Gustaf Petrén; Svar till Bror Olsson
1985
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
GUSTAF PETREN:
Svar till Bror Olsson
Bror Olssons artikel är av intresse framför
allt därför att den reflekterar uppfattningar
som har stor spridning bland allmänheten.
Den innehåller en rad iakttagelser som är relativt verklighetsnära men också en rad våldsamma överdrifter, som icke har underlag i
verkligheten. Det skulle krävas betydande utrymme om man skulle analysera hela artikeln
och kommentera alla framförda påståenden.
Det får räcka med några kommentarer.
Författaren behandlar först skattelagstiftandet och sedan rättskipningen på skatteområdeL För båda avsnitten gäller vad nyss anförts.
På det hela taget är skattelagstiftningen uttryck för en politiskt förankrad vilja. Går man
tex in och ändrar reglerna om realisationsvinstbeskattningen ligger bakom en önskan
hos de maktägande politikerna att beskatta
vinsterna vid fastighetsförsäljning eller vid
aktieaffärer hårdare. Ursprunget till de flesta
ändringar i skattereglerna kommer från politiker som vill öka eller minska skattebördan.
Sedan är det riktigt att den tekniska utformningen av lagändringen oftast är ett verk av
funktionärerna. Dessa har, som Bror Olsson
framhåller, onekligen ett mycket stort inflytande på hur den slutliga regeln kommer att
se ut. I den efterföljande rättstillämpningen
känner sig domstolarna och andra ofta starkt
bundna av allehanda uttalanden som någon
skrivare gjort och som politikerna ofta i realiteten inte begripit.
Vad som sägs om skattetillägget äger sin
riktighet i viktiga delar. Politikerna torde ha
önskat sig något enkelt medel för repression
mot slarviga skattskyldiga. Men den rättskänslan kränkande utformning denna straffform erhållit torde i främsta rummet vara
frukten av tjänstemannainsatser.
Påståendet att de tjänstemän som sysslar
med skattelagstiftning skulle drivas av en
önskan att göra livet besvärligare och tyngre
för alla skattskyldiga torde icke hålla streck.
Onekligen förhåller det sig så att, då det gäller skärpning av taxeringskontrollen, man då
och då överskridit gränslinjen för vad regeringsformen tillåter. Fiskaliska tjänstemän i
lagstiftningsmaskineriet har här ett tungt ansvar. Viktigt är att politikerna i riksdagen
437
hittills icke vågat hävda de skattskyldigas
intressen utan hela tiden fallit av för kraven
på ökat hänsynstagande till de fiskala intressena.
Beskrivningen av tillståndet inom skatterättskipningen är icke rättvisande. Det finns
tendenser av det slag som Bror Olsson pekar
på, som gör sig gällande med olika styrka på
olika håll. Taxeringsintendenten har ofta ett
övertag över den skattskyldige därför att han
kan skatterätten bättre än den skattskyldige.
Intendenten vet vad han skall andraga för att
få genom sina yrkanden, medan den skattskyldige ofta argumenterar utifrån allmänt
sunt förnuft och då ofta kommer in på tankegångar som saknar relevans i sammanhanget.
Tyvärr brister domstolarna enligt min mening
då ofta i att tillämpa regeln i 8 § förvaltningsprocesslagen om att ge vägledning till parterna om utredningen.
Däremot är Bror Olssons allmänna anklagelser mot skattedomstolarna att de skulle i
princip ställa sig i maktens tjänst gripna ur
luften. Domstolarna strävar – vanligtvis
samvetsgrant, vilket ej hindrar att slarv kan
förekomma – efter att riktigt tillämpa lagens
regler. Ofta är dessa ofördelaktiga för den
skattskyldige, ibland på ett direkt upprörande
sätt. skattedomstolarna är ålagda att följa lagen även i de fall då den leder till rättsstö-
tande resultat. skattedomstolarna leds av en
ärlig vilja att göra rätt. Att det i alla fall då
och då blir fel är ofrånkomligt. Alla fel är
dock icke till den skattskyldiges nackdel. Ej
så sällan händer att en skattedomstol tolkar
lagen alltför välvilligt till den skattskyldiges
förmån.
Bror Olssons artikel visar vikten av att
domstolarna klarare än som ofta är fallet markerar sin oavhängiga ställning. Det finns också anledning – enligt min mening – att visa
större intresse för domaretiken. Den mera
hantverksmässiga delen av domstolsarbetet
får ofta övertaget i de dagliga rutinerna.
Domstolarna har anledning att bättre markera sin profil av oväld i förhållande till den
offentliga maktens krav. Överdrivna och
kränkande skildringar som Bror Olssons är
närmast till skada i det viktiga arbetet för en
förbättrad domaretik.
Svar till Bror Olsson
Bror Olssons artikel är av intresse framför
allt därför att den reflekterar uppfattningar
som har stor spridning bland allmänheten.
Den innehåller en rad iakttagelser som är relativt verklighetsnära men också en rad våldsamma överdrifter, som icke har underlag i
verkligheten. Det skulle krävas betydande utrymme om man skulle analysera hela artikeln
och kommentera alla framförda påståenden.
Det får räcka med några kommentarer.
Författaren behandlar först skattelagstiftandet och sedan rättskipningen på skatteområdeL För båda avsnitten gäller vad nyss anförts.
På det hela taget är skattelagstiftningen uttryck för en politiskt förankrad vilja. Går man
tex in och ändrar reglerna om realisationsvinstbeskattningen ligger bakom en önskan
hos de maktägande politikerna att beskatta
vinsterna vid fastighetsförsäljning eller vid
aktieaffärer hårdare. Ursprunget till de flesta
ändringar i skattereglerna kommer från politiker som vill öka eller minska skattebördan.
Sedan är det riktigt att den tekniska utformningen av lagändringen oftast är ett verk av
funktionärerna. Dessa har, som Bror Olsson
framhåller, onekligen ett mycket stort inflytande på hur den slutliga regeln kommer att
se ut. I den efterföljande rättstillämpningen
känner sig domstolarna och andra ofta starkt
bundna av allehanda uttalanden som någon
skrivare gjort och som politikerna ofta i realiteten inte begripit.
Vad som sägs om skattetillägget äger sin
riktighet i viktiga delar. Politikerna torde ha
önskat sig något enkelt medel för repression
mot slarviga skattskyldiga. Men den rättskänslan kränkande utformning denna straffform erhållit torde i främsta rummet vara
frukten av tjänstemannainsatser.
Påståendet att de tjänstemän som sysslar
med skattelagstiftning skulle drivas av en
önskan att göra livet besvärligare och tyngre
för alla skattskyldiga torde icke hålla streck.
Onekligen förhåller det sig så att, då det gäller skärpning av taxeringskontrollen, man då
och då överskridit gränslinjen för vad regeringsformen tillåter. Fiskaliska tjänstemän i
lagstiftningsmaskineriet har här ett tungt ansvar. Viktigt är att politikerna i riksdagen
437
hittills icke vågat hävda de skattskyldigas
intressen utan hela tiden fallit av för kraven
på ökat hänsynstagande till de fiskala intressena.
Beskrivningen av tillståndet inom skatterättskipningen är icke rättvisande. Det finns
tendenser av det slag som Bror Olsson pekar
på, som gör sig gällande med olika styrka på
olika håll. Taxeringsintendenten har ofta ett
övertag över den skattskyldige därför att han
kan skatterätten bättre än den skattskyldige.
Intendenten vet vad han skall andraga för att
få genom sina yrkanden, medan den skattskyldige ofta argumenterar utifrån allmänt
sunt förnuft och då ofta kommer in på tankegångar som saknar relevans i sammanhanget.
Tyvärr brister domstolarna enligt min mening
då ofta i att tillämpa regeln i 8 § förvaltningsprocesslagen om att ge vägledning till parterna om utredningen.
Däremot är Bror Olssons allmänna anklagelser mot skattedomstolarna att de skulle i
princip ställa sig i maktens tjänst gripna ur
luften. Domstolarna strävar – vanligtvis
samvetsgrant, vilket ej hindrar att slarv kan
förekomma – efter att riktigt tillämpa lagens
regler. Ofta är dessa ofördelaktiga för den
skattskyldige, ibland på ett direkt upprörande
sätt. skattedomstolarna är ålagda att följa lagen även i de fall då den leder till rättsstö-
tande resultat. skattedomstolarna leds av en
ärlig vilja att göra rätt. Att det i alla fall då
och då blir fel är ofrånkomligt. Alla fel är
dock icke till den skattskyldiges nackdel. Ej
så sällan händer att en skattedomstol tolkar
lagen alltför välvilligt till den skattskyldiges
förmån.
Bror Olssons artikel visar vikten av att
domstolarna klarare än som ofta är fallet markerar sin oavhängiga ställning. Det finns också anledning – enligt min mening – att visa
större intresse för domaretiken. Den mera
hantverksmässiga delen av domstolsarbetet
får ofta övertaget i de dagliga rutinerna.
Domstolarna har anledning att bättre markera sin profil av oväld i förhållande till den
offentliga maktens krav. Överdrivna och
kränkande skildringar som Bror Olssons är
närmast till skada i det viktiga arbetet för en
förbättrad domaretik.