Erland Waldenström; Löntagarfonderna i forskningens ljusdunkel

ERLAND WALDENSTRÖM:
Löntagarfonderna i forskningens
ljusdunkel
Docenten i statskunskap Erik Åsard har
gett ut en bok om ”Kampen om löntagarfonderna”. Den handlar om den statligafondutredningens sista månader och
definitiva sammanbrott våren 1981. Erland Waldenström, som var ordförande i
Näringslivets arbetsgrupp i löntagarfondsfrågor, kommenterar Åsards behandling av näringslivets agerande i och
kring fondkommitten. Åsard ger en i viktiga avseende felaktig bild av näringslivets inställning tillfondfrågan och det
sätt på vilket denna inställning kom till
uttryck i löntagarfondskommitten. Nä-
ringslivets ståndpunkter och agerande i
och kring fondkommitten var i det vä-
sentliga konsekvent och präglat av ett
stort mått av intern samstämmighet,
skriverförfattaren – detta i slående kontrast till flertalet övriga parters agerande, bl a folkpartiets och alldeles särskilt
LOISAP-gruppens. Näringslivet och
moderaterna var de enda parter i löntagarfondskommitten somfrån början
klart gav tillkänna sina ståndpunkter och
oförändrat vidhöll dem genom hela utredningsarbetet.
.—————————-.
Erland Waldenström är teknologie
doktor.
Erik Åsard, docent vid statsvetenskapliga institutionen i Uppsala, har gett ut en
bok ”Kampen om löntagarfonderna”
som väsentligen handlar om den statliga
fondutredningens sista månader och definitiva sammanbrott våren 1981. I förordet angerÅsardatt boken ”kan ses som
en fortsättning och födjupning” av hans
doktorsavhandling från 1978 om ”LO
och löntagarfondsfrågan”. Hans nya bok
framträder alltså med anspråk på att utgöra kvalificerad statsvetenskaplig
forskning. I ett radioprogram (kulturkvarten, 3 juni) där Åsard hade att försvara sig mot en anklagelse – framförd
av förre ordföranden i Aktiespararnas
Riksförbund Håkan Gergils – att med
sin bok ha åstadkommit ”en för svenska
förhållanden unik historieförfalskning”
understryker Åsard ytterligare sin ställning som ”fristående forskare, utan
bindningar till någon”, till skillnad från
alla dem som i fondfrågan företräder
partsintressen.
Det finns ingen anledning betvivla att
Åsard gått till verket med vetenskapliga
ambitioner och hans bok ger många
intressanta inblickar i löntagarfondernas
långa och plågsamma tillblivelseprocess.
Likafullt måste jag hävda att Åsard på
viktiga punkter presenterar beskrivningar och slutsatser som inte tycks överensstämma med den vetenskapliga objektivitetens principer. Anklagelsen för historieförfalskning förefaller dock skjuta
över målet. Snarare är det väl så att författaren-forskaren inte lyckats i sitt uppsåt att under arbetets gång glömma bort
sina egna politiska intressen och bindningar. Detta är kanske inte så mycket
att förvånas över i en fråga som väckt så
starka lidelser och framtvingat så kate- 372
goriska ställningstaganden hos praktiskt
taget en hel generation av politiskt intresserade medborgare i vårt land. Överhuvud taget tror jag vi behöver få löntagarfondsfrågan på många års längre tidsavstånd innan vi kan förvänta oss en i
sann mening obunden och vetenskaplig
forskning i frågan. Under tiden måste vi,
som deltagit som parter i målet, nöja oss
med att bidra med den kunskap vi må
besitta om vissa delar av händelseförloppet, i medvetande om att först en oväldig
framtid kan ge våra bidrag deras rättvisa
värde och placera dem i ett allsidigt och
objektivt sammanhang. Det är i den andan jag här skall framföra några synpunkter på i första hand Åsards behandling av näringslivets agerande i och kring
fondkommitten.
Meidnerförslagens publicering
Låt mig börja med en sammanfattning av
hur Åsard beskriver detta agerande.
Hans grundtes är att det vid tidpunkten
för Meidnerförslagets publicering ingalunda rådde någon ”konfrontationsstämning” inom näringslivet. Man kommenterade tvärtom dessa förslag i en
”försonlig ton”. Som bevis anför Åsard
bl a citat ur en artikel av mig i ”Fackföreningsrörelsen” hösten 1975 och ur en
artikel 1977 i ”Arbetsgivaren” av Nils
Henrik Schager, tidigare huvudsekreterare i Näringslivets arbetsgrupp för löntagarfondsfrågor. 1
Efter denna inledning utvecklar Åsard
en historieskrivning som vill visa att nä-
ringslivet efterhand svänger om och intar
en helt annan ställning till fonderna än
den inledande försonligheten och förståelsen. Han hävdar vidare att det inom
näringslivet och särskilt inom referensgruppen för fondfrågor2
hela tiden skulle
ha funnits två fraktioner som kämpade
om makten. Åsard karakteriserar dessa
fraktioner som de ”samförståndsbenägna”, för vilka jag utnämns till ledare, i
någon mån sekunderad av Hans
Werthen, samt de ”konfrontationsorienterade” , som leddes av militanta kretsar,
särskilt bland småföretagen. Detta drama når enligt Åsards beskrivning sin
höjdpunkt under hösten 1980, då det
skulle ha inträffat en ”näringslivets reträtt, som … innebar att de militanta
hade vunnit en viktig och för framtiden
avgörande seger” . Det var nu ”de konfliktbenägna i näringslivsleden .. . som
hade tagit över taktpinnen”.
Denna Åsards beskrivning av splittring inåt och vacklande agerande utåt ger
enligt min mening en i viktiga avseenden
felaktig bild av näringslivets inställning
till fondfrågan och det sätt på vilket denna inställning kom till uttryck i löntagarfondskommitten.
För det första måste konstateras att
Åsards påstående att näringslivet ursprungligen skulle ha mottagit Meidnerförslagen i någon sorts försonlig anda
och utan konfrontationsstämning är fullständigt ohållbart. Åsards citatkonst är
här vilseledande. Jag har själv ett starkt
minne av sammanträden både i Industriförbundets och SAF:s styrelser efter
Meidnerutredningens publicering 1975
då det föll på min lott att föredra dess
innehåll. Förslagen möttes där liksom av
övriga tongivande instanser inom nä-
ringslivet med en närmast chockartad
överraskning och kategoriskt avståndstagande. Var och en som läser min av
Åsard åberopade artikel i ” Fackföreningsrörelsen” nr 27 1975 skall finna att
jag också där levererar en i sak nedgö-
rande – ehuru till formen någorlunda
hovsam – kritik av Meidnerförslagens
huvudpunkter. Det är endast i artikelns
sista stycke somjag kostar på mig erkännandet att det i Meidners utredning också finns synpunkter som är tankeväckande och som man kan instämma i. Detta
är den enda mening som Åsard funnit
anledning citera.
Det kan tilläggas att den rapport som
Näringslivets löntagarfondsgrupp publicerade i maj 1976 innehåller ett tio idigt
avsnitt där Meidnerförslagen utsätts för
en synnerligen hårdhänt kritik, utmynnande i slutsatsen att ”ett införande av
vinst- och kapitaldelning enligt Meidnergruppens rapporter kulle medföra en
omvälvning av det rådande ekonomiska
systemet” . Denna kritik betecknades i
en ledare i Svenska Dagbladet som
”mord på Meidner”, en karakteristik,
som kan förefalla överdriven ijämförelse
med det tonläge i vilket kritiken avfattades, men som ger en indikation om att
vi befann oss på ljusårs avstånd från den
stämning av ”försonlighet” som Åsard
vill frammana.
Innebörden i ordet ”löntagarfond”
l lika hö~ grad har man anledning reagera införAsards citat ur ”Arbetsgivaren”
maj 1977, där Nils Henrik Schager talar
om ”den politiska enighet, som numera
tyck råda om behovet av löntagarfonder” . Det är inte första gången detta
och liknande uttalanden från fonddebattens tidigare år grävts fram i försök att
bevisa att ledande personer inom nä-
ringslivet då var positivt inställda till tan- 373
ken på ”löntagarfonder”. Att det citerade uttalandet skulle kunna tolkas som ett
indicium på att det rådde något slags
samförstånd mellan näringslivet och LO/
SAP om införandet av vad som numera
menas med ”löntagarfonder” är ju en
total orimlighet.3
Den som svävar i tvivelsmål kan ko ta på sig att läsa den
citerade artikeln i dess helhet. Vid den
tidpunkt då uttalandet gjordes innefattade ordet ”löntagarfond” varje slag av
aktieägande fond som förvaltar insatser
från företagens anställda. Det citerade
uttalandet och liknande formuleringar
från andra näringslivsföreträdare, utsade
ingenting annat än att man på näringslivshåll – då liksom ännu i dag – var
positivt inställd till att finna lämpliga institutionella former för en spridning av
aktieägande och ägarinflytande under
medverkan av företagens anställda.
Om detta måste Åsard rimligtvis vara
medveten. Det är anmärkningsvärt att
han inte på något ställe i sin bok gör ett
försök till ordentlig analys av användningen av begreppet ”löntagarfond”.
Det borde dock vara en primär uppgift i
ett verk som framträder med anspråk på
att representera vetenskaplig forskning
om fonddebatten. Åsard nöjer sig med
att i en fotnot göra det urvattnade påpekandet att ”termen löntagarfonder då
hade en mera allmän och något vidare
betydelse än vad den enare kommer att
få”!
Waldenströmgruppens arbete
Man kan däremot ge Åsard rätt när han
gör gällande att det på många håll inom
näringslivet rådde vad han kallar ”en öppen hållning” under fonddebattens förs- 374
ta år, om därmed menas att man var
beredd att erkänna att många av de problem som berördes i den ursprungliga
Meidner-utredningen var av den art att
det också låg i näringslivets intresse att
söka åstadkomma reformer. Hit hörde i
första hand den sneda fördelningen av
aktieägandet och den därmed sammanhängande ägarkoncentrationen. Till den
öppna hållningen hörde också, som
Åsard påpekar, uppfattningen att nä-
ringslivet i sådana avseenden borde presentera egna alternativ. Näringslivets arbetsgrupp i löntagarfondsfrågor (”Waldenströmgruppen”) ägnade också en
stor del av sitt arbete åt en diskussion av
dessa spörsmål och framläggande av
egna synpunkter och förslag.
Det är emellertid viktigt att komma
ihåg dels att denna öppna hållning på
intet sätt innebar något accepterande av
Mednerförslagen, dels att denna hållning
består oförändrad också i dag. Vad som
förändrades under debattens gång var
snarast att man på näringslivshåll – i
takt med debattens tilltagande polarisering och förgrovning – blev alltmer försiktig att offentligt framlägga eller ens
diskutera förslag som på något sätt kunde sättas i samband med begreppet
”fond”. I sak fanns dock under hela
denna tid ett betydande intresse för en
breddning av aktieägandet och spridning
av ägarinflytandet såväl inom näringslivet i stort – därom vittnar bildandet under dessa år av talrika företagsvisa aktiesparfonder – som också inom löntagarfondskommitten där näringslivet under
hela det sexåriga kommitlearbetet stod
fast vid sina synpunkter och förslag.
SAF:s PM 1980
Åsard återkommer ständigt till en nä-
ringslivets ”samförståndsbenägenhet”
och ”diskussionsvillighet”, som skulle
ha präglat näringslivsrepresentanternas
och referensgruppens agerande i löntagarfondskommitten fram till senhösten
1980, då denna linje enligt Åsard led
skeppsbrott och ersattes av den militanta
falangens hårda konfrontationspolitik.
Vad denna samförståndsbenägenhet
skulle avse får vi däremot inget besked
om. Den kan inte ha avsett någon benä-
genhet att ingå på kompromisser med
LO/SAP-förslagen – att något dylikt var
utsiktslöst meddelade jag på ett tidigt
stadium Allan Larsson – eller någon villighet att på väsentliga punkter rucka pä
näringslivets egna förslag och synpunkter i fondfrågan. Dessa preciserades
i en PM som referensgruppen enhälligt
godkände den 19 februari 1980 och som
SAF kort tid därefter lät publicera. Den
innehöll tolv punkter rörande vad nä-
ringslivet positivt ville gå in för i fondfrå-
gan samt fyra punkter rubricerade som
”näringslivets kategoriska nej”, alla vä-
sentligen byggande på de slutsatser och
förslag som ’Waldenström-gruppen”
framlagt redan fyra år tidigare. Kärnpunkten var att man – i syfte att uppnå
en långtgående breddning av aktieägandet – förordade ett i lagstiftning grundat
system för frivilligt, skattestimulerat
sparande, förvaltat av fritt verksamma
finansieringsinstitut där sparade medel
förblir insättarnas egendom.
Förslagen upprepades i den skrivelse
som näringslivsrepresentanterna den 10
juni 1980 överlämnade till Allan Larsson
som svar på hans begäran att få besked
av samtliga parter i utredningen angående deras inställning i fondfrågan. De
presenterades slutligen en tredje gång i
det särskilda yttrande som näringslivsrepresentanterna ett år senare framlade
utredningens slutdokument.
Näringslivet och moderaterna står fast
Inför den bild av osäkerhet och splittring
som frammanas av Åsard finner jag det
viktigt att slå fast att näringslivets ståndpunkter och agerande i och kring fondkommitten i det väsentliga var konsekvent och präglat av ett stort mått av
intern samstämmighet – detta i slående
kontrast till flertalet övriga parters agerande, bl a folkpartiets och alldeles särskilt LO/SAP-gruppens. I själva verket
var näringslivet vid sidan av moderaterna den enda part i löntagarfondskommitten som under den här avsedda perioden
redan från början klart gav tillkänna sina
ståndpunkter och oförändrat vidhöll dem
genom hela utredningsarbetet.
Vad som i första hand föranledde meningsskiljaktigheter i referensgruppen
var inte näringslivets egna förslag till en
spridning av ägandet, inte heller dess inställning till LO/SAP-förslagen utan den
taktiska frågan huruvida näringslivet –
mot bakgrund av fonddebattens tilltagande partipolitiska tillspetsning och risken för misstolkningar – överhuvud taget borde sitta kvar i utredningen och
inom denna presentera något som kunde
betecknas som ”näringslivets alternativ”.
Åsards teori om en ”oktoberrevolution”
Det fanns ledamöter i referensgruppen,
främst representerande mindre företag,
375
som särskilt under utredningens sista år
(från sommaren 1980) menade att nä-
ringslivet borde hoppa av utredningen eller – därest detta ej befanns lämpligt –
inta en helt passiv hållning. Men inte
heller i denna taktikfråga finns det någon
rimlig täckning för Åsards sätt att beskriva läget när han uppställer spännande
hypoteser om en ”oktoberrevolution”
som skulle ha lett till att ”de kontliktbenägna” tog över taktpinnen. Det gäller
också Åsards vidlyftiga spekulationer
kring frågan om på vilket ställe i utr-edningens förväntade slutrapport som nä-
ringslivets synpunkter skulle presenteras
– om i huvudtextens slutkapitel eller
som ”särskilt yttrande”. l själva verket
lyckades ”de kontliktbenägna” aldrig
åstadkomma någon ändring i det väsentliga beträffande näringslivets agerande i
utredningen. Med stöd av referensgruppens majoritet fortsatte näringslivsrepresentanterna att hela tiden aktivt delta i
kommitlearbetet och stod fast vid sina
ursprungliga förslag ända till det bittra
slutet.
Man kan ha förståelse för att Åsard,
som ägnat ett par års möda åt den föga
tacksamma uppgiften att skriva en bok
om en havererad statlig kommitte, känt
sig frestad att skänka meningsfullhet åt
detta arbete genom att i möjligaste mån
ingjuta dramatik i skeendet. Och man
kan i Åsards tolkningar också spåra uttryck för en missuppfattning, eller kanske snarare ett önsketänkande som han
delar med många av fonddebattörerna på
den socialistiska sidan. Det går ut på att
näringslivets uthålliga och kompromisslösa motstånd mot LO/SAP-fonderna
skulle vara iscensatt av en liten grupp
särskilt militanta och ”konfrontations- 376
orienterade” aktivister medan det i
själva verket skulle finnas – och alltid ha
funnits – betydande skikt inom näringslivet av ”samförståndsbenägna” som i
det allt hårdare debattklimatet inte vågar
tala ut. En sådan tolkning av verkligheten bakom fonddebatten har, som vi alla
vet, ofta tillgripits som ett av de grövre
slagträna i polemiken – dock mera sällan efter 4 oktober 1983.
Kommittens misslyckande
Om man bedömer fondkommittens resultat mot bakgrund av dess reella förutsättningar så kan man säga att kommittens misslyckande inte låg i dess oförmå-
ga att komma fram till en kompromisslösning – på den punkten var utgången
redan från början given. Enligt min mening bestod det verkliga misslyckandet i
att man inte ens kunde åstadkomma en
objektiv beskrivning av de olika parternas ståndpunkter och en klargörande
analys av de principiella skiljelinjerna.
Ansvaret för detta misslyckande låg i en
blandning av bristande intresse och bristande tro på uppgiftens möjlighet hos i
första hand ordförande och medlemmarna av LO/SAP-gruppen. Flertalet representanter för övriga parter i kommitten
– och särskilt vi från näringslivet – arbetade i det längsta med sikte på att kunna få till stånd en sakligt analyserande
”bakgrundsbeskrivning”, där de olika
ståndpunkterna skulle redovisas på ett
objektivt och balanserat sätt. Det var
kontroverserna på detta område och inte
omöjligheten att konstruera en kompromiss mellan parternas vitt skilda sakståndpunkter som ledde till Allan Larssons avgång och utredningens slutliga
sammanbrott.4
Hade utredningen lyckats att med gemensamma krafter frambringa en intellektuellt hederlig analys av parternas
ståndpunkter och förslag hade detta kunnat innebära ett inte oviktigt bidrag till
fondfrågans fortsatta utveckling, i första
hand genom att höja debattnivån och befria den från de värsta av de inslag av
bristande uppriktighet, vårdslös argumentering och taktisk finurlighet som i
över ett årtionde belastat fonddebatten
och bidragit till att förorena den politiska
atmosfären i vårt land.
1
Denna grupp, av Åsard mfl betecknad som
”Waldenström-gruppen”, tillsattes av Industriförbundet och Arbetsgivareföreningen redan hösten 1974. Den bestod av nationalekonomerna professor Ragnar Bentzel och professor Erik Lundberg samt företagscheferna
Lennart Johansson, SKF, Ulf Laurin, PLM,
Sven Ågrup, AGA och Karl-Erik Önnersjö,
Holmens Bruk. Jag var gruppens ordförande.
Huvudsekreterare i gruppen var fil kand Nils
Henrik Schager.
2
Denna grupp tillsattes i januari 1980 med
syfte att möjliggöra regelbunden kontakt mellan styrelserna för Industriförbundet, Arbetsgivareföreningen och SHIO-Familjeföretagen
och dessa organisationers representanter i
den statliga fondutredningen. Gruppens ordförande var Curt Nicolin.
3
Schager har i en artikel nyligen i SAF-tidoingen skarpt kritiserat Åsards framställning
på denna och en rad andra punkter.
4
Jag har mera utförligt sökt belysa dessa frå-
gor i min bok ”Spelet om fonderna”, 1982.