PM till den blivande statsministern. Från den gemensamma planeringsgruppen
1985
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Konfidentiellt
PM
till den blivande statsministern
Från den gemensamma planeringsgruppen
Genom införandet av ATP-reformen för
25 år sedan överfördes huvudansvaret
för en serie viktiga beslut i människornas
liv till den politiska sfären.
De allra flesta kan under sin yrkesverksamma tid spara i en pensionsförsäkring som ger en inkomst på ålderdomen. Sveriges ekonomiska utveckling
efter industrialiseringen förde med sig
unika förutsättningar för pensionssparande på en nivå som kunde skapa goda
levnadsförhållanden och förutsättningar
för fortsatt tillväxt. Flertalet människor
hade chansen till en betydande förmö-
genhetsuppbyggnad i form av pensionssparande.
l stället genomdrev knappast tänkbara
riksdagsmajoritet, utan ett klart stöd
bland befolkningen, en reform som
byggde på beskattning, ett begränsat kollektivt sparande och införandet av ett
storskaligt, för den enskilde svåröverskådligt pensionssystem med enhetliga
regler som bara i begränsad utsträckning
tar hänsyn till skiftande behov av pensionsskydd.
ATP har fått en utomordentlig politisk
betydelse och påverkat samhället i vä-
sentliga avseenden. En så betydande del
av samhället förtjänar en ständig kritisk
Svensk Tidskrift fortsätter här
presentationen av PM till en
nytiiiträdd regering. Innehållet i
dessa PM uttrycker inte
nödvändigtvis Svensk Tidskrifts
uppfattning. I stället skall de fylla
syftet att peka på de beslut som en
borgerlig regering måste fatta.
granskning. Men över ATP har tystnaden vilat i stort sett de gångna 25 åren.
Den politiska debatten måste nu tillföras
en förutsättningslös beskrivning av
ATPs funktion och följder. Systemets
långsiktiga konsekvenser behöver bölja
diskuteras, liksom de kortsiktiga ingrepp
som gjorts 1981 , 1982 och 1984 måste
sättas in i ett större sammanhang. MAsrapporten ger här ett bidrag.
Bilden av ATP måste förändras på följande punkter:
l. ATP ger inte någon omfördelning till
förmån för låginkomsttagare. ”Vinnarna” är människor med relativt höga
inkomster.
2. Det var inte solidariskt att det sena 50-
talets röstberättigade till sig själva utlovade pensioner finansierade ur framtida
generationers konsumtionsutrymme.
Det hade varit solidariskt om de yrkesverksamma då avstod konsumtion till
den tidens pensionärer, men detta var
inte vad som skedde.
3. AP-fonden är ingen säkerhet för pensionsåtagandena och motsvarar inte på
långa vägar sparandet i ett privat pensionssystem.
4. ATP fungerar inte som ett försäkringsmässigt pensionssystem.
5. AP-fonden har inte i någon större utsträckning placerats i industriinvesteringar, däremot placerats i budgetunderskottet.
6. Det är de anställda och inte arbetsgivarna som i själva verket bär den s k
arbetsgivaravgiften. l praktiken är det
350
fråga om en proportionelllöneskatt på ca
10 %, jämförbar med kommunalskatten.
7. Vi har ännu inte börjat göra rätt för
oss genom att betala avgifter (skatter)
som motsvarar värdet av de pensioner vi
en gång ska få.
Det är inte alla i samhället som är så
lyckligt lottade att de kan få arbeten och
inkomster som gör det möjligt att bygga
upp ett pensionssparande. Låt oss kapa
dessa – handikappade, långtidsarbetslösa och andra – för samhällets olycksbarn och slå fast att de måste garanteras
en ekonomisk standard genom skattefinansierade transfereringar. Låt oss också konstatera att vi dag gör relativt lite
för denna grupp eftersom de politiska
åtagandena för medel- och höginkomsttagare är så stora att vi inte kan uttaxera
ytterligare skatter eller öka upplåningen.
För övriga människor, med arbeten
och inkomster, bör gälla att de i en över
tiden stigande grad får ta eget ansvar för
sin försötjning som gamla. Det kräver ett
stort mått av politiskt ledarskap, mod
och pedagogisk förmåga, att förklara följande budskap: Det ligger inte i någon
politikers makt att under alla omständigheter uppfylla ett löfte som det i ATP.
ATP-systemet innebär att uppbyggnaden av tillgångar som finansierar framtida pensionsutbetalningar ersätts av på-
bud på framtida generationer att betala
högre skatter än annars. Utgifterna i
ATP är historiskt bestämda och oföränderliga så länge som man vill uppfylla
ATP-löftet. Förmågan att betala försämras av det högre skattetrycket och det
mindre sparandeL Det finns en risk att
löftena om ATP-utbetalningar är som
störst när de yrkesverksamma är få och
de ekonomiska resurserna upplevs som
knappa. Vi vet inte hur den ekonomiska
utvecklingen blir i framtiden. Viljan att
betala är viljan hos framtida politiker och
deras väljare. Det finns inget bindande
kontrakt mellan generationerna. Därför
är ATP ett otryggt pensionssystem.
Om vi undviker att fortsätta att ställa
ut pensionslöften utan täckning ökar
också möjligheten att honorera de redan
avgivna, till nuvarande pensionärer och
yrkesverksamma. Vi kan mildra konsekvenserna av den gigantiska felbedömning av den framtida ekonomiska utvecklingen som gjordes av det sena 50-
talets socialdemokrati.
Till grund för ett sådant budskap bör
ligga att alla blivande ATP-pensionärer
får besked om storleken av avgiftsinbetalningarna på den egna lönen och den
intjänade pensionen, värdet av alla
gjorda inbetalningar och värdet av den
redan intjänade pensionen. Eftersom
ATP inte är försäkringsmässigt behöver
inte värdet av pensionen och värdet av
de inbetalade avgifterna stämma överens. Det största hindret för en nödvändig
ATP-reform är den okunskap om systemets verklighet som höjt ATP över den
politiska debattens nivå, men aldrig kan
isolera den från problemets realitet.
PM
till den blivande statsministern
Från den gemensamma planeringsgruppen
Genom införandet av ATP-reformen för
25 år sedan överfördes huvudansvaret
för en serie viktiga beslut i människornas
liv till den politiska sfären.
De allra flesta kan under sin yrkesverksamma tid spara i en pensionsförsäkring som ger en inkomst på ålderdomen. Sveriges ekonomiska utveckling
efter industrialiseringen förde med sig
unika förutsättningar för pensionssparande på en nivå som kunde skapa goda
levnadsförhållanden och förutsättningar
för fortsatt tillväxt. Flertalet människor
hade chansen till en betydande förmö-
genhetsuppbyggnad i form av pensionssparande.
l stället genomdrev knappast tänkbara
riksdagsmajoritet, utan ett klart stöd
bland befolkningen, en reform som
byggde på beskattning, ett begränsat kollektivt sparande och införandet av ett
storskaligt, för den enskilde svåröverskådligt pensionssystem med enhetliga
regler som bara i begränsad utsträckning
tar hänsyn till skiftande behov av pensionsskydd.
ATP har fått en utomordentlig politisk
betydelse och påverkat samhället i vä-
sentliga avseenden. En så betydande del
av samhället förtjänar en ständig kritisk
Svensk Tidskrift fortsätter här
presentationen av PM till en
nytiiiträdd regering. Innehållet i
dessa PM uttrycker inte
nödvändigtvis Svensk Tidskrifts
uppfattning. I stället skall de fylla
syftet att peka på de beslut som en
borgerlig regering måste fatta.
granskning. Men över ATP har tystnaden vilat i stort sett de gångna 25 åren.
Den politiska debatten måste nu tillföras
en förutsättningslös beskrivning av
ATPs funktion och följder. Systemets
långsiktiga konsekvenser behöver bölja
diskuteras, liksom de kortsiktiga ingrepp
som gjorts 1981 , 1982 och 1984 måste
sättas in i ett större sammanhang. MAsrapporten ger här ett bidrag.
Bilden av ATP måste förändras på följande punkter:
l. ATP ger inte någon omfördelning till
förmån för låginkomsttagare. ”Vinnarna” är människor med relativt höga
inkomster.
2. Det var inte solidariskt att det sena 50-
talets röstberättigade till sig själva utlovade pensioner finansierade ur framtida
generationers konsumtionsutrymme.
Det hade varit solidariskt om de yrkesverksamma då avstod konsumtion till
den tidens pensionärer, men detta var
inte vad som skedde.
3. AP-fonden är ingen säkerhet för pensionsåtagandena och motsvarar inte på
långa vägar sparandet i ett privat pensionssystem.
4. ATP fungerar inte som ett försäkringsmässigt pensionssystem.
5. AP-fonden har inte i någon större utsträckning placerats i industriinvesteringar, däremot placerats i budgetunderskottet.
6. Det är de anställda och inte arbetsgivarna som i själva verket bär den s k
arbetsgivaravgiften. l praktiken är det
350
fråga om en proportionelllöneskatt på ca
10 %, jämförbar med kommunalskatten.
7. Vi har ännu inte börjat göra rätt för
oss genom att betala avgifter (skatter)
som motsvarar värdet av de pensioner vi
en gång ska få.
Det är inte alla i samhället som är så
lyckligt lottade att de kan få arbeten och
inkomster som gör det möjligt att bygga
upp ett pensionssparande. Låt oss kapa
dessa – handikappade, långtidsarbetslösa och andra – för samhällets olycksbarn och slå fast att de måste garanteras
en ekonomisk standard genom skattefinansierade transfereringar. Låt oss också konstatera att vi dag gör relativt lite
för denna grupp eftersom de politiska
åtagandena för medel- och höginkomsttagare är så stora att vi inte kan uttaxera
ytterligare skatter eller öka upplåningen.
För övriga människor, med arbeten
och inkomster, bör gälla att de i en över
tiden stigande grad får ta eget ansvar för
sin försötjning som gamla. Det kräver ett
stort mått av politiskt ledarskap, mod
och pedagogisk förmåga, att förklara följande budskap: Det ligger inte i någon
politikers makt att under alla omständigheter uppfylla ett löfte som det i ATP.
ATP-systemet innebär att uppbyggnaden av tillgångar som finansierar framtida pensionsutbetalningar ersätts av på-
bud på framtida generationer att betala
högre skatter än annars. Utgifterna i
ATP är historiskt bestämda och oföränderliga så länge som man vill uppfylla
ATP-löftet. Förmågan att betala försämras av det högre skattetrycket och det
mindre sparandeL Det finns en risk att
löftena om ATP-utbetalningar är som
störst när de yrkesverksamma är få och
de ekonomiska resurserna upplevs som
knappa. Vi vet inte hur den ekonomiska
utvecklingen blir i framtiden. Viljan att
betala är viljan hos framtida politiker och
deras väljare. Det finns inget bindande
kontrakt mellan generationerna. Därför
är ATP ett otryggt pensionssystem.
Om vi undviker att fortsätta att ställa
ut pensionslöften utan täckning ökar
också möjligheten att honorera de redan
avgivna, till nuvarande pensionärer och
yrkesverksamma. Vi kan mildra konsekvenserna av den gigantiska felbedömning av den framtida ekonomiska utvecklingen som gjordes av det sena 50-
talets socialdemokrati.
Till grund för ett sådant budskap bör
ligga att alla blivande ATP-pensionärer
får besked om storleken av avgiftsinbetalningarna på den egna lönen och den
intjänade pensionen, värdet av alla
gjorda inbetalningar och värdet av den
redan intjänade pensionen. Eftersom
ATP inte är försäkringsmässigt behöver
inte värdet av pensionen och värdet av
de inbetalade avgifterna stämma överens. Det största hindret för en nödvändig
ATP-reform är den okunskap om systemets verklighet som höjt ATP över den
politiska debattens nivå, men aldrig kan
isolera den från problemets realitet.