Carl Johan Ljungberg; Tage Lindoms Roosevelt-bok
1985
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Litteratur
CARL JOHAN LJUNGBERG:
Tage Lindboms Roosevelt-bok
I nutida debatt och forskning anses demokratin oftast vara ett såväl stabilt som moralbefrämjande styrelsesätt. Det har ”fjättrat demonerna” , med Karl Poppers ord. När politisk oro uppstår t ex i nya stater hörs därför
ofta krav att folkstyre bör införas, så att lugnet kan återställas.
Att demokratin också har en expansiv,
oförsonlig sida som lätt tar överhanden förbises lätt. En av dem som påpekat detta är
Irving Babbitt, som också skickligt klarlagt
”den demokratiska imperialismen”. En viss
form av demokrater, menade Babbitt, är beredda att t o m gå i krig för att utbreda folkstyre och jämlikhet. Det har visat sig att de
moderna demokratierna visserligen varit
tröga när det gällt att ändra en fredlig utrikespolitik. När de väl gått i krig, har de emellertid varit blodtörstigare än mången icke-demokratisk nation.
I sin högintressanta bok Roosevelt och det
andra världskriget (Norma, 1985) belyser
Tage Lindbom den iakttagelsen. Han säger:
”Det moderna kriget har på en väsentlig
punkt ändrat karaktär. Det moderna kriget är
inte blott en intresseladdad kraftmätning mellan nationer och maktblock. Det … är även
ett ideologiskt krig, ett möte mellan samhällsoch livsåskådningar … ” (s 7).
Detta betyder, hävdar Lindbom, att fienden idag inte bara skall slås. Han skall krossas. När han besegrats, skall han omvändas
med alla medel, den antidemokratiska fienden (som Hitlertyskland) till demokratin; den
redan demokratiske fienden till den rätta varianten av demokrati.
En logisk följd av det ”ideologiska” kriget
är att krigshandlingarna egentligen aldrig tar
slut. Medan det traditionella kriget mynnade
ut i ett fredsslut, varefter såren kunde läkas,
fortfar dagens krig i ”kalla” former, i princip
tills fienden eller hans idesystem tillintetgjorts. Att förlora ”med ära” är okänt.
Som en bärare av en ovanligt stark ideologisk aktivism framstår i modern tid UsApresidenten F D Roosevelt. Denne var, som
Lindbom betonar, en puritan av renaste vatten men också typisk för sin tid. I en önskan
att krossa det onda, dvs de auktoritära regimerna, såg FDR nästan alla medel som tilllåtna. Att för att bevara Stalins förtroende i
kampen mot Hitler söka undvika varje kritik
eller farhåga gentemot den ryske ledaren, att
(sannolikt) ha undanhållit det amerikanska
folket information om det japanska anfallet
på Pearl Harbor, att bakom människovänliga
fraser öka sin makt på Kongressens och
Högsta Domstolens bekostnad, är bara några
exempel härpå. Det ideologiska draget sövde
presidentens verklighetskänsla och bäddade
stundtals också för en egendomlig känslokyla. Genom att ryckas med av sina publikvinnande trossatser och sin högstämda moralism blev Roosevelt skyldig såväl till hyckleri
och självöverskattning som till likgiltighet inför mänskligt lidande.
Lindbom påminner om den förbluffande
naivitet som presidenten ofta visade i bedömningen av sin omvärld. Inte bara gällde det
som nämnts inför Stalin. Roosevelt var även
oförstående, då han varnades för att vissa av
hans medhjälpare gick Sovjets ärenden. ”Go
jump in a lake!” var presidentens avfärdande
svar, då han en gång delgavs sådana misstankar. Skickligt belyser Lindbom, hur den liberala idealism FDR företrädde utan att givetvis vara identisk med kommunism dock
ofta förenades med dålig urskiljningsförmåga
och låg vaksamhet inför kommunismen.
Inte bara bidrog Roosevelt och hans krets
till att sudda ut ideologiska gränslinjer. Presidenten visade också en flexibilitet i valet av
politiska metoder som närmade sig hållningslöshet. Roosevelt vann folks hjärtan med sin
charm och vitalitet, men skapade oro och
förvirring genom sin ”pragmatiska” ombytlighet.
Att tala delvis olika språk till olika grupper
var ett villkor för att hålla New Deal-tidens
demokratiska koalition samlad. Men det bäddade också för demagogi och manipulation.
Roosevelt och det andra världskriget är
trots sitt rika faktaunderlag ingen rent historisk studie. Författarens sakkunskap bärs av
en ovanlig filosofisk och psykologisk intuition. Boken, som är en av Lindboms mest
lättillgängliga och mänskligt direkta, förenar
ofta dråplig humor med sinne för den tragedi
som FDR:s gärning dock ytterst var. Att en
analys av detta slag i Palmes Sverige tyvärr
också har stor tillämpning märker läsaren
lätt.
HIGGINS:
Till sist
kunde alla svenskar den 16 september
konstatera att Olof Palme fått rätt i sina
förutsägelser. De borgerliga partierna
hade vunnit valet dagen innan. Resultatet hade blivit ett totalt systemskifte av
det slag som den avgångne statsministern hade förutspått.
Systemskiftet var genomfört. Systembolagets butiker hade nu öppet endast på
lördagar och stängt alla andra dagar i
veckan. Yrvakna svenskar kunde redan
dagen efter valdagen finna – precis som
Olof Palme förutsagt – att alla broar nu
var rivna. Öland var, sedan bron rivits,
helt isolerat från fastlandet. Västerbrons
plötsliga försvinnande vållade enorma
problem för trafiken i Stockholm. stockholmare som bodde på ena sidan Slussen
och arbetade på den andra fick köra runt
Mälaren för att komma till sina arbeten.
Sveriges fred var hotad nu när utrikesministern inte längre hette Lennart Bodström. En svensk u-båt gick redan på
tisdagen på grund i Leningrads hamnområde. Svenska UD presenterade en ursäkt som gick ut på att kaptenen navigerat fel och trott ig vara i Hårsfjärden.
Som Olof Palme förutsagt blev det
kallt i Sverige. Trots att det var september gick dagstemperaturen ned till -20°.
Enstaka isbjörnar började dyka upp på
Malmös gator där de kryssade fram mellan de soppkök som vuxit upp som
svampar ur jorden.
Att världens högsta marginalskatter
sänkts från 80 till 70 procent och att en
vanlig inkomsttagare fick behålla mer än
hälften av en inkomstökning gjorde människor galna. De trodde inte sina ögon.
Att en löneökning eller ett extraknäck
kunde ge något kvar efter skatt gjorde att
folk inte visste var de skulle göra av med
sina pengar. Tidigare statsrådet Ingvar
Carlsson fick upprätta ett rådgivningsinstitut dit människor kunde vända ig när
de inte visste hur de skulle hantera ina
nyvunna friheter.
Precis som Olof Palme förutsagt
bredde sig en ”kallhamrad egoism” ut
över landet. Redan på morgonen den 16
september var svenskarna som förbytta.
Det grälades vilt kring fruko tborden. I
familjer som i åratal fridfullt ätit sina frukostar utbröt veritabla krig. Starka familjemedlemmar hindrade svagare från
att få vare sig filmjölk eller flingor.
Löntagarfondernas avskaffande vållade gråtattacker för alla vanliga arbetare
och tjänstemän. Nu sedan fonderna
kanslier stängts helt och hållet och inte
ens öppnade efter påstötning från JO,
fann många svenska löntagare inte livet
värt att leva. Tanken att kollektivan lutningen nu var borta och att Sveriges Radios monopol skulle avskaffas fyllde
många med sorg.
Svenska folket kunde konstatera att
Olof Palme hade visat sig få rätt. Det
socialdemokratiska partiets valmanifest
– som ju endast hade handlat om oppositionen – hade infriats på vaJje punkt.
Den nye oppositionsledaren Olof Palme
var emellertid helt tyst. Han hade visserligen gått till val på att det som skedde
var det som skulle ske. Men eftersom
hela hans ordförråd vad avser skräckskildringar var helt uttömt kunde han
inte få fram ett ord.
CARL JOHAN LJUNGBERG:
Tage Lindboms Roosevelt-bok
I nutida debatt och forskning anses demokratin oftast vara ett såväl stabilt som moralbefrämjande styrelsesätt. Det har ”fjättrat demonerna” , med Karl Poppers ord. När politisk oro uppstår t ex i nya stater hörs därför
ofta krav att folkstyre bör införas, så att lugnet kan återställas.
Att demokratin också har en expansiv,
oförsonlig sida som lätt tar överhanden förbises lätt. En av dem som påpekat detta är
Irving Babbitt, som också skickligt klarlagt
”den demokratiska imperialismen”. En viss
form av demokrater, menade Babbitt, är beredda att t o m gå i krig för att utbreda folkstyre och jämlikhet. Det har visat sig att de
moderna demokratierna visserligen varit
tröga när det gällt att ändra en fredlig utrikespolitik. När de väl gått i krig, har de emellertid varit blodtörstigare än mången icke-demokratisk nation.
I sin högintressanta bok Roosevelt och det
andra världskriget (Norma, 1985) belyser
Tage Lindbom den iakttagelsen. Han säger:
”Det moderna kriget har på en väsentlig
punkt ändrat karaktär. Det moderna kriget är
inte blott en intresseladdad kraftmätning mellan nationer och maktblock. Det … är även
ett ideologiskt krig, ett möte mellan samhällsoch livsåskådningar … ” (s 7).
Detta betyder, hävdar Lindbom, att fienden idag inte bara skall slås. Han skall krossas. När han besegrats, skall han omvändas
med alla medel, den antidemokratiska fienden (som Hitlertyskland) till demokratin; den
redan demokratiske fienden till den rätta varianten av demokrati.
En logisk följd av det ”ideologiska” kriget
är att krigshandlingarna egentligen aldrig tar
slut. Medan det traditionella kriget mynnade
ut i ett fredsslut, varefter såren kunde läkas,
fortfar dagens krig i ”kalla” former, i princip
tills fienden eller hans idesystem tillintetgjorts. Att förlora ”med ära” är okänt.
Som en bärare av en ovanligt stark ideologisk aktivism framstår i modern tid UsApresidenten F D Roosevelt. Denne var, som
Lindbom betonar, en puritan av renaste vatten men också typisk för sin tid. I en önskan
att krossa det onda, dvs de auktoritära regimerna, såg FDR nästan alla medel som tilllåtna. Att för att bevara Stalins förtroende i
kampen mot Hitler söka undvika varje kritik
eller farhåga gentemot den ryske ledaren, att
(sannolikt) ha undanhållit det amerikanska
folket information om det japanska anfallet
på Pearl Harbor, att bakom människovänliga
fraser öka sin makt på Kongressens och
Högsta Domstolens bekostnad, är bara några
exempel härpå. Det ideologiska draget sövde
presidentens verklighetskänsla och bäddade
stundtals också för en egendomlig känslokyla. Genom att ryckas med av sina publikvinnande trossatser och sin högstämda moralism blev Roosevelt skyldig såväl till hyckleri
och självöverskattning som till likgiltighet inför mänskligt lidande.
Lindbom påminner om den förbluffande
naivitet som presidenten ofta visade i bedömningen av sin omvärld. Inte bara gällde det
som nämnts inför Stalin. Roosevelt var även
oförstående, då han varnades för att vissa av
hans medhjälpare gick Sovjets ärenden. ”Go
jump in a lake!” var presidentens avfärdande
svar, då han en gång delgavs sådana misstankar. Skickligt belyser Lindbom, hur den liberala idealism FDR företrädde utan att givetvis vara identisk med kommunism dock
ofta förenades med dålig urskiljningsförmåga
och låg vaksamhet inför kommunismen.
Inte bara bidrog Roosevelt och hans krets
till att sudda ut ideologiska gränslinjer. Presidenten visade också en flexibilitet i valet av
politiska metoder som närmade sig hållningslöshet. Roosevelt vann folks hjärtan med sin
charm och vitalitet, men skapade oro och
förvirring genom sin ”pragmatiska” ombytlighet.
Att tala delvis olika språk till olika grupper
var ett villkor för att hålla New Deal-tidens
demokratiska koalition samlad. Men det bäddade också för demagogi och manipulation.
Roosevelt och det andra världskriget är
trots sitt rika faktaunderlag ingen rent historisk studie. Författarens sakkunskap bärs av
en ovanlig filosofisk och psykologisk intuition. Boken, som är en av Lindboms mest
lättillgängliga och mänskligt direkta, förenar
ofta dråplig humor med sinne för den tragedi
som FDR:s gärning dock ytterst var. Att en
analys av detta slag i Palmes Sverige tyvärr
också har stor tillämpning märker läsaren
lätt.
HIGGINS:
Till sist
kunde alla svenskar den 16 september
konstatera att Olof Palme fått rätt i sina
förutsägelser. De borgerliga partierna
hade vunnit valet dagen innan. Resultatet hade blivit ett totalt systemskifte av
det slag som den avgångne statsministern hade förutspått.
Systemskiftet var genomfört. Systembolagets butiker hade nu öppet endast på
lördagar och stängt alla andra dagar i
veckan. Yrvakna svenskar kunde redan
dagen efter valdagen finna – precis som
Olof Palme förutsagt – att alla broar nu
var rivna. Öland var, sedan bron rivits,
helt isolerat från fastlandet. Västerbrons
plötsliga försvinnande vållade enorma
problem för trafiken i Stockholm. stockholmare som bodde på ena sidan Slussen
och arbetade på den andra fick köra runt
Mälaren för att komma till sina arbeten.
Sveriges fred var hotad nu när utrikesministern inte längre hette Lennart Bodström. En svensk u-båt gick redan på
tisdagen på grund i Leningrads hamnområde. Svenska UD presenterade en ursäkt som gick ut på att kaptenen navigerat fel och trott ig vara i Hårsfjärden.
Som Olof Palme förutsagt blev det
kallt i Sverige. Trots att det var september gick dagstemperaturen ned till -20°.
Enstaka isbjörnar började dyka upp på
Malmös gator där de kryssade fram mellan de soppkök som vuxit upp som
svampar ur jorden.
Att världens högsta marginalskatter
sänkts från 80 till 70 procent och att en
vanlig inkomsttagare fick behålla mer än
hälften av en inkomstökning gjorde människor galna. De trodde inte sina ögon.
Att en löneökning eller ett extraknäck
kunde ge något kvar efter skatt gjorde att
folk inte visste var de skulle göra av med
sina pengar. Tidigare statsrådet Ingvar
Carlsson fick upprätta ett rådgivningsinstitut dit människor kunde vända ig när
de inte visste hur de skulle hantera ina
nyvunna friheter.
Precis som Olof Palme förutsagt
bredde sig en ”kallhamrad egoism” ut
över landet. Redan på morgonen den 16
september var svenskarna som förbytta.
Det grälades vilt kring fruko tborden. I
familjer som i åratal fridfullt ätit sina frukostar utbröt veritabla krig. Starka familjemedlemmar hindrade svagare från
att få vare sig filmjölk eller flingor.
Löntagarfondernas avskaffande vållade gråtattacker för alla vanliga arbetare
och tjänstemän. Nu sedan fonderna
kanslier stängts helt och hållet och inte
ens öppnade efter påstötning från JO,
fann många svenska löntagare inte livet
värt att leva. Tanken att kollektivan lutningen nu var borta och att Sveriges Radios monopol skulle avskaffas fyllde
många med sorg.
Svenska folket kunde konstatera att
Olof Palme hade visat sig få rätt. Det
socialdemokratiska partiets valmanifest
– som ju endast hade handlat om oppositionen – hade infriats på vaJje punkt.
Den nye oppositionsledaren Olof Palme
var emellertid helt tyst. Han hade visserligen gått till val på att det som skedde
var det som skulle ske. Men eftersom
hela hans ordförråd vad avser skräckskildringar var helt uttömt kunde han
inte få fram ett ord.