Mats Johansson; Dagens namn – Pierre Schori
1983
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Dagens namn
MATS JOHANSSON:
Pierre Schori
Sverige har haft många sorters utrikesministrar. Och har, Bodström för Lesotho, Theorin för freden , Eliasson för
Palme – och så Schori för alltihop,
utrikesministrast av dem alla.
Pierre Schori framhäver sällan sig
själv. Det behövs liksom inte. Huvudet
högre, smartare och läckrare än alla andra, glider kabinettssekreteraren runt i de.
finaste av salar med en passande självklarhet, gärna något steg bakom huvudpersonen. Han syns ändå, gör sig utmärkt i guldbågarna och blonda looken.
UD:s hårde man, som Aftonbladet döpt
honom. Särskilt grå är inte vår nye
Eminens, möjligen röd.
1965 visste han inte var Dominikanska
Republiken låg. Det var då han upprördes av den amerikanska interventionen
där, och fick sitt intresse för Latinamerika väckt. Schori grep in. Som student
ordnade han seminarier, i partiet fackliga
och politiska kurser, till stöd för Latinamerikas kämpande socialister. Nu är
ban dominikansk hedersmedborgare, en
merit som företrädarna i UD-ämbetet
saknade. En annan befordrande erfarenbet skaffade han sig som reseledare för
Reso i Afrika. Och hur det är att vara
tjänsteman lärde han sig som sekreterare
ipartiets tjänstemannaråd.
Men det stod redan då klart att Schoris
framtid låg på det internationella planet.
Franska kunde han ju sen barndomen,
och som biträdande internationell sekreterare i partiet hade han visat gott antiamerikanskt gry. Finslipningen skedde
under perioden som departementssekreterare i UD, då anti-amerikanismen
svepte fram i vänstervågens kölvatten
och förde biståndssocialisterna in i UD:s
korridorer i dess gyllene sturm-unddrang-epok. Sedan var maktens portar
vidöppna: av sekreteraren blev kansliråd
i statsrådsberedningen, tillika PaJmes
personlige utrikesrådgivare.
För det kubanska kommunistpartiet
var detta mycket glädjande; Kubas fängelser kunde fyllas med politiska fångar,
utan att relationerna till Sverige stördes.
Det grejade ju Pierre, Castros och Debrays gode vän. Ja, han grejade t o m ett
officiellt svenskt besök hos Karibiens
okrönte kejsare, hela tiden steget bakom
Palme, inspekterande. Särskilt bekymrad över att röster i de egna, latinamerikanska leden redan då varnade för att
Kuba utvecklades ”från en populär partidiktatur till en renodlad polisstat, ledd
av Castros innersta vänkrets” föreföll
han inte, vår man i Havanna.
Lika glansfull blev väl inte den sexåriga förvisningen ur Kanslihuset 1976.
Elaka borgare erbjöd såväl poster i Chile
som Nordkorea, men Schori satsade rätt
– hem till partikansliet på Sveavägen,
för övervintring. Under denna svåra tid
fick han dock användning för sin bildning, en fil mag i Lund, som rymde bl a
kunskap om Heidenstam. ”Det är fläck
på Sveriges baner att svenska skattepengar går till blodbadet i El Salvador”,
sa Schori en dag i Uddevalla, apropå
Sveriges medlemskap i Interamerikanska utvecklingsbanken, IDB. Strax
tog han på nytt plats i utrikespolitikens
maktcentrum, och fyllde på ytterligare
80 miljoner i IDB:s kassor. ”Vad jag sa
för ett år sedan, det står jag fortfarande
för”, meddelade den nyblivne kabinettssekreteraren något kluvet i partitidningen Aktuellt i politiken.
Det blev nu inte hans enda problem
med trovärdigheten. Att det höjdes ett
’
’·
’
’
i
l
l
l
l
’·l
:
’•
l
l
j
!l
;
l
r’ l
l.
;
l’
l’
!
1.
~
t
l
Il
J·
308
och annat ögonbryn över hans klädsel på
UD, bl a vid en entre iförd flanellskjorta
där flanellkostym var legio, kunde han
säkert stå ut med. Knepigare är det med
~icaragua.. .
Schori har vanan trogen satsat hela sin
prestige på revolutionen i ännu en ny
konflikthärd i Latinamerika. Det förflutna drar honom osvikligt åt det hållet.
Och har man sagt att ”inga bevis finns
för att sandinisterna skall ha lämnat sin
pluralistiska politik”, så får man stå vid
det. Medan borgerliga ledare mördas,
tidningar stängs, folkföntskämpar flyr i
exil eller hoppar av utomlands i protest
mot regimen. Juntans hårda män behö-
ver dock inte vara rädda, de kan alltid
lita på Schori. Biståndet ökar, både från
Sverige och Sovjet. Medan folkdomstolarna inrättas.
Att en del latinamerikanska medlemspartier i Socialistinternationalen inte vill
ha med sandinisterna på SI:s möten, behöver Schori heller inte bry sig om. Han
har ju sin gode vän, nobelpristagaren
Marquez’ ord på att han är ”den ende
europe han träffat som verkligen förstår
Latinamerikas problem”. Nej, inte skall
någon slå Schori på fingrarna inte, varken moderater som kallar honom apparatchik (”moderaterna har ingen enarenhet av utrikespolitik”) eller icke-marxistiska partikamrater i Costa Rica.
Nu är det förstås möjligt att de svenska väljarna inte till fullo delar alla
Schoris bedömningar. Det kan tänkas au
regeringen felbedömt mottagandet i op~
nionen av stödet till marxist-leninisterna
i Vietnam, Nicaragua och alla våra andn
socialistiska biståndsländer, av beställningsjobbet åt Egon Bahr i zonfrågan, av
hyllningen till Arafat. I så fall är det inte
uteslutet att UD:s Mastermind i själva
verket blir en borgerlig tillgång inför valet 1985. Och då väntar åter en stol pl
Sveavägen.
Ett frestande alternativ för Schori kaa
annars kanske vara den tjänst som är dea
enda nya som SIDA får i kommande
budget – vid biståndskontoret i Nicaragua. Det är en reträttpost han är väl
värd.
MATS JOHANSSON:
Pierre Schori
Sverige har haft många sorters utrikesministrar. Och har, Bodström för Lesotho, Theorin för freden , Eliasson för
Palme – och så Schori för alltihop,
utrikesministrast av dem alla.
Pierre Schori framhäver sällan sig
själv. Det behövs liksom inte. Huvudet
högre, smartare och läckrare än alla andra, glider kabinettssekreteraren runt i de.
finaste av salar med en passande självklarhet, gärna något steg bakom huvudpersonen. Han syns ändå, gör sig utmärkt i guldbågarna och blonda looken.
UD:s hårde man, som Aftonbladet döpt
honom. Särskilt grå är inte vår nye
Eminens, möjligen röd.
1965 visste han inte var Dominikanska
Republiken låg. Det var då han upprördes av den amerikanska interventionen
där, och fick sitt intresse för Latinamerika väckt. Schori grep in. Som student
ordnade han seminarier, i partiet fackliga
och politiska kurser, till stöd för Latinamerikas kämpande socialister. Nu är
ban dominikansk hedersmedborgare, en
merit som företrädarna i UD-ämbetet
saknade. En annan befordrande erfarenbet skaffade han sig som reseledare för
Reso i Afrika. Och hur det är att vara
tjänsteman lärde han sig som sekreterare
ipartiets tjänstemannaråd.
Men det stod redan då klart att Schoris
framtid låg på det internationella planet.
Franska kunde han ju sen barndomen,
och som biträdande internationell sekreterare i partiet hade han visat gott antiamerikanskt gry. Finslipningen skedde
under perioden som departementssekreterare i UD, då anti-amerikanismen
svepte fram i vänstervågens kölvatten
och förde biståndssocialisterna in i UD:s
korridorer i dess gyllene sturm-unddrang-epok. Sedan var maktens portar
vidöppna: av sekreteraren blev kansliråd
i statsrådsberedningen, tillika PaJmes
personlige utrikesrådgivare.
För det kubanska kommunistpartiet
var detta mycket glädjande; Kubas fängelser kunde fyllas med politiska fångar,
utan att relationerna till Sverige stördes.
Det grejade ju Pierre, Castros och Debrays gode vän. Ja, han grejade t o m ett
officiellt svenskt besök hos Karibiens
okrönte kejsare, hela tiden steget bakom
Palme, inspekterande. Särskilt bekymrad över att röster i de egna, latinamerikanska leden redan då varnade för att
Kuba utvecklades ”från en populär partidiktatur till en renodlad polisstat, ledd
av Castros innersta vänkrets” föreföll
han inte, vår man i Havanna.
Lika glansfull blev väl inte den sexåriga förvisningen ur Kanslihuset 1976.
Elaka borgare erbjöd såväl poster i Chile
som Nordkorea, men Schori satsade rätt
– hem till partikansliet på Sveavägen,
för övervintring. Under denna svåra tid
fick han dock användning för sin bildning, en fil mag i Lund, som rymde bl a
kunskap om Heidenstam. ”Det är fläck
på Sveriges baner att svenska skattepengar går till blodbadet i El Salvador”,
sa Schori en dag i Uddevalla, apropå
Sveriges medlemskap i Interamerikanska utvecklingsbanken, IDB. Strax
tog han på nytt plats i utrikespolitikens
maktcentrum, och fyllde på ytterligare
80 miljoner i IDB:s kassor. ”Vad jag sa
för ett år sedan, det står jag fortfarande
för”, meddelade den nyblivne kabinettssekreteraren något kluvet i partitidningen Aktuellt i politiken.
Det blev nu inte hans enda problem
med trovärdigheten. Att det höjdes ett
’
’·
’
’
i
l
l
l
l
’·l
:
’•
l
l
j
!l
;
l
r’ l
l.
;
l’
l’
!
1.
~
t
l
Il
J·
308
och annat ögonbryn över hans klädsel på
UD, bl a vid en entre iförd flanellskjorta
där flanellkostym var legio, kunde han
säkert stå ut med. Knepigare är det med
~icaragua.. .
Schori har vanan trogen satsat hela sin
prestige på revolutionen i ännu en ny
konflikthärd i Latinamerika. Det förflutna drar honom osvikligt åt det hållet.
Och har man sagt att ”inga bevis finns
för att sandinisterna skall ha lämnat sin
pluralistiska politik”, så får man stå vid
det. Medan borgerliga ledare mördas,
tidningar stängs, folkföntskämpar flyr i
exil eller hoppar av utomlands i protest
mot regimen. Juntans hårda män behö-
ver dock inte vara rädda, de kan alltid
lita på Schori. Biståndet ökar, både från
Sverige och Sovjet. Medan folkdomstolarna inrättas.
Att en del latinamerikanska medlemspartier i Socialistinternationalen inte vill
ha med sandinisterna på SI:s möten, behöver Schori heller inte bry sig om. Han
har ju sin gode vän, nobelpristagaren
Marquez’ ord på att han är ”den ende
europe han träffat som verkligen förstår
Latinamerikas problem”. Nej, inte skall
någon slå Schori på fingrarna inte, varken moderater som kallar honom apparatchik (”moderaterna har ingen enarenhet av utrikespolitik”) eller icke-marxistiska partikamrater i Costa Rica.
Nu är det förstås möjligt att de svenska väljarna inte till fullo delar alla
Schoris bedömningar. Det kan tänkas au
regeringen felbedömt mottagandet i op~
nionen av stödet till marxist-leninisterna
i Vietnam, Nicaragua och alla våra andn
socialistiska biståndsländer, av beställningsjobbet åt Egon Bahr i zonfrågan, av
hyllningen till Arafat. I så fall är det inte
uteslutet att UD:s Mastermind i själva
verket blir en borgerlig tillgång inför valet 1985. Och då väntar åter en stol pl
Sveavägen.
Ett frestande alternativ för Schori kaa
annars kanske vara den tjänst som är dea
enda nya som SIDA får i kommande
budget – vid biståndskontoret i Nicaragua. Det är en reträttpost han är väl
värd.