdelningen i det prästerliga ämbetsansvaret och det lekmannamässiga självstyret. Prästerna har haft ett självständigt andligt ansvar, lekmännen har sett
till att de yttre förutsättningarna, kyrkobyggnad, pengar etc, förelegat.
Genom en inte alldeles genomtänkt
parallell till allmän politik har med tiden
det demokratiska lekmannastyret fått utvidgad kompetens och prästernas ställning i motsvarande mån försvagats.
Detta är nu en fråga. Men den kompliceras av något annat. Den gamla lekmannastyrelsen byggde självfallet på förutsättningen att de som valde lekmannarepresentanter och kyrkfolket var samma
sak. Församlingarnas självstyrelse var
detsamma som de kyrkligt aktiva församlingsmedlemmarnas självstyrelse.
På åtskilliga håll i Svenska kyrkan är
detta inte längre en helt riktig bild. Kyr- . koråds och kyrkofullmäktiges representativitet för den faktiskt gudstjänstfirande församlingen är skiftande.
Det vore givetvis en olycka för Svenska kyrkan om detsamma skulle komma
att gälla om kyrkomötet. Att detta är och
kommer att förbli representativt för de
kyrkapolitiskt aktiva är säkert. Problemet är att man inte kan vara lika säker på
att det förblir representativt för de kyrkligt aktiva.