Gunnar Dahmén; I förmyndarmänniskornas spår
1985
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
438
Litteratur
GUNNAR DAHMEN:
I förmyndarmänniskornas spår
Vågar man hoppas, att liksom dagens pensionär road minns sin ungdoms tid som swingpjatt, också studentrevolutionens barn som
vuxna i dag skall med nostalgiskt leende se
tillbaka på de dagar, då de som samhällstillvända kulturarbetare satt i arbetarblus och
keps på Operabaren? I så fall kan läsningen
av Arne Anderssons ”Vett och Vanvett”
(Timbro) återkalla många minnen och en undran om det inte är en overklig fantasi? Men
även om det i dag blåser andra vindar, lär
alltför många av dem i dag ha sin välfärd
förankrad i något departement, där de söker
förverkliga sina ideer i bitter envishet klamrande sig fast vid sina illusioner.
Arne Andersson, 55-årig lektor i Göteborg,
har samlat några essäer, som har det gemensamt, att de utgör en utställning av vad tidens
falska radikalism kunde och dessvärre fortfarande kan. Dess mål är att ”minska klyftorna
i samhället” – som är lösenordet – och som
innebär en nivellering, där ”AMS är den
ende arbetsgivaren och alla löner betalas via
försäkringskassan, där kunskaper kvitteras
ut mot ransoneringskuponger och kunskapsrätten är generellt maximerad”. När man
läser hans med rika belägg försedda framställning, skrattar man högt vid tanken på vad
man uppfattar som karikatyr för att i samma
ögonblick med förfäran inse, att han bara
återger en verklighet, som redan tagit sin början och endast kan hejdas om alla bromsar
CARL JOHAN LJUNGBERG:
Socialism och fascism
Att det är svårt att tolka ordet ”fascism”
beror inte bara på att företeelsen är sammansatt. Det beror också på den politisering som
termen mött. Att kalla någon ”fascist” har
dragits åt och kursen är lago mot mera livsdugliga värderingar och mål.
Andersson behåller sin sinnesjämvikt, men
upprördheten träder i dagen vid tanken på
klerkernas förräderi – den av Julien Benda
formulerade företeelsen. Sartre kunde så sent
som 1954 försäkra att ”den kritiska friheten
är total i Sovjet” och P O Enqvist beskrev
folkmorden i Kambodja som ”utrymning av
ett horhus, över vilket bara hallickar kan känna sorg” .
Den mest uthålliga och systematiska kunskapsfientligheten kommer emellertid från
Skolöverstyrelsen i de skrifter och anvisningar, som deras pedagogiska docenter tvingar
på skolan. Den svenska skolideologin är ”en
ändlös öken av pretentiös enfald”, vars
främsta mål förefaller vara att skapa en lättmanipulerad hjord ledd av politikens förmyndarmänniskor.
Andersson har rikligt med exempel på vanvett.. Lyckligtvis också på vett. Vettets tankar finner han gärna hos en Isaiah Berlin eller
en Kolakowski. Själv svarar han också för
vettet. I hans samling essäer finns åtskilligt
som påminner om Paul Johnson i dennes
”Samhällets fiender”. Det är samma fiender
de bekämpar – den kvasiradikala maffia som
med massmedias konformism söker skapa ett
samhälle där ”åsiktspoliser patrullera tänkandets gator” och där individen skall undertryckas av Staten, Klassen och Facket.
blivit ett effektivt vapen. Rädslan härför har
givetvis verkat avskräckande.
Tidigare sågs ofta fascism och kommunism
som politiska extremlägen, varvid de ”normala” alternativen antogs ligga i mitten. Den
tesen utmanades bl a av Seymour Lipset,
som menade att fascism i själva verket var en
centerextremism, dvs vissa medelklassgruppers protest mot såväl socialism som kapitalism.
En helt annan aspekt på fascismen ges i
Yvan Blots antologi ”Socialism och fascism:
samma familj” (Timbro samhällsdebatt 1985,
pris 63:-). Bokens författare jämför de bägge
ideologierna i deras syn på individ, stat och
politik. Ett viktigt avsnitt ägnas fascismens
och socialismens människouppfattningar.
Utan att dessa helt kan visas sammanfalla,
framgår dock många intressanta likheter.
Grunden till den delvis nya syn på fascismen som boken framför har lagts av forskare
som Hannah Arendt och F A v Hayek, den
senare främst i ”Vägen till träldom” 1944.
Yvan Blot visar nu, hur socialismens tro att
människan måste förnyas genom en omstöpning av den sociala miljön starkt präglat
inte bara socialister utan även fascister. Bägge har ”en naiv tilltro till statens effektivitet
när det gäller att bygga om samhället och
skapa en ny mänsklighet” (s 74).
I sin reformiver visar inte socialister och
fascister den respekt för individer och lokala
gemenskaper, som utmärkt det klassisktkristna och borgerliga arvet. Det gäller att
krossa den borgerliga andan och medvetet
lösgöra individen ur hennes kulturella miljö.
Här kommer statens roll fram. Socialister
och fascister söker med utpräglat politiska
åtgärder och svepande reformer ändra individernas värderingar. Främst nyttjas uppfostran, familjepolitik och utbildning.
Samtidigt förklarar fascister och socialister
krig mot de krafter som hotar deras ”sociala
ingenjörskonst”. De motarbetar familj och
företag som institutioner, kristendom och kapitalism som åskådningar. Med särskild misstro betraktas de individer, som är tryggt rotade i en kulturell miljö och en tradition. Erfarenheten visar, att dessa individer har lättare än andra att stå emot ideologins locktoner.
På ett sätt är det märkligt att socialismen
som själv uppstått i en rotlös grupp, industriproletariatet, så ofta ryckt människor ur
deras miljö. Ett extremfall utgör Sovjet.
439
Yvan Blot påminner om, hur också fascismen
vann stöd från en mycket rotlös grupp, nämligen första världskrigets ”proletariat av krigsveteraner”. Väl vid makten förflyttade dock
även Mussolini sådana folkgrupper.
Det kan invändas, att jämförelsen mellan
socialism och fascism är orättvis genom att
inte nog skilja på reformsocialism (socialdemokrati) och kommunism. Kan den förra
verkligen tillskrivas totalitära drag? Visserligen har, menar författarna, socialismen i
Väst modifierats genom att avstå från våld
och godta den allmänna rösträtten. De bägge
rörelserna söker delvis olika medel till målet,
den ”nya människan”.
Ändå frestar det stora målet, dvs viljan att
reformera människan på yttre väg, alltid ledare att tillgripa medel som hotar den individuella friheten: ”Mussolinis fascism var mycket
olik Hitlers, den svenska socialismen är mycket olik östländernas socialism. Medlemmarna i en familj kan vara mycket olika. Men de
har sin gemensamma nämnare i ett ursprung,
grundat på samma människo- och samhällsuppfattning, nämligen den konstruktivistiska
uppfattningen” (s 80).
Reformsocialisterna söker nog kompromissa med demokratin. ”Men även när socialismen accepterar demokratins spelregler och
allmän rösträtt avstår den inte från sina anspråk på kulturell revolution. Det handlar om
att socialisera individen” (s 78). Rösträtten
godtas t ex i tron att utvecklingen ändå obönhörligt arbetar för socialismen. Kompromissen med kapital och företagsamhet bärs av
samma övervägande.
En tanke som Blots bok väcker är, att fascismen är mycket mera än en extrem,
världsfrämmande lära, och att ett slags
”pragmatism” knappast är det motgift som
krävs. Fascismen var just en praktisk lära.
Den ”föddes ur handlingsbehovet” med
Mussolinis ord. Felet, som fascismen delar
med i varje fall den helt materialistiska socialdemokratin, är att ingen broms eller högre
instans finns att tillgå gentemot majoritetens,
”allmänviljans”, nycker. Den genuina motsatsen till sådana -ismer är istället en rörelse,
präglad av respekt för individen. Detta kan
bara den naturrättsliga traditionen i vid mening väcka.
Litteratur
GUNNAR DAHMEN:
I förmyndarmänniskornas spår
Vågar man hoppas, att liksom dagens pensionär road minns sin ungdoms tid som swingpjatt, också studentrevolutionens barn som
vuxna i dag skall med nostalgiskt leende se
tillbaka på de dagar, då de som samhällstillvända kulturarbetare satt i arbetarblus och
keps på Operabaren? I så fall kan läsningen
av Arne Anderssons ”Vett och Vanvett”
(Timbro) återkalla många minnen och en undran om det inte är en overklig fantasi? Men
även om det i dag blåser andra vindar, lär
alltför många av dem i dag ha sin välfärd
förankrad i något departement, där de söker
förverkliga sina ideer i bitter envishet klamrande sig fast vid sina illusioner.
Arne Andersson, 55-årig lektor i Göteborg,
har samlat några essäer, som har det gemensamt, att de utgör en utställning av vad tidens
falska radikalism kunde och dessvärre fortfarande kan. Dess mål är att ”minska klyftorna
i samhället” – som är lösenordet – och som
innebär en nivellering, där ”AMS är den
ende arbetsgivaren och alla löner betalas via
försäkringskassan, där kunskaper kvitteras
ut mot ransoneringskuponger och kunskapsrätten är generellt maximerad”. När man
läser hans med rika belägg försedda framställning, skrattar man högt vid tanken på vad
man uppfattar som karikatyr för att i samma
ögonblick med förfäran inse, att han bara
återger en verklighet, som redan tagit sin början och endast kan hejdas om alla bromsar
CARL JOHAN LJUNGBERG:
Socialism och fascism
Att det är svårt att tolka ordet ”fascism”
beror inte bara på att företeelsen är sammansatt. Det beror också på den politisering som
termen mött. Att kalla någon ”fascist” har
dragits åt och kursen är lago mot mera livsdugliga värderingar och mål.
Andersson behåller sin sinnesjämvikt, men
upprördheten träder i dagen vid tanken på
klerkernas förräderi – den av Julien Benda
formulerade företeelsen. Sartre kunde så sent
som 1954 försäkra att ”den kritiska friheten
är total i Sovjet” och P O Enqvist beskrev
folkmorden i Kambodja som ”utrymning av
ett horhus, över vilket bara hallickar kan känna sorg” .
Den mest uthålliga och systematiska kunskapsfientligheten kommer emellertid från
Skolöverstyrelsen i de skrifter och anvisningar, som deras pedagogiska docenter tvingar
på skolan. Den svenska skolideologin är ”en
ändlös öken av pretentiös enfald”, vars
främsta mål förefaller vara att skapa en lättmanipulerad hjord ledd av politikens förmyndarmänniskor.
Andersson har rikligt med exempel på vanvett.. Lyckligtvis också på vett. Vettets tankar finner han gärna hos en Isaiah Berlin eller
en Kolakowski. Själv svarar han också för
vettet. I hans samling essäer finns åtskilligt
som påminner om Paul Johnson i dennes
”Samhällets fiender”. Det är samma fiender
de bekämpar – den kvasiradikala maffia som
med massmedias konformism söker skapa ett
samhälle där ”åsiktspoliser patrullera tänkandets gator” och där individen skall undertryckas av Staten, Klassen och Facket.
blivit ett effektivt vapen. Rädslan härför har
givetvis verkat avskräckande.
Tidigare sågs ofta fascism och kommunism
som politiska extremlägen, varvid de ”normala” alternativen antogs ligga i mitten. Den
tesen utmanades bl a av Seymour Lipset,
som menade att fascism i själva verket var en
centerextremism, dvs vissa medelklassgruppers protest mot såväl socialism som kapitalism.
En helt annan aspekt på fascismen ges i
Yvan Blots antologi ”Socialism och fascism:
samma familj” (Timbro samhällsdebatt 1985,
pris 63:-). Bokens författare jämför de bägge
ideologierna i deras syn på individ, stat och
politik. Ett viktigt avsnitt ägnas fascismens
och socialismens människouppfattningar.
Utan att dessa helt kan visas sammanfalla,
framgår dock många intressanta likheter.
Grunden till den delvis nya syn på fascismen som boken framför har lagts av forskare
som Hannah Arendt och F A v Hayek, den
senare främst i ”Vägen till träldom” 1944.
Yvan Blot visar nu, hur socialismens tro att
människan måste förnyas genom en omstöpning av den sociala miljön starkt präglat
inte bara socialister utan även fascister. Bägge har ”en naiv tilltro till statens effektivitet
när det gäller att bygga om samhället och
skapa en ny mänsklighet” (s 74).
I sin reformiver visar inte socialister och
fascister den respekt för individer och lokala
gemenskaper, som utmärkt det klassisktkristna och borgerliga arvet. Det gäller att
krossa den borgerliga andan och medvetet
lösgöra individen ur hennes kulturella miljö.
Här kommer statens roll fram. Socialister
och fascister söker med utpräglat politiska
åtgärder och svepande reformer ändra individernas värderingar. Främst nyttjas uppfostran, familjepolitik och utbildning.
Samtidigt förklarar fascister och socialister
krig mot de krafter som hotar deras ”sociala
ingenjörskonst”. De motarbetar familj och
företag som institutioner, kristendom och kapitalism som åskådningar. Med särskild misstro betraktas de individer, som är tryggt rotade i en kulturell miljö och en tradition. Erfarenheten visar, att dessa individer har lättare än andra att stå emot ideologins locktoner.
På ett sätt är det märkligt att socialismen
som själv uppstått i en rotlös grupp, industriproletariatet, så ofta ryckt människor ur
deras miljö. Ett extremfall utgör Sovjet.
439
Yvan Blot påminner om, hur också fascismen
vann stöd från en mycket rotlös grupp, nämligen första världskrigets ”proletariat av krigsveteraner”. Väl vid makten förflyttade dock
även Mussolini sådana folkgrupper.
Det kan invändas, att jämförelsen mellan
socialism och fascism är orättvis genom att
inte nog skilja på reformsocialism (socialdemokrati) och kommunism. Kan den förra
verkligen tillskrivas totalitära drag? Visserligen har, menar författarna, socialismen i
Väst modifierats genom att avstå från våld
och godta den allmänna rösträtten. De bägge
rörelserna söker delvis olika medel till målet,
den ”nya människan”.
Ändå frestar det stora målet, dvs viljan att
reformera människan på yttre väg, alltid ledare att tillgripa medel som hotar den individuella friheten: ”Mussolinis fascism var mycket
olik Hitlers, den svenska socialismen är mycket olik östländernas socialism. Medlemmarna i en familj kan vara mycket olika. Men de
har sin gemensamma nämnare i ett ursprung,
grundat på samma människo- och samhällsuppfattning, nämligen den konstruktivistiska
uppfattningen” (s 80).
Reformsocialisterna söker nog kompromissa med demokratin. ”Men även när socialismen accepterar demokratins spelregler och
allmän rösträtt avstår den inte från sina anspråk på kulturell revolution. Det handlar om
att socialisera individen” (s 78). Rösträtten
godtas t ex i tron att utvecklingen ändå obönhörligt arbetar för socialismen. Kompromissen med kapital och företagsamhet bärs av
samma övervägande.
En tanke som Blots bok väcker är, att fascismen är mycket mera än en extrem,
världsfrämmande lära, och att ett slags
”pragmatism” knappast är det motgift som
krävs. Fascismen var just en praktisk lära.
Den ”föddes ur handlingsbehovet” med
Mussolinis ord. Felet, som fascismen delar
med i varje fall den helt materialistiska socialdemokratin, är att ingen broms eller högre
instans finns att tillgå gentemot majoritetens,
”allmänviljans”, nycker. Den genuina motsatsen till sådana -ismer är istället en rörelse,
präglad av respekt för individen. Detta kan
bara den naturrättsliga traditionen i vid mening väcka.