Mats Johansson; Om pressens makt
1983
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Pressens kallas i högtidliga sammanhang
ibland för Tredje statsmakten. Det är nå-
got konstigt med uttrycket, åtminstone i
demokratier. Där skall ju pressen stå fri
just från statens makt. I öst förhåller det
sig annorlunda.
Att pressen däremot kan utgöra en
tredje samhällsmakt saknas inte exempel på. Ett kulturellt sådant var när Wall
Street Journal tog itu med Frankrike,
närmare bestämt fransk kultur.
Tidningens kulturredaktör Raymond
Sokolov var inbjuden till det typiskt
franskt magnifika kulturspektakel som
på Sorbonne och i regi av kulturministern Jack Lang samlade storheter som
Garcia Marquez, Norman Mailer, JK
Galbraith, Graham Greene med flera.
Celebriteterna riktigt trängdes för att
visa upp sig, t o m Melina Mercouri var
där. Kort sagt, alla var där.
Enligt Sokolov blev det en genuint
anti-amerikansk tillställning. Det var nog
också avsikten – Lang har gjort sig känd
som USA-hatare, och betraktar amerikansk kultur, dvs ”Dallas”, som pestsmitta, som sprider sig över världen. Annat är det med fransk kultur, förstås.
Nu bar det sig inte bättre än att Sokolov gick hem, något förargad, och skrev
en djupt ironisk och föga aktningsfull betraktelse av detta jippo, under rubriken
”Årets utflykt: Les Intellos”. Om
pressens makt
Frankrikes intellektuella och de stjärnor
som hade samlats per Concorde tyckte
han uppenbarligen inte.
Ja, han dristade sig att ställa frågan
vilka bidrag, utom författaren Michel
Tournier, som Frankrike hade givit till
kulturella framsteg i världen de senaste
decennierna. Reaktionen blev våldsam,
åtminstone i den ömfotade franska kuJ.
turvärlden. Sida upp och sida ned i pressen med diskuterande artiklar och bekymrade intervjuer med Jack Lang.
Denne förklarade majestätiskt att WaD
Street Journal var en barnslig bankir·
blaska.
Några veckor efter att stridslarmet
lagt sig, svarade WSJ stillsamt på ledar·
plats att man sällan haft så roligt. Sär·
skilt de barnsliga bankirerna hade påpekat att de faktiskt hade lånat Langs socialistregering så där en trettio miljarder
för att stoppa francens fall! Tidningen
drog för sin del slutsatsen att Sokolov
måste ha träffat en väldigt öm punkt med
tanke på upprördheten – och lovade att
snarast göra om det.
Så snart man hittar ett nytt offer, vill
säga. Kulturminister Lang förlorade i
borgmästarvalen och har dessutom fått
sparken som minister.
Wall Street Journal kommer däremot
ut som förut, t o m i Frankrike.
Mats Johansson
~ – ————————
ibland för Tredje statsmakten. Det är nå-
got konstigt med uttrycket, åtminstone i
demokratier. Där skall ju pressen stå fri
just från statens makt. I öst förhåller det
sig annorlunda.
Att pressen däremot kan utgöra en
tredje samhällsmakt saknas inte exempel på. Ett kulturellt sådant var när Wall
Street Journal tog itu med Frankrike,
närmare bestämt fransk kultur.
Tidningens kulturredaktör Raymond
Sokolov var inbjuden till det typiskt
franskt magnifika kulturspektakel som
på Sorbonne och i regi av kulturministern Jack Lang samlade storheter som
Garcia Marquez, Norman Mailer, JK
Galbraith, Graham Greene med flera.
Celebriteterna riktigt trängdes för att
visa upp sig, t o m Melina Mercouri var
där. Kort sagt, alla var där.
Enligt Sokolov blev det en genuint
anti-amerikansk tillställning. Det var nog
också avsikten – Lang har gjort sig känd
som USA-hatare, och betraktar amerikansk kultur, dvs ”Dallas”, som pestsmitta, som sprider sig över världen. Annat är det med fransk kultur, förstås.
Nu bar det sig inte bättre än att Sokolov gick hem, något förargad, och skrev
en djupt ironisk och föga aktningsfull betraktelse av detta jippo, under rubriken
”Årets utflykt: Les Intellos”. Om
pressens makt
Frankrikes intellektuella och de stjärnor
som hade samlats per Concorde tyckte
han uppenbarligen inte.
Ja, han dristade sig att ställa frågan
vilka bidrag, utom författaren Michel
Tournier, som Frankrike hade givit till
kulturella framsteg i världen de senaste
decennierna. Reaktionen blev våldsam,
åtminstone i den ömfotade franska kuJ.
turvärlden. Sida upp och sida ned i pressen med diskuterande artiklar och bekymrade intervjuer med Jack Lang.
Denne förklarade majestätiskt att WaD
Street Journal var en barnslig bankir·
blaska.
Några veckor efter att stridslarmet
lagt sig, svarade WSJ stillsamt på ledar·
plats att man sällan haft så roligt. Sär·
skilt de barnsliga bankirerna hade påpekat att de faktiskt hade lånat Langs socialistregering så där en trettio miljarder
för att stoppa francens fall! Tidningen
drog för sin del slutsatsen att Sokolov
måste ha träffat en väldigt öm punkt med
tanke på upprördheten – och lovade att
snarast göra om det.
Så snart man hittar ett nytt offer, vill
säga. Kulturminister Lang förlorade i
borgmästarvalen och har dessutom fått
sparken som minister.
Wall Street Journal kommer däremot
ut som förut, t o m i Frankrike.
Mats Johansson
~ – ————————