Dagens frågor; Nej till hembud
1985
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Dagens frågor
Nej till hembud
Socialdemokraterna arbetar målmedvetet på att göra bostadsmarknaden ännu
mera reglerad och socialiserad än den
redan är.
Ett exempel härpå är strävandena att
legitimera hembudsbestämmelser i bostadsrättsföreningar. Innebörden är att
ägaren till en bostadsrätt inte längre skall
tillåtas sälja sin lägenhet till vem han vill
och till det pris han och köparen gör upp
om. l stället skall bostadsrättsföreningen
eller kommunen kunna utse köpare och
fastställa köpesumma.
Vad anser allmänheten om det här?
Sveriges bostadsrättsföreningars centralorganisation, SBC, har låtit Sifo undersöka den saken.
Det visar sig att 74 procent av de tillfrågade tycker att den som äger en bostadsrätt fritt skall få avyttra den till vem
han önskar och till det pris han kan få ut.
Bara 15 procent menar att priset skall
regleras i lag. 74 procent har också den
åsikten att de hyresgäster som vill förvandla sina lägenheter till bostadsrätter
skall få göra det, om de kan komma
överens med husets ägare om pris och
övriga villkor.
Resultatet måste sägas vara entydigt.
En stor majoritet av medborgarna säger
nej till det myndighetsförtryck som hembudsbestämmelser i . bostadsrättsföreningar är uttryck för. De inser naturligt
nog inte varför den enskildes frihet och
rätt att bestämma över sin egenom skall
beskäras på det sätt som socialdemokraterna, ivrigt påhejade av organisationer
som Hyresgästernas riksförbund, HSB
och Riksbyggen, förordar.
Hembudsregler i bostadsrättsföreningar är antagligen bara första etappen på en
sorgfälligt utstakad väg mot liknande begränsningar i den enskilda äganderätten
på en mängd andra områden. Inte minst
därför är det så oerhört viktigt att slå
tillbaka de här attackerna som ju görs
mot en klar medborgarmajoritets vilja.
De utgör på sikt ett dödligt hot mot det
privata ägandet som ide.
Ett demokratiens fäste
Arbetarnas bildningsförbund, ABF, ingår som bekant som en väsentlig del i
den socialdemokratiska maktapparaten.
1,0 ger stora bidrag till ABF:s budget
och ingen arbetare kan komma undan
den betalningen – sin tvångsanslutning
till det socialdemokratiska partiet kan
han eller hon med möda befria sig ifrån
men inte från att ta del i LO:s politiska
verksamhet. Kommunerna lämnar bidrag till olika bildningsförbund, men
ABF skall ha mest. l Folkets hus, där
man ofta finner ABF: s lokaler, bor detta
förbund billigare än andra. Bidrag till
ABF flyter in i en välorganiserad jämn
ström och få personer lägger märke till
dem. Det är inga stora belopp, som de
flesta medborgare i detta land betalar till
ABF utan att vara tillfrågade om de vill
vara med, men tillsammans blir de
många miljoner.
I det socialdemokratiskt styrda Norrköping trädde emellertid för någon tid
sedan ABF fram i ljuset. Organisationen
erbjöd sig att ta över all svenskundervisning för invandrare. Denna undervisning
har hittills skötts av olika skolor och studieförbund. ABF har nu begärt att få
monopol på utbildningen. ABF vill inte
bara driva grundutbildningen i svenska
språket för invandrare. Organisationen
vill också enligt sin mångordiga motivering genom sin undervisning bidra till
”att invandraren kan medverka i det kulturella, sociala, fackliga och politiska livet” , vilket på normalsvenska innebär
att ABF vill indoktrinera invandrare med
allt som rör socialdemokratisk politik på
alla tänkbara områden, kulturella likaväl
som politiska. ABF:s kompetens i detta
hänseende skall inte ifrågasättas.
ABF vände sig i sin skrivelse med detta erbjudande direkt till det socialdemokratiska kommunalråd i staden, vilken
handlägger invandrarfrågor. Chefen för
den byrå i förvaltningen, som har med
invandrare att göra, ville inte uttala sig.
Han kan ju läsa innantill och såg som alla
andra vilken avsikten var. ”Detta är en
politisk fråga,” svarade han en intervjuare.
Han har så rätt. Om oppositionen inte
blir tillräckligt stark – och opposition
blev det omedelbart – kommer beslutet
att gå i enda riktning. Invandrarna skall,
utan att själva få medbestämmande, fö-
sas in i en partipolitisk fålla, i detta fall
representerad av ABF, en gång ett gott
demokratiskt fäste, numera bara ett socialdemokratiskt.
Försäkringstvång
Kollektivismen och ofriheten sticker
fram både här och där.
Tidigare har några LO-förbund, Elektrilcerförbundet och Målareförbundet,
tecknat obligatoriska, kollektiva hemförsäkringar för sina medlemmar – givetvis
i Folksam, som ju står socialdemokraterna nära. Regeringen gav klartecken härtill, trots protester från datainspektionen, försäkringsinspektionen och nä-
ringsfrihetsombudsmannen. Man struntade också i Stockholms tingsrätt, som
ogiltigförklarat avtalet mellan Folksam
391
och Elektrikerförbundet.
Försäkringsverksamhetskommitten,
som presenterade sitt betänkande i juli,
går tyvärr på en liknande linje. Visserligen anser man inte att obligatoriska hemförsäkringar skall få förekomma. Men
man vill tillåta att ett fackförbund tecknar kollektiva försäkringar för sina medlemmar med reservationsrätt för dem
som inte önskar vara med.
Det är inte stort bättre än ett obligatorium. Precis som det skall vara förbjudet
för ett politiskt parti att kollektivansluta
sina medlemmar skall en facklig organisation inte tillåtas kollektivansluta sina
medlemmar till en hemförsäkring i ett
visst bolag. Den reservationsrätt som
försäkringsverksamhetskommitten förordar gör inte anrättningen smakligare.
Den enskilde riskerar likafullt att utsättas för påtryckningar och trakasserier.
Och framför allt – det måste vara individens ensak vilket parti han vill tillhöra
och vilket företag han vill ha sin hemförsäkring i.
Men tendenserna är illavarslande. Aptiten växer medan man äter. Försäkringsanställdas förbund hävdar exempelvis att LO bör införa kollektiv hemförsäkring för samtliga medlemmar. Från
andra håll har krav ställts att fackförbunden inte skall behöva göra halt vid hemförsäkringar, utan att fältet skall lämnas
fritt för kollektiva, obligatoriska försäkringar på många andra områden än hemmets.
Den socialistiska valsegern är även
från de här perspektiven olycksbådande.
Det finns anledning att frukta att systemet med kollektiva tvångsförsäkringar i
LO-förbundens regi byggs ut så att hela
försäkringsbranschen snedvrids.
392
Fondvalen och riksdagen
Inför valet 1982 uttalade Olof Palme som
sin personliga mening och i syfte att bemöta kritiken mot fackföreningsfonderna att det skulle bli direktval till löntagarfonderna. I årets valrörelse har han
sagt sig ha kvar den principiella inställningen. Han har dock, säger han, fått
komplikationen, att intresset för direktval hänger samman med fondernas storlek, påpekad för sig. Därför, sade han i
år, är direktval till fonderna ”en intressant tanke, om valen kan göras intressanta, meningsfulla och engagerande”.
I detta för honom bekymmersamma
läge hade Olof Palme hittat en tillfällig
utväg, eller rättare sagt ett uppskov. Han
har låtit regeringen besluta att valen till
fondstyrelserna skall gälla inte bara löntagarfonderna utan även styrelserna för
de fyra riktiga AP-fonderna. Han kan
säga att det är omöjligt att ha annat än
allmän rösträtt i val som gäller ATP.
Därmed skulle LO:s krav på rösträtt
bara för löntagare och LO:s krav på att
facket skulle få utse fondstyrelserna falla.
Men i och med detta har Olof Palme,
utan att egentligen ha avsett det, skapat
en situation där socialdemokratin har
bundit sig hårt för en stor förändring av
den svenska demokratins organisation.
Det skulle nämligen bli följden av ett införande av direkta och allmänna val till
AP-fondssystemet och des mångmiljardbelopp.
Formellt skall statsvetarens Björn von
Sydow utredning om valen till styrelserna för AP-fonderna och löntagarfonderna, som formellt har gjorts till en del
av AP-fonderna, enbart gälla hur fonderna på bästa sätt skulle förvalta sina medel enligt de regler som regering och
riksdag fastställer. Men valrörelsens
dynamik och de politiska partiernas agerande skulle utan tvekan komma att leda
till att debatten inför dessa val skulle
komma att handla om frågor som
sträcker sig långt utanför de ramar som
fondernas reglementen formellt sätter.
Socialdemokraterna skulle lova att
sätta jobben främst och inga pengar till
företag med verksamhet i Sydafrika.
Centern skulle kanske lova att inte ge
pengar till företag inom kärnvapenindustrin. Alla partiers politiker skulle lova
att satsa på företag i den egna valkretsen.
De som blir valda av folket till fondstyrelserna skulle ha lika stor formell
och reelllegitimitet som den vanliga riksdagen. Vår nuvarande grundlag skulle
inte längre kunna fungera. Allt detta
skulle bli följden av att Olof Palme har
hamnat i ett besvärligt taktiskt läge i
fondfrågan .
Man kan väl förstå om Björn von Sydow våndas inför sin uppgift.
Nej till hembud
Socialdemokraterna arbetar målmedvetet på att göra bostadsmarknaden ännu
mera reglerad och socialiserad än den
redan är.
Ett exempel härpå är strävandena att
legitimera hembudsbestämmelser i bostadsrättsföreningar. Innebörden är att
ägaren till en bostadsrätt inte längre skall
tillåtas sälja sin lägenhet till vem han vill
och till det pris han och köparen gör upp
om. l stället skall bostadsrättsföreningen
eller kommunen kunna utse köpare och
fastställa köpesumma.
Vad anser allmänheten om det här?
Sveriges bostadsrättsföreningars centralorganisation, SBC, har låtit Sifo undersöka den saken.
Det visar sig att 74 procent av de tillfrågade tycker att den som äger en bostadsrätt fritt skall få avyttra den till vem
han önskar och till det pris han kan få ut.
Bara 15 procent menar att priset skall
regleras i lag. 74 procent har också den
åsikten att de hyresgäster som vill förvandla sina lägenheter till bostadsrätter
skall få göra det, om de kan komma
överens med husets ägare om pris och
övriga villkor.
Resultatet måste sägas vara entydigt.
En stor majoritet av medborgarna säger
nej till det myndighetsförtryck som hembudsbestämmelser i . bostadsrättsföreningar är uttryck för. De inser naturligt
nog inte varför den enskildes frihet och
rätt att bestämma över sin egenom skall
beskäras på det sätt som socialdemokraterna, ivrigt påhejade av organisationer
som Hyresgästernas riksförbund, HSB
och Riksbyggen, förordar.
Hembudsregler i bostadsrättsföreningar är antagligen bara första etappen på en
sorgfälligt utstakad väg mot liknande begränsningar i den enskilda äganderätten
på en mängd andra områden. Inte minst
därför är det så oerhört viktigt att slå
tillbaka de här attackerna som ju görs
mot en klar medborgarmajoritets vilja.
De utgör på sikt ett dödligt hot mot det
privata ägandet som ide.
Ett demokratiens fäste
Arbetarnas bildningsförbund, ABF, ingår som bekant som en väsentlig del i
den socialdemokratiska maktapparaten.
1,0 ger stora bidrag till ABF:s budget
och ingen arbetare kan komma undan
den betalningen – sin tvångsanslutning
till det socialdemokratiska partiet kan
han eller hon med möda befria sig ifrån
men inte från att ta del i LO:s politiska
verksamhet. Kommunerna lämnar bidrag till olika bildningsförbund, men
ABF skall ha mest. l Folkets hus, där
man ofta finner ABF: s lokaler, bor detta
förbund billigare än andra. Bidrag till
ABF flyter in i en välorganiserad jämn
ström och få personer lägger märke till
dem. Det är inga stora belopp, som de
flesta medborgare i detta land betalar till
ABF utan att vara tillfrågade om de vill
vara med, men tillsammans blir de
många miljoner.
I det socialdemokratiskt styrda Norrköping trädde emellertid för någon tid
sedan ABF fram i ljuset. Organisationen
erbjöd sig att ta över all svenskundervisning för invandrare. Denna undervisning
har hittills skötts av olika skolor och studieförbund. ABF har nu begärt att få
monopol på utbildningen. ABF vill inte
bara driva grundutbildningen i svenska
språket för invandrare. Organisationen
vill också enligt sin mångordiga motivering genom sin undervisning bidra till
”att invandraren kan medverka i det kulturella, sociala, fackliga och politiska livet” , vilket på normalsvenska innebär
att ABF vill indoktrinera invandrare med
allt som rör socialdemokratisk politik på
alla tänkbara områden, kulturella likaväl
som politiska. ABF:s kompetens i detta
hänseende skall inte ifrågasättas.
ABF vände sig i sin skrivelse med detta erbjudande direkt till det socialdemokratiska kommunalråd i staden, vilken
handlägger invandrarfrågor. Chefen för
den byrå i förvaltningen, som har med
invandrare att göra, ville inte uttala sig.
Han kan ju läsa innantill och såg som alla
andra vilken avsikten var. ”Detta är en
politisk fråga,” svarade han en intervjuare.
Han har så rätt. Om oppositionen inte
blir tillräckligt stark – och opposition
blev det omedelbart – kommer beslutet
att gå i enda riktning. Invandrarna skall,
utan att själva få medbestämmande, fö-
sas in i en partipolitisk fålla, i detta fall
representerad av ABF, en gång ett gott
demokratiskt fäste, numera bara ett socialdemokratiskt.
Försäkringstvång
Kollektivismen och ofriheten sticker
fram både här och där.
Tidigare har några LO-förbund, Elektrilcerförbundet och Målareförbundet,
tecknat obligatoriska, kollektiva hemförsäkringar för sina medlemmar – givetvis
i Folksam, som ju står socialdemokraterna nära. Regeringen gav klartecken härtill, trots protester från datainspektionen, försäkringsinspektionen och nä-
ringsfrihetsombudsmannen. Man struntade också i Stockholms tingsrätt, som
ogiltigförklarat avtalet mellan Folksam
391
och Elektrikerförbundet.
Försäkringsverksamhetskommitten,
som presenterade sitt betänkande i juli,
går tyvärr på en liknande linje. Visserligen anser man inte att obligatoriska hemförsäkringar skall få förekomma. Men
man vill tillåta att ett fackförbund tecknar kollektiva försäkringar för sina medlemmar med reservationsrätt för dem
som inte önskar vara med.
Det är inte stort bättre än ett obligatorium. Precis som det skall vara förbjudet
för ett politiskt parti att kollektivansluta
sina medlemmar skall en facklig organisation inte tillåtas kollektivansluta sina
medlemmar till en hemförsäkring i ett
visst bolag. Den reservationsrätt som
försäkringsverksamhetskommitten förordar gör inte anrättningen smakligare.
Den enskilde riskerar likafullt att utsättas för påtryckningar och trakasserier.
Och framför allt – det måste vara individens ensak vilket parti han vill tillhöra
och vilket företag han vill ha sin hemförsäkring i.
Men tendenserna är illavarslande. Aptiten växer medan man äter. Försäkringsanställdas förbund hävdar exempelvis att LO bör införa kollektiv hemförsäkring för samtliga medlemmar. Från
andra håll har krav ställts att fackförbunden inte skall behöva göra halt vid hemförsäkringar, utan att fältet skall lämnas
fritt för kollektiva, obligatoriska försäkringar på många andra områden än hemmets.
Den socialistiska valsegern är även
från de här perspektiven olycksbådande.
Det finns anledning att frukta att systemet med kollektiva tvångsförsäkringar i
LO-förbundens regi byggs ut så att hela
försäkringsbranschen snedvrids.
392
Fondvalen och riksdagen
Inför valet 1982 uttalade Olof Palme som
sin personliga mening och i syfte att bemöta kritiken mot fackföreningsfonderna att det skulle bli direktval till löntagarfonderna. I årets valrörelse har han
sagt sig ha kvar den principiella inställningen. Han har dock, säger han, fått
komplikationen, att intresset för direktval hänger samman med fondernas storlek, påpekad för sig. Därför, sade han i
år, är direktval till fonderna ”en intressant tanke, om valen kan göras intressanta, meningsfulla och engagerande”.
I detta för honom bekymmersamma
läge hade Olof Palme hittat en tillfällig
utväg, eller rättare sagt ett uppskov. Han
har låtit regeringen besluta att valen till
fondstyrelserna skall gälla inte bara löntagarfonderna utan även styrelserna för
de fyra riktiga AP-fonderna. Han kan
säga att det är omöjligt att ha annat än
allmän rösträtt i val som gäller ATP.
Därmed skulle LO:s krav på rösträtt
bara för löntagare och LO:s krav på att
facket skulle få utse fondstyrelserna falla.
Men i och med detta har Olof Palme,
utan att egentligen ha avsett det, skapat
en situation där socialdemokratin har
bundit sig hårt för en stor förändring av
den svenska demokratins organisation.
Det skulle nämligen bli följden av ett införande av direkta och allmänna val till
AP-fondssystemet och des mångmiljardbelopp.
Formellt skall statsvetarens Björn von
Sydow utredning om valen till styrelserna för AP-fonderna och löntagarfonderna, som formellt har gjorts till en del
av AP-fonderna, enbart gälla hur fonderna på bästa sätt skulle förvalta sina medel enligt de regler som regering och
riksdag fastställer. Men valrörelsens
dynamik och de politiska partiernas agerande skulle utan tvekan komma att leda
till att debatten inför dessa val skulle
komma att handla om frågor som
sträcker sig långt utanför de ramar som
fondernas reglementen formellt sätter.
Socialdemokraterna skulle lova att
sätta jobben främst och inga pengar till
företag med verksamhet i Sydafrika.
Centern skulle kanske lova att inte ge
pengar till företag inom kärnvapenindustrin. Alla partiers politiker skulle lova
att satsa på företag i den egna valkretsen.
De som blir valda av folket till fondstyrelserna skulle ha lika stor formell
och reelllegitimitet som den vanliga riksdagen. Vår nuvarande grundlag skulle
inte längre kunna fungera. Allt detta
skulle bli följden av att Olof Palme har
hamnat i ett besvärligt taktiskt läge i
fondfrågan .
Man kan väl förstå om Björn von Sydow våndas inför sin uppgift.