Levi Mauritzsson; Utrikeskrönika

LEVI MAURITZSSON:
Utrikeskrönika
Efter ett års frånvaro återkommer Levi
Mauritzsson i detta nummer med sin
utrikeskrönika. Han summerar sina
intryckfrån Helsingforskonferensen
30/7-118 samt presenterar ett exklusivt
samtal som han vid det tillfället förde
med ambassadören Max Kampelman,
chefenför USAs delegation vid
nedrustningsförhandlingarna i Geneve
och tidigare vid uppföljningskonferensen
i Madrid.
Levi Mauritzsson är svensk
journalist, numera verksam i
Miinchen. Han medarbetar
regelbundet i Svensk Tidskrift.
Den konferens som Finlands regering
mycket noggrant organiserade i dagarna
tre vid månadskiftet juli-augusti hade
egentligen varit tänkt som en högtidlig
påminnelse om att det just hade gått lO
år sedan 35 nationers politiska ledare i
Finlandia-hallen satte sina signaturer under det så kallade slutdokumentet om sä-
kerheten och samarbetet i Europa. Avsikten hade nog varit att de 35 ländernas
utrikesministrar skulle hålla högtidstal,
kanske att några av dem skulle träffas
privat för att utbyta ett och annat allvarligare ord och sedan återvända till sina
semesterboningar. Att det till slut inte
blev riktigt så, finns det flera orsaker till.
En var att Sovjetunionens nya ledare
kort före konferensen skakade om ordenttigt bland sina medarbetare, varvid
landet bland annat fick en ny utrikesminister, hittills helt okänd för andra än
kanske kommunistbyråkrater i Georgien. Helsingfors blev därmed ett välkommet tillfälle för herr Sjevardnadze
att presentera sig inför den nyfikna världen.
En annan orsak var att västvärlden –
och därmed menas nu inte bara USA och
NATO-länderna, utan i allra högsta grad
även värdlandet Finland och andra neutrala och icke-allierade stater – ja alla
utom kommunistländerna – i sina tal betonade missnöjet med att stutdokumentets tredje korg, gällande respekten för
de mänskliga rättigheterna samt fritt utbyte av information oavsett gränserna,
under det gångna decenniet grovt ignorerats av Sovjetunionen och dess allierade.
Dessa länder fästes därmed vid skampå-
len redan från den finske presidenten
Koivistos öppningstal som, för att komma ifrån Finland, var ovanlig fränt och
entydigt. Det var ingen tvekan om vilka
han syftade på, utan att han för den skull
behövde nämna något land vid namn.
Tendensen blev ännu tydligare på öppningsdagens eftermiddag, då först Sovjetunionens och kort därefter USAs utrikesminister höll sina anföranden. Herrarna Sjevardnadze och Shultz talade
nämligen fullständigt förbi varandra och
därmed tycktes konferensen vara över.
Sovjetunionen hade valt att bygga upp
sitt tal som en maktdemonstration. Stormaktspolitiken och rustningsfrågorna –
med en lång rad av lika obevisade som
ensidiga beskyllningar mot USA – var
huvudtemat. Georg Shultz däremot talade nästan uteslutande om respekten för
mänskliga rättigheter, respektive om
bristen på sådan i den kommunistiska
världen. En tredjedel av hans framträ-
dande togs upp av en detaljerad uppräkning av ett tjugutal fall i Sovjet, Polen
och Tjeckoslovakien. Skillnaden var så
påfallande och intrycket så starkt, att ledarskribenten i en av Sveriges största
tidningar med besvikelse i rösten helt
spontant kommenterade:
– Ja, men nu kommer väl hela världen
att tycka att Shultz var väldigt bra, medan Sjevardnadze var botten.
Det var alltså det som bekymrade honom. De som, med mig, kanske trodde
att Sverige, och inte minst dess massmedia, traditionellt sympatiserade med en
humanitär utformning av politiken blev
en smula förvånade …
Uppdelningen efter talets innehåll blev
alltså i stort sett kommunistblocket mot
övriga världen och så fortsatte det ända
till konferensens slut. Men utanför Finlandia-hallen hade andra sammanträffanden ägt rum; inte minst då tretimmars- 415
mötet Shultz-Sjevardnadze på UsAambassadörens residens. Vid presskonferensen därefter hade den tidigare så
aggressiva tonen mellan de båda supermakterna bytts ut till förmån för, om inte
samförstånd, så åtminstone en anda av
ömsesidig respekt, av vilket man kunde
dra slutsatsen, att positionerna vid nedrustningskonferensen i Geneve och inför
toppmötet Reagan-Gorbatjov inte var
så låsta som somliga ville göra gällande.
Under konferensdagarna fick jag tillfälle till ett utförligt samtal med ambassadören Max Kampelman, som är USAs
chefsförhandlare vid Geneve-samtalen
och som dessförinnan ledde sitt lands
delegation vid konferensen i Madrid, där
man skulle ta reda på hur Helsingforsavtalet efterlevdes. Han är alltså lika mycket berest i frågor gällande nedrustningen som på de mänskliga rättigheternas
område. I allt väsentligt redovisas samtalet här nedan.
Samtal med Max Karopelman
Fråga: Vid denna konferens, som ska
markera att det har gått lOår sedan den
så kallade slutakten undertecknades här
i Helsingfors, syntes ända från den
finske presidenten Koivistos öppningstal
som en röd tråd tendensen att söka förena säkerhetsaspekten med respekten
för mänskliga rättigheter. Det är – om
jag förstår saken rätt – en helt ny tanke.
För tio år sedan fanns det ju här i Helsingfors bland delegaterna rentav misstro inför iden att överhuvudtaget inkludera frågor gällande mänskliga fri- och
rättigheter i sJutakten …
416
Svar: . .. Ja, men det är ju det stora bidraget av Slutakten från Helsingfors.
Som ni säkert minns hade västsidan –
alltså samtliga västländer – vägrat att
skriva under avtalet om det inte kom att
innehålla en viktig del gällande de
mänskliga fri- och rättigheterna. Och
Sovjetunionen accepterade. Vi menade
att fred bestämmer helheten av våra relationer och, när allt kommer omkring, är
ju mänskliga rättigheter, mänsklig värdighet, själva essensen av det.
F: Anser ni alltså att frågan om europeisk säkerhet är fast sammanfogad med
respekten för mänskliga rättigheter; att
man inte kan lösa det ena utan det andra?
S: Man kan naturligtvis syssla med var
och en för sig. Men om det är fred vi
söker, och förståelse, och samarbete, ja
då måste vi göra framsteg på båda dessa
områden. I grunden kan man ju fråga om
ett land som för krig med sitt eget folk
kan bli trott om att inte föra krig mot sina
grannar? Det är detta som var grundförutsättningen med Slutakten i Helsingfors. Vi vill ha fred mellan folken och
deras regeringar. Vi vill ha fred mellan
regeringarna. Vi måste arbeta för det.
Och i Slutakten från Helsingfors står det,
Sovjetunionen accepterade det och 35
länder accepterade att dessa frågor hör
samman.
F: I sitt öppningstal citerade den finske
presidenten Koivisto sin föregångare
Urho Kekkonen, som sade att säkerheten innebar att öppna dörrar snarare än
att bygga murar. Den brittiske utrikesministern sir Geoffrey Howe var sedan
inne på samma linje som han sammanfattade med att säga att politik handlar först
och främst om människor, om individer.
Och er egen utrikesminister Shultz hade
inte en enda sida i sitt tolvsidiga tal, där
han inte nämnde de mänskliga rättigheterna. Kan det ha varit ren slump?
S: Nej, det var inte någon slump. Det är
faktiskt planerat så. Det är en gemensam
tanke som förenar västvärlden, vare sig
det gäller neutrala länder som Finland,
Sverige, Schweiz eller staterna inom
NATO-alliansen som Västtyskland,
Storbritannien, Frankrike eller USA.
Enligt den tanken är det mänsklig värdighet som är grunden till allt. Däri ligger
det stora bidraget från Helsingforsavtalet. Låt oss leva upp till det om vi vill ha
verklig säkerhet mellan oss.
F: Ni säger att det var planerat. Menar ni
att de västliga regeringarna på något sätt
i förväg hade koordinerat sina steg och
sitt framträdande vid konferensen?
S: Nej det fanns ingen koordination, det
behövs helt enkelt inte. USA har inte
större rätt att anse sig vara försvarare av
de mänskliga rättigheterna än säg Luxemburg eller Finland eller våra allierade.
Vi är alla demokratier. Vi har inget monopol själva. Alla dessa utrikesministrar
uttalade bara vad de tror på, vad deras
länder tror på och vad vi alla tror på. Det
är bara de totalitära regimerna som är
rädda för respekten för mänskliga rättigheter och så vänder vi oss till Sovjetunionen och säger till dem:
– Ni har skrivit på ett avtal år 1975.
Ingen har tvingat er att skriva på. Bresjnev undertecknade det av egen fri vilja i
hela sin regerings namn. När ni alltså
skrev på avtalet, då får ni leva upp till
det, för om ni inte lever upp till de avtal
som ni undertecknade, hur kan vi lita på
att ni kommer att hålla andra avtal som
vi skulle komma överens om?
F: Därmed kommer vi till er speciella
uppgift. Ambassadör Kampelman, Ni leder Förenta staternas delegation vid nedrustningskonferensen i Geneve. Er sovjetiska motpart Julij Kvitsinskij är ju
också närvarande i Helsingfors. Hade ni
överhuvudtaget träffat varandra?
S: Naturligtvis hade vi träffats. Men inte
för några seriösa diskussioner. Våra förhandlingar äger rum i Geneve, inte i Helsingfors.
F: Om jag inte har alldeles fel är båda
sidor, även om det är av olika anledning,
missnöjda med de framsteg – eller snarare sagt med bristen på framsteg – som
gjordes i Geneve. När ni har talat med
Julij Kvitsinskij här i Helsingfors har ni
kanske kunnat spåra några tecken på att
isen håller på att brytas?
S: Det var inte meningen med våra samtal här. Det vill jag göra alldeles klart.
Menjag tar gärna tillfället i akt att belysa
det amerikanska intrycket av förhandlingarna i Geneve. Vi är inte så missnöjda. Vi hade kanske velat se litet snabbare framsteg – det är sant. Vi vill göra
oss av med alla kärnvapen och vi skulle
vilja göra det genast. Nu ser vi alltså att
förhandlingarna tar längre tid. Men vi
räknade med att det kommer att ta viss
tid. Det finns grundläggande skiljaktigheter oss emellan. De måste förstås. De
417
måste lösas. Vi anser alltså att förhandlingarna i Geneve framskrider på ett ordnat sätt. Sovjetunionen säger till alla, att
de är alarmerade, att vi har kommit in i
en återvändsgränd, att vi har åkt fast.
Uppriktigt sagt är det inte å. Det är ju
löjligt. Jag kastar inte bort min tid i Geneve. Jag gav upp ett yrke bara för att
åka dit och förhandla seriöst, därför att
jag uppriktigt tror, att det är viktigt att
Amerikas Förenta Stater och Sovjetunionen gör allt de kan för att befria denna
världen från atomvapen och uppriktigt
sagt ogillar jag beskyllningen att vi,
USA, inte förhandlar. Och jag förstår
inte varför de försöker skrämma världen. Verkligheten är den, att vi talar, vi
ställer varandra frågor, vi försöker förstå
varandra. USA i vart fall klargör sin position. Vi har formulerat ett antal förslag,
som ligger fast på förhandlingsbordet. Vi
diskuterar dessa förslag. Jag hade velat
att ryssarna rörde sig litet snabbare. Men
jag förstår också, att de har haft ett byte i
ledningen. Vi kan inte förvänta oss att de
kommer att röra sig särskilt snabbt. Jag
vill betona att den amerikanska positionen är tålmodig.
F: Har ni kunnat märka någon ny anda,
en ny atmosfär sedan den nye ledaren
tog vid?
S: Nej, det fanns inte tid att se något
sådant i Geneve. Strax före vårt första
möte trädde Gorbatjov in i in nya funktion. Tjernenko dog samma dag vi kom
till Geneve. Det fanns inte tid för någon
sorts dramatiska förändringar. Låt mig
säga så här: Jag har naturligtvis noggrant
lyssnat till och läst Gorbatjovs uttalanden och jag har tagit del av Sjevard- 418
nadzes nuvarande åsikter. Vi kan ännu
inte se några skillnader mellan vad Gorbatjov säger och vad hans föregångare
hade att säga; mellan vad den nye utrikesministern säger och vad hans föregångare brukade säga. De här är yngre
människor och de verkar vara något
mera avspända. Vi välkomnar det och
jag tror att vi kommer att vara i stånd att
tala med varandra. Jag hoppas det. Men
världen skulle begå ett allvarligt misstag
om den hade förväntat sig att bara för att
vi har att göra med nya ansikten, kommer vi att få nya budskap. Det kommer
att dröja en stund.
F: Den 29 juli meddelade Mikhail Gorbatjov, att Sovjetunionen utlyser ett ensidigt moratorium gällande alla kärnvapenförsök från och med den sjätte augusti. Sovjetunionen förväntar sig, enligt
dess utrikesminister att USA kommer att
svara positivt och avbryta sina kärnvapenprov. Kan ni kommentera?
S: Mycket gärna. Jag vill inte ifrågasätta
förstesekreterarens eller utrikesministerns goda tro, men jag skulle vilja förklara varför USA är skeptiskt till detta.
Vi vet med säkerhet att Gorbatjov föreslog ett fem månaders moratorium just
när han avslutade ett accelererat program för kärnvapenprov. Han har redan
gjort det som ursprungligen planerades
för de kommande fem månaderna. Först
hade alltså militärerna gjort det, sedan
övertygar de ledningen att gå och kräva
ett fem månaders moratorium, så att vi
inte skulle vara i stånd att matcha det.
Det är förståeligt om vi betraktar det
med skepsis. Vi har dessutom en annan
erfarenhet. Sent på 1950-talet accepterade vi ett liknande erbjudande. Plötsligt,
tre år senare, utan någon som helst förvarning, bröt Sovjetunionen ensidigt mot
detta avtal och startade ett massivt program av sprängningar och prov. John F
Kennedy, som var vår president på den
tiden, sade då: ’Aldrig mer kommer Förenta staterna att acceptera ett sådant
moratorium med Sovjetunionen utan en
möjlighet till inspektion, utan verifiering.’
Och nu ser vi här igen att de vill att vi
sätter stopp, när de nu har gjort sitt och
dessutom utan någon som helst möjlighet till verifiering. Vi är skeptiska mot
varje förslag till frysning utan en möjlighet till verifiering. Det är detta som är
problemet.
F: Ni verkar mycket starkt betona verifieringen …
S: … det är klart att vi gör det, beklagligtvis, villjag betona. Om det hade varit
Canada vi förhandlade med skulle vi behöva betona verifieringen betydligt
mindre. Men vi har nu haft oändliga erfarenheter med Sovjetunionen, inkluderande stutdokumentet från Helsingfors,
inkluderande frågor i samband med den
biologiska krigföringen, inkluderande
moratoriet jag just talade om. Denna vår
erfarenhet leder oss till slutsatsen att vi
måste ha avtal med Sovjetunionen, i
världsfredens intresse. Men de kan inte
vara meningsfulla för oss utan att man
kan kontrollera att de följs.
Jag betonar detta även när det gäller
de nu också aktuella kemiska vapnen. Vi
vill ha en överenskommelse, vi vill göra
oss av med alla kemiska vapen, det är en
mycket viktig punkt för oss, men vi vill
att avtalet ska kunna verifieras, så att vi
kan vara säkra på att inga vapen blir
kvar.
Jag måste uppriktigt säga att jag är
besviken över den här kritiken mot oss.
De sovjetiska myndigheterna vet ju mycket väl, att vi skulle föredra ett förhållande gentemot dem utan några som helst
kärnvapen; inga SS-20, inga Cruise-missiler, inga kemiska vapen på vår sida
eller på deras, men vi ska inte låta tvinga
oss in i ett läge, där de har kemiska vapen och inte vi, där de har SS-20 och vi
inte har jämförbara vapen alls. Nej låt
oss gå och göra oss av med allt.
F: Här i Helsingfors talade den sovjetiske ministern Sjevardnadze om den
amerikanska planen på ett rymdförsvar
och kallade det ett system för aggression
i rymden. Men inte nog med det. Han
påstod också att USA i Västeuropa hade
placerat ut nya amerikanska vapen som
är kapabla att dela ut det första slaget.
Vad säger ni om det?
S: Ministern menade de så kallade medeldistansvapnen, de som inte når över
oceanerna, men som slår mot mål på nå-
got kortare avstånd. Sovjetunionen började med en massiv installering av den
här typen av vapen, de så kallade SS-20,
och i dag finns över tusen sådana riktade
mot varenda stad i Västeuropa. Därför
vände sig USA och deras NATO-allierade till Sovjet och sade:
– Varför gör ni detta, det är ju destabilisering. Vi har inga sådana vapen riktade mot er i Europa. Låt bli att fortsätta.
De vägrade att låta bli. Då sade
NATO, om ni inte drar tillbaka era va- 419
pen kommer vi att installera våra Pershing och Cruise missiler, som är vapen
av motsvarande typ. Vi sätter inte upp
lika många som ni har, bara 547 mot de
l 400 som ni har eller planerar att ha.
Men vi sätter inte upp dem om ni går
med på att dra tillbaka era SS-20. De
vägrade, så vi började placera ut missilerna som ministern Sjevardnadze talade
om som vapen, kapabla att dela ut det
första slaget. Men deras SS-20 då, är inte
det vapen kapabla att dela ut det första
slaget mot europeiska städer? Vi började
förhandla I98I för att lösa det här problemet. Det första förslaget vi lade fram
för dem var:
’Vi placerar inte ut våra Pershing och
Cruise missiler om ni drar tillbaka era
SS-20.’ Det var det kända noll-noll förslaget, det som skulle resulterat i att det
· till slut inte fanns några sådana vapen
alls. De vägrade. Och nu, när vi har installerat våra missiler – mycket färre än
vad de har – nu beskyller de alltså oss
för att ha ”first strike”-vapen riktade
mot dem. Då säger jag så här:
”I Amerikas Förenta Staters namn
upprepar jag: Vi drar bort alla dessa
Pershing och Cruise missiler som herr
Sjevardnadze är så bekymrad för. Vi
drar tillbaka alla dem som vi redan har
placerat ut om Sovjetunionen tar bort
sina SS-20.
Noll-noll är fortfarande ett gällande alternativ, Sovjetunionen vägrar fortfarande att acceptera det. Ni måste förstå att
jag inte kan ta Sovjetunionens argument
på allvar. Vi är ju beredda att dra tillbaka
våra missiler om bara de drar tillbaka
sina.
420
F: En sista fråga. Om jag alltså förstår Er
rätt, är USA:s ståndpunkt i fråga om
nedrustning noll-noll-alternativet – ett
fullständigt avskaffande av kärnvapen
och även betydande nedskärning av de
taktiska, konventionella vapnen.
Och om jag fattade rätt så är USA:s
ståndpunkt i fråga om mänskliga rättigheter: Låt oss öppna gränserna och följa
slutdokumentet från Helsingfors.
Men det skulle ju innebära ett sönderfall av de båda mot varandra stående,
militära blocken. De är baserade på oförenliga ideologier och ledda av de båda
supermakterna. Om man nu avskaffade
alla kärnvapen, om alla människor hade
fått leva fritt, hade vi ju inte behövt några ideologiskt baserade militära block.
Tror ni verkligen att det är möjligt?
S: Jag tror att vi är oss själva skyldiga att
försöka. Vi lever nu i en värld där möjligheterna att förgöra varandra är enorma.
De befintliga vapnens destruktiva kapacitet är verkligen skrämmande. Och jag
tror att ett land om är så starkt som
USA, som har ansvaret att vara ledande
bland de fria folken, också har skyldigheten att som bäst försöka att leda dem
mot avrustning, mot en större förståelse.
Nu frågar ni: ’Kan det fungera?’
Det kommer aldrig att fungera om vi
inte försöker. Jag tror – när jag ser på
mänsklighetens historia – att man där
hela tiden kan följa en utveckling mot
högre former av civilisation. Det händer
inte om inte människorna försöker. Och
de som försöker i dag, kanske inte ens
kommer att leva tillräckligt länge för att
se resultatet, men deras barn och deras
barnbarn kanske kommer att uppleva
det. Vi i de demokratiska länderna tror
på det. Det finns, tror jag, någonting religiöst i själva grunden till den demokratiska iden. Det är tanken på broderskap
mellan människorna och om mänsklig
värdighet. Vad vi talar om är det politiska uttrycket för denna religiösa ide.
Och jag tror att i det långa loppet rör sig
människan, och den mänskliga civilisationen framåt, till en högre dimension.
För att det ska vara så måste man göra
någonting åt det. Det är vad mitt land
försöker att göra. Det är vad våra allierade försöker göra; vad andra demokratiska länder försöker att göra. Det är vad
även många människor i Sovjetunionen
försöker att göra.
Det är, tror jag, inte i Sovjetunionens
eller i de sovjetiska ledarnas intresse, att
leva i en värld fylld av rädsla för kärnvapen. De har allvarliga ekonomiska och
sociala problem. De lägger ut 15-17%
av sin BNP på försvar. Det undergräver
deras möjlighet att överleva. Jag hoppas
att de kommer att förstå att det är i deras
intresse att skära ner vapenarsenalen.
Tills de inser det måste vi, tyvärr, hålla
vår vapenarsenal, men vi måste hela tiden upprepa för dem: Låt oss reducera,
på båda sidor, låt oss försöka. Om vi inte
säger det, kommer det aldrig att hända.