Dagens frågor; Diplomati i nedgång
1983
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Dagens frågor
Diplomati i nedgång
Det berättas från New York att en
svensk besökare frågat en högre tjänsteman i FN vad Sveriges ambassadör
heter. Svaret blev kallt: det visste han
inte. Som förklaring blev tillagt att Sverige alltid brukat sända en erkänt skicklig
diplomat till FN men nu tycktes ha frångått den principen.
Att sådant kan sägas är inte överraskande. Inom FN hade man väntat att
ambassadör Anders Thunborg skulle blivit svensk utrikesminister. Men denna
post besattes med en i utrikesfrågor alldeles okunnig person. Thunborg erbjöds
en plats under honom. När han tackat
nej, besattes platsen med en av Olof
PaJmes ja-sägare ur så att säga reservlaget, vilket tydligen gick lika bra. Sådant
observeras och rapporteras naturligtvis
och i utlandet drar man slutsatser, som
påverkar Sveriges anseende. När samtidigt kabinettsekreteraren hämtades från
Socialistinternationalen, blev det klart
vad regeringen står för.
Fadäsen att låta en tysk socialdemokrat ur oppositionen skriva Olof PaJmes
förslag om en kärnvapenfri zon i Europa
var beklaglig ur flera synpunkter. Det
blev uppenbart att det inte rörde sig om
ett svenskt förslag – då hade ju utrikesnämnden hörts – utan bara statsministerns och Palmekommissionens, och
därmed förlorade det i trovärdighet. Förslaget hade arinars varit värt ett bättre
öde, ty det hade åtminstone tålt att diskuteras. Men vilken utländsk regering
vill i dag sluta upp bakom Palme?
Sverige har snart inte ens i Norden
något anseende kvar att förlora. Utrikesminister Bodströms uttalande om Finlands ställning tillskrivs, får man hoppas,
hans ovana och inte bara hans okunnig.
het. Men affären med den danska oljeborrningen i Kattegatt är för svär. Att
Sverige drog ut på förhandlingarna är
begripligt och det borde man ha bett
danskarna förstä och respektera. De
gjorde inte detta, vilket är beklagligt mea
kanske kan förklaras genom att de blivit
avsnästa från svenskt håll då de ville diskutera ”Sigyn” och transporterna fråa
Barsebäck av utbränt kärnbränsle. Det
svenska staträdet skulle ha semestel
sade man. I juni meddelade Köpenhaliii
till UD i Stockholm att ”provborrnillf
en” skulle sättas igång, men i Stockholll
tycks man inte ha förstått vad detta skW.
le innebära. Först i senare delen av jul
kom en reaktion.
Typiskt nog var det då statsministe11
och inte utrikesministern som skrev ett
brev till sin danska motsvarighet, ett ik
formulerat brev dessutom. Det blev lit
gande i UD, som i stället kodade de
innehåll till ett telegram till ambassaden!
Köpenhamn! Finns det verkligen ingea
resande mellan Stockholm och Köpea.
hamn som kunnat ta det med sig?
När det äntligen upptäckts att ingå
svar kommit – i Köpenhamn hade dans.
karna av förklarliga skäl inte förstått all
Olof Palme skrivit under ett brev SOII
aldrig avsänts ….:. fanns borrtornet i Kattegatt på plats. statsministerns ilskna
temperament, som man hoppats skW.
kylts ner under semestervilan på Fåröaw 1
tog sig då uttryck i en presskonferens
Stockholm, ett nytt sätt att driva dipJo, 1
matiska förhandlingar. Där kallade hat 1
danskarnas uppträdande ”egenmäk~ 1
förfarande”, ett uttryck hämtat ur del
svenska straffiagen!
När detta skrives föreligger professer !
~ndrens artikel i detta nummer av
$vensk Tidskrift. Till hans påpekanden
pm hur svensk säkerhetspolitik numera
~gasätts i utlandet går också att tilläg- ~’ att det diplomatiska handlaget starkt
~rsämrats med Olof Falmes regering.
~ad har t ex vanligt vettigt omdöme tagit
~ägen?
~-båtar igen
Den 17juli kom en indikation på en främmande u-båt i vårt nordligaste kustområde- Törefjärden i Norrbotten. Områ-
det är militärt skyddsområde. Fem dagar
senare – den 22 juli – spärrades viken
av med u-båtsnät och timmersläp. Operationen pågick ett par veckor och försvarets enheter fick en rad säkra indikationer på främmande u-båtar i farvattnen. Under hela denna tid fanns ingen av
flottans enheter närvarande. Inte en helikopter sattes in i spaningarna. En ny
misslyckad u-båtsjakt har fått skrivas in i
annalerna.
U-båtskränkningama fortsätter. Sverige utsätts med ungefär en månads mellanrum för militära övergrepp – med all
sannolikhet sovjetiska. Vi förmår inte att
försvara vår territoriella integritet. Allt
talar för att Sovjetunionen inte heller har
för avsikt att ta den ringaste hänsyn till
Sverige så länge försvaret inte förmår att
alt bekämpa kränkningarna med vapenmakt. För varje nytt misslyckande stimuleras Sovjetunionen att fortsätta.
Skall vi få stopp på detta krävs antingen
alt vi sänker en u-båt eller tar den. Ingetdera förefaller särskilt realistisktjust nu.
Vi får tydligen hoppas på en ny grundstötning.
situationen blir inte bättre av regeringens uppseendeväckande passivitet. De
315
av allt att döma ryska övergreppen nonchaleras. I stället skickar vi noter till
Danmark och utvecklar en stor utrikespolitisk aktivitet i Centralamerika. Det
hela ger ett närmast patetiskt intryck.
Det är för övrigt ganska betecknande för
den svenska aningslösheten att denna
prioritering också helt slagit igenom i
etermedia. Under Törefjärdsincidenten
hade Dagens Eko inslag efter inslag från
Managua, medan rapportema från Norrbottenskusten kunde räknas på ena handens fingrar.
Regeringens ambition tycks vara att
tiga ihjäl u-båtsfrågan sedan u-båtskommissionen lagt fram sin rapport. Det är
också väl känt att Olof Palme helst skulle
glömma hela saken. Det är en sak att
Sverige förmodligen inget har att vinna
på att protestera mera förrän vi kan sätta
in effektiva motåtgärder. Men det hindrar inte att regeringen måste visa, att det
kommer att göras som måste göras, för
att ta itu med u-båtshoten. Det är oacceptabelt att en främmande nation i
praktiken när som helst tycks kunna bereda sig tillträde till vilket militärt
skyddsområde som helst längs våra kuster. Vad hjälper det att vi med stor effektivitet kan avvisa finska och västtyska
fritidsbåtsägare i våra skyddsområden
när de ryska u-båtsflottiljerna tycks se
dem som sina hemmavatten.
Fädernas kyrka
Hård kritik har riktats mot 1968 års
psalmkommitte och dess nu nästan fårdiga förslag till ny psalmbok för svenska
kyrkan. Kritiken har kanske framför allt
gällt det förhållandet, att kommitten i
1l
:
r
~
t·•,
1.
l
l
,
:·
:
j’
t
’
:
l,
’·
::· l
::
j
•,
i’
l
ll
~
l
~
l
l
\
’l
316
stället för att redovisa egna meningar har
överlämnat sitt ansvar för en eventuell
revision av de nuvarande psalmerna till
enskilda bearbetare. Några av de mest
framträdande av dessa har varit radikala
ända till hänsynslöshet i sin behandling
av vissa äldre författare och av gamla,
väl insjungna psalmer. Wallin har som
psalmdiktare betraktats som fredlös :
man har kunnat göra vad som helst med
honom. Också i andra psalmer än hans
har modern teologi skrivits in i äldre
texter och detta i språkligt tvivelaktiga
vändningar och med en lösare versbehandling. Remissutlåtandet från Svenska
språknämnden var också förödande.
För egen del har de ifrågavarande
bearbetarna åberopat copyright för sina
alster. Kommitten har vikt sig. Först nu,
när deras förslag skulle läggas fram till
prövning i församlingarna, har det upptäckts, att vad den själv medgivit för sina
medarbetare har den nonchalerat för
andra författare.
J A Eklunds psalm Fädernas kyrka i
Sveriges land är otvivelaktigt ett barn av
sin tid. Det kan sägas att det finns nationalromantik i den, vilket inte är särskilt gångbart i dag. Den får betraktas
som ett monument, den är både ståtlig
och kraftig. Men den valde bearbetaren
är kritisk. Psalmen innehåller vad som
”kan uppfattas som alltför högstämd och
exklusiv nationalism”, har han sagt. I
sin medvetna förvanskning av psalmen
har han därför strukit fem verser, vidare
ändrat i de återstående fyra, varav åtminstone i en av dem på ett häpnadsväckande okänsligt sätt, och slutligen
skrivit till en egen, för sammanhanget
främmande vers – allt enligt valspråket:
en ann är så god som en ann, eller bättre.
.Psalmen har förändrats till sitt innehål
och sin karaktär och till versens form.
Kommitten har godkänt ”tilltaget”,
som landets främste kännare av upphovsrättslagen, hovrättsrådet Jan Ge!J.
lin, kallat bearbetningen (Sv D 1516
1983). Gehlin har gått längre än till att
bara tala om en förvanskning. Han l»
skriver vad som hänt som en ”trivialisering, ända ner över gränsen till det pekorala. ”
Det blev en släkting till Eklund förut
nat att upptäcka, att kommitten inte l»
svärat sig med att begära lagligt tillstånd
att få ny- och omskriva Fädernas kyrka.
Upptäckten borde föranleda en ny kJi.
tisk granskning av kommittens arbete.
Mot Eklund må en olaglighet ha begått
men mot andra författare har förändrint
ar av deras verk skett på ett sätt som kal
betraktas som åtminstone omoraliskt.
Kommittens mening har varit att bearl»
tare har rätt att inte bara varligt restaurera äldre psalmer, så att de om så behövs
blir lättare förståeliga, utan också rätt an
· ”förbättra” dem, vilket inneburit att riva
sönder dem och på deras grund bygga
nytt innehåll i ny form. ” Förbättring”
eller inte, men så borde det aldrig ha fått
gå till.
Palme förleder
Tanken bakom Olof PaJmes inbjudan tiB
företrädare för oppositionen och nä-
ringslivet att delta i överläggningar om
löntagarfonder och andra åtgärder för an
föra Sverige ur den ekonomiska krisen•
uppenbar. Det hela är ett spel i syfte an
få allmänheten att tro att soCialdemokraternas löntagarfonder bara är ett bland
flera vanliga ekonomiskt-politiska medel.
Nu är det inte så. Fonderna är inte en
metod för att få Sverige ur krisen utan en
metod att få Sverige in i socialismen.
Fonderna är början – socialismen är slutet.
PaJmes tanke är att oppositionen när
den sagt nej till fonder skall krävas på
besked om vilka andra metoder de i stället vill föreslå för att hålla tillbaka löne- 317
och kostnadsutvecklingen m m. m m; allt
som fonderna sägs vara bra för. Då får
Palme bort debatten från fondfrågan och
kan få debatten att i stället handla om
verkliga eller förmenta brister och problem med oppositionens väg ur krisen.
Han är inte så tokig Palme – eller är
han det?
Diplomati i nedgång
Det berättas från New York att en
svensk besökare frågat en högre tjänsteman i FN vad Sveriges ambassadör
heter. Svaret blev kallt: det visste han
inte. Som förklaring blev tillagt att Sverige alltid brukat sända en erkänt skicklig
diplomat till FN men nu tycktes ha frångått den principen.
Att sådant kan sägas är inte överraskande. Inom FN hade man väntat att
ambassadör Anders Thunborg skulle blivit svensk utrikesminister. Men denna
post besattes med en i utrikesfrågor alldeles okunnig person. Thunborg erbjöds
en plats under honom. När han tackat
nej, besattes platsen med en av Olof
PaJmes ja-sägare ur så att säga reservlaget, vilket tydligen gick lika bra. Sådant
observeras och rapporteras naturligtvis
och i utlandet drar man slutsatser, som
påverkar Sveriges anseende. När samtidigt kabinettsekreteraren hämtades från
Socialistinternationalen, blev det klart
vad regeringen står för.
Fadäsen att låta en tysk socialdemokrat ur oppositionen skriva Olof PaJmes
förslag om en kärnvapenfri zon i Europa
var beklaglig ur flera synpunkter. Det
blev uppenbart att det inte rörde sig om
ett svenskt förslag – då hade ju utrikesnämnden hörts – utan bara statsministerns och Palmekommissionens, och
därmed förlorade det i trovärdighet. Förslaget hade arinars varit värt ett bättre
öde, ty det hade åtminstone tålt att diskuteras. Men vilken utländsk regering
vill i dag sluta upp bakom Palme?
Sverige har snart inte ens i Norden
något anseende kvar att förlora. Utrikesminister Bodströms uttalande om Finlands ställning tillskrivs, får man hoppas,
hans ovana och inte bara hans okunnig.
het. Men affären med den danska oljeborrningen i Kattegatt är för svär. Att
Sverige drog ut på förhandlingarna är
begripligt och det borde man ha bett
danskarna förstä och respektera. De
gjorde inte detta, vilket är beklagligt mea
kanske kan förklaras genom att de blivit
avsnästa från svenskt håll då de ville diskutera ”Sigyn” och transporterna fråa
Barsebäck av utbränt kärnbränsle. Det
svenska staträdet skulle ha semestel
sade man. I juni meddelade Köpenhaliii
till UD i Stockholm att ”provborrnillf
en” skulle sättas igång, men i Stockholll
tycks man inte ha förstått vad detta skW.
le innebära. Först i senare delen av jul
kom en reaktion.
Typiskt nog var det då statsministe11
och inte utrikesministern som skrev ett
brev till sin danska motsvarighet, ett ik
formulerat brev dessutom. Det blev lit
gande i UD, som i stället kodade de
innehåll till ett telegram till ambassaden!
Köpenhamn! Finns det verkligen ingea
resande mellan Stockholm och Köpea.
hamn som kunnat ta det med sig?
När det äntligen upptäckts att ingå
svar kommit – i Köpenhamn hade dans.
karna av förklarliga skäl inte förstått all
Olof Palme skrivit under ett brev SOII
aldrig avsänts ….:. fanns borrtornet i Kattegatt på plats. statsministerns ilskna
temperament, som man hoppats skW.
kylts ner under semestervilan på Fåröaw 1
tog sig då uttryck i en presskonferens
Stockholm, ett nytt sätt att driva dipJo, 1
matiska förhandlingar. Där kallade hat 1
danskarnas uppträdande ”egenmäk~ 1
förfarande”, ett uttryck hämtat ur del
svenska straffiagen!
När detta skrives föreligger professer !
~ndrens artikel i detta nummer av
$vensk Tidskrift. Till hans påpekanden
pm hur svensk säkerhetspolitik numera
~gasätts i utlandet går också att tilläg- ~’ att det diplomatiska handlaget starkt
~rsämrats med Olof Falmes regering.
~ad har t ex vanligt vettigt omdöme tagit
~ägen?
~-båtar igen
Den 17juli kom en indikation på en främmande u-båt i vårt nordligaste kustområde- Törefjärden i Norrbotten. Områ-
det är militärt skyddsområde. Fem dagar
senare – den 22 juli – spärrades viken
av med u-båtsnät och timmersläp. Operationen pågick ett par veckor och försvarets enheter fick en rad säkra indikationer på främmande u-båtar i farvattnen. Under hela denna tid fanns ingen av
flottans enheter närvarande. Inte en helikopter sattes in i spaningarna. En ny
misslyckad u-båtsjakt har fått skrivas in i
annalerna.
U-båtskränkningama fortsätter. Sverige utsätts med ungefär en månads mellanrum för militära övergrepp – med all
sannolikhet sovjetiska. Vi förmår inte att
försvara vår territoriella integritet. Allt
talar för att Sovjetunionen inte heller har
för avsikt att ta den ringaste hänsyn till
Sverige så länge försvaret inte förmår att
alt bekämpa kränkningarna med vapenmakt. För varje nytt misslyckande stimuleras Sovjetunionen att fortsätta.
Skall vi få stopp på detta krävs antingen
alt vi sänker en u-båt eller tar den. Ingetdera förefaller särskilt realistisktjust nu.
Vi får tydligen hoppas på en ny grundstötning.
situationen blir inte bättre av regeringens uppseendeväckande passivitet. De
315
av allt att döma ryska övergreppen nonchaleras. I stället skickar vi noter till
Danmark och utvecklar en stor utrikespolitisk aktivitet i Centralamerika. Det
hela ger ett närmast patetiskt intryck.
Det är för övrigt ganska betecknande för
den svenska aningslösheten att denna
prioritering också helt slagit igenom i
etermedia. Under Törefjärdsincidenten
hade Dagens Eko inslag efter inslag från
Managua, medan rapportema från Norrbottenskusten kunde räknas på ena handens fingrar.
Regeringens ambition tycks vara att
tiga ihjäl u-båtsfrågan sedan u-båtskommissionen lagt fram sin rapport. Det är
också väl känt att Olof Palme helst skulle
glömma hela saken. Det är en sak att
Sverige förmodligen inget har att vinna
på att protestera mera förrän vi kan sätta
in effektiva motåtgärder. Men det hindrar inte att regeringen måste visa, att det
kommer att göras som måste göras, för
att ta itu med u-båtshoten. Det är oacceptabelt att en främmande nation i
praktiken när som helst tycks kunna bereda sig tillträde till vilket militärt
skyddsområde som helst längs våra kuster. Vad hjälper det att vi med stor effektivitet kan avvisa finska och västtyska
fritidsbåtsägare i våra skyddsområden
när de ryska u-båtsflottiljerna tycks se
dem som sina hemmavatten.
Fädernas kyrka
Hård kritik har riktats mot 1968 års
psalmkommitte och dess nu nästan fårdiga förslag till ny psalmbok för svenska
kyrkan. Kritiken har kanske framför allt
gällt det förhållandet, att kommitten i
1l
:
r
~
t·•,
1.
l
l
,
:·
:
j’
t
’
:
l,
’·
::· l
::
j
•,
i’
l
ll
~
l
~
l
l
\
’l
316
stället för att redovisa egna meningar har
överlämnat sitt ansvar för en eventuell
revision av de nuvarande psalmerna till
enskilda bearbetare. Några av de mest
framträdande av dessa har varit radikala
ända till hänsynslöshet i sin behandling
av vissa äldre författare och av gamla,
väl insjungna psalmer. Wallin har som
psalmdiktare betraktats som fredlös :
man har kunnat göra vad som helst med
honom. Också i andra psalmer än hans
har modern teologi skrivits in i äldre
texter och detta i språkligt tvivelaktiga
vändningar och med en lösare versbehandling. Remissutlåtandet från Svenska
språknämnden var också förödande.
För egen del har de ifrågavarande
bearbetarna åberopat copyright för sina
alster. Kommitten har vikt sig. Först nu,
när deras förslag skulle läggas fram till
prövning i församlingarna, har det upptäckts, att vad den själv medgivit för sina
medarbetare har den nonchalerat för
andra författare.
J A Eklunds psalm Fädernas kyrka i
Sveriges land är otvivelaktigt ett barn av
sin tid. Det kan sägas att det finns nationalromantik i den, vilket inte är särskilt gångbart i dag. Den får betraktas
som ett monument, den är både ståtlig
och kraftig. Men den valde bearbetaren
är kritisk. Psalmen innehåller vad som
”kan uppfattas som alltför högstämd och
exklusiv nationalism”, har han sagt. I
sin medvetna förvanskning av psalmen
har han därför strukit fem verser, vidare
ändrat i de återstående fyra, varav åtminstone i en av dem på ett häpnadsväckande okänsligt sätt, och slutligen
skrivit till en egen, för sammanhanget
främmande vers – allt enligt valspråket:
en ann är så god som en ann, eller bättre.
.Psalmen har förändrats till sitt innehål
och sin karaktär och till versens form.
Kommitten har godkänt ”tilltaget”,
som landets främste kännare av upphovsrättslagen, hovrättsrådet Jan Ge!J.
lin, kallat bearbetningen (Sv D 1516
1983). Gehlin har gått längre än till att
bara tala om en förvanskning. Han l»
skriver vad som hänt som en ”trivialisering, ända ner över gränsen till det pekorala. ”
Det blev en släkting till Eklund förut
nat att upptäcka, att kommitten inte l»
svärat sig med att begära lagligt tillstånd
att få ny- och omskriva Fädernas kyrka.
Upptäckten borde föranleda en ny kJi.
tisk granskning av kommittens arbete.
Mot Eklund må en olaglighet ha begått
men mot andra författare har förändrint
ar av deras verk skett på ett sätt som kal
betraktas som åtminstone omoraliskt.
Kommittens mening har varit att bearl»
tare har rätt att inte bara varligt restaurera äldre psalmer, så att de om så behövs
blir lättare förståeliga, utan också rätt an
· ”förbättra” dem, vilket inneburit att riva
sönder dem och på deras grund bygga
nytt innehåll i ny form. ” Förbättring”
eller inte, men så borde det aldrig ha fått
gå till.
Palme förleder
Tanken bakom Olof PaJmes inbjudan tiB
företrädare för oppositionen och nä-
ringslivet att delta i överläggningar om
löntagarfonder och andra åtgärder för an
föra Sverige ur den ekonomiska krisen•
uppenbar. Det hela är ett spel i syfte an
få allmänheten att tro att soCialdemokraternas löntagarfonder bara är ett bland
flera vanliga ekonomiskt-politiska medel.
Nu är det inte så. Fonderna är inte en
metod för att få Sverige ur krisen utan en
metod att få Sverige in i socialismen.
Fonderna är början – socialismen är slutet.
PaJmes tanke är att oppositionen när
den sagt nej till fonder skall krävas på
besked om vilka andra metoder de i stället vill föreslå för att hålla tillbaka löne- 317
och kostnadsutvecklingen m m. m m; allt
som fonderna sägs vara bra för. Då får
Palme bort debatten från fondfrågan och
kan få debatten att i stället handla om
verkliga eller förmenta brister och problem med oppositionens väg ur krisen.
Han är inte så tokig Palme – eller är
han det?