Ledare; Folkpartiets vägval
1983
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Folkpartiets vägval
Folkpartiet byter partiledare i höst. Det
var nödvändigt och väntat. Efter t982
års katastrofval, och partiets fortsatta
kräftgång sedan dess, kräver partiets
överlevnad en förändring.
Självfallet löser inte ett personbyte på
partiledarposten Folkpartiets problem.
Vad som behövs är en ny politisk kurs.
En första uppgift är att överge positionspolitiken. Under hela 1970-talet har
Folkpartiets ställningstaganden i sak underordnats ambitionen att bevaka platsen på den politiska skalan. Därigenom
har politiken ytterst bestämts av vad
andra partier sagt och gjort i stället för av
de egna företrädarnas övertygelse. Det
klassiska exemplet på detta är när förre
partisekreteraren Carl Tham drev linjen
att Folkpartiet skulle förorda ll kärnkraftsaggregat med motivet att moderaterna ville ha 12 och socialdemokraterna
lO.
Det är de människor som är engagerade i Folkpartiet som avgör partiets vägval. Klokheten i deras beslut visar sig i
opinionsmätningar och framförallt i väljamas dom på valdagen. För den utomstående tycks det ganska klart att Folkpartiet denna gång måste bestämma sig
för om man vill vara ett kämpande borgerligt parti på liberalismens och marknadsekonomins grund, eller om man
önskar fortsätta som ett tuvhopparparti i
mitten, där hänvisningar till begreppet
”socialliberalism” får dölja diffusa och
osjälvständiga ställningstaganden.
Väljes den första linjen kommer Folkpartiet att återfå sin borgerliga identitet
och Moderata Samlingspartiet få konkurrens. Väljer Folkpartiet en fortsatt
tuvhopparpolitik uteblir säkert det ökade
väljarstödet.
Det framhålls ibland att Folkpartiet
genom en anpasslig politik åt vänster
skulle locka väljare från socialdemokfa.
tio. Det är möjligt att denna tes hade viss
relevans under den tid då socialde~
kratin dominerade den politiska debat!CI
och formulerade problemen.
Idag är situationen en helt annan. l
land efter land visar väljama att de vi
ha klara alternativ, och mittenpartiet lir
illa.
Så är stämningsläget också i Sverige.
Dagens problem kan inte lösas med mer
av socialism eller offentliga insatser
Den bästa chansen för de tre borgerlip
partierna att vinna inflytande och väljm
är att återupprätta trovärdigheten fördet
borgerliga alternativet. Det gäller att vill
att det finns ett borgerligt gemensamtiternativ som på frihetens och marknadlekonomins grund kan lösa Sveriges prt
blem. Folkpartiet kan genom sitt vägvi
bidraga till att återupprätta denna trovkdighet. Där har partiet sin mission.
Folkpartiet kommer oberoende Il
vem som blir partiledare att försöka byt
ga upp en liberal profil i de ekonomisb
frågorna. Detta kommer att förstärb
borgerlighetens allmänna trovärdigbel
och driva partierna samman i sak. F&
Moderata Samlingspartiet kommer ledarskiftet att innebära en hälsosam kc.
kurrens. Kvalitetskraven kommer III
skärpas ytterligare. Moderaterna harfia
mycket gratis genom Ola Ullstens slät
diga försök till samarbete med sociaJde.
mokratema. En ny partiledning kommr
inte att lämna sådana luckor.
Samtidigt finns det en påtaglig risk III
det uppstår en klyfta i Folkpartiet meU.
vad partiledningen uttalar och vad i
förtroendevalda i olika sammanhall
konkret gör. Folkpartiet är belastat av
llt deras aktiva generation är skolad i
IIIIIma tänkande som präglat alla partiledningar ända sedan Sven Wedens tid.
Och det är som bekant inte lätt att lära
pmla hundar sitta.
Ullstens avgång är en stor förlust för
Olof Palme. Med Ullsten försvinner den
ista borgerliga politikern av någorlunda
betydelse som Palme haft hyggliga per- 311
sonliga relationer med. Alla tre borgerliga partier kommer i fortsättningen att
ledas av personer som Olof Palme inte
gör någon hemlighet av att han tycker
illa om och/eller föraktar. I alla tre partierna tas detta sannolikt med knusende
ro. Men hur länge kan socialdemokratin
dras med en partiledare som så saknar
förmåga att umgås med motståndarna?
Folkpartiet byter partiledare i höst. Det
var nödvändigt och väntat. Efter t982
års katastrofval, och partiets fortsatta
kräftgång sedan dess, kräver partiets
överlevnad en förändring.
Självfallet löser inte ett personbyte på
partiledarposten Folkpartiets problem.
Vad som behövs är en ny politisk kurs.
En första uppgift är att överge positionspolitiken. Under hela 1970-talet har
Folkpartiets ställningstaganden i sak underordnats ambitionen att bevaka platsen på den politiska skalan. Därigenom
har politiken ytterst bestämts av vad
andra partier sagt och gjort i stället för av
de egna företrädarnas övertygelse. Det
klassiska exemplet på detta är när förre
partisekreteraren Carl Tham drev linjen
att Folkpartiet skulle förorda ll kärnkraftsaggregat med motivet att moderaterna ville ha 12 och socialdemokraterna
lO.
Det är de människor som är engagerade i Folkpartiet som avgör partiets vägval. Klokheten i deras beslut visar sig i
opinionsmätningar och framförallt i väljamas dom på valdagen. För den utomstående tycks det ganska klart att Folkpartiet denna gång måste bestämma sig
för om man vill vara ett kämpande borgerligt parti på liberalismens och marknadsekonomins grund, eller om man
önskar fortsätta som ett tuvhopparparti i
mitten, där hänvisningar till begreppet
”socialliberalism” får dölja diffusa och
osjälvständiga ställningstaganden.
Väljes den första linjen kommer Folkpartiet att återfå sin borgerliga identitet
och Moderata Samlingspartiet få konkurrens. Väljer Folkpartiet en fortsatt
tuvhopparpolitik uteblir säkert det ökade
väljarstödet.
Det framhålls ibland att Folkpartiet
genom en anpasslig politik åt vänster
skulle locka väljare från socialdemokfa.
tio. Det är möjligt att denna tes hade viss
relevans under den tid då socialde~
kratin dominerade den politiska debat!CI
och formulerade problemen.
Idag är situationen en helt annan. l
land efter land visar väljama att de vi
ha klara alternativ, och mittenpartiet lir
illa.
Så är stämningsläget också i Sverige.
Dagens problem kan inte lösas med mer
av socialism eller offentliga insatser
Den bästa chansen för de tre borgerlip
partierna att vinna inflytande och väljm
är att återupprätta trovärdigheten fördet
borgerliga alternativet. Det gäller att vill
att det finns ett borgerligt gemensamtiternativ som på frihetens och marknadlekonomins grund kan lösa Sveriges prt
blem. Folkpartiet kan genom sitt vägvi
bidraga till att återupprätta denna trovkdighet. Där har partiet sin mission.
Folkpartiet kommer oberoende Il
vem som blir partiledare att försöka byt
ga upp en liberal profil i de ekonomisb
frågorna. Detta kommer att förstärb
borgerlighetens allmänna trovärdigbel
och driva partierna samman i sak. F&
Moderata Samlingspartiet kommer ledarskiftet att innebära en hälsosam kc.
kurrens. Kvalitetskraven kommer III
skärpas ytterligare. Moderaterna harfia
mycket gratis genom Ola Ullstens slät
diga försök till samarbete med sociaJde.
mokratema. En ny partiledning kommr
inte att lämna sådana luckor.
Samtidigt finns det en påtaglig risk III
det uppstår en klyfta i Folkpartiet meU.
vad partiledningen uttalar och vad i
förtroendevalda i olika sammanhall
konkret gör. Folkpartiet är belastat av
llt deras aktiva generation är skolad i
IIIIIma tänkande som präglat alla partiledningar ända sedan Sven Wedens tid.
Och det är som bekant inte lätt att lära
pmla hundar sitta.
Ullstens avgång är en stor förlust för
Olof Palme. Med Ullsten försvinner den
ista borgerliga politikern av någorlunda
betydelse som Palme haft hyggliga per- 311
sonliga relationer med. Alla tre borgerliga partier kommer i fortsättningen att
ledas av personer som Olof Palme inte
gör någon hemlighet av att han tycker
illa om och/eller föraktar. I alla tre partierna tas detta sannolikt med knusende
ro. Men hur länge kan socialdemokratin
dras med en partiledare som så saknar
förmåga att umgås med motståndarna?