Mats Kockberg; Överraskningarnas val i Finland
1983
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
MATS KOCKBERG:
Överraskningarnas val i Finland
Detfinländska riksdagsvalet bjöd på
flera överraskningar. Politikerföraktet
kom till uttryck genom ett stor byte av
riksdagsmännen inom samtliga partier
samt i Landsbygdspartiets stora
framgång. Också de finländska
moderaterna – Samlingspartiet –
gjorde sitt genom tiderna röstmässigt
bästa val, även om
opinionsundersökningarna hade lovat
ållnu bättre siffror. Blandförlorarna
herfanns framförallt kommunisterna
/flin också de s k ”mittenpartierna”,
Ileriver här hum kand Mats Kockberg,
Helsingfors.
Riksdagsvalet den 20-21 mars föregicks
av en tämligen lam valkampanj . Det hettade egentligen till först i slutskedet då
Samlingspartiet presenterade sitt program för en omedelbar sanering av statsfinanserna. Den från övrig västeuropeisk
politisk debatt bekanta metoden att bruka slagord som ”reaganomics” och
”thatcherism” samt att beskylla den moderata högern för att vilja gå ut mot pensioner, barnbidrag och anslag inom social- och hälsovårdsbranschen användes
flitigt av partierna såväl till vänster som i
mitten. Det är möjligt att dessa propagandistiska inslag gick hem hos vissa
marginella väljargrupper, eftersom krismedvetandet i Finland, p g av den gynnsamma utvecklingen i ekonomin under
slutet av 1970-talet inte ännu nått skandinavisk nivå.
På grund av den kraftiga borgerliga
vind som blåst i finländsk politik ända
sedan 1970-talets första år valde socialdemokraterna att i denna valrörelse ligga
lågt utan att profilera sig ideologiskt i
frågor som är kontroversiella. Partiet avsåg uppenbarligen att maximera Koivisto-fenomenets eventuella följdverkningar genom att uppträda som ett tryggt
och statsbärande alternativ. Inget tal om
branschsocialiseringar eller löntagarfonder utan snarare diffusa signaler om
att ekonomiskt kärva tider förestår. Centerpartiet, som inom sig nu bär det fusionerade Liberala folkpartiet, var för
sin del handlingsförlamat och hade
mycket litet att komma med i valdebatten.
I detta läge kom en rad icke partipolitiska spörsmål att dominera valdebatten.
Det av Pekka Vennamo ledda Landsbygdspartiet lyckades skickligt utnyttja
284
den antipolitikerstämning som fn ligger
mycket starkt rotad bland finländarna.
Genom att exempelvis ställa parlamentets beslut om höjda riksdagsmannapensioner mot ett på bristfållig information
baserat beslut, som i praktiken innebar
sänkta pensioner för ca 200 000 finländare, lyckades Vennamo, som vad gäller
populistisk begåvning inte kommer långt
efter pappa Veikko, få sitt parti att bli en
emotionell protestkanal för desillusionerade softliggare och marginalväljare. Eftervalsanalyserna tyder också på att
Vennamo lyckades attrahera ”småfolk”
från snart sagt alla partier, mest kanske
från kommunisterna.
Stora förskjutningar i valmanskåren
Samlingspartiets röstandel (22,3 procent) var den största i partiets historia.
Trots 32 000 nya röster förlorade partiet
3 mandat p ga att det finländska valsystemet inte känner till utjämningsmandat
och valkarteller och röstfördelningen
inom de olika valkretsarna därigenom
spelar in i högre grad än exempelvis i
Sverige. Med maximal röstfördelning i
landet och 15 000 röster tilläggsröster till
de vid pass 660 000 Samlingspartiet nu
fick hade mandatutdelningen varit 50 i
stället för 44!
De mest markanta dragen i valutgången var vid sidan av Landsbygdspartiets
17 mandat (varav 11 nya) kommunistpartiets klara nedgång från 35 platser
till 27 och de två mandaten för den lösa
sammanslutningen ”De Gröna”. Denna
gruppering är inget parti i ege,ntlig bemärkelse utan snarare ett löst takorgan
för olika alternativa och exempelvis handikapprörelser. ”De Gröna” profilerade
sig i valkampanjen som ett allmänt
”mjukt alternativ” till de etablerade par·
tierna. Gruppen har inte samma vänster·
radikala framtoning som t ex det gröna
partiet i den västtyska förbundsdagen.
För mittengrupperingen i finländsk politik innebar valet ett bakslag. Den omtalade fusionen Centerpartiet-liberalerna
vann inte alla de gamla väljamas förtroende utan fick se sin parlamentariska
styrka decimerad med två mandat. lngea
av de fyra kvarvarande medlemmarnaat
Liberala folkpartiet, nu närmast att for.
likna vid ett länsförbund inom Centern.
återfinns i den nyvalda riksdagen. Då
lilla Kristliga förbundet förlorade öv«
hälften av sina mandat medan Svenska
folkpartiet som enda mittenparti ÖV«·
raskande lyckades ta en tilläggsplats.
Inom vänsterblocket förlorade koJio
munistema över 100000 röster och l
mandat medan Socialdemokratefllll
framgång uppgick till drygt l00 000 ro.
ter och 5 nya riksdagsplatser. Sannoläl
har det här skett ett avsevärt flöde fril
kommunisterna till socialdemokratin.
Det sedan 15 år svårt splittrade FKP
har förlorat terräng i så gott som samtlip
val sedan slutet av 1950-talet. Därige.
nom håller kommunistpartiets under·
stödssiffror långsamt men säkert på att
söka sig ned till en allmännordisk nivå.
Opinionsförskjutningen mellan de oi
ka partierna på den politiska skalan var
med andra ord betydande. Men ocksl
inom partierna skedde stora förändrinpr
– något som det finländska personvaiJ.
systemet ger möjlighet till. Av de 1JII
riksdagsmännen är hela 76 nyvalda. A•
exempelvis Samlingspartiets riksdapgrupp på 44 ledamöter är 18 nya. Ocbl
kvinnarepresentationen ökade. 62 kvit
nor tog plats i riksdagshuset då det nya
parlamentet sammanträdde till sin första
session efter påsk. Mest kvinnor finns
det i Samlingspartiets grupp – 18 personer, dv s 40,9 procent.
ÖVerraskande regeringskoalition
De regeringsförhandlingar som inleddes
efter valet förutspåddes bli relativt lätta
vad basen gäller. Socialdemokraterna,
centern och Svenska folkpartiet antogs
snabbt komma överens om att fortsätta
enligt tidigare mönster. Kommunisterna
var lätta att utesluta efter sitt valnederlag
och sina inre dispyter medan en breddning av regeringen höger ut inte väckte
någon genklang hos mittenkoalitionen
och socialdemokratin. Helt överraskande integrerades emellertid Landsbygdspartiet i förhandlingarna.
Socialdemokraterna konstaterade inledningsvis att villkoret för att de ickesocialistiska partierna skall få majoritet i
regeringen är att deras parlamentariska
understöd överstiger socialdemokraternas. Centerpartiet nappade utan desto
större tvekan på kroken och erbjöd
Landsbygdspartiet samarbete. Samtidigt
beslöt centern att utvidga mittensamarbetet till att gälla också Vennamos parti
-den gamla ärkerivalen. Centerledaren
Paavo Väyrynen deklarerade t o m ivrigt
att Landsbygdspartiet och centern förvaltar samma ideologiska arv!
Samlingspartiet blev alltså utanför regeringen och kommer enligt partiledningen nu att skärpa sin oppositionspolitik, något som kan vara nog så klokt med
tanke på de kommande statsfinansiella
svårigheterna. En klar seger kunde partiet notera då det gällde talmansvalet i
285
riksdagen. För första gången på femtio
år valdes talmannen nu från Samlingspartiet. Det är professor Erkki Pystynen
som får äran att leda riksdagssammanträdena och samtidigt axla roiJen av
”andra man” i republiken.
Ekonomin måste saneras
Den nya regeringens väg kommer att
vara törnbeströdd. I synnerhet ekonomin bjuder på många problem. statsskulden har snabbt stigit till följd av lägre
tillväxttakt och en överdimensionerad
utgiftspolitik. Samlingspartiet kommer
att från oppositionsbänken kräva krafttag för att sanera statshushållningen och
det skall bli intressant att se hur regeringen skaiJ kunna förmå sig tiiJ att lägga
om politiken efter att man för bara någon
månad sedan kritiserade oppositionen
för bristande social hänsyn.
Speciellt Landsbygdspartiet gick ut
med en hejdlös överbudspolitik i valstriden och enligt skattebetalarnas Centralförbund uppvisar partiets valprogram ett
finansieringsgap på ca 45 miljarder mark.
I ett statsfinansiellt läge, som inte tillåter
några dyra reformer överhuvudtaget,
kommer det att vara svårt att vinna gehör för orealistiska planer. Uppenbarligen räknar framförallt Centerpartiet med
att regeringsengagemanget skall leda till
att Landsbygdspartiets populistiska
framtoning dämpas med påföljande dalande opinionssiffror.
På det hela taget kan man konstatera
att det finländska riksdagsvalet ledde till
förstärkta positioner för socialdemokraterna och ökad splittring på borgerligt
håll. Samtidigt som den finländska riksdagen till sin sammansättning hör till de
286
allra borgerligaste i Europa kan denna
majoritet dessvärre inte i nuläget omsättas i praktisk handling p ga den stora
splittringen och missämjan de icke-socialistiska partierna emellan. Det nya
”presidentpartiet” Sdp kan därigenom
skjuta fram sina positioner steg för steg.
Splittringen på borgerligt håll kan också leda till att den inrikespolitiska temperaturen i Finland stiger. Under sjuttiofao
let rådde som känt ett brett samförstånd
om grundlinjerna i den ekonomiska poJi.
tiken. Nu är frågan om denna ”koncensuspolitik” kan bestå. Mycket tyder~
att partierna kommer att skärpa sina profiler och att motsättningarna därigenom
ökar.
Överraskningarnas val i Finland
Detfinländska riksdagsvalet bjöd på
flera överraskningar. Politikerföraktet
kom till uttryck genom ett stor byte av
riksdagsmännen inom samtliga partier
samt i Landsbygdspartiets stora
framgång. Också de finländska
moderaterna – Samlingspartiet –
gjorde sitt genom tiderna röstmässigt
bästa val, även om
opinionsundersökningarna hade lovat
ållnu bättre siffror. Blandförlorarna
herfanns framförallt kommunisterna
/flin också de s k ”mittenpartierna”,
Ileriver här hum kand Mats Kockberg,
Helsingfors.
Riksdagsvalet den 20-21 mars föregicks
av en tämligen lam valkampanj . Det hettade egentligen till först i slutskedet då
Samlingspartiet presenterade sitt program för en omedelbar sanering av statsfinanserna. Den från övrig västeuropeisk
politisk debatt bekanta metoden att bruka slagord som ”reaganomics” och
”thatcherism” samt att beskylla den moderata högern för att vilja gå ut mot pensioner, barnbidrag och anslag inom social- och hälsovårdsbranschen användes
flitigt av partierna såväl till vänster som i
mitten. Det är möjligt att dessa propagandistiska inslag gick hem hos vissa
marginella väljargrupper, eftersom krismedvetandet i Finland, p g av den gynnsamma utvecklingen i ekonomin under
slutet av 1970-talet inte ännu nått skandinavisk nivå.
På grund av den kraftiga borgerliga
vind som blåst i finländsk politik ända
sedan 1970-talets första år valde socialdemokraterna att i denna valrörelse ligga
lågt utan att profilera sig ideologiskt i
frågor som är kontroversiella. Partiet avsåg uppenbarligen att maximera Koivisto-fenomenets eventuella följdverkningar genom att uppträda som ett tryggt
och statsbärande alternativ. Inget tal om
branschsocialiseringar eller löntagarfonder utan snarare diffusa signaler om
att ekonomiskt kärva tider förestår. Centerpartiet, som inom sig nu bär det fusionerade Liberala folkpartiet, var för
sin del handlingsförlamat och hade
mycket litet att komma med i valdebatten.
I detta läge kom en rad icke partipolitiska spörsmål att dominera valdebatten.
Det av Pekka Vennamo ledda Landsbygdspartiet lyckades skickligt utnyttja
284
den antipolitikerstämning som fn ligger
mycket starkt rotad bland finländarna.
Genom att exempelvis ställa parlamentets beslut om höjda riksdagsmannapensioner mot ett på bristfållig information
baserat beslut, som i praktiken innebar
sänkta pensioner för ca 200 000 finländare, lyckades Vennamo, som vad gäller
populistisk begåvning inte kommer långt
efter pappa Veikko, få sitt parti att bli en
emotionell protestkanal för desillusionerade softliggare och marginalväljare. Eftervalsanalyserna tyder också på att
Vennamo lyckades attrahera ”småfolk”
från snart sagt alla partier, mest kanske
från kommunisterna.
Stora förskjutningar i valmanskåren
Samlingspartiets röstandel (22,3 procent) var den största i partiets historia.
Trots 32 000 nya röster förlorade partiet
3 mandat p ga att det finländska valsystemet inte känner till utjämningsmandat
och valkarteller och röstfördelningen
inom de olika valkretsarna därigenom
spelar in i högre grad än exempelvis i
Sverige. Med maximal röstfördelning i
landet och 15 000 röster tilläggsröster till
de vid pass 660 000 Samlingspartiet nu
fick hade mandatutdelningen varit 50 i
stället för 44!
De mest markanta dragen i valutgången var vid sidan av Landsbygdspartiets
17 mandat (varav 11 nya) kommunistpartiets klara nedgång från 35 platser
till 27 och de två mandaten för den lösa
sammanslutningen ”De Gröna”. Denna
gruppering är inget parti i ege,ntlig bemärkelse utan snarare ett löst takorgan
för olika alternativa och exempelvis handikapprörelser. ”De Gröna” profilerade
sig i valkampanjen som ett allmänt
”mjukt alternativ” till de etablerade par·
tierna. Gruppen har inte samma vänster·
radikala framtoning som t ex det gröna
partiet i den västtyska förbundsdagen.
För mittengrupperingen i finländsk politik innebar valet ett bakslag. Den omtalade fusionen Centerpartiet-liberalerna
vann inte alla de gamla väljamas förtroende utan fick se sin parlamentariska
styrka decimerad med två mandat. lngea
av de fyra kvarvarande medlemmarnaat
Liberala folkpartiet, nu närmast att for.
likna vid ett länsförbund inom Centern.
återfinns i den nyvalda riksdagen. Då
lilla Kristliga förbundet förlorade öv«
hälften av sina mandat medan Svenska
folkpartiet som enda mittenparti ÖV«·
raskande lyckades ta en tilläggsplats.
Inom vänsterblocket förlorade koJio
munistema över 100000 röster och l
mandat medan Socialdemokratefllll
framgång uppgick till drygt l00 000 ro.
ter och 5 nya riksdagsplatser. Sannoläl
har det här skett ett avsevärt flöde fril
kommunisterna till socialdemokratin.
Det sedan 15 år svårt splittrade FKP
har förlorat terräng i så gott som samtlip
val sedan slutet av 1950-talet. Därige.
nom håller kommunistpartiets under·
stödssiffror långsamt men säkert på att
söka sig ned till en allmännordisk nivå.
Opinionsförskjutningen mellan de oi
ka partierna på den politiska skalan var
med andra ord betydande. Men ocksl
inom partierna skedde stora förändrinpr
– något som det finländska personvaiJ.
systemet ger möjlighet till. Av de 1JII
riksdagsmännen är hela 76 nyvalda. A•
exempelvis Samlingspartiets riksdapgrupp på 44 ledamöter är 18 nya. Ocbl
kvinnarepresentationen ökade. 62 kvit
nor tog plats i riksdagshuset då det nya
parlamentet sammanträdde till sin första
session efter påsk. Mest kvinnor finns
det i Samlingspartiets grupp – 18 personer, dv s 40,9 procent.
ÖVerraskande regeringskoalition
De regeringsförhandlingar som inleddes
efter valet förutspåddes bli relativt lätta
vad basen gäller. Socialdemokraterna,
centern och Svenska folkpartiet antogs
snabbt komma överens om att fortsätta
enligt tidigare mönster. Kommunisterna
var lätta att utesluta efter sitt valnederlag
och sina inre dispyter medan en breddning av regeringen höger ut inte väckte
någon genklang hos mittenkoalitionen
och socialdemokratin. Helt överraskande integrerades emellertid Landsbygdspartiet i förhandlingarna.
Socialdemokraterna konstaterade inledningsvis att villkoret för att de ickesocialistiska partierna skall få majoritet i
regeringen är att deras parlamentariska
understöd överstiger socialdemokraternas. Centerpartiet nappade utan desto
större tvekan på kroken och erbjöd
Landsbygdspartiet samarbete. Samtidigt
beslöt centern att utvidga mittensamarbetet till att gälla också Vennamos parti
-den gamla ärkerivalen. Centerledaren
Paavo Väyrynen deklarerade t o m ivrigt
att Landsbygdspartiet och centern förvaltar samma ideologiska arv!
Samlingspartiet blev alltså utanför regeringen och kommer enligt partiledningen nu att skärpa sin oppositionspolitik, något som kan vara nog så klokt med
tanke på de kommande statsfinansiella
svårigheterna. En klar seger kunde partiet notera då det gällde talmansvalet i
285
riksdagen. För första gången på femtio
år valdes talmannen nu från Samlingspartiet. Det är professor Erkki Pystynen
som får äran att leda riksdagssammanträdena och samtidigt axla roiJen av
”andra man” i republiken.
Ekonomin måste saneras
Den nya regeringens väg kommer att
vara törnbeströdd. I synnerhet ekonomin bjuder på många problem. statsskulden har snabbt stigit till följd av lägre
tillväxttakt och en överdimensionerad
utgiftspolitik. Samlingspartiet kommer
att från oppositionsbänken kräva krafttag för att sanera statshushållningen och
det skall bli intressant att se hur regeringen skaiJ kunna förmå sig tiiJ att lägga
om politiken efter att man för bara någon
månad sedan kritiserade oppositionen
för bristande social hänsyn.
Speciellt Landsbygdspartiet gick ut
med en hejdlös överbudspolitik i valstriden och enligt skattebetalarnas Centralförbund uppvisar partiets valprogram ett
finansieringsgap på ca 45 miljarder mark.
I ett statsfinansiellt läge, som inte tillåter
några dyra reformer överhuvudtaget,
kommer det att vara svårt att vinna gehör för orealistiska planer. Uppenbarligen räknar framförallt Centerpartiet med
att regeringsengagemanget skall leda till
att Landsbygdspartiets populistiska
framtoning dämpas med påföljande dalande opinionssiffror.
På det hela taget kan man konstatera
att det finländska riksdagsvalet ledde till
förstärkta positioner för socialdemokraterna och ökad splittring på borgerligt
håll. Samtidigt som den finländska riksdagen till sin sammansättning hör till de
286
allra borgerligaste i Europa kan denna
majoritet dessvärre inte i nuläget omsättas i praktisk handling p ga den stora
splittringen och missämjan de icke-socialistiska partierna emellan. Det nya
”presidentpartiet” Sdp kan därigenom
skjuta fram sina positioner steg för steg.
Splittringen på borgerligt håll kan också leda till att den inrikespolitiska temperaturen i Finland stiger. Under sjuttiofao
let rådde som känt ett brett samförstånd
om grundlinjerna i den ekonomiska poJi.
tiken. Nu är frågan om denna ”koncensuspolitik” kan bestå. Mycket tyder~
att partierna kommer att skärpa sina profiler och att motsättningarna därigenom
ökar.