Bo Ekegren; Dagens namn – Sten Wickbom
1985
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Dagens namn
BO EKEGREN:
Sten Wickbom
Om Sverige får en borgerlig regering i
höst kommer få att om några år kunna
erinra sig vem Sten Wickbom var. Av
Sveriges justitieministrar är det hittills
bara Carl Lidbom som nått ryktbarhet.
Men stiftar man tusen lagar per år är det
också svårt att bli bortglömd. Ove
Rainer kommer naturligtvis också att
kommas ihåg, men mer som privatekonom än som justitieminister.
För att Sten Wickbom snabbt kommer
att bli glömd talar att han och Lennart
Bodström är de enda statsråd som inte
nominerats till riksdagen inför höstens
val.
Sten Wickbom steg fram i rampljuset
sedan Ove Rainer hastigt men inte lustigt
tvingats gå och den tippade kandidaten,
metalijuristen Sören Mannheimer, föredrog att stanna i Göteborg. Få hade hört
talas om landets nye justitieminister. Det
bör ha varit ett flitigt slående i ”Vem är
vem?” när utnämningen tillkännagavs.
Sten Wickbom är född 1931. Efter en
jur kand gjorde han en domstolskarriär
som kröntes med att han blev hovrättsråd. 1964 började hans politiska ämbetsmannakarriär med en sakkunnigbefattning i inrikesdepartementet. Han fortsatte i kommunikationsdepartementet, blev
därefter rättschef i civildepartementet
och sedan i bostadsdepartementet. 1974
utsågs han till generaldirektör i Lantmä-
teriverket och det var därifrån han hämtades till posten som justitieminister
1983.
Det var alltså närmast en byråkrat och
vare sig en politiker eller jurist som utsågs till justitieminister.
l tidningarna fotograferades han tillsammans med en stolt moder som förklarade att sonen alltid varit välartad. När
den nye justitieministern tillfrågades om
vilken politik han skulle föra svarade han
att han skulle studera protokollen från
den senaste socialdemokratiska partikongressen för att finna riktlinjer.
Och det är väl så han fortfarande framstår för allmänheten: en välartad gosse
som blivit ämbetsman och är mån om att
göra sin plikt. Viss uppmärksamhet
väckte han när han i TV förklarade: ”att
7-8 procent av bostadsinbrotten klaras
upp är någonting vi får leva med”.
Pliktskyldigt har han äntrat barrikader
och talarstolar och framfört det socialdemokratiska budskapet att den som
motsätter sig allmän mjölpåskontroll
måste ha orent mjöl i påsen. Personlig
integritet är något skumt och förlegat.
Både den socialdemokratiska ”frihetsdebatten” och den om rättssäkerhet har
haft det gemensamt att de syftat till att
ludda till begreppen så att de blivit meningslösa och därmed ofarliga för socialdemokraterna.
Ett av Sten Wickboms bidrag lyder:
”Socialdemokratin har en vidare och
djupare syn på rättssäkerheten än borgerlighetens företrädare. De borgerligas
tolkning är ofta snävt juridisk och formell. Ett allmänt tal om rättssäkerhet,
som i praktiken innebär att det bara blir
lagöverträdarens rätt som skyddas, kan
vi inte acceptera.”
Här har den enskilde automatiskt blivit ”lagöverträdare”, vilket var vad som
skulle bevisas.
Sten Wickbom har även lämnat ett bidrag till den socialdemokratiska frihetsdebatten:
”Utan handfast styrning kan inte friheten öka. Vi politiker får inte avsäga oss
rätten och skyldigheten att fatta beslut. ”
340
Sten Wickboms främsta uppgift har
varit att lotsa Heurgrenkommissionens
förslag genom departement och riksdag.
Betänkandet är känt för den famösa meningen ”Att en skyldig får gå fri och på
det viset kan vålla ytterligare skada kan
vara lika olyckligt som att en oskyldig
blir dömd.” Man måste ha ett rymligt
samvete om man som juridiskt skolad
skall marknadsföra något sådant. Men
det har Sten Wickbom visat sig ha.
Begreppet ”ekonomisk brottslighet”
har lanserats som namn på det som
borde kallas ”brott mot staten”. Ett
bankrån är i högsta grad ekonomiskt,
men går under namnet ”traditionell”
brottslighet. Och trots att redan medeltidens Robin Hood stal skattepengar från
fogden anses denna typ av brottslighet
alltså inte som ”traditionell”.
Vid en valupptakt i februari i Sollefteå
gav Sten Wickbom en ideologisk förklaring till den ekonomiska brottsligheten:
”Den ekonomiska brottsligheten speglar
en ny och skrämmande samhällsåskådning vars grunddrag är egoism – nyliberalism kallas den av en del.”
Den som stjäl från staten skulle alltså
göra det av själviska – men samtidigt
ideologiska – orsaker, medan den som
rånar andra människor skulle göra det av
osjälviska, men samtidigt personliga.
Justitieministern har, av förklarliga
skäl, aldrig försökt utveckla detta resonemang.
Fru Justitia har en bindel för ögonen.
Men Sveriges justitieminister granskar
noggrant brottslingars kläder och kunde i
en artikel i Aftonbladet konstatera att
ekobrottslingar har kritstrecksrandiga
kostymer.
Trots att han alltså ansträngt sig att
vara demagog visar den uteblivna riksdagsplatsen att han inte lyckats bli någon
profet inom Rörelsen. Skall han bli det
fordras en verklig kraftansträngning.
Per Gahrton lanserade toerin att Bodströmaffären skulle varit planerad av
Lennart Bodström för att skapa publicitet åt en utrikesminister som hamnat i
skymundan. Om Lennart Bodström såg
till att hela oppositionen och pressen
kastade sig över honom skulle det socialdemokratiska partiet sluta upp som en
man bakom honom. Och inte minst skulle Olof Palme göra det – så löd den
Gahrtonska intrigen.
Kanske vore detta ett uppslag för Sten
Wickbom?
Om justitieministern bjuder fem kriminalreportrar på middag och gör famösa uttalanden kanske han får Rörelsens stöd. Sten Wickbom skulle då kunna överta Lennart Bodströms manuskript och förklara att den låga uppklarningsprocenten för bostadsinbrott är ett
tecken på att sådana brott överhuvudtaget inte förekommer. Han kan vidare
säga att det är lika meningslöst att analysera traditionell brottslighet som att analysera drömmar. Polisen kan han förlöjliga genom att säga att ”blåljus och sirener löser inga problem”.
Slutligen kan han säga att de ständiga
rapporterna om ökad brottslighet är irriterande eftersom de gör att regeringen
inte kan föra den kriminalvårdspolitik
som den egentligen vill föra och som utgår från att inga brott förekommer.
Efter en sådan intervju skulle Olof Palme ta sin justitieminister i för-svar och
förklara att alla fängelsemurar nu skall
rivas.
BO EKEGREN:
Sten Wickbom
Om Sverige får en borgerlig regering i
höst kommer få att om några år kunna
erinra sig vem Sten Wickbom var. Av
Sveriges justitieministrar är det hittills
bara Carl Lidbom som nått ryktbarhet.
Men stiftar man tusen lagar per år är det
också svårt att bli bortglömd. Ove
Rainer kommer naturligtvis också att
kommas ihåg, men mer som privatekonom än som justitieminister.
För att Sten Wickbom snabbt kommer
att bli glömd talar att han och Lennart
Bodström är de enda statsråd som inte
nominerats till riksdagen inför höstens
val.
Sten Wickbom steg fram i rampljuset
sedan Ove Rainer hastigt men inte lustigt
tvingats gå och den tippade kandidaten,
metalijuristen Sören Mannheimer, föredrog att stanna i Göteborg. Få hade hört
talas om landets nye justitieminister. Det
bör ha varit ett flitigt slående i ”Vem är
vem?” när utnämningen tillkännagavs.
Sten Wickbom är född 1931. Efter en
jur kand gjorde han en domstolskarriär
som kröntes med att han blev hovrättsråd. 1964 började hans politiska ämbetsmannakarriär med en sakkunnigbefattning i inrikesdepartementet. Han fortsatte i kommunikationsdepartementet, blev
därefter rättschef i civildepartementet
och sedan i bostadsdepartementet. 1974
utsågs han till generaldirektör i Lantmä-
teriverket och det var därifrån han hämtades till posten som justitieminister
1983.
Det var alltså närmast en byråkrat och
vare sig en politiker eller jurist som utsågs till justitieminister.
l tidningarna fotograferades han tillsammans med en stolt moder som förklarade att sonen alltid varit välartad. När
den nye justitieministern tillfrågades om
vilken politik han skulle föra svarade han
att han skulle studera protokollen från
den senaste socialdemokratiska partikongressen för att finna riktlinjer.
Och det är väl så han fortfarande framstår för allmänheten: en välartad gosse
som blivit ämbetsman och är mån om att
göra sin plikt. Viss uppmärksamhet
väckte han när han i TV förklarade: ”att
7-8 procent av bostadsinbrotten klaras
upp är någonting vi får leva med”.
Pliktskyldigt har han äntrat barrikader
och talarstolar och framfört det socialdemokratiska budskapet att den som
motsätter sig allmän mjölpåskontroll
måste ha orent mjöl i påsen. Personlig
integritet är något skumt och förlegat.
Både den socialdemokratiska ”frihetsdebatten” och den om rättssäkerhet har
haft det gemensamt att de syftat till att
ludda till begreppen så att de blivit meningslösa och därmed ofarliga för socialdemokraterna.
Ett av Sten Wickboms bidrag lyder:
”Socialdemokratin har en vidare och
djupare syn på rättssäkerheten än borgerlighetens företrädare. De borgerligas
tolkning är ofta snävt juridisk och formell. Ett allmänt tal om rättssäkerhet,
som i praktiken innebär att det bara blir
lagöverträdarens rätt som skyddas, kan
vi inte acceptera.”
Här har den enskilde automatiskt blivit ”lagöverträdare”, vilket var vad som
skulle bevisas.
Sten Wickbom har även lämnat ett bidrag till den socialdemokratiska frihetsdebatten:
”Utan handfast styrning kan inte friheten öka. Vi politiker får inte avsäga oss
rätten och skyldigheten att fatta beslut. ”
340
Sten Wickboms främsta uppgift har
varit att lotsa Heurgrenkommissionens
förslag genom departement och riksdag.
Betänkandet är känt för den famösa meningen ”Att en skyldig får gå fri och på
det viset kan vålla ytterligare skada kan
vara lika olyckligt som att en oskyldig
blir dömd.” Man måste ha ett rymligt
samvete om man som juridiskt skolad
skall marknadsföra något sådant. Men
det har Sten Wickbom visat sig ha.
Begreppet ”ekonomisk brottslighet”
har lanserats som namn på det som
borde kallas ”brott mot staten”. Ett
bankrån är i högsta grad ekonomiskt,
men går under namnet ”traditionell”
brottslighet. Och trots att redan medeltidens Robin Hood stal skattepengar från
fogden anses denna typ av brottslighet
alltså inte som ”traditionell”.
Vid en valupptakt i februari i Sollefteå
gav Sten Wickbom en ideologisk förklaring till den ekonomiska brottsligheten:
”Den ekonomiska brottsligheten speglar
en ny och skrämmande samhällsåskådning vars grunddrag är egoism – nyliberalism kallas den av en del.”
Den som stjäl från staten skulle alltså
göra det av själviska – men samtidigt
ideologiska – orsaker, medan den som
rånar andra människor skulle göra det av
osjälviska, men samtidigt personliga.
Justitieministern har, av förklarliga
skäl, aldrig försökt utveckla detta resonemang.
Fru Justitia har en bindel för ögonen.
Men Sveriges justitieminister granskar
noggrant brottslingars kläder och kunde i
en artikel i Aftonbladet konstatera att
ekobrottslingar har kritstrecksrandiga
kostymer.
Trots att han alltså ansträngt sig att
vara demagog visar den uteblivna riksdagsplatsen att han inte lyckats bli någon
profet inom Rörelsen. Skall han bli det
fordras en verklig kraftansträngning.
Per Gahrton lanserade toerin att Bodströmaffären skulle varit planerad av
Lennart Bodström för att skapa publicitet åt en utrikesminister som hamnat i
skymundan. Om Lennart Bodström såg
till att hela oppositionen och pressen
kastade sig över honom skulle det socialdemokratiska partiet sluta upp som en
man bakom honom. Och inte minst skulle Olof Palme göra det – så löd den
Gahrtonska intrigen.
Kanske vore detta ett uppslag för Sten
Wickbom?
Om justitieministern bjuder fem kriminalreportrar på middag och gör famösa uttalanden kanske han får Rörelsens stöd. Sten Wickbom skulle då kunna överta Lennart Bodströms manuskript och förklara att den låga uppklarningsprocenten för bostadsinbrott är ett
tecken på att sådana brott överhuvudtaget inte förekommer. Han kan vidare
säga att det är lika meningslöst att analysera traditionell brottslighet som att analysera drömmar. Polisen kan han förlöjliga genom att säga att ”blåljus och sirener löser inga problem”.
Slutligen kan han säga att de ständiga
rapporterna om ökad brottslighet är irriterande eftersom de gör att regeringen
inte kan föra den kriminalvårdspolitik
som den egentligen vill föra och som utgår från att inga brott förekommer.
Efter en sådan intervju skulle Olof Palme ta sin justitieminister i för-svar och
förklara att alla fängelsemurar nu skall
rivas.